Fobier - när bör man söka hjälp?

[Hippocampus]

Jag har absolut noll kunskap om hypnosterapi, men jag måste säga att det där låter verkligen häftigt! Att tio gångers hypnosterapi kan hjälpa så mycket och så långsiktigt! Det låter verkligen som att det var "värt det"!

Det var det. Faktiskt livsomvälvande när man ”går förbi hjärnan” och det bara bubblar upp saker. Jag la ca 10 000 kr på det.

 

[MML]

Jag känner verkligen igen mig! Jag har också en fobi, som jag helst inte pratar om, och som är jobbig, både som fobi och för att omgivningen har genuint svårt att förstå det där med fobier (de kallar lite allt möjligt fobi och tror att det är samma i princip)¨. Dessutom verkar alla som inte ha fobier ha åsikten att de är väldigt lättbehandlade. För rätt många år sen nu bestämde jag mig för att min fobi var för handikappande, så jag bestämde mig för att "ta itu med den och behandla". Jag uppsökte en psykiatriker som jobbar med KBT. Tyvärr funkade det inte så bra på mig och efter tredje-fjärde sessionen eller något hände något. Jag liksom snedtände på terapin och fick en panikångestattack som varade i flera timmar. Jag blev väldigt rädd för attacken och för mig själv och allting. Jag fick hjälp av vården, men tyvärr satt panikångesten i ett bra tag. Jag blev sjukskriven och det tog ett halvår för mig att komma upp i full arbetstid, under tiden fick jag hjälp från vården (inte samma psykiatriker) med panikångesten. Efter något år var jag tillräckligt bra för att behandlande läkare tyckte att vi skulle göra ett nytt försök med att behandla fobin, men lite försiktigare. Men redan efter första sessionen bestämde han att vi skulle avbryta. Det funkade dåligt på mig och han ville inte att vi skulle hamna i samma läge igen. Jag har istället bestämt mig att lära mig att leva med fobin, acceptera den och se till att när jag kan undvika risksituationer. Jag försöker också aktivt att inte bli "onödigt" styrd av den, men ändå acceptera att den finns där. Men jag tycker verkligen det är svinjobbigt att prata om, framför allt med människor som verkar totalt oförmögna att förstå vilka krafter som finns i en fobi och hur lite man själv kan påverka. Det är inte alls ovanligt att man till och med ses som "lat som inte tar tag i och löser det, för det är ju enkelt med KBT".

Usch så jobbigt det låter! Jag förstår att det blev än jobbigare efter en sådan reaktion i terapin.

Det låter trots allt som att du fått en tillvaro som fungerar skapligt med att acceptera din fobi, om jag förstår det rätt? Det är bra kämpat, tycker jag, utifrån vad du beskriver!

Jag känner också igen mig i att många andra, som inte själva har erfarenhet, ofta inte förstår fobier. Om något är "bara" obehagligt, så kallar man det för en fobi. Jag tror att det då kan vara svårt att förstå vilken makt en fobi kan ha över en, och att det helt enkelt inte går att tänka rationellt i alla lägen när det är en fobi inblandad. Jag tycker att det märks på kommentarer åt hållet "Det är ju inte farligt". Nej, jag vet att det inte är farligt - och det hjälper inte att jag vet det. Om något slår jag mer på mig själv för att jag är så "fånig" som reagerar så för något som jag vet inte är farligt (i alla fall inte i nivå med min rädsla).

 

[MML]

Eftersom du redan är patient inom psykiatrin så tänker jag att det bästa är att lyfta detta med dem, så får de göra en bedömning kring om det är något du kan få hjälp med där eller om det passar bättre på tex vårdcentral.

Jag tror att om du söker vårdcentral direkt finns det en viss risk att de avvisar och hänvisar till att du redan har en pågående kontakt inom psykiatrin. Då kan det vara bra att du har pratat med psykiatrin innan, och tex kan säga till vårdcentralen att psykiatrin har bedömt att denna problematik ska behandlas inom primärvården.

Tack för input. Jag kanske bör kontakta psykiatrin i första hand och höra mig för där.

 

[warg]

Usch så jobbigt det låter! Jag förstår att det blev än jobbigare efter en sådan reaktion i terapin.

Det låter trots allt som att du fått en tillvaro som fungerar skapligt med att acceptera din fobi, om jag förstår det rätt? Det är bra kämpat, tycker jag, utifrån vad du beskriver!

Jag känner också igen mig i att många andra, som inte själva har erfarenhet, ofta inte förstår fobier. Om något är "bara" obehagligt, så kallar man det för en fobi. Jag tror att det då kan vara svårt att förstå vilken makt en fobi kan ha över en, och att det helt enkelt inte går att tänka rationellt i alla lägen när det är en fobi inblandad. Jag tycker att det märks på kommentarer åt hållet "Det är ju inte farligt". Nej, jag vet att det inte är farligt - och det hjälper inte att jag vet det. Om något slår jag mer på mig själv för att jag är så "fånig" som reagerar så för något som jag vet inte är farligt (i alla fall inte i nivå med min rädsla).

Ja precis det sista! Man VET ju rationellt att det är irrationellt och känner sig "fånig". Jag tänkte länge att "bara jag skärper mig så löser det sig". Ehhhh nä. Riktigt så enkelt är det inte. Men som du säger - jag har nog hittat ett sätt att leva med min fobi som funkar någorlunda. Men det är ändå jobbigt när folk kommenterar, förlöjligar eller missförstår.

 

[MML]

Ja precis det sista! Man VET ju rationellt att det är irrationellt och känner sig "fånig". Jag tänkte länge att "bara jag skärper mig så löser det sig". Ehhhh nä. Riktigt så enkelt är det inte. Men som du säger - jag har nog hittat ett sätt att leva med min fobi som funkar någorlunda. Men det är ändå jobbigt när folk kommenterar, förlöjligar eller missförstår.

Det är nog lite så jag har förhållit mig till min fobi också. Jag har sagt åt mig själv att jag är fånig och att jag "bara ska skärpa mig". Det fungerar naturligtvis inte.

Jag tror att mitt första steg behöver vara att sluta förlöjliga mig själv/min fobi.

 

[Ninnurur]

Det är nog lite så jag har förhållit mig till min fobi också. Jag har sagt åt mig själv att jag är fånig och att jag "bara ska skärpa mig". Det fungerar naturligtvis inte.

Jag tror att mitt första steg behöver vara att sluta förlöjliga mig själv/min fobi.

Om man bara kunde skärpa sig så hade ingen psykisk ohälsa funnits.

 

[warg]

Det är nog lite så jag har förhållit mig till min fobi också. Jag har sagt åt mig själv att jag är fånig och att jag "bara ska skärpa mig". Det fungerar naturligtvis inte.

Jag tror att mitt första steg behöver vara att sluta förlöjliga mig själv/min fobi.

Så är det absolut. När jag fattade att jag faktiskt inte hade kontroll över fobin och att ångesten var riktig hade jag tagit ett första steg till att kunna hantera ett liv med den.