Skilsmässa, tonårsbarn, ny relation - hur ta hänsyn till alla?

[Roheryn]

Jag separerade från min tonårsdotters far för snart ett och ett halvt år sedan, och har sedan dess bott ensam i lägenhet med dottern hos mig varannan vecka. Det funkar bra, tycker att vi har en bra relation och har kommit närmare varandra efter separationen (som i sig var en rätt jobbig historia med otrohet, ilska, beskyllningar och bråk mellan mig och mitt ex).

Jag har sedan en tid tillbaka inlett en ny relation med en person som jag verkligen älskar och vill vara ihop med resten av livet. För mig är det inte jätteviktigt att flytta ihop snart, men det är det för min nya kärlek. Vi bor i dagsläget långt ifrån varandra, och ses huvudsakligen de veckor och helger som min dotter inte är hos mig. Åker på semestrar ihop, lever tidvis vardagsliv ihop, men jag har hittills "hållit isär" min nya och min dotter. De har träffats och vet förstås om varandra, men har inte umgåtts i någon större utsträckning.

Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera situationen på ett sätt som funkar för oss alla - dels har jag ett bra liv med min dotter och är nöjd med det och med att vara "bara vi", dels vill min nya kärlek och jag ha ett liv tillsammans. Hur min dotter ställer sig till det hela har jag inte frågat - hon är nog rätt nöjd med sakernas tillstånd som de är.

Eftersom det var en jobbig separation/skilsmässa för alla inblandade, så har jag tänkt och känt att det är viktigt för mig och min dotter att hitta ett bra liv tillsammans, som vi båda kan vara nöjda med. Jag känner inte att jag vill "pracka på" henne en människa hon knappt känner, som skall dela hem och vardag med oss. Medan min nya kärlek tycker att "alla" flyttar ihop med nya relationer efter skilsmässor utan att ta någon större hänsyn till barnen.

Jag tycker också att min dotter är så pass mogen och "nästan vuxen" att hon bör få ha ett ord med i laget vad gäller hur och med vem hon skall bo.

Hur har ni andra som har tonårsbarn efter tidigare relationer gjort, tänkt och känt när ni hittat er nya kärlek? Hur har det funkat? Jag vet ju inte riktigt vad jag själv vill, så vill gärna ta del av era erfarenheter!!!

 

[turbofling]

Jag tycker att du ska prata med din dotter om hur hon tänker och känner, kanske ser hon inga problem alls med att han flyttar hem till er och da har du ju oroat dig i onödan.

 

[Roheryn]

Nu är det ingen "han" som är min nya kärlek, men det är kanske av mindre betydelse

Att flytta ihop i min nuvarande lägenhet är inget alternativ, det skulle bli alldeles för trångt och jag tror att vi alla tre har behov av att kunna gå undan och pyssla med sitt. Det skulle alltså bli en ny, gemensam bostad i så fall.

Självklart kommer jag att prata med min dotter innan det blir aktuellt, vill dock gärna bli klar över vad JAG vill först. Och gärna få input från andra som varit i samma situation!

 

[Raderad medlem 6459]

Medan min nya kärlek tycker att "alla" flyttar ihop med nya relationer efter skilsmässor utan att ta någon större hänsyn till barnen.

Jag tycker din nya kärlek låter lite väl hård faktiskt . Alltså visst, ett tonårsbarn ska väl lämpligen inte få styra och ställa hur mycket som helst men jag tycker absolut att det är viktigt att man okejar och pratar och resonerar kring det. Vilket du ju också verkar göra. Även dottern din blir ju påverkad av det här och då kan ju jag tycka att det kan vara vettigt att hennes röst hörs. Men - viktigast först och främst är väl: vill du bo med dina nya kärlek? Eller skulle du göra det mest för hens skull?

 

[Monifa]

Man kanske kan mötas halvvägs till en början?
Ni bor i dagsläget långt ifrån varann, kanske kan hon flytta till samma ort till en början med? Då får din dotter chansen att lära känna henne bättre och det blir inte så påtvingat direkt utan en mjukare övergång?
Om det här är den kärleken du vill leva med måste även du fundera ut hur du vill ha det i framtiden. Vill hon bo ihop och inte du ja då har ni något att prata om och kanske redan nu.

Och om hennes inställning är att inte ta hänsyn till din dotter har ni nog ytterligare något att prata om För ska ni någon gång flytta ihop bor dottern där varannan vecka med er och hon ska respekteras. Har själv bonusbarn och hade jag haft inställningen att hans röst inte räknas då hoppas jag att min sambo hade kastat ut mig. Vi är ett team även fast att barnet inte är mitt och det är viktigt för mig att vi kan samarbeta, respektera och ha glädje av varann.

 

[Jenka]

Rent spontant tänker jag dels att du kan diskutera saken med din dotter, dels kanske umgås mer alla tre? Så de får skapa sig en egen relation innan de bor ihop eller kan ta ställning till det.
Jag har inte några tonårsbarn,men har varit i dotterns sits.

 

[Miks]

Mitt spontana svar är: Nej ni ska inte flytta ihop!

Väl hårt kanske men jag har varit med om en stormig skilsmässa mellan mina föräldrar där utfallet har blivit mindre bra. Då var jag ändå över 20 och hade flyttat hemifrån. Min syster var yngre och bodde kvar med först den ena och sen den andra föräldern.

Både jag och min syster tyckte att det hela gick väldigt snabbt. Även om våra föräldrar varit klara med varandra i många år så var det kaos i våra huvuden.

Jag kan för din del tycka att det är lite beroende på hur gammal din dotter är. Det är ganska stor skillnad på att vara 13 eller 19 år. Dels med hur mogen man är, hur självständig man är och hur länge man ska bo tillsammans med en människa som man faktiskt inte har en relation med.

Jag skulle låta förhållandet mellan din nya kärlek växa på sig. Kanske flytta närmare varandra och sen leva lite varannan veckas sambo. Därmed inte sagt att ni inte kan ses de veckor som dottern är hos dig. Låt det växa fram. Känns det naturligt för dottern kanske hon till och med frågar om inte din nya kärlek ska flytta in eller flytta ihop. Det känns ju som ett drömscenario men dottern borde ha sett det hända i andra familjer runt omkring er och har säkert tänkt tanken.

Mvh Miks

 

[Hyacinth]

Jag separerade från min tonårsdotters far för snart ett och ett halvt år sedan, och har sedan dess bott ensam i lägenhet med dottern hos mig varannan vecka. Det funkar bra, tycker att vi har en bra relation och har kommit närmare varandra efter separationen (som i sig var en rätt jobbig historia med otrohet, ilska, beskyllningar och bråk mellan mig och mitt ex).

Jag har sedan en tid tillbaka inlett en ny relation med en person som jag verkligen älskar och vill vara ihop med resten av livet. För mig är det inte jätteviktigt att flytta ihop snart, men det är det för min nya kärlek. Vi bor i dagsläget långt ifrån varandra, och ses huvudsakligen de veckor och helger som min dotter inte är hos mig. Åker på semestrar ihop, lever tidvis vardagsliv ihop, men jag har hittills "hållit isär" min nya och min dotter. De har träffats och vet förstås om varandra, men har inte umgåtts i någon större utsträckning.

Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera situationen på ett sätt som funkar för oss alla - dels har jag ett bra liv med min dotter och är nöjd med det och med att vara "bara vi", dels vill min nya kärlek och jag ha ett liv tillsammans. Hur min dotter ställer sig till det hela har jag inte frågat - hon är nog rätt nöjd med sakernas tillstånd som de är.

Eftersom det var en jobbig separation/skilsmässa för alla inblandade, så har jag tänkt och känt att det är viktigt för mig och min dotter att hitta ett bra liv tillsammans, som vi båda kan vara nöjda med. Jag känner inte att jag vill "pracka på" henne en människa hon knappt känner, som skall dela hem och vardag med oss. Medan min nya kärlek tycker att "alla" flyttar ihop med nya relationer efter skilsmässor utan att ta någon större hänsyn till barnen.

Jag tycker också att min dotter är så pass mogen och "nästan vuxen" att hon bör få ha ett ord med i laget vad gäller hur och med vem hon skall bo.

Hur har ni andra som har tonårsbarn efter tidigare relationer gjort, tänkt och känt när ni hittat er nya kärlek? Hur har det funkat? Jag vet ju inte riktigt vad jag själv vill, så vill gärna ta del av era erfarenheter!!!

Ni kanske måste börja umgås mer alla tre? Då lär ni känna vad ni tycker. Vill partnern bo med dig, eller dig och dottern? Hur viktigt är det att de gillar varandra? Jag tror man tjänar oerhört på att barn och partner gillar och respekterar varandra. Att leva ihop med en partner som kanske inte gillar ens barn eller tvärt om måste vara oerhört slitsamt. Ålder på dottern är också viktigt tycker jag, ska hon bo hemma länge till eller är hon på väg att flytta hemifrån?

 

[Inte_Ung]

Jag tror på en kompromiss.
Bo nära men i olika bostäder.
Så att var och en kan gå hem till sig.

 

[Smulan75]

när jag läser det du skrivit känns det som du inte riktigt bestämt dig än.

"Jag vet ju inte riktigt vad jag själv vill, så vill gärna ta del av era erfarenheter!!!"

Med andra ord så är du nog inte riktigt redo att flytta ihop. Jag tycker absolut att du inte ska flytta inte ihop bara för att han vill det. Jag är själv en sån som trivs ganska bra på egen hand och jag och min dotter - lite yngre än din dotter när jag träffade min nya - hade väldigt mysigt ihop när vi bodde för oss själva. - det tog 4 år innan vi flyttade ihop men ärligt talat var det nog mer "gården" som vi köpte som gjorde att vi slutligen tog steget - annars trivdes vi båda ganska bra som särbos.

Jag tycker inte du ska stänga dörren för att ni ev ska flytta ihop i framtiden och det bästa är väl som alla säger att hålla dialogen öppen både med pojkvännen och dottern. Eftersom din dotter är så pass gammal så hade jag nog valt att avvakta med att flytta ihop ifall hon hade känt sig negativ. Ett par år går snabbt.

 

[turbofling]

Nu är det ingen "han" som är min nya kärlek, men det är kanske av mindre betydelse

Att flytta ihop i min nuvarande lägenhet är inget alternativ, det skulle bli alldeles för trångt och jag tror att vi alla tre har behov av att kunna gå undan och pyssla med sitt. Det skulle alltså bli en ny, gemensam bostad i så fall.

Självklart kommer jag att prata med min dotter innan det blir aktuellt, vill dock gärna bli klar över vad JAG vill först. Och gärna få input från andra som varit i samma situation!

Förlat, blev automatiskt "han", jag vet ju egentligen inte ens om du är man eller kvinna. Fast jag tycker inte könet spelar ngn roll i det här fallet. Da missförsod jag dig, jag läste det som att det enda som fick dig att tveka var hur dottern skulle reagera. Men da haller jag med de andra, umgas mer alla tillsammans och fundera pa möjligheten att din kärlek flyttar närmare sa ni kan umgas mer i vardagen tillsammans.

 

[Petruska]

Jag lutar åt att tonåringar är eller kan vara så pass krävande, att man som ny partner/styvförälder inte bör flytta ihop med dem om man inte faktiskt känner något som väldigt väl liknar föräldrakänslor för dem. Och det låter det osannolikt att din nya partner redan gör, eftersom hon och barnet verkar ha träffats ganska lite.

Jag tror med andra ord att din nya partner möjligen tar lite för lätt på vad det innebär att bo ihop med någon annans tonårsbarn.

 

[Roheryn]

Jag lutar åt att tonåringar är eller kan vara så pass krävande, att man som ny partner/styvförälder inte bör flytta ihop med dem om man inte faktiskt känner något som väldigt väl liknar föräldrakänslor för dem. Och det låter det osannolikt att din nya partner redan gör, eftersom hon och barnet verkar ha träffats ganska lite.

Jag tror med andra ord att din nya partner möjligen tar lite för lätt på vad det innebär att bo ihop med någon annans tonårsbarn.

Huvudet på spiken, tror jag!!! Ja, de har träffats ganska lite och är nog båda på stadiet "avvaktande artiga och trevliga" i förhållande till varandra.

 

[Roheryn]

Ni kanske måste börja umgås mer alla tre? Då lär ni känna vad ni tycker. Vill partnern bo med dig, eller dig och dottern? Hur viktigt är det att de gillar varandra? Jag tror man tjänar oerhört på att barn och partner gillar och respekterar varandra. Att leva ihop med en partner som kanske inte gillar ens barn eller tvärt om måste vara oerhört slitsamt. Ålder på dottern är också viktigt tycker jag, ska hon bo hemma länge till eller är hon på väg att flytta hemifrån?

Hon är femton, går i nian, så hon kommer ju åtminstone bo hemma under gymnasietiden, föreställer jag mig. Och ja, jag skulle också tycka att det vore bra att umgås lite mer alla tre innan gemensam bostad kommer på tal...

 

[Roheryn]

Jag tror på en kompromiss.
Bo nära men i olika bostäder.
Så att var och en kan gå hem till sig.

Det skulle jag också vilja. Som det är nu är det 40 mil mellan oss, så om min nya är och hälsar på mig så MÅSTE hon liksom sova över. Vilket gör att vi mest ses mina "lediga" veckor då dottern inte bor hos mig. Hade varit idealiskt, tycker jag, att bo så att den som "hälsar på" kan gå/åka hem till sig när det passar. Min nya vill dock inte flytta så långt för att bo NÄRA mig, utan bara för att bo MED mig...

 

[Hyacinth]

Jag lutar åt att tonåringar är eller kan vara så pass krävande, att man som ny partner/styvförälder inte bör flytta ihop med dem om man inte faktiskt känner något som väldigt väl liknar föräldrakänslor för dem. Och det låter det osannolikt att din nya partner redan gör, eftersom hon och barnet verkar ha träffats ganska lite.

Jag tror med andra ord att din nya partner möjligen tar lite för lätt på vad det innebär att bo ihop med någon annans tonårsbarn.

Om jag ser till mig själv var det nog knappt mina egna föräldrar stod ut med mig. Jag var en gräslig tonåring.
Värst under gymnasietiden.

 

[Hyacinth]

Hon är femton, går i nian, så hon kommer ju åtminstone bo hemma under gymnasietiden, föreställer jag mig. Och ja, jag skulle också tycka att det vore bra att umgås lite mer alla tre innan gemensam bostad kommer på tal...

Det hade varit ett krav från min sida. Inte minst för min egen skull. Jag vill inte bo i en krigszon mer än nödvändigt.

 

[Amha]

Min pappa dog när jag var 14. Ca 1.5-2 år senare träffade mamma min styvfar som jag kände sedan tidigare pga släktrelation. Det var jätteroligt när han kom och besökte oss i början. Det var roligt när han flyttade ner och han är en jättefin människa. Helt plötsligt visade det sig att han bara hade posten i sin egen bostad. All ledig tid tillbringade han hos oss. Det var verkligen jobbigt att han outtalat flyttade in innan jag var redo och jag mådde väldigt dåligt av det. Mamma och styvfar pratade om det efter att jag pratat med mamma om vad jag tyckte och styvfar fick backa lite.

Nu hade vi ju inget varannan vecka pga omständigheterna men när han bott i närheten en tid och ibland åkt till sitt boende (med och ibland utan mamma) och att han var lite försiktig medan vi hittade vår plats i relationen till varandra hade jag fått den "inskolningen" jag behövde och han flyttade in på heltid så småningom. Jag och styvfar har en god relation idag och jag tycker verkligen om honom. Om mina barn vill att han ska vara deras morfar framöver är det helt okej för mig också, vilket för mig är ett stort steg då saknaden efter barnens riktiga morfar fortfarande är enorm.

Hade jag varit du hade jag velat att partnern hade en egen bostad på plats i början och att inleda en slags varannan vecka-samboskap för att se om det verkligen funkar innan barnet blir inblandat på riktigt. Samtidigt försöka låta dem skapa en egen relation och se om det funkar. Går det bra så är det ju jättebra, då kan man ju fundera vidare på sambo på heltid framöver. Att inte ta hänsyn till barnets vilja tror jag kan skapa stora problem. Jag anser att det är respektlöst. Hade min förälder dragit in en person jag inte känner under samma tak utan att lyssna till mina önskemål hade jag blivit vansinnig. Nu är jag väldigt långsint så det finns risk att det påverkat min relation till mamma på väldigt lång sikt, kanske resten av livet. Med det inte sagt att det skulle vara så i ett fall.

 

[Amha]

Där ser jag att autocorrect gjort sitt. Ert fall ska det ju stå längst ner såklart.

 

[Roheryn]

Tack @Amha, för din input! Verkligen värdefullt att få "barnets" perspektiv också! Och jag tänker ju ungefär som du, att det vore bra med en "inskolningsperiod" då vi kan bo nära varandra men inte tillsammans. Jätteskönt också, upptäcker jag, att få lite bekräftelse på att jag tänker lite rätt som bromsar ihopflytten, att jag inte bara är tjurskallig och stänger ute min nya ur mitt liv...