Sv: Skena
Jag har bara suttit på en skenande häst en gång. Det var min förra gamla tävlingsponny. Han gillade inte att komma så pass långt efter vår andra häst på uteritterna, i vanliga fall brukade jag låta han gå, men jag tänkte "den här gången ska du f*n ta mej stanna". Men han fick panik, började steppa, men situationen var fortfarande
kontrollerbar men då det kom något bakom han som gjorde han väldigt uppskrämd samtidigt som han hade panik för vår andra häst brydde han sig inte hur mycket jag än drog, han bara sprang i panik. Jag kan säga nu i efterhand att det enda jag kommer ihåg det var att jag satt och började falla mot gruset samtidigt som jag tänkte "f*n! jag har inte sadeln med säkerhetsbyglarna.. jag kan hälsa hem, jag har älskat alla och hoppas syrran tar väl hand om hästarna" Jag visste inte vad jag skulle göra, jag trodde verkligen jag skulle dö, och han bara fortsatte springa. Medans han sprang i panik gled jag neråt mot grusvägen och var så nära att dimpa ner i marken med huvudet först och ryggen krökt, hade jag trillat där, jag svär på att jag knäckt nacken. men till slut lyckades jag klamra mig fast och när han började närma sig vår anra häst igen började han sakta av. Min syster hade missat allting och trodde jag bara ljög när jag sa att han skenade. Jag satt helt skakig i sadeln och tårarna hade redan börjat rinna. Men en bra syster som jag har gick upp med sin häst till hagen och gick ut och hjälpte mig att hålla min häst samtidigt som jag satt på och skrittade av han. - Hade jag inte suttit kvar hade jag inte haft häst idag. jag hade aldrig mer vågat hoppa upp. Det är ungefär ett år sedan nu och jag har fortfarande lite problem med att rida sist i ett led. Fast det har aldrig hänt igen. - Denna upplevelsen kallar jag sken. Jag hade trots allt tur att vägen var hyfsat rak och att han hann bromsa i tid! Han var på väg rätt in i vår andra häst som sparkar om man kommer för nära bakdelen, och när han tvärstannade hade jag lika väl kunnat fortsätta framåt och landat på matilda som i sin tur sparkat mig. jag hade verkligen tur.
Men visst kan man bli rädd första gången man galopperar, fast då tror jag inte man brukar känna att det är win it or leave it, att man kan råka riktigt illa ut. jag var också rädd första gången, men inte så som jag kände den gången.
Visst flera hästar har
stuckit med mig, vilket är en helt annan sak (som någon nämnde tidigare) men det beror i mesta fall på att jag är sen att ta tag i tyglarna kanske
långt inlägg blev det, men jag sammanfattade det så bra jag kunde
peace