Vad vill jag med den här tråden? Ingenting antar jag, skriva av mej kanske. Det jag har lärt mej genom livet är att allt är mitt fel enligt mina närmaste. Är så ledsen. Min man och jag har kommit överens om olika sysslor som måste göras på morgonen så att allt flyter på. Han har en förmåga att glömma av sina sysslor om han har viktiga saker att passa på jobbet eller kompisar som väntar. Därför gick han upp lite tidigare för att hinna med allt. Och det hade han inte gjort, vilket gjorde att jag var tvungen att göra dom istället. Jag blev så arg för det är inte första gången det händer. Ringde honom och spydde ut min ilska. Visst förstår jag att man kan glömma men så är det varje gång det är något. Allt utanför hemmet prioriteras.
Har återigen pratat med honom och nu kommer det fram att jag gör fel hela tiden. Jag tvingar honom bl a att äta frukost, han får inte gå upp när han vill, att han måste ha matlåda varje dag, jag går inte och duschar när han säjer att jag ska göra det osv. Igår kväll frågade han om han störde mej om han åt frukost eftersom han skulle upp lite tidigare, jag svarade att det gjorde han inte. Varje dag har han matlåda med sej med vissa undantag. Dom dagar han inte ska ha matlåda så säjer han till och jag brukar komma med alternativa förslag bara för att vara omtänksam. Jag har inte tvingat honom till någonting utan förstått när han förklarat varför. Han lägger allt på mej. Han brukar säja att jag borde ha fattat saker och ting utan att han ska behöva säja till.
Vid ett tillfälle så var det en hästtävling som vi brukar gå på varje år. Mer mitt intresse och han följde bara med. Jag nämnde samma dag att det är hästtävling idag men att jag inte ville gå. Efter många om och men så lyckades han övertala mej att vi skulle åka. För han ville ju åka. Vi packade ihop det vi skulle ha med oss och på väg till bilen märker jag att han är arg. Jag frågar om något är fel. Då säjer han att jag borde ha sagt till i tid om det här. För nu måste vi stressa. Då sa jag att då kunde han åka själv. Han åkte till sina kompisar istället och var borta hela kvällen.
Han är snabb att påpeka för andra vad dom ska göra. När det ska göras något här hemma så tar han knappt några initiativ alls. Ok, han ringer och frågar om han ska handla något på vägen hem. Men det är jag som måste ha i huvudet vad som ska handlas. Han lagar mat och diskar utan att jag måste tjata. Jag kan nämna att vi borde städa här hemma och det tycker han också. Och så händer ingenting. Jag städar själv. Han kommer hem och blir arg för att jag städat och menar på att vi kunde gjort det tillsammans. Det vore skönt att slippa helt ibland. Han har städat själv 3-4 gånger under alla år vi varit tillsammans.
Jag är väl den som exploderar när jag blir arg och han är den som sparar sin irritation och tar upp allt när jag vill ta upp problem. Det slutar alltid med att hans problem gällande mej ska diskuteras när jag försöker ta upp det jag tycker är problem. Alltid. Mina problem finns inte till slut.
Det är inlägget blev spretigt. Hur kan man få honom att förstå att han gör mig illa? Eller är det något i mitt beteende som jag måste ändra på?
Har återigen pratat med honom och nu kommer det fram att jag gör fel hela tiden. Jag tvingar honom bl a att äta frukost, han får inte gå upp när han vill, att han måste ha matlåda varje dag, jag går inte och duschar när han säjer att jag ska göra det osv. Igår kväll frågade han om han störde mej om han åt frukost eftersom han skulle upp lite tidigare, jag svarade att det gjorde han inte. Varje dag har han matlåda med sej med vissa undantag. Dom dagar han inte ska ha matlåda så säjer han till och jag brukar komma med alternativa förslag bara för att vara omtänksam. Jag har inte tvingat honom till någonting utan förstått när han förklarat varför. Han lägger allt på mej. Han brukar säja att jag borde ha fattat saker och ting utan att han ska behöva säja till.
Vid ett tillfälle så var det en hästtävling som vi brukar gå på varje år. Mer mitt intresse och han följde bara med. Jag nämnde samma dag att det är hästtävling idag men att jag inte ville gå. Efter många om och men så lyckades han övertala mej att vi skulle åka. För han ville ju åka. Vi packade ihop det vi skulle ha med oss och på väg till bilen märker jag att han är arg. Jag frågar om något är fel. Då säjer han att jag borde ha sagt till i tid om det här. För nu måste vi stressa. Då sa jag att då kunde han åka själv. Han åkte till sina kompisar istället och var borta hela kvällen.
Han är snabb att påpeka för andra vad dom ska göra. När det ska göras något här hemma så tar han knappt några initiativ alls. Ok, han ringer och frågar om han ska handla något på vägen hem. Men det är jag som måste ha i huvudet vad som ska handlas. Han lagar mat och diskar utan att jag måste tjata. Jag kan nämna att vi borde städa här hemma och det tycker han också. Och så händer ingenting. Jag städar själv. Han kommer hem och blir arg för att jag städat och menar på att vi kunde gjort det tillsammans. Det vore skönt att slippa helt ibland. Han har städat själv 3-4 gånger under alla år vi varit tillsammans.
Jag är väl den som exploderar när jag blir arg och han är den som sparar sin irritation och tar upp allt när jag vill ta upp problem. Det slutar alltid med att hans problem gällande mej ska diskuteras när jag försöker ta upp det jag tycker är problem. Alltid. Mina problem finns inte till slut.
Det är inlägget blev spretigt. Hur kan man få honom att förstå att han gör mig illa? Eller är det något i mitt beteende som jag måste ändra på?