Smarta barn

[Soapbubble]

Min son har varit i simhallen en gång. (Han går i sexan.) Då testade de att barnen uppfyllde kunskapsmålen. De struntade helt att ens kontrollera att barnen uppfyllde målen i tredje klass.

Jag tycker det är heltokigt att skolan inte bedriver någon undervisning inom ett område där de har ett kunskapsmål. Tänk om man gjorde likadant i andra ämnen? T.ex. i början av sexan testar man om barnen uppfyller kraven för slöjd och hemkunskap och om sen får bara de barn som inte uppfyller kraven undervisning. Skolan skulle kunna spara mycket pengar och tid.

 

[Lingon]

Min son har varit i simhallen en gång. (Han går i sexan.) Då testade de att barnen uppfyllde kunskapsmålen. De struntade helt att ens kontrollera att barnen uppfyllde målen i tredje klass.

Jag tycker det är heltokigt att skolan inte bedriver någon undervisning inom ett område där de har ett kunskapsmål. Tänk om man gjorde likadant i andra ämnen? T.ex. i början av sexan testar man om barnen uppfyller kraven för slöjd och hemkunskap och om sen får bara de barn som inte uppfyller kraven undervisning. Skolan skulle kunna spara mycket pengar och tid.

Oj, min dotter har varit på ishallen och åkt skridskor med skolan fler gånger än så! Och då ingår det inte att kunna åka skridskor i skolans bedömningar.

Låter verkligen heltokigt att inte alla skolor går och simmar med barnen! Det är ju livsviktigt att kunna simma!

 

[skiesabove]

Ja det vore önskvärt, men det där är inte så enkelt. Många föräldrar har idag lågt förtroende för skolan och saknar respekt för lärarprofessionen (det räcker att själv ha gått i skolan för att tro sig vara expert på undervisning). Utifrån det är det inte alls konstigt att barnen saknar respekt för skola och lärare. Det räcker inte heller att lära barnen respekt för barn gör i stor utsträckning som vuxna gör, inte som de säger. Med andra ord- föräldrarna är många gånger precis lika ohyfsade, men det kommer till annat uttryck då de är vuxna.

Jag anser att det handlar inte om respekt (ett ganska abstrakt koncept, dessutom färgat av ett ganska oskönt tänk), utan det handlar om empati.

Grunden i allt "bra beteende" är empati. Att förstå att man kan påverka någon annan negativt. Instinkten/emotionen är medfödd, men det är under de tidiga barnåren som man lär sig vad det faktiskt innebär rent praktiskt.

Och det är den biten jag anser att föräldrar missar att träna sina barn i. Har man missat den när dom är små, blir det väldigt kämpigt att få något annat "bra beteende" att sitta, för då finns det ingen förankring till frågan "varför?".

"Varför ska jag lyssna på läraren?"
"Varför ska jag vänta på min tur?"
"Varför ska jag inte slåss?"

 

[Badger]

Jag anser att det handlar inte om respekt (ett ganska abstrakt koncept, dessutom färgat av ett ganska oskönt tänk), utan det handlar om empati.

Grunden i allt "bra beteende" är empati. Att förstå att man kan påverka någon annan negativt. Instinkten/emotionen är medfödd, men det är under de tidiga barnåren som man lär sig vad det faktiskt innebär rent praktiskt.

Och det är den biten jag anser att föräldrar missar att träna sina barn i. Har man missat den när dom är små, blir det väldigt kämpigt att få något annat "bra beteende" att sitta, för då finns det ingen förankring till frågan "varför?".

"Varför ska jag lyssna på läraren?"
"Varför ska jag vänta på min tur?"
"Varför ska jag inte slåss?"

Vissa förskolor kan ju också klara att lära in det och de ska väl egentligen.

Men jag håller med, det känns som att det är empatibrist mer än respektbrist (eller lite av varje).

Men just den där artighetsgrejen som var på gränsen till lite överdriven när jag var liten, att man sätter andra barn och gäster lite före sina egna och andra lite före sig själv känns som att den inte är en lika stor grej längre. Utan folk i allmänhet sätter nog sina egna barn framför andras och kan inte flytta perspektivet till att också se andra vinklar. Eller? kanske fått fel känsla.

Håller också med om att respekt kan vara ganska oskönt, eller vara något som folk gärna missuppfattar till något oskönt.

 

[skiesabove]

Vissa förskolor kan ju också klara att lära in det och de ska väl egentligen.

Men just den där artighetsgrejen som var på gränsen till lite överdriven när jag var liten, att man sätter andra barn och gäster lite före sina egna och andra lite före sig själv känns som att den inte är en lika stor grej längre. Utan folk i allmänhet sätter nog sina egna barn framför andras. Eller? kanske fått fel känsla.

Håller också med om att respekt kan vara ganska oskönt, eller vara något som folk gärna missuppfattar till något oskönt.

Jag ser det mer som ett sorts glapp, ett glapp mellan "lyd överheten"-kultur och "tid-att-uppfostra-sina-egna-barn".

Föräldrar jobbar heltid från det att barnen är mycket små + vi har inte kvar "lydnadskulturen".

Det som behöver fylla glappet har inte etablerats på bred front ännu. Vi som aktivt jobbat med att träna empati och jobbar efter anknytningsteori etc med våra barn ses som lite annorlunda, men "ooh vad väluppfostrat ditt barn är". Och så finns det ju såklart AT-föräldrar som hamnar lite i andra diket, det ökända "fri uppfostran".

Ungefär som där vi är i hästvärlden, med nya rön om positiv förstärkning, och hur vi nu är i det där glappet mellan nya idéer och gamla skolor, och ganska få som hittat balansen där man får säkra och trygga hästar på ett etiskt och empatiskt sätt.

 

[Badger]

Jag ser det mer som ett sorts glapp, ett glapp mellan "lyd överheten"-kultur och "tid-att-uppfostra-sina-egna-barn".

Föräldrar jobbar heltid från det att barnen är mycket små + vi har inte kvar "lydnadskulturen".

Det som behöver fylla glappet har inte etablerats på bred front ännu. Vi som aktivt jobbat med att träna empati och jobbar efter anknytningsteori etc med våra barn ses som lite annorlunda, men "ooh vad väluppfostrat ditt barn är". Och så finns det ju såklart AT-föräldrar som hamnar lite i andra diket, det ökända "fri uppfostran".

Ungefär som där vi är i hästvärlden, med nya rön om positiv förstärkning, och hur vi nu är i det där glappet mellan nya idéer och gamla skolor, och ganska få som hittat balansen där man får säkra och trygga hästar på ett etiskt och empatiskt sätt.

Tjaaa jag vet inte om jag helt håller med när det gäller eventuella orsaker faktiskt Hade själv föräldrar som jobbade heltid och gick hela långa dagar på dagis och det är ju någon generation sedan. Likadant med många i min generation och det här är ju något som sägs vara av senare datum. Så det kan inte vara det direkt.

Likaså med anknytningsteori har jag helt hoppat över, var inte vår grej (jag har såklart läst på om det) och haft långa dagisdagar, men får ändå gott om "väluppfostrat barn" kommentarer.

Tänker att det nog är vad man gör med den tid man har som spelar in, snarare än hur lång den är och vilken teori man följer. Är man artig mot sina barn verkar det ge lite tillbaka ur den rena beröm för artigt barn synvinkeln.

Men empati är väl kanske ytterligare en annan sak. (det går säkert utmärkt att vara artig och oempatisk antar jag)
Empatisk och oartig är kanske svårare, vet inte (svårt att komma på tanken att hugga alla kakorna om man tänker på andra antar jag.)

AT-föräldrar vet jag inte vad det är däremot.

 

[Lingon]

Jag ser det mer som ett sorts glapp, ett glapp mellan "lyd överheten"-kultur och "tid-att-uppfostra-sina-egna-barn".

Föräldrar jobbar heltid från det att barnen är mycket små + vi har inte kvar "lydnadskulturen".

Det som behöver fylla glappet har inte etablerats på bred front ännu. Vi som aktivt jobbat med att träna empati och jobbar efter anknytningsteori etc med våra barn ses som lite annorlunda, men "ooh vad väluppfostrat ditt barn är". Och så finns det ju såklart AT-föräldrar som hamnar lite i andra diket, det ökända "fri uppfostran".

Ungefär som där vi är i hästvärlden, med nya rön om positiv förstärkning, och hur vi nu är i det där glappet mellan nya idéer och gamla skolor, och ganska få som hittat balansen där man får säkra och trygga hästar på ett etiskt och empatiskt sätt.

Jag tror att skillnaden ligger i hur föräldrar ser på barn och barns uppförande. Vissa anser att barn är barn och ursäktar därför ett dåligt beteende. Boys will be boys osv. Medan andra anser att barn är mer kapabla än så och ställer mer krav på barnets beteende.

 

[skiesabove]

Tjaaa jag vet inte om jag helt håller med när det gäller eventuella orsaker faktiskt Hade själv föräldrar som jobbade heltid och gick hela långa dagar på dagis och det är ju någon generation sedan. Likadant med många i min generation och det här är ju något som sägs vara av senare datum. Så det kan inte vara det direkt.

Likaså med anknytningsteori har jag helt hoppat över, var inte vår grej (jag har såklart läst på om det) och haft långa dagisdagar, men får ändå gott om "väluppfostrat barn" kommentarer.

Tänker att det nog är vad man gör med den tid man har som spelar in, snarare än hur lång den är och vilken teori man följer. Är man artig mot sina barn verkar det ge lite tillbaka ur den rena beröm för artigt barn synvinkeln.

Men empati är väl kanske ytterligare en annan sak.

Ja, men "lyd överheten" fanns fortfarande kvar några generationer tillbaks (hos gen x till exempel, även dom hade sista resterna av det). Jag är själv millenial (född -87).

Jag är säker på att du har tränat ditt barn (eller att fsk gjorde det) i hur man beter sig, oavsett hur du gjorde det . Barn föds inte "väluppfostrade".

Men nu är vi ju i en position där de barn som inte lärt sig är inte längre en minoritet. Det är i vissa klasser, otroligt många.

Till och med i vår lilla byaskola har dom både en roterande specialpedagog och har specifikt anställda rastvakter, för att alltför många av barnen har inte lärt sig hur man ska bete sig i grupp.

 

[skiesabove]

Jag tror att skillnaden ligger i hur föräldrar ser på barn och barns uppförande. Vissa anser att barn är barn och ursäktar därför ett dåligt beteende. Boys will be boys osv. Medan andra anser att barn är mer kapabla än så och ställer mer krav på barnets beteende.

Ja, visst är det intressant. Olika barnsyn.

Det var det här jag menade med min hästjämförelse också. "Hästar gör så" - eh ja, men dom får inte få lov att göra så nära andra människor, då kan vi dö.

(Sorry nu är jag väldigt OT)

 

[Badger]

Jag tror att skillnaden ligger i hur föräldrar ser på barn och barns uppförande. Vissa anser att barn är barn och ursäktar därför ett dåligt beteende. Boys will be boys osv. Medan andra anser att barn är mer kapabla än så och ställer mer krav på barnets beteende.

Jo, haken när man ursäktar dåligt beteende hos barn utan att anstränga sig lite som förälder är ju att beteendet i allmänhet oftast drabbar andra barn, dvs skyddsvärda individer som man som vuxen ska känna empati för och vilja skydda. Det är den biten som förvånar mig lite ibland.

Dvs att ursäkta sitt barn med att barn är barn, är ju samtidigt att tycka att grannens barn inte har rätt att få vara ett barn.

Det är där jag tänker att jag håller med @skiesabove att det är ett empatilöst tänk.

 

[Lingon]

Ja, visst är det intressant. Olika barnsyn.

Det var det här jag menade med min hästjämförelse också. "Hästar gör så" - eh ja, men dom får inte få lov att göra så nära andra människor, då kan vi dö.

(Sorry nu är jag väldigt OT)

Det var inte svårt för mig att förklara för min 2-åring att här på caféet sitter man stilla och pratar med vanlig röst (d.v.s man skriker inte). OM folk aldrig tar sina små barn till spna ställen och lär dem skillnaden mellan hur man kan bete sig på lekplatsen och på andra platser t.ex. caféet så blir ju svårare för barnet att lära sig att i skolan ska man bete sig på ett visst sätt. Jag tror man gör barnet en björntjänst om man bara tar med det till barnvänliga platser (lekland, lekplatser, badhus etc) och aldrig utsätter barnet för situationen att på den här platsen (café, restaurang, bio, whatever) så sitter man still och skriker inte.

Men också väldigt OT.

 

[Lingon]

Jo, haken när man ursäktar dåligt beteende hos barn utan att anstränga sig lite som förälder är ju att beteendet i allmänhet oftast drabbar andra barn, dvs skyddsvärda individer som man som vuxen ska känna empati för och vilja skydda. Det är den biten som förvånar mig lite ibland.

Dvs att ursäkta sitt barn med att barn är barn, är ju samtidigt att tycka att grannens barn inte har rätt att få vara ett barn.

Jag håller med. En del föräldrar (oftast de som har väldigt framåt och tuffa barn) anser att man ska låta barnen sköta det själva, vilket går ut över andra barn (oftast de lugnare och blygare barnen).

 

[Smulu]

Jag är så gammal att jag har gått på det som då kallades "lekskola/lekis" och jag minns när vi skulle börja första klass och fick träffa läraren för första gången. Då skulle vi ha färglagt alla bokstäver som vi kunde i alfabetet. Jag kunde alla, jag läste flytande och ganska tjocka böcker redan som femåring, och fick kommentaren av läraren att "så många bokstäver ska du inte kunna när du bara är sju år, du skulle måla de bokstäver du kunde, inte färglägga alla för att det är roligt att färglägga". Fast jag kunde ju alla? Jag hatade också när det var högläsning och någon klasskompis hackade sig igenom en text och det tog femhundra år att komma till punkt, eller när det var grupparbete och jag hade att välja på att få sämre omdöme eller dra hela lasset själv.

Hela grundskoletiden var ur det perspektivet en ren pina - med ett undantag. I åttan lyfte min tysklärare upp mig och lät mig läsa tyska med niorna istället. Så mycket mer motiverande, och helt plötsligt fick jag anstränga mig. Han läste extra med mig och min enda klasskamrat som skulle fortsätta med språk på gymnasiet också under hela årskurs nio. Jag fick en teoretisk linje på gymnasiet och hamnade då för första gången med likasinnade, vilken skillnad det blev.

Tyvärr upplevde jag att skolan försökte bromsa barn som var framåt för att skillnaden mot dem som inte var så bra inte skulle bli så stor. Men jag hade verkligen hoppats att det hänt någonting på de 20 år som gått sen dess.

Jag läste också tidigt. Började i lekis ett år tidigare och efter en av de första dagarna så hade min mamma frågat ” Hur går det för henne?” och fröken hade med förvånad röst sagt Men hon läser ju. Då hade jag setat i myshörnan och läst saga för kompisarna (ett år äldre). Fröken hade gått förbi och sett att jag läste texten, inte bara lärt mig sagan utantill.
Min syster lärde sig läsa i skolan och är nu specialistläkare så egentligen har det kanske inte så stor betydelse precis när man lär sig en viss färdighet utan viktigare att nyfikenhet oc(vetgirighet får utrymme?

 

[Badger]

Ja, men "lyd överheten" fanns fortfarande kvar några generationer tillbaks (hos gen x till exempel, även dom hade sista resterna av det). Jag är själv millenial (född -87).

Ok, hm vi tolkar nog bara uttrycket "lyd överheten" väldigt olika så att jag inte förstår vad du menar. Men jag tycker att diskussionen är väldigt intressant. Jag är väl generation X antar jag, men någon överhet har det aldrig talats om (skulle varit farmor då) empati absolut, (kom man hem och var arg på läraren fick man alltid hjälp att tänka sig hur läraren kände det och vilka möjligheter läraren egentligen hade haft) och såklart regler för hur man ska bete sig.

Jag är säker på att du har tränat ditt barn (eller att fsk gjorde det) i hur man beter sig, oavsett hur du gjorde det . Barn föds inte "väluppfostrade".

Nej verkligen inte, har ägnat mycket energi åt det. Den biten hade dock varken med anknytningsteori eller dagar på förskolan att göra. Jag föredrar helt enkelt att be snällt och bli snällt ombedd och har låg skämströskel när vi var borta. Barnets kusiner får också ofta höra att de är artiga och det har nog liknande orsak.

Men nu är vi ju i en position där de barn som inte lärt sig är inte längre en minoritet. Det är i vissa klasser, otroligt många.

Till och med i vår lilla byaskola har dom både en roterande specialpedagog och har specifikt anställda rastvakter, för att alltför många av barnen har inte lärt sig hur man ska bete sig i grupp.

Jo om det är så så är det väldigt synd.

 

[Badger]

Ja, men "lyd överheten" fanns fortfarande kvar några generationer tillbaks (hos gen x till exempel, även dom hade sista resterna av det). Jag är själv millenial (född -87).

Jag är säker på att du har tränat ditt barn (eller att fsk gjorde det) i hur man beter sig, oavsett hur du gjorde det . Barn föds inte "väluppfostrade".

Men nu är vi ju i en position där de barn som inte lärt sig är inte längre en minoritet. Det är i vissa klasser, otroligt många.

Till och med i vår lilla byaskola har dom både en roterande specialpedagog och har specifikt anställda rastvakter, för att alltför många av barnen har inte lärt sig hur man ska bete sig i grupp.

(När jag tänker efter innehöll alla utskällningar jag hört från min lärare 1-3 också orden, -hur skulle du känt om... -hur ska X.. när du... så skulle säga att det nog var mer känn med och tänk efter än lyd överhet rakt av som jag minns det. Och ja hon höll dem alltid inför hela klassen... vilket kanske inte var så himla bra dock.)

 

[skiesabove]

Ok, hm vi tolkar nog bara uttrycket "lyd överheten" väldigt olika så att jag inte förstår vad du menar. Men jag tycker att diskussionen är väldigt intressant. Jag är väl generation X antar jag, men någon överhet har det aldrig talats om (skulle varit farmor då) empati absolut, (kom man hem och var arg på läraren fick man alltid hjälp att tänka sig hur läraren kände det och vilka möjligheter läraren egentligen hade haft) och såklart regler för hur man ska bete sig.



Nej verkligen inte, har ägnat mycket energi åt det. Den biten hade dock varken med anknytningsteori eller dagar på förskolan att göra. Jag föredrar helt enkelt att be snällt och bli snällt ombedd och har låg skämströskel när vi var borta. Barnets kusiner får också ofta höra att de är artiga och det har nog liknande orsak.


Jo om det är så så är det väldigt synd.

Ett exempel är säga till sin chef att man inte vill göra det dom bett om. Jag tar några extrema exempel.

1. "Lyd överheten": Aldrig säga ifrån, chefens/lärarens ord gäller. Spelar ingen roll om det ens börjar bli farligt. Tänk arbetslivet på 1800-talet. Att nia läraren, lyda prästen och så vidare.

2. Medelvägen: man säger ifrån om det så krävs, väl förankrat i regler och "artighet" osv. Gör det som är tråkigt/jobbigt, säger bara till om något är orimligt/skadligt etc.

3. "Utan vett och sans": käftar om allt, lyssnar på ingenting.

 

[Badger]

Ett exempel är säga till sin chef att man inte vill göra det dom bett om. Jag tar några extrema exempel.

1. "Lyd överheten": Aldrig säga ifrån, chefens/lärarens ord gäller. Spelar ingen roll om det ens börjar bli farligt. Tänk arbetslivet på 1800-talet. Att nia läraren, lyda prästen och så vidare.

2. Medelvägen: man säger ifrån om det så krävs, väl förankrat i regler och "artighet" osv. Gör det som är tråkigt/jobbigt, säger bara till om något är orimligt/skadligt etc.

3. "Utan vett och sans": käftar om allt, lyssnar på ingenting.

Mmm då skulle jag säga att min skolgång präglades av en klar nr 2 helt enkelt.
Alltså som målbild. Klassdemokrati och välgrundade protester utfördes och kunde vinna mark.
(knäppa lärare hade man väl alltid haft i alla tider nu och då och jag kom inte ens överens med min 1-3 lärare, snarare extremt oöverens tidvis.)

Helt klart så att jag tydligt minns en vikarie vi hade ett par dagar som var ganska läskig, auktoritär och kritiserade min handstil, han sa att jag slarvade med skrivstilen och lämnade hål. Duktigaste pojken sa direkt ifrån att det var så vi lärde oss skrivstil, alla mmmade och höll med och klassen vann den striden lätt (vi var max 10 år).

Sedan dock kombinerat med att man nog helst inte skulle ta mer än sin plats liksom, kanske den lite mer tråkiga delen.

 

[Lingon]

(När jag tänker efter innehöll alla utskällningar jag hört från min lärare 1-3 också orden, -hur skulle du känt om... -hur ska X.. när du... så skulle säga att det nog var mer känn med och tänk efter än lyd överhet rakt av som jag minns det. Och ja hon höll dem alltid inför hela klassen... vilket kanske inte var så himla bra dock.)

Jag fick nog aldrig utskällningar av läraren under åk 1-3. Jag var den duktiga flickan som på sin höjd pratade för lite mycket men inte bråkade. Men de som fick tillsägelser av läraren fick det i kombination med att läraren drog dem i håret och/eller öronen. Vad läraren sa minns jag inte med det var nog inte speciellt pedagogiskt eller konstruktivt när det kombinerades med fysiskt våld. Detta var på 90-talet. Vansinnigt att den läraren fick fortsätta.

 

[Badger]

Jag fick nog aldrig utskällningar av läraren under åk 1-3. Jag var den duktiga flickan som på sin höjd pratade för lite mycket men inte bråkade. Men de som fick tillsägelser av läraren fick det i kombination med att läraren drog dem i håret och/eller öronen. Vad läraren sa minns jag inte med det var nog inte speciellt pedagogiskt eller konstruktivt när det kombinerades med fysiskt våld. Detta var på 90-talet. Vansinnigt att den läraren fick fortsätta.

Ja det var ju väldigt märkligt och absolut inte tillåtet. Enstaka individer är ju tyvärr alltid svårt att få ordning på (tex upptäcks även på 2000 talet förskolepersonal som använder skamvrå och dyl). Vi hade en tekniklärare på högstadiet som var handgriplig vid ett tillfälle men vi anmälde honom till rektor.

Måste dock säga att av alla utskällningar jag hört från min lärare 1-3, var bara enstaka riktade mot mig. Hon höll som sagt alla sina utskällningar inför hela klassen så man hörde alla andras också.

 

[Linn-Nora]

Jag håller med. En del föräldrar (oftast de som har väldigt framåt och tuffa barn) anser att man ska låta barnen sköta det själva, vilket går ut över andra barn (oftast de lugnare och blygare barnen).

Det där har jag reflekterat över!
Jag försöker lära mitt barn att vänta på sin tur och ta hänsyn till andra även på lekplatser. Men det kommer ofta barn som inte verkar få lära sig sånt. Alltså dom härjar på hänsynslöst utan notis om andra medan deras föräldrar bara ser på.
Mitt barn är väl egentligen inte så jätteblygt, men lite mer försiktig, och som sagt vill jag lära henne turtagning. Men det blir ju svårt att förklara när hon ser andra barn bete sig gränslöst.

Förvisso nåt att lära sig i livet det också, men jag tycker ändå att deras föräldrar har ett ansvar att dom inte skrämmer mer försiktiga barn. Lika väl som de med mer försiktiga barn får motivera dom att våga ibland