Skamtråden- när graviditeten är allt man inte vill

[Meggan]

Inte alls samma situation men jag upptäckte för 14 år sen att jag var gravid i 5 månaden hade aldrig velat ha barn... Hon föddes ett par veckor senare alldeles för tidigt och svårt hjärtsjuk. Har aldrig älskat någon så mkt från första sekund ibland blir livet inte som man tänkt och det kan bli underbart ändå. Fundera igenom vad du vill noga och välj det du tror är mest rätt. Ensamstående är vi många det går , vill du ha barn sen men inte nu så är det lika ok könet på barnet är antagligen inte viktigt när det väl kommer. Hur barnet blir handlar mer om uppfostran miljö och personlighet än kön. Stor stor kram i all din röra

 

[Intejag]

Hade en mycket bättre dag idag i alla fall, den här tråden har varit en enorm ångestventil, hade aldrig trott att jag skulle få sån underbar och medkännande respons. Ni är änglar som tagit er tid att skriva och inte dömt mig för mina tankar. Jag har även tagit lite avstånd till mannen och ska inte träffa honom innan jag träffat de på mvc, märker att jag mår bättre när jag får vara i lugn och slippa höra negativa saker om hur jag är och hur det kommer bli. Är ju jättesjälviskt av mig men orkar knappt med mig själv så orkar inte bära hans dåliga humör också.

Jag har inte egentligen varit i din situation, men ändå lite grann. Vi ( jag och exet ) hade inte genomgått IVF , och han var ovillig att skaffa barn med mig - från början mest för att han inte ville ha barn rent allmänt -( alltså han var inte redo just då)
Jag hade dock vetskap om att jag hade dumma cellförändringar sedan jag var 16 och genomgick en konisering som 18-åring och har alltid fått höra av sjukvården att jag skulle kunna ha svårigheter att bli gravid pga detta ( detta var på 80-talet) Jag genomgick senare 2011 runt ,en hysterektomi - dvs borttagande av livmodern pga dessa cellförändringar
Hursom jag träffade exet - 89 när jag var 21 och vi blev sambos -90..
Jag beslutade att sluta med p-piller runt -95 då jag upplevde att jag hade besvär av dem allmänt - både sexuellt och annat, hormoner - humör . vestibulit etc .. Exet var också upplyst om att jag kunde ha svårigheter att få barn. Jag sa kortfattat att HAN fick ta över ansvaret att skydda sig om han inte ville bli pappa då jag inte mådde bra av p-piller - alls.
( tror han använde två kondomer - sedan struntade han i det )
Vi förlovade oss -90 och köpte hus -97 , gifte oss 2000
Sedan blev jag gravid ( oplanerat- men dock inte utan medvetenhet om att risken förelåg sas ) - 98 då vi alltså kört helt oskyddat i närmare 3 år- och då kom det lite samma tongångar från exet som jag läser in i ditt inlägg här jag citerat ovan : Ja- men DU som är si och så ( översatt för min del : hade hästar. var vegetarian. var egenföretagarare osv osv - hans slutsats : du kan aldrig bli en bra mamma . )
Fruktansvärt jobbigt var det och mycket svårt att ta något beslut - hade hela tre aborttider bokade , i v 10, 11 och 12 och de första två var jag där - men bara kunde inte ! - exet var aldrig där... men den tredje som var i sista minuten så blev det abort...
jag pratade med kuratorer i samband med detta- och exet var med 2 ggr ( tror jag ? kommer inte riktigt ihåg dock ) men det enda HAN ville prata om var hur olämplig JAG skulle vara som mamma inte att vi kunde fixa skivan tillsammans sas......

hursomhaver - jag gjorde abort på den sista tredje tiden - men det var emot vad allt jag ville - men jag "trodde" lite på att han kunde ha rätt- jag kanske inte skulle vara en bra mamma - med allt jag hade omkring mig och ffa pga mina matvanor - vilket han oroade sig väldigt över ... sedermera blev det att eftersom jag hade hästar så kunde det inte heller bli bra- ingen bra mamma hade hobbys sas.....
Vi ( eller JAG) kom igenom detta just då -98 och jag friade på skottåret -2000 så vi gifte oss i augusti 2000
under hela tiden efter aborten så var det fortfarande på exets ansvar att skydda sig mot att vi blev gravida ( dvs kondom ) inga användes.... 2002 blev jag gravid igen med vår äldste son som sedan föddes 2003.... Att jag var tvungen att börja jobba när gossen var 2 1/2 månad var bara mitt fel ( egen småföretagare - jättesvårt att betala anställda och kunna vara hemma med mammapeng - för min del ca 7500-8000:- om jag tog ut för alla dagar i månaden )
Han kunde ju inte vara hemma med ett så litet barn - tack gode gud att jag hade svärmor som tog barnet de gånger jag var tvungen att jobba för att inte gå i konkurs ! Och inga av mina barn har velat haft ersättning - alls - jag har ammat+ pumpat som en dåre till de var närmare året i båda fallen . Jag har tom ofta ammat i affären om det behövts ( hade en närbutik)
Andra sonen kom - 07
( och enligt exet har jag varit rena frögurka och verkligen inte haft svårt att bli gravid..så jag har nog lurat honom med det dessutom ??? oskyddat sedan 95- 07 -tre graviditeter - jag är lycklig över att ha fått två söner- men enligt honom har jag lurat honom att jag skulle ha svårt att få barn ? Jaja lite bitterhet från min sida - men men även lycklighet )
För att göra en väldigt lång historia hyfsat kort så efter många års våndor så skiljde jag mig från exet förra året (-15) på precis det jag skrivit om här ovan. Och enligt exet är jag fortfarande olämplig mamma - med ett antal diagnoser som han kommit på sedan han började jobba inom boendestöd men inga som upptäckts när jag trott på honom och gått till vården i förtvivlan över hur konstig jag måste vara och i behov av piller / vård - enligt honom....
För min del har det varit mycket positivt att separera från rövhatten / exet. Mina barn vill hellre vara med mig än pappa -ofta och jag mår väldigt mycket bättre utan någon som talar om för mig hur fördjävla dålig kvinna &mamma jag är bara för att jag ville ha kvar en häst - den jag köpte när hon var 6 månader och sedan red in och tävlade så vi vann SM. ( för att ha hästar har varit ett stort nono när man blir mamma - för det kan man ju inte ha )
Hon blev avelssto när jag blev det - typ - men vet ni ? Ingen mamma kan ha hästar för då hinner man inte med sina barn...( = dålig mamma) ja du det finns en hel massa att berätta - detta var som sagt den *korta* versionen..
Jag har skrivit mer om detta förut här på buke

Sammanfattningsvis för din del är det nog ett antal punkter du ska fundera över noga i din situation:
* förhållandet i allmänhet till din man/ sambo
* Om du absolut inte vill ha barnet under rådande premisser - så är det faktiskt ditt val- glöm aldrig det! Det är faktiskt ditt val. oavsett hur barnet kommit till!
*Är du tveksam till barnet pga könet eller är det för att du mår dåligt allmänt? ( inte så konstigt med tanke på vad du beskriver det hela med !)
Fundera över det och har du svårt att sortera tankarna själv så ska du absolut ta hjälp ! ( eller ja - ta hjälp oavsett faktiskt ! - det mår du nog bara bättre av hur du än beslutar !)
Och var lite självisk - för även om du beskriver dig själv som jättesjälvisk så får jag en precis tvärtomuppfattning av vad du skriver i denna tråden.
Ta hjälp av MVC ( vilket jag ser att du kommer att göra ) och om du inte kan uttrycka det du behöver då så alternativt sök till psykiatrin/ psykolog .

Jag önskar dig allt gott ur denna jobbiga situation du hamnat i - det du beslutar dig för borde bli det bästa - hoppas och tror att du fått bra input i denna tråden samt bra råd till hur du kan få hjälp att ta ett bra beslut .
Oavsett- det man gör är bara det man vet just då- så det finns inga "fel" beslut egentligen ur det perspektivet

 

[Is]

Haha ja du.. När jag ser dig sammanfatta det så ser jag också att det låter förvirrat. Men det är exakt så det varit. O jag vet att ni bara får min version men det jag skrivit här är ganska snällt, hade jag orkat lägga på minnet och skriva upp sakerna han sa efter att vi kom hem efter återföringen (det var då det började med hans totalvändning, så dags..) så hade ni tyckt jag var ännu knäppare som inte drog direkt. Men jag var förvirrad och ledsen över denna totalvändning. Vi väntade länge länge på remissen för IVF förutom åren vi haft innan, och sedan utredning och kön till IVF efter att remissen var skickad, och sen behandlingar i en halv evighet.. Han hade ju gott om tid att backa ur om han velat. Efter rätt många år ihop. Men ja han krisar säkert på sitt vis, bara att det gör mig väldigt illa.

Jag tror att jag kan klara att ta hand om ett barn själv, både ekonomiskt även om det blir tufft, och så praktiskt, även om det blir ännu tuffare. Men jag känner att jag inte kan stå där höggravid och inte veta.. Kan ju inte köpa hus ihop med någon som då o då kläcker ur sig att "jag kanske inte pallar så en dag kanske jag bara drar, sån kan jag vara, jag vill inte göra saker så som alla andra gör det o jag pallar inte sånt".. typ. Vet inte när jag blev tillsammans med en tonårig rebell som är anti samhället och allmänt mot allt. Jag vet jag vet jag borde vara mer förstående och stötta men jag har blivit så trasig, jag orkar inte kämpa för två, jag orkar inte Det var ju inte så här det skulle bli.. Jag hade aldrig nån dröm om rosaskimrande barnliv, jag har småsyskon och vänners barn och vet allt för väl att det kan bli evigheter av sömnlösa nätter, kolik, täta besök på barnakuten och mer av hemorrojder och ömma bröst än gulligullande på snuttefiltar.. Men jag hade inte väntat mig att plötsligt stå ensam och.. plågad. Jag trodde aldrig aldrig det om honom. terapi för oss båda vore nog bra, är rädd att nämna det bara kräver säkert en del o jag vet inte om jag orkar med den biten än..

Ja näh, vet du, DU ska inte kämpa för två(eller rättaresagt tre) . I min lilla bubbla så vill man tro att en människa som genomgått allt vad ivf innebär verkligen vill ha barn egentligen (du har ju hamnat i en livskris av olika anledningar och av den anledning känner osäkerhet men vad är hans argument?), grunden för mitt inägg baseras ju på att han VILL men kanske är rädd för allt vad barn innebär. Om han inte vill så kan ju du heller inte stötta - ni har ju då liksom ingen grund att stå på.

Men är det som du beskriver att han sagt/gjort saker som du finner oförlåtliga så känns det för mig som att du kanske faktiskt redan gjort valet över ert förhållande oavsett vad du senare väljer att göra med din graviditet.

jag är övertygad om att de beslut du tar/ har tagit är det rätta för dig, Jag garanterar också att vi alla i denna tråd stöttar dig oavsett.

PS
Som liten fotnot måste jag bara skriva att min svärmor har uppfostrat tre barn som ensamstående, alla pojkar med ett åldersspann på nästan 20 år. Fäderna lämnade in handduken när barnen var baby resp när hon var gravid. Idag är de tre vuxna männ med bra och sunda liv. Ingen av dom har levt rövare eller på annat sätt uppfyllt den stereotypa bilden du beskriver men viktigast av allt -dom älskar sin mamma trots hennes fel och brister (och tro mig dom är många).
Det jag vill ha sagt är att- Hon har, trots ett liv i ständig kris, lyckats med uppgiften att uppfostra tre fantastiska barn och ingen av dom har hitills visat tendenser till att ta efter sina oansvariga fäder- snarare tvärt om.

Som du säger så spelar generna absolut roll i barnen personligheter MEN det är vi som vistas runt om kring dem som ger dem en uppfostran och bra värderingar. Där spelar gener och kön mindre roll.

Lycka till med allt nu!

 

[Panik]

Jag har inte egentligen varit i din situation, men ändå lite grann. Vi ( jag och exet ) hade inte genomgått IVF , och han var ovillig att skaffa barn med mig - från början mest för att han inte ville ha barn rent allmänt -( alltså han var inte redo just då)
Jag hade dock vetskap om att jag hade dumma cellförändringar sedan jag var 16 och genomgick en konisering som 18-åring och har alltid fått höra av sjukvården att jag skulle kunna ha svårigheter att bli gravid pga detta ( detta var på 80-talet) Jag genomgick senare 2011 runt ,en hysterektomi - dvs borttagande av livmodern pga dessa cellförändringar
Hursom jag träffade exet - 89 när jag var 21 och vi blev sambos -90..
Jag beslutade att sluta med p-piller runt -95 då jag upplevde att jag hade besvär av dem allmänt - både sexuellt och annat, hormoner - humör . vestibulit etc .. Exet var också upplyst om att jag kunde ha svårigheter att få barn. Jag sa kortfattat att HAN fick ta över ansvaret att skydda sig om han inte ville bli pappa då jag inte mådde bra av p-piller - alls.
( tror han använde två kondomer - sedan struntade han i det )
Vi förlovade oss -90 och köpte hus -97 , gifte oss 2000
Sedan blev jag gravid ( oplanerat- men dock inte utan medvetenhet om att risken förelåg sas ) - 98 då vi alltså kört helt oskyddat i närmare 3 år- och då kom det lite samma tongångar från exet som jag läser in i ditt inlägg här jag citerat ovan : Ja- men DU som är si och så ( översatt för min del : hade hästar. var vegetarian. var egenföretagarare osv osv - hans slutsats : du kan aldrig bli en bra mamma . )
Fruktansvärt jobbigt var det och mycket svårt att ta något beslut - hade hela tre aborttider bokade , i v 10, 11 och 12 och de första två var jag där - men bara kunde inte ! - exet var aldrig där... men den tredje som var i sista minuten så blev det abort...
jag pratade med kuratorer i samband med detta- och exet var med 2 ggr ( tror jag ? kommer inte riktigt ihåg dock ) men det enda HAN ville prata om var hur olämplig JAG skulle vara som mamma inte att vi kunde fixa skivan tillsammans sas......

hursomhaver - jag gjorde abort på den sista tredje tiden - men det var emot vad allt jag ville - men jag "trodde" lite på att han kunde ha rätt- jag kanske inte skulle vara en bra mamma - med allt jag hade omkring mig och ffa pga mina matvanor - vilket han oroade sig väldigt över ... sedermera blev det att eftersom jag hade hästar så kunde det inte heller bli bra- ingen bra mamma hade hobbys sas.....
Vi ( eller JAG) kom igenom detta just då -98 och jag friade på skottåret -2000 så vi gifte oss i augusti 2000
under hela tiden efter aborten så var det fortfarande på exets ansvar att skydda sig mot att vi blev gravida ( dvs kondom ) inga användes.... 2002 blev jag gravid igen med vår äldste son som sedan föddes 2003.... Att jag var tvungen att börja jobba när gossen var 2 1/2 månad var bara mitt fel ( egen småföretagare - jättesvårt att betala anställda och kunna vara hemma med mammapeng - för min del ca 7500-8000:- om jag tog ut för alla dagar i månaden )
Han kunde ju inte vara hemma med ett så litet barn - tack gode gud att jag hade svärmor som tog barnet de gånger jag var tvungen att jobba för att inte gå i konkurs ! Och inga av mina barn har velat haft ersättning - alls - jag har ammat+ pumpat som en dåre till de var närmare året i båda fallen . Jag har tom ofta ammat i affären om det behövts ( hade en närbutik)
Andra sonen kom - 07
( och enligt exet har jag varit rena frögurka och verkligen inte haft svårt att bli gravid..så jag har nog lurat honom med det dessutom ??? oskyddat sedan 95- 07 -tre graviditeter - jag är lycklig över att ha fått två söner- men enligt honom har jag lurat honom att jag skulle ha svårt att få barn ? Jaja lite bitterhet från min sida - men men även lycklighet )
För att göra en väldigt lång historia hyfsat kort så efter många års våndor så skiljde jag mig från exet förra året (-15) på precis det jag skrivit om här ovan. Och enligt exet är jag fortfarande olämplig mamma - med ett antal diagnoser som han kommit på sedan han började jobba inom boendestöd men inga som upptäckts när jag trott på honom och gått till vården i förtvivlan över hur konstig jag måste vara och i behov av piller / vård - enligt honom....
För min del har det varit mycket positivt att separera från rövhatten / exet. Mina barn vill hellre vara med mig än pappa -ofta och jag mår väldigt mycket bättre utan någon som talar om för mig hur fördjävla dålig kvinna &mamma jag är bara för att jag ville ha kvar en häst - den jag köpte när hon var 6 månader och sedan red in och tävlade så vi vann SM. ( för att ha hästar har varit ett stort nono när man blir mamma - för det kan man ju inte ha )
Hon blev avelssto när jag blev det - typ - men vet ni ? Ingen mamma kan ha hästar för då hinner man inte med sina barn...( = dålig mamma) ja du det finns en hel massa att berätta - detta var som sagt den *korta* versionen..
Jag har skrivit mer om detta förut här på buke

Sammanfattningsvis för din del är det nog ett antal punkter du ska fundera över noga i din situation:
* förhållandet i allmänhet till din man/ sambo
* Om du absolut inte vill ha barnet under rådande premisser - så är det faktiskt ditt val- glöm aldrig det! Det är faktiskt ditt val. oavsett hur barnet kommit till!
*Är du tveksam till barnet pga könet eller är det för att du mår dåligt allmänt? ( inte så konstigt med tanke på vad du beskriver det hela med !)
Fundera över det och har du svårt att sortera tankarna själv så ska du absolut ta hjälp ! ( eller ja - ta hjälp oavsett faktiskt ! - det mår du nog bara bättre av hur du än beslutar !)
Och var lite självisk - för även om du beskriver dig själv som jättesjälvisk så får jag en precis tvärtomuppfattning av vad du skriver i denna tråden.
Ta hjälp av MVC ( vilket jag ser att du kommer att göra ) och om du inte kan uttrycka det du behöver då så alternativt sök till psykiatrin/ psykolog .

Jag önskar dig allt gott ur denna jobbiga situation du hamnat i - det du beslutar dig för borde bli det bästa - hoppas och tror att du fått bra input i denna tråden samt bra råd till hur du kan få hjälp att ta ett bra beslut .
Oavsett- det man gör är bara det man vet just då- så det finns inga "fel" beslut egentligen ur det perspektivet

Tack så mycket för ditt långa inlägg, uppskattar att du tog dig tiden att dela med dig. Tror jag läste om din kamp innan/under tiden du lämnade exet, om minnet inte sviker mig. Eller något om det i vart fall. Visst var det han som gjorde så att du fick smyga med att du åkte till stallet osv? Då tyckte jag bara han lät hemsk. Och såg inga stora likheter med min egen karl. Men efter det blev graviditet har min gjort en resa mot stenåldern och har verkligen liknande drag som din hade i attityd (givet att jag minns rätt, förstås). Jag har också hobby och har haft häst, som jag sålde för ett par år sen pga mitt krävande jobb. Hade verkligen verkligen velat ha en ny och är uppvuxen med hästar och den livsstilen.. Har även en äldre hund här hemma som jag tävlat mycket med genom åren, men hon har nu en välförtjänt deltidspension även om hon fortfarande älskar tävlingarna (hon pallar inte värmen under sommarmånaderna), samt en yngre som jag hoppas ska gå i samma spår.

Här har det sedan vi plussade på gravtestet bara varit "Jaha ja nu blir det inga mer tävlingar för er del, sånt kan man inte göra när man har småbarn", "Hästar blir det ju inga innan barnet flyttat ut, det vägrar jag, sånt har du inte tid med" osv. (Min plan har hela tiden varit att den dagen det blir barn ska jag försöka få en deltidstjänst.) När jag försiktigt påpekat att barnet kommer ju ha en pappa också och att jag inte måste tävla med hunden så långt bort i början (ja jag kommer inte åka iväg när barnet är nyfött förstås, men han talar om åtminstone en femårsperiod enligt honom själv där jag inte får/borde utöva hobbys utanför hemmet) så är han oförstående. Har försökt resonera och sagt att om jag inte tränar/tävlar innan jag slutat amma, och bara åker på de närmaste (är bara ca 2 per år tyvärr..) och bara är borta några timmar så kan väl han tänka sig att ha barnet då, då kanske det går men han gillar verkligen inte tanken.

Alltså.. när jag startade den här tråden var min tanke att allt fel låg hos mig och mina sjuka och elaka tankar, jag var mest ledsen över att mannen inte fattade hur jag kände. Jag kanske är helt fel ute, men när jag läser vad ni skriver o ser vad jag själv skriver.. inklusive det här inlägget.. så börjar jag känna att det kanske inte är så konstigt att jag mått skit o känt att graviditeten är något fruktansvärt istället för den glädje jag kämpat så för. Visst, det kanske blir abort ändå till slut, jag tar en dag i taget med mvc-samtalet på måndag och kub på tisdag. Men det känns just precis nu avlägset att ta bort ett litet liv som jag drömt så om i åratal. Jag kanske blir den sämsta pojkmamman i världen men jag känner mer o mer att jag kommer älska honom gränslöst. Jag kanske kan börja kämpa i den änden. Och idag kunde jag titta på den lilla bulan på magen och le igen, det var veckor sen sist..
(förlåt för förvirrat inlägg)

 

[Kattennizze]

Men din partner är ju en total rövhatt!! Vilka kommentarer!!

 

[ako]

However lä

Tack så mycket för ditt långa inlägg, uppskattar att du tog dig tiden att dela med dig. Tror jag läste om din kamp innan/under tiden du lämnade exet, om minnet inte sviker mig. Eller något om det i vart fall. Visst var det han som gjorde så att du fick smyga med att du åkte till stallet osv? Då tyckte jag bara han lät hemsk. Och såg inga stora likheter med min egen karl. Men efter det blev graviditet har min gjort en resa mot stenåldern och har verkligen liknande drag som din hade i attityd (givet att jag minns rätt, förstås). Jag har också hobby och har haft häst, som jag sålde för ett par år sen pga mitt krävande jobb. Hade verkligen verkligen velat ha en ny och är uppvuxen med hästar och den livsstilen.. Har även en äldre hund här hemma som jag tävlat mycket med genom åren, men hon har nu en välförtjänt deltidspension även om hon fortfarande älskar tävlingarna (hon pallar inte värmen under sommarmånaderna), samt en yngre som jag hoppas ska gå i samma spår.

Här har det sedan vi plussade på gravtestet bara varit "Jaha ja nu blir det inga mer tävlingar för er del, sånt kan man inte göra när man har småbarn", "Hästar blir det ju inga innan barnet flyttat ut, det vägrar jag, sånt har du inte tid med" osv. (Min plan har hela tiden varit att den dagen det blir barn ska jag försöka få en deltidstjänst.) När jag försiktigt påpekat att barnet kommer ju ha en pappa också och att jag inte måste tävla med hunden så långt bort i början (ja jag kommer inte åka iväg när barnet är nyfött förstås, men han talar om åtminstone en femårsperiod enligt honom själv där jag inte får/borde utöva hobbys utanför hemmet) så är han oförstående. Har försökt resonera och sagt att om jag inte tränar/tävlar innan jag slutat amma, och bara åker på de närmaste (är bara ca 2 per år tyvärr..) och bara är borta några timmar så kan väl han tänka sig att ha barnet då, då kanske det går men han gillar verkligen inte tanken.

Alltså.. när jag startade den här tråden var min tanke att allt fel låg hos mig och mina sjuka och elaka tankar, jag var mest ledsen över att mannen inte fattade hur jag kände. Jag kanske är helt fel ute, men när jag läser vad ni skriver o ser vad jag själv skriver.. inklusive det här inlägget.. så börjar jag känna att det kanske inte är så konstigt att jag mått skit o känt att graviditeten är något fruktansvärt istället för den glädje jag kämpat så för. Visst, det kanske blir abort ändå till slut, jag tar en dag i taget med mvc-samtalet på måndag och kub på tisdag. Men det känns just precis nu avlägset att ta bort ett litet liv som jag drömt så om i åratal. Jag kanske blir den sämsta pojkmamman i världen men jag känner mer o mer att jag kommer älska honom gränslöst. Jag kanske kan börja kämpa i den änden. Och idag kunde jag titta på den lilla bulan på magen och le igen, det var veckor sen sist..
(förlåt för förvirrat inlägg)

Många kramar!!! Och släpp nu det där om att du inte skulle kunna ta hand om en pojke!!! Det är en liten människa i första hand som du ska ta hand om!

Din man verkar dock behöva inse att föräldraskap inte är enbart för mamman utan att man är två som ska ta gemensamt ansvar.

 

[cirkus]

Vilken JÄVLA bra bra tråd detta är!

För mig går den lite till bukehistorien i schysstaste, bästaste peppet oavsett utgången för TS. Många delar känsliga och tunga tankar.

TS - snubben är verkligen en jävla rövhatt - jag fattar inte vad som händer med vissa och att de plötsligt blir stenåldernsmän som inte anser att kvinnan ska få ha vare sig eget liv eller egna intressen. Helt galet.

 

[Intejag]

Tack så mycket för ditt långa inlägg, uppskattar att du tog dig tiden att dela med dig. Tror jag läste om din kamp innan/under tiden du lämnade exet, om minnet inte sviker mig. Eller något om det i vart fall. Visst var det han som gjorde så att du fick smyga med att du åkte till stallet osv? Då tyckte jag bara han lät hemsk. Och såg inga stora likheter med min egen karl. Men efter det blev graviditet har min gjort en resa mot stenåldern och har verkligen liknande drag som din hade i attityd (givet att jag minns rätt, förstås). Jag har också hobby och har haft häst, som jag sålde för ett par år sen pga mitt krävande jobb. Hade verkligen verkligen velat ha en ny och är uppvuxen med hästar och den livsstilen.. Har även en äldre hund här hemma som jag tävlat mycket med genom åren, men hon har nu en välförtjänt deltidspension även om hon fortfarande älskar tävlingarna (hon pallar inte värmen under sommarmånaderna), samt en yngre som jag hoppas ska gå i samma spår.

Här har det sedan vi plussade på gravtestet bara varit "Jaha ja nu blir det inga mer tävlingar för er del, sånt kan man inte göra när man har småbarn", "Hästar blir det ju inga innan barnet flyttat ut, det vägrar jag, sånt har du inte tid med" osv. (Min plan har hela tiden varit att den dagen det blir barn ska jag försöka få en deltidstjänst.) När jag försiktigt påpekat att barnet kommer ju ha en pappa också och att jag inte måste tävla med hunden så långt bort i början (ja jag kommer inte åka iväg när barnet är nyfött förstås, men han talar om åtminstone en femårsperiod enligt honom själv där jag inte får/borde utöva hobbys utanför hemmet) så är han oförstående. Har försökt resonera och sagt att om jag inte tränar/tävlar innan jag slutat amma, och bara åker på de närmaste (är bara ca 2 per år tyvärr..) och bara är borta några timmar så kan väl han tänka sig att ha barnet då, då kanske det går men han gillar verkligen inte tanken.

Alltså.. när jag startade den här tråden var min tanke att allt fel låg hos mig och mina sjuka och elaka tankar, jag var mest ledsen över att mannen inte fattade hur jag kände. Jag kanske är helt fel ute, men när jag läser vad ni skriver o ser vad jag själv skriver.. inklusive det här inlägget.. så börjar jag känna att det kanske inte är så konstigt att jag mått skit o känt att graviditeten är något fruktansvärt istället för den glädje jag kämpat så för. Visst, det kanske blir abort ändå till slut, jag tar en dag i taget med mvc-samtalet på måndag och kub på tisdag. Men det känns just precis nu avlägset att ta bort ett litet liv som jag drömt så om i åratal. Jag kanske blir den sämsta pojkmamman i världen men jag känner mer o mer att jag kommer älska honom gränslöst. Jag kanske kan börja kämpa i den änden. Och idag kunde jag titta på den lilla bulan på magen och le igen, det var veckor sen sist..
(förlåt för förvirrat inlägg)

Jo du kommer ihåg rätt

Jag reagerade på det - hans kommentarer till dig - de kändes ack för välbekanta , inte ord för ord, men sättet sas.

Skönt att se att du kunnat börja få ett annat perspektiv ( dvs att det inte är ditt fel, eller dig det är fel på som haft sådana tankar och känslor du har haft)

Det du skriver nu förstärker ju det intryck jag haft av din partner. Och det är ju inte till hans fördel kan jag säga!

Stor kram! Och oavsett vad du beslutar dig för att göra så kommer det att vara rätt val för dig , utifrån din situation just nu

 

[Akvileja]

Vilken hemsk sits du sitter i! Jag håller med övriga om att det stora problemet här verkar vara din partner, klart att man tvivlar med såna kommentarer.

Vad gäller kön kan jag bara berätta om min historia. Vi fick veta i september förra året att vi väntade tvillingar och då var min spontana tanke "Åh, två tjejer!". Det fanns inte på kartan att det skulle gömma sig en kille där inne, för hur skulle jag kunna uppfostra en kille? Men det visade sig vara en av varje sort och trots tvivlet jag kände vid ultraljudet har jag älskat den här lilla gossen (och hans syster!) gränslöst och utan tvivel från det att han kom ut.

 

[Lena Furberg]

Barnets kön är nog det sista som du behöver "oroa" dig kring. Om du bestämmer dig för att behålla graviditeten, är könet förmodligen det sista du kommer att tänka på när han är född.

Hoppas att du får ett bra samtal med mvc, de kan vara så otroligt bra att prata med! Jag önskar dig all lycka till med vad du än väljer - och det är ju så, att alla val har sina fördelar och sina nackdelar. Det är sällan som ett val är helt rätt och ett annat helt fel. Det är ju också därför ingen egentligen kan ge något råd! Bara stöd och "sällskap". Till sist måste man göra ett val, fatta ett beslut, och då är det bra om man kan acceptera och "vila" i sitt val och inte älta "tänk om..." Förlåt om jag låter luddig, men jag tror det är så.

 

[Panik]

Vilken JÄVLA bra bra tråd detta är!

För mig går den lite till bukehistorien i schysstaste, bästaste peppet oavsett utgången för TS. Många delar känsliga och tunga tankar.

TS - snubben är verkligen en jävla rövhatt - jag fattar inte vad som händer med vissa och att de plötsligt blir stenåldernsmän som inte anser att kvinnan ska få ha vare sig eget liv eller egna intressen. Helt galet.

Ja den här tråden blows me away. Man brukar ju få ta både ris o ros på nätet oavsett vad det gäller, o så gott som alltid en del hjärtlösa kommentarer (vågade knappt öppna tråden efter att jag skrev den först..) men det här stödet och den här nivån av hur folk delar med sig av sina egna känslor, jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle få sådan hjälp. Tråden är och var ett skamfyllt ångestrop efter hjälp och hjälpen har kommit i sådan hjärtlig mängd att jag aldrig kommer kunna tacka alla tillräckligt. Och det är ju inte bara stöttning utan hjälp att ändra mitt tankesätt från grunden i det här.

Och vad gäller stenåldersmannen så är jag lika förvånad. För min partner är verkligen ingen typisk sån man, han har iaf aldrig varit det förr. Jag blev ju kär i honom från början för att jag upplevde honom som en så kärleksfull snäll människa som bara önskar alla det bästa. Och sedan denna tvärvändning, jag lovar, jag har inte sett dessa tendenser någonsin förr. När jag skulle gå med ett par kompisar på en spelning härom veckan (innan jag började må dåligt) tog jag på mig en kjol med en blus till som är urringad- men jag tog den för att den har volanger och döljer magen som jag ändå inte ville stoltsera med innan vi fått svar på kub osv. Dessutom var det väldigt varmt ute och inte läge för att vara extra påklädd. Då fick han nästan slag och sa saker som att hur kunde jag gå ut i sådant, jag som ska vara mamman till hans barn, gravida ska inte ut och ragga osv.. Det var som att lyssna på nån från medeltiden! Jag kunde bara skratta åt honom då o tänkte att det kanske var nån beskyddarinstinkt som slog fel, han har verkligen aldrig sagt sånt innan och jag kunde bara inte ta in att han verkligen skulle mena det, o det tror/hoppas jag han inte gjorde. Men att bara säga det.. på insidan blev jag väl lite ledsen då jag blivit rätt känslig för kommentarer om utseende efter graviditeten börjat men jag gick ändå på konserten och hade trevligt, spik nykter givetvis.
Men man undrar ju, verkar verkligen inte bara vara tjejen som kan få psykbryt under en graviditet..

 

[Mia_R]

Tack så mycket för ditt långa inlägg, uppskattar att du tog dig tiden att dela med dig. Tror jag läste om din kamp innan/under tiden du lämnade exet, om minnet inte sviker mig. Eller något om det i vart fall. Visst var det han som gjorde så att du fick smyga med att du åkte till stallet osv? Då tyckte jag bara han lät hemsk. Och såg inga stora likheter med min egen karl. Men efter det blev graviditet har min gjort en resa mot stenåldern och har verkligen liknande drag som din hade i attityd (givet att jag minns rätt, förstås). Jag har också hobby och har haft häst, som jag sålde för ett par år sen pga mitt krävande jobb. Hade verkligen verkligen velat ha en ny och är uppvuxen med hästar och den livsstilen.. Har även en äldre hund här hemma som jag tävlat mycket med genom åren, men hon har nu en välförtjänt deltidspension även om hon fortfarande älskar tävlingarna (hon pallar inte värmen under sommarmånaderna), samt en yngre som jag hoppas ska gå i samma spår.

Här har det sedan vi plussade på gravtestet bara varit "Jaha ja nu blir det inga mer tävlingar för er del, sånt kan man inte göra när man har småbarn", "Hästar blir det ju inga innan barnet flyttat ut, det vägrar jag, sånt har du inte tid med" osv. (Min plan har hela tiden varit att den dagen det blir barn ska jag försöka få en deltidstjänst.) När jag försiktigt påpekat att barnet kommer ju ha en pappa också och att jag inte måste tävla med hunden så långt bort i början (ja jag kommer inte åka iväg när barnet är nyfött förstås, men han talar om åtminstone en femårsperiod enligt honom själv där jag inte får/borde utöva hobbys utanför hemmet) så är han oförstående. Har försökt resonera och sagt att om jag inte tränar/tävlar innan jag slutat amma, och bara åker på de närmaste (är bara ca 2 per år tyvärr..) och bara är borta några timmar så kan väl han tänka sig att ha barnet då, då kanske det går men han gillar verkligen inte tanken.

Alltså.. när jag startade den här tråden var min tanke att allt fel låg hos mig och mina sjuka och elaka tankar, jag var mest ledsen över att mannen inte fattade hur jag kände. Jag kanske är helt fel ute, men när jag läser vad ni skriver o ser vad jag själv skriver.. inklusive det här inlägget.. så börjar jag känna att det kanske inte är så konstigt att jag mått skit o känt att graviditeten är något fruktansvärt istället för den glädje jag kämpat så för. Visst, det kanske blir abort ändå till slut, jag tar en dag i taget med mvc-samtalet på måndag och kub på tisdag. Men det känns just precis nu avlägset att ta bort ett litet liv som jag drömt så om i åratal. Jag kanske blir den sämsta pojkmamman i världen men jag känner mer o mer att jag kommer älska honom gränslöst. Jag kanske kan börja kämpa i den änden. Och idag kunde jag titta på den lilla bulan på magen och le igen, det var veckor sen sist..
(förlåt för förvirrat inlägg)

Jag tycker du ska abortera den där sorgliga ursäkten till karljävel omgående! Aldrig i livet att jag skulle vilja dela varesig mitt liv, mitt hem eller ha ett barn med någon som resonerar på det viset som han gör.

 

[ako]

Ja den här tråden blows me away. Man brukar ju få ta både ris o ros på nätet oavsett vad det gäller, o så gott som alltid en del hjärtlösa kommentarer (vågade knappt öppna tråden efter att jag skrev den först..) men det här stödet och den här nivån av hur folk delar med sig av sina egna känslor, jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle få sådan hjälp. Tråden är och var ett skamfyllt ångestrop efter hjälp och hjälpen har kommit i sådan hjärtlig mängd att jag aldrig kommer kunna tacka alla tillräckligt. Och det är ju inte bara stöttning utan hjälp att ändra mitt tankesätt från grunden i det här.

Och vad gäller stenåldersmannen så är jag lika förvånad. För min partner är verkligen ingen typisk sån man, han har iaf aldrig varit det förr. Jag blev ju kär i honom från början för att jag upplevde honom som en så kärleksfull snäll människa som bara önskar alla det bästa. Och sedan denna tvärvändning, jag lovar, jag har inte sett dessa tendenser någonsin förr. När jag skulle gå med ett par kompisar på en spelning härom veckan (innan jag började må dåligt) tog jag på mig en kjol med en blus till som är urringad- men jag tog den för att den har volanger och döljer magen som jag ändå inte ville stoltsera med innan vi fått svar på kub osv. Dessutom var det väldigt varmt ute och inte läge för att vara extra påklädd. Då fick han nästan slag och sa saker som att hur kunde jag gå ut i sådant, jag som ska vara mamman till hans barn, gravida ska inte ut och ragga osv.. Det var som att lyssna på nån från medeltiden! Jag kunde bara skratta åt honom då o tänkte att det kanske var nån beskyddarinstinkt som slog fel, han har verkligen aldrig sagt sånt innan och jag kunde bara inte ta in att han verkligen skulle mena det, o det tror/hoppas jag han inte gjorde. Men att bara säga det.. på insidan blev jag väl lite ledsen då jag blivit rätt känslig för kommentarer om utseende efter graviditeten börjat men jag gick ändå på konserten och hade trevligt, spik nykter givetvis.
Men man undrar ju, verkar verkligen inte bara vara tjejen som kan få psykbryt under en graviditet..

Alltså - om han inte varit sådan här innan, alls... Kan han ha fått nån depression e d eller är han verkligen bara helknäpp? Han kanske (och ni i förlängningen) kanske verkligen skulle behöva en terapeut/ psykolog e d? Han verkar ju liksom ha freakat ut!

 

[Kattennizze]

Det som skrämmer mig allra mest är att om rövhatten beter sig på detta sätt nu, hur ska det bli sen då? Med nattvak och sömnbrist??? Ta verkligen dessa starka varningssignaler på allra största allvar.

 

[Is]

Vad det gäller intressen och aktiviteter tror jag att du, om du väljer att stanna hos mannen, en gång för alla måste sätta ner foten och säga rakt ut att ni har lika mycket ansvar för det här barnet och att det inte finns en suck i världen att han kommer undan med dåliga undanflykter.

Nu kommer det låta som om jag inte vill ha mitt ofödda barn (men de tror jag ni alla förstå att jag vill) men jag och sambon har extremt många intressen, några få gemensamma men de flesta har vi på varsitt håll och vi resonerar heltenkelt att barnet får följa med. Visst kommer vi behöva dra ner på tiden som vi tillbringar till våra respektive intressen men vi (läs jag) har sagt att vi delar lika. Typ en timmes fiskning mot en timmes hundträning och när bäbis är beroende av mig även under kortare stunder får han offra tid från sina intressen för att följa med mig och jag offra tid från mina intressen för att följa med honom.

Visst i verkligenheten kommer det inte vara exakt "timme mot timme" men min partner är ändå väl medveten om att det inte på några villkor kommer bli så att han får fortsätta med sina intressen i samma utsträckning medan jag skulle behöva göra ett upphåll i alla mina. Då skulle vi aldrig skaffat något barn, barnet kommer vara vårt allt men vi kommer inte att sluta leva pga av det. Jag är uppvuxen i skog och mark pga mina föräldrars intressen och jag tror inte jag har lidit av det.
Så nu planerar jag att vara ute på tävlingsbanan igen i början av oktober, har BF i början av september. Och eftersom sambon kommer vilja ha några dagar i älgskogen med sin hund så får han så lov att planera in att vara uppbokad för mina tävlingar också
Ekonomisk och tidsmässigt kostar min hund mer än vad mina hästar någonsin har gjort (har ingen häst just nu) men jag kommer ju inte sälja henne för att jag får barn. Ingen förväntar sig det heller men jag blir irriterad på att människor (som ofta själv enligt mig inte har något liv) tror att djurintressen och barn inte går att kombinera på ett bra sätt.

 

[Lena Furberg]

Ja den här tråden blows me away. Man brukar ju få ta både ris o ros på nätet oavsett vad det gäller, o så gott som alltid en del hjärtlösa kommentarer (vågade knappt öppna tråden efter att jag skrev den först..) men det här stödet och den här nivån av hur folk delar med sig av sina egna känslor, jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle få sådan hjälp. Tråden är och var ett skamfyllt ångestrop efter hjälp och hjälpen har kommit i sådan hjärtlig mängd att jag aldrig kommer kunna tacka alla tillräckligt. Och det är ju inte bara stöttning utan hjälp att ändra mitt tankesätt från grunden i det här.

Och vad gäller stenåldersmannen så är jag lika förvånad. För min partner är verkligen ingen typisk sån man, han har iaf aldrig varit det förr. Jag blev ju kär i honom från början för att jag upplevde honom som en så kärleksfull snäll människa som bara önskar alla det bästa. Och sedan denna tvärvändning, jag lovar, jag har inte sett dessa tendenser någonsin förr. När jag skulle gå med ett par kompisar på en spelning härom veckan (innan jag började må dåligt) tog jag på mig en kjol med en blus till som är urringad- men jag tog den för att den har volanger och döljer magen som jag ändå inte ville stoltsera med innan vi fått svar på kub osv. Dessutom var det väldigt varmt ute och inte läge för att vara extra påklädd. Då fick han nästan slag och sa saker som att hur kunde jag gå ut i sådant, jag som ska vara mamman till hans barn, gravida ska inte ut och ragga osv.. Det var som att lyssna på nån från medeltiden! Jag kunde bara skratta åt honom då o tänkte att det kanske var nån beskyddarinstinkt som slog fel, han har verkligen aldrig sagt sånt innan och jag kunde bara inte ta in att han verkligen skulle mena det, o det tror/hoppas jag han inte gjorde. Men att bara säga det.. på insidan blev jag väl lite ledsen då jag blivit rätt känslig för kommentarer om utseende efter graviditeten börjat men jag gick ändå på konserten och hade trevligt, spik nykter givetvis.
Men man undrar ju, verkar verkligen inte bara vara tjejen som kan få psykbryt under en graviditet..

Men ibland är det ju så, att det är först när något ställs på sin spets, när man hamnar under press och i en situation man inte riktigt kan hantera - DÅ visar man sitt riktiga jag och alla ens dolda sidor kommer fram. När allt är lätt och fint och okomplicerat kan man vara snäll och fin själv, men när man ställs mot väggen så att säga, faller fasaden. Det är kanske till och med bra att få se dessa avskalade reaktioner innan man fattar ett stort beslut.

 

[Fille]

Jag lägger ingen direkt värdering i mim fundering, vet inte vad som är rätt och inte, men tänk om han har världens depression eller något? Man får inte bete sig illa men tänk om det är så och han har världens panik? Han måste ju dock inse själv att han behöver hjälp förstås...

 

[lil-sis]

Jag lägger ingen direkt värdering i mim fundering, vet inte vad som är rätt och inte, men tänk om han har världens depression eller något? Man får inte bete sig illa men tänk om det är så och han har världens panik? Han måste ju dock inse själv att han behöver hjälp förstås...

Det har han säkert men då får han ju hantera den istället för att bli rövhatt.

 

[Vinterbad]

Jag tror också att han/pappan behöver stöd och någon att prata med. Men han ska inte bära sej illa åt mot TS!

 

[Kattennizze]

Jag tror också att han/pappan behöver stöd och någon att prata med. Men han ska inte bära sej illa åt mot TS!

Stöd för vaddå? Att inte bete sig som en total rövhatt?! Det finns många män som kan uppföra sig anständigt när deras partner väntar barn, de allra flesta faktiskt. Den här gör det inte, tveksamt om stöd kan hjälpa så värst mycket.