Smalhetsnormen och värderingar

[Speciella_tina]

Igår sa min dotter (5 i januari) att hon ville att jag skulle vara lång och smal som hennes kompis mamma. Min spontana (och självcentrerade) tanke var att det var synd om min dotter som har en tjock mamma, och att nu måste jag ta tag i övervikten om det är något hon tänker på. Som tur var rann den tanken snart undan och lämnade plats för andra tankar, tankar som jag ventilerade tillsammans med dottern.

Jag svarade att jag är ju tjock och kort, men jag är ju bra ändå. Dottern svarade snabbt att nä: bara smalt är bra. Sedan hade vi ett långt samtal om att alla ser olika ut, men att man ändå är lika mycket värda - lika bra. Jag berättade också att när hon säger att jag inte är bra för att jag är tjock så blir jag ledsen. Jag ville få henne att förstå att det inte var konstaterandet av mitt utseende jag blev ledsen av, utan värderingen av det. Just då tänkte jag mycket på att jag inte vill att min unge ska vara en sådan unge som säger taskiga saker till andra.

När jag tänkt på det lite mer känner jag oroar mig ur ett helt annat perspektiv, min dotter är inte ens fem år men har redan fått uppfattningen att smal och lång är idealet, och det är bara när man uppfyller det man är bra.
Det gör mig så ofantligt ledsen.

Hur gör ni för att lära era barn att alla människor är lika mycket värda, och att man får se ut hur man vill?

 

[Bexzor]

Jag är en elak mamma enligt många för jag frågar alltid sonen om hur han hade känt om någon behandlat honom illa. Han är snart 10 år och har fungerat hittils. Sen pratar vi mycket om att man får vara osams, bara man inte är elak. Man får tycka olika.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag är en elak mamma enligt många för jag frågar alltid sonen om hur han hade känt om någon behandlat honom illa. Han är snart 10 år och har fungerat hittils. Sen pratar vi mycket om att man får vara osams, bara man inte är elak. Man får tycka olika.

Fast det handlar ju inte om att barnet sa något elakt utan snarare om att det är så sanslöst sorgligt att en femåring förstått att smal och lång och "rätt" och att kort och tjock är "fel" i samhället. Som jag förstår det då.

@Speciella_tina Vad gränslöst sorgligt att läsa .

 

[Speciella_tina]

Precis! Att man inte får vara dum mot andra och att sätta sig in i andras situation har jag inga problem med att lära henne.

Det är hur jag lär henne att alla människor har samma värde, oavsett hur man ser ut, var man kommer ifrån, var man bor osv osv som är det svåra, när samhället redan har lyckats lära henne motsatsen.

@niphredil ja det är så gränslöst sorgligt, jag var varit nära tårarna hela dagen.

 

[Björk]

Igår sa min dotter (5 i januari) att hon ville att jag skulle vara lång och smal som hennes kompis mamma. Min spontana (och självcentrerade) tanke var att det var synd om min dotter som har en tjock mamma, och att nu måste jag ta tag i övervikten om det är något hon tänker på. Som tur var rann den tanken snart undan och lämnade plats för andra tankar, tankar som jag ventilerade tillsammans med dottern.

Jag svarade att jag är ju tjock och kort, men jag är ju bra ändå. Dottern svarade snabbt att nä: bara smalt är bra. Sedan hade vi ett långt samtal om att alla ser olika ut, men att man ändå är lika mycket värda - lika bra. Jag berättade också att när hon säger att jag inte är bra för att jag är tjock så blir jag ledsen. Jag ville få henne att förstå att det inte var konstaterandet av mitt utseende jag blev ledsen av, utan värderingen av det. Just då tänkte jag mycket på att jag inte vill att min unge ska vara en sådan unge som säger taskiga saker till andra.

När jag tänkt på det lite mer känner jag oroar mig ur ett helt annat perspektiv, min dotter är inte ens fem år men har redan fått uppfattningen att smal och lång är idealet, och det är bara när man uppfyller det man är bra.
Det gör mig så ofantligt ledsen.

Hur gör ni för att lära era barn att alla människor är lika mycket värda, och att man får se ut hur man vill?

Ja, hur gör vi... hittills har jag inte hört/sett några sådana saker direkt (en snart 7årig pojke och en 3årig flicka) från barnen. Eller njao, sonen har ibland kommenterat andra personer (men inte till dem utan till oss); oftast då personer med ganska grav övervikt. Då kan han säga att det var en "tjock tant/farbror" t ex. Då brukar vi prata lite om att personer som är väldigt överviktiga vet om det väl själva och att man (förstås) inte ska säga det åt dem. Vi har pratat om det lite ur hälsosynpunkt och att den som är gravt överviktig säkert försöker så gott den kan att komma till en normalvikt.

Likadant om han någon gång kommenterar någons utseende för övrigt (vilket händer väldigt sällan).

Jag är själv rund; väger omkring 75 kg till 165 cm (har vägt mer ... och mindre). Barnen kommenterar aldrig min (eller sin pappas kropp) med någon värdering. De kan tycka min mage är mjuk eller att jag har "tjocka knän" eller något annat. De kan säga att jag har en prick i ansiktet om jag har en finne.

Jag har märkt i min relation att i min familj är vi betydligt mer ofokuserade på utseende än vad min ingifta släkt är. Mina föräldrar (och jag) har väldigt lite fokus på om någon ser annorlunda ut; vare sig det är vikt eller något annat. Jag tror att sånt färgar av sig på barnen. Visst SER jag om någon är väldigt stor/väldigt smal eller har tics eller annorlunda rörelsemönster, men jag bara liksom "konstaterar" det inom mig och känner liksom aldrig att det är min sak att värdera det. Jag kan förvånas över hur mycket fokus en del personer verkar lägga på sånt; bara en sån sak som att mamma till en av sonens klasskompisar är ovanligt lång; det kommenterades på avslutningen av en 22åring i "andra släkten"; inte så kvinnan märkte, men till oss omkring. "Kolla vad LÅNG hon är! Hon är längre än mig" och ställde sig närmare för att visa oss andra hur lång hon är. Mitt svar blev mest: "ja.... hon är lång". Jag förstår liksom inte fascinationen eller varför man ens bryr sig att kommentera det. Alla ser väl själva att hon är rätt lång. Än sen.

Jag hoppas det färgar av sig så mycket som möjligt på barnen. Senast i morse fick jag en bekräftelse på att jag och mannen är väldigt olika gällande detta då han nämnde vår äldstas tics (som han har en del av). Han liksom hakar upp sig mycket mer på den saken än vad jag gör. Troligen för att han själv hade sådana som liten och fick höra kommentarer (från familj och kanske andra, men gissar faktiskt på mest från familjen). Jag känner liksom "ja, han har en del tics.... de växlar och förmodligen växer det mesta bort". Jag BRYR mig liksom inte så mycket om det. Om alla vore sådana skulle ju heller inte t ex tics bli något som man riskerar bli retad för heller.

(Jag vill inte framställa mig som någon "perfekt" person. Jag bedömer ABSOLUT människor jag med. Men betydligt MINDRE än många andra personer jag känner)

 

[Björk]

Precis! Att man inte får vara dum mot andra och att sätta sig in i andras situation har jag inga problem med att lära henne.

Det är hur jag lär henne att alla människor har samma värde, oavsett hur man ser ut, var man kommer ifrån, var man bor osv osv som är det svåra, när samhället redan har lyckats lära henne motsatsen.

@niphredil ja det är så gränslöst sorgligt, jag var varit nära tårarna hela dagen.

Jag tänker att OM barnet säger så till mig skulle jag fråga varifrån barnet hört det. Och säga att det är fel. Att det inte finns något "bra" eller "dåligt" med hur någon ser ut, att det istället finns "bra" och "dåligt" i det man GÖR. Och att alla människor är olika, en del är stora, en del små, en del tjocka, en del smala. Att det inte spelar någon roll utan det viktiga är hur vi är mot varandra.

Kanske utveckla pratet till att till och med den som gjort något "dumt" inte därför ALLTID gör dumt. Att vi alla råkar göra någon annan ledsen, men att vi också gör "snällt" och kan be om förlåtelse och förlåta.

 

[Calazirya]

Min dotter. nyss fyllda 5 år sa för någon vecka sedan att hon inte fick äta för mycket mat eller typ bullar för då blir man tjock om magen. Det skar rakt igenom mitt hjärta och jag gick in på toaletten och fällde några tårar. Hon är FEM, jag vet inte hur jag ska handskas med detta känner jag, känner mig frustrerad och framför allt fruktansvärt arg.

Jag ska ta upp det med personalen på förskolan, men sedan då? Hur ska man bemöta och handskas med detta? Finns det bra litteratur som någon kan rekommendera?

/ C som känner sig sorgsen

 

[Speciella_tina]

Usch @Calazirya så hemskt. Jag förstår att du fick gå in på toan och fälla några tårar. Så här i efterhand kunde du kanske till och med fällt dem framför dottern, och berättat hur ledsen du blir av att hon har fått lära sig det. Litteratur hade varit bra, hoppas någon har något ba tips.

 

[Andromedae]

@Calazirya Det låter fruktansvärt Utan att ha erfarenhet av en liknande situation tänker jag mig ändå att det kanske kan vara viktigt att prata om att det viktiga inte är hur saker ser ut, utan hur de känns? Om man inte äter bra så mår kroppen inte bra och då orkar man inte leka. Så att fokus hamnar mer på ett aktivt än ett passivt skeende, tänker jag. Men jag vet egentligen inte.

 

[supersonic]

När jag var 6 år (20+ år sen) så kom jag hem och berättade för mamma att jag skulle banta. Minns inte detta själv men mamma har berättat för mig. Hur jag kom på det vet jag inte heller, men förmodligen något jag hört i skolan. Växte dock upp med att utseendet inte har någon betydelse för hur man är som person och mina föräldrar har alltid varit noga med att poängtera detta. Sen hamnade jag i stallet och brydde mig inte ett dugg om dessa "skönhetsideal" märkeskläder etc etc...

 

[Mirtai]

6-åringen här hemma konstaterade för ett tag sedan att hon inte var smal och att hon ville vara lika smal som sin syster "för det är finare".

Jag grät inte men blev så ledsen att jag inte visste hur jag skulle reagera. Hon är finast i hela världen, lite babyhull kvar men inte på något sätt rund eller överviktig. Storasyster däremot är lång och mager, så att revbenen syns.

Svarade något om att hon är jättefin som Hon är och att människor ser olika ut i kroppen (kort/lång, smal/rund osv) och att inget är bättre än något annat.

 

[Hatsune]

Fy vad hemskt, som att det inte var illa nog att 13åringarna har kroppskomplex.

Tyvärr vet jag inte alls vad jag ska säga, detta fick mig bara att må så dåligt

 

[Pudlan]

Det är inte helt enkelt hur man skall reagera.
Jag är en med för många kilo. I och för sig tappat många kg men många kvar. Gick upp mycket i vikt skata efter en olycka. Men mitt syskon skäms. Har ett syskon som är helt galen. Vi är över +40 och syskonets barn måste spela ishocky, fotboll, simma o spela tennis trotts att barnet bra är 6-7år. Och den dan det inte är träning eller bra en mach på ledig dag är det studsmatta några timmar som gäller. Mitt syskon är helt sjuk i tänket med mat och speciellt med fett socker och då är mitt syskon vuxen! Även botox mot rynkor på båda föräldrarna för rynkor är fult. Och är ett måste det har gått för långt. Mitt syskons barn är mycket kortare än klasskamrater och växer dåligt och får inte äta socker, pommes, chips o likande. Lördagsgodis är kanske 10 bitar lös godis. Fika en kaka ingen bulle eller en bulle ingen kaka.
Då är det inte konstigt att ban får med sig att feta personer eller överviktiga personer är fult. Det hör de säkert från andra på skola o dagis o likande. Men mitt syskons barn sa att jag tycker om dig fast du är tjock

Med vänlig hälsning
pudlan

 

[Raderad medlem 6459]

@Calazirya & @Mirtai Vad otroligt, otroligt sorgligt.

 

[Melisen]

Min dotter. nyss fyllda 5 år sa för någon vecka sedan att hon inte fick äta för mycket mat eller typ bullar för då blir man tjock om magen. Det skar rakt igenom mitt hjärta och jag gick in på toaletten och fällde några tårar. Hon är FEM, jag vet inte hur jag ska handskas med detta känner jag, känner mig frustrerad och framför allt fruktansvärt arg.

Jag ska ta upp det med personalen på förskolan, men sedan då? Hur ska man bemöta och handskas med detta? Finns det bra litteratur som någon kan rekommendera?

/ C som känner sig sorgsen

Sambons dotter är 4 och har iofs aldrig uttryckt sig så men har i perioder inte velat äta. Med tanke på det och med tanke på att utseendefixeringen kommer att påverka så småningom så väljer vi att prata mycket positivt kring mat och kroppen. T ex om att man äter för att bli frisk och stark, vara glad och orka allt roligt man vill göra. Vi benämner aldrig nån mat som onyttig eller dålig utan "vill du äta ett kex så behöver du äta en smörgås först".

Jag tror också på att man ska våga säga ifrån precis som man gör med annat ".... som du berättar nu är inte sant utan..." Jag skulle nog även till ett litet barn säga att det inte är sant att man blir tjock av bullar utan av att man leker för lite utomhus.

 

[em-pirre]

Jag har träffat flera fyra- och femåringar som solar, sminkar sig och försöker hålla sig smala genom att äta jättelite. Det är så att man vill gråta.

 

[Emtherlia]

Även min brorsdotter på 5 år har sagt att "om man äter så blir man tjock." Så jävla sjukt!

Hon sa det när vi satt och åt så jag tog en rejäl portion till mig själv och sa att om man inte äter så orkar man inte leka. Att jag måste äta för att ha orken och viljan till att göra en massa olika saker. Då åt hon

Men jag blir så jävla arg, vafaan kommer det ifrån?!

 

[Badger]

Från föräldrarna till barnen som em-pirre känner?

Antar att det också lätt kan påverka om en mamma som försöker vara superpedagogisk på alla sätt och vis när det gäller barnen ändå inte kan låta bli att prata om vikt och bantning när det gäller henne själv så att barnen kan höra det.

Sedan var det en amerikansk feminist som hade lagt märke till att äldre barns lekar pushades ned i åldrarna hela tiden så att de äldre barnen måste gå till nästa steg direkt. Dvs om fyraåringen får en barbiedocka måste sexåringen sluta leka med barbie. Och eftersom hon är amerikan om sexåringen leker med söta kläder och balklänningar så måste 11 åringen ha extremsexiga kläder för att visa att hon är äldre. Delvis är det väl föräldrarna som vill att barn ska leka med leksaker för äldre barn för att verka mogna, delvis är det väl barnen som vill ha det som syskonen har?

 

[Petruska]

Från föräldrarna till barnen som em-pirre känner?

Antar att det också lätt kan påverka om en mamma som försöker vara superpedagogisk på alla sätt och vis när det gäller barnen ändå inte kan låta bli att prata om vikt och bantning när det gäller henne själv så att barnen kan höra det.

Från så gott som alla vuxna överhuvudtaget?

Barn är läraktiga och sociala, varför skulle sådant som vuxenvärlden pratar mycket om och fäster stor vikt vid gå dem förbi? Hur skulle det ens kunna vara möjligt?

 

[Badger]

Från så gott som alla vuxna överhuvudtaget?

Barn är läraktiga och sociala, varför skulle sådant som vuxenvärlden pratar mycket om och fäster stor vikt vid gå dem förbi? Hur skulle det ens kunna vara möjligt?

Tja folk undrade varifrån det kunde komma.