Jag har erfarenhet från båda sidor. Och jag kan inte skriva kort... och jag har inte läst hela tråden...
När jag själv var tonåring träffade min förälder sin nya partner som flyttade in hos oss med sitt ena barn. Den nya partnern kände sig (och gör fortfarande efter 30 år, trots att min förälder inte ens lever längre...) hotad av den relation jag och min förälder hade. Tyvärr kunde inte min förälder stå upp för vår relation, utan jag och min bror kom i andra hand om vårt behov/önskemål på minsta sätt gick emot partnerns behov/önskemål. Jag flyttade snabbt hemifrån, redan under gymnasietiden. Därefter har min relation med föräldern aldrig riktigt återhämtat sig och det är en livslång sorg jag alltid kommer bära med mig tror jag. Jag har bearbetat och kan förstå varför, men jag tycker fortfarande de hanterade situationen fel med tanke på oss barn.
Efter min egen separation träffade jag min nya kärlek när mina döttrar var unga tonåringar. Han bodde drygt 50 mil ifrån oss och av naturliga skäl kunde vi inte träffas vardagsvis. Han var väl medveten om att mina barn alltid går före honom i prioriteringar. Själv hävdar han att det gör hästen och hunden också
För mig var det otroligt viktigt att vara säker på att mina barn visste att jag alltid, oavsett vad, vem eller förutsättningar, alltid hade dem som första prioritet. Känslan av att bli bortvald av en förälder är inget jag vill att mina barn ska behöva uppleva. Tyvärr har jag inte kunnat skydda dem från den känslan ändå, då deras pappa har gjort andra val och prioriteringar, men det ligger utanför vad jag kan påverka/har att göra med och det får stå för honom.
Innan vi valde att flytta ihop pratade jag med mina barn och frågade hur de kände inför detta. Eftersom de kände sig säkra på att jag skulle lyssna på dem och sätta deras välmående först så såg de ingen risk i att "dela med sig" av sin mamma. Med detta menar jag inte att de som barn hade kunnat styra mig och mitt liv, men deras känslor och rätt till sitt hem och sin familj under sin uppväxttid var viktigare för mig än att dela boende med min nya kärlek. Hade han haft något problem med detta hade vi idag inte varit sambo. Men det är vi
Och barnen (som nu är så gott som vuxna och nästan helt utflugna) har när vi ibland pratat om vår familj, relationer eller liknande bekräftat att de alltid känt sig viktiga, valda och älskade