Jag är väldigt noga med hur speciellt barn ska hantera Tinja. De får inte följa efter henne om hon går undan, de måste klappa på bogen, halsen eller ryggen, de får inte krama, inte klappa på huvudet, inte luta sig över, inte ta tag i. Vill de att hon släpper något säger de "tack tack", vill de att hon tar något säger de "ja!" och vill de göra tricks
måste hon få belöning för det. De ska fråga innan de börjar kasta saker till henne om de får, och de måste lyssna när jag säger att det räcker.
Lyder de inte så får de inte vara runt henne, och det är nolltolerans.
Det är mina släktingar det handlar om, min storasysters bonusbarn framförallt. Otroligt duktiga barn, men även de gör fel ibland. Det känns skönt att jag då inte är "enväldig härskare", utan får backup av både deras pappa och min storasyster, som också säger till barnen när de håller på med saker de inte får.
Tinja tycker ändå helt okej om barn, men eftersom hon var osäker på dem som ung så vill jag inte ta några onödiga risker. Tror det är på grund av att jag haft dessa regler som Tinja nu tycker barn är helt okej och till och med rätt kul
Benji däremot älskar när barn klänger och kramas och lägger sig gärna på dem för att bli gosad med. Där är det mer att jag får varna barnen att han kan knuffa omkull dem, sätta sig på dem, kliva på dem, för han är 61 cm hög, väger 30 kilo och har iiiingen aning om det
Vuxna vänner/släkt har jag aldrig behövt säga något till. Jag har rätt vettiga vänner och släktingar, de skulle aldrig drömma om att göra något jag inte okejat med mina hundar.
Däremot främmande vuxna, de har jag gett otaliga mordsblickar
Folk ska ge fasen i att tafsa på min hund eller skälla efter henne!