Detta blir ett skamfyllt inlägg med förmodligen bland det mest provocerande (har googlat och sett andra stackare be om hjälp o sen bli slaktade på tex familjeliv) och skamfyllda man kan prata om om gravid. Men jag måste. Anonymt nick o kommer nån på vem jag är så vänligen knip igen. O de som bara vill döma kan skriva annanstans, jag dömer mig själv tillräckligt.. (långt inlägg)
Jag är 30+ och vi blev inte gravida naturligt (så alla som tänker att man inte får ha önskningar eller tankar om en bebis för att man haft svårt att bli gravid- det är bullshit). Efter flera års försök tog det sig direkt med sjukvårdens hjälp. Tyvärr har jag haft enormt svårt att slappna av och njuta, för skräcken (inte bara rädsla/oro, en vedervärdig skräck varje dag) att få missfall var förlamande. Men var ändå så lycklig. Tog säkert tio gravtest bara för att få se plusset om och om igen. Tog kort på magen varje vecka och även om jag egentligen fattar att det typ bara är tarmar som svullnar upp osv så ville jag så gärna tänka att det var min blivande bebis som putade.. Tindrade över barnvagnar o barnkläder hela kvällarna. Köpte lite saker och tindrade ännu mer, fast jag fortfarande var livrädd över missfall. Smolket i glädjebägaren var mannen som dagen efter vi avslutat behandlingen fick kalla fötter och började säga saker som att han kanske kommer "dra när som helst när ungen är ute" och annat.. hemskt. Blev enormt sårad, detta har vi ju jobbat för under lång tid.. Men han blev bättre. Dock nu nyligen åter sämre, vi har bestämt att byta bostad då vi nu varit särbos ett litet tag pga jobb. Ska istället köpa gemensamt och större, billigare att bo ihop ändå osv. Men han fick åter kalla fötter (människan är nästan 40 kan tilläggas..). Sa saker som att vad vi än gör kommer det bli skit, han vill nog inte flytta, vill inte byta bil (han har liten tvåsitsig sportbil..) för det blir ju ändå mitt jobb att köra runt på barnet.. Har känt mig tvungen att börja så smått planera för att orka vara ensamstående mamma. Byta boende på egen hand, hur nu det ska gå.
Till saken hör kanske att jag även blev erbjuden mitt drömjobb (som jag pluggat och jobbat för att få sedan 2005) precis efter att vi plussat. Ville vara ärlig och säga att jag var gravid, det gällde ju bara ett vick på ett år och kontakter är allt inom den ytterst smala branschen med få tjänster runt om landet.. Men istället för att tacka för min ärlighet hörde jag inte av dem mer. Tänkte att det var ju trist men glädjen över graviditeten så mycket större.
Nu till problemet.. Om vi backar 10-14 dar var jag glad, förväntansfull, livrädd för missfall. För en vecka sedan mer likgiltig, orkade inte vara livrädd längre, blir det missfall så är det väl meningen. I helgen bröt jag ihop hemma hos min syster, helt oförberett. Satt bara o grät o kände att "det var inte så här jag ville ha det". En man som är mer ovillig än nåt annat o som inte stöttar alls. Spyr halva dagarna och har migrän jätteofta och därmed oro över att få skit på jobbet då chefen inte uppskattar frånvaro (får inte ta mina mediciner mot det pga graviditeten). Sover uselt. Oro över att hitta bostad, fixa själv eller trots allt våga försöka med mannen. Extremt tungt jobb framförallt psykiskt men även fysiskt med långa pass (vakna dygn bland annat) och en del manliga kollegor som är helt oförstående till att jag inte vill vara med på de delar av jobbet som innebär strålning. (Har rätt att låta bli men att orka ta diskussionen och få höra att man inte ska vara så nojig tar på krafterna..) Min syster blev så skärrad att hon ringde igår och försiktigt lade fram förslaget om att abort faktiskt inte behöver vara fel även i min ålder o trots att det varit svårt.. Hon hade aldrig sett mig så uppriven sa hon.
Idag fick jag svar på blodprovet vi betalat för som visar om fostret har en del fel, och det hade det inte. Det är en pojk (och här kommer skam del två), och jag ville verkligen verkligen (mer än jag trodde) ha en flicka. När jag var yngre runt 20 vägrade jag skaffa barn av den anledningen, att jag absolut ville ha dotter men inte son o då kändes det ju vettigt att låta bli helt av förklarliga skäl. Sedan tog barnlängtan över med alla år som gått och det där glömdes helt av. Grejerna jag köpt åt eventuell bebis är till och med åt det pojkiga hållet om man får säga så. Men nu- det bara brast. "Jag vill ju inte HA nån jäkla POJKE hur fan ska jag uppfostra en sådan SJÄLV" och tårarna sprutade. Igen. Jag har alltså gått från en lycklig tindrande gravid till ett känslomonster på typ tio dagar, snarare mindre. Jag får huvudvärk av att ens tänka på bebisgrejer, när det poppar upp reklam på Facebook osv med barnsaker blir jag irriterad, blöjreklamer med barn får mig snarare äcklad, usch massa barn, fy.. Vill göra allt utom att kolla på barngrejer och att inreda ett vidrigt barnrum och sen behöva stå ut med en unge som vill ha vapen och slagsmålsdockor och springa runt och slåss hela dagarna med andra smågrabbar.. Ja ni fattar. Det är sjukt. Jag fattar det. Jag känner inte igen mig själv.
Hade jag tyckt att detta kändes normalt hade jag gjort abort direkt, bokat tid idag om jag kunnat. Men jag vet ju att jag inte kände såhär förrän precis nu. Och det knäppaste är att min barnlängtan är stark nånstans ändå, men att det känns som att min egen hjärna undermedvetet avskyr just det här fostret. Jag vill ha barn, men inte det här. Jag blir till och med provocerad av att se rapporter om hur många våldtäkter som skett i sommar och känner att det är en sån jag går runt och bär på, sån som kommer terrorisera stackars tjejer.. Hatar magen, skäms över den, försöker hålla andan och dra in den när jag är ute för att den inte ska synas. Hatar att må illa. Vill gråta hela dagarna och lägga mig och sova i tio år. Likgiltig inför mannen som idag meddelat att han inte har tid o ork att följa med på ultraljudet nästa vecka..
Ja jag fattar att jag kommer ha upprört halva bukefalos nu. Jag vet att många kommer tycka att jag är sjuk i huvudet. Men jag har läst och läst på nätet, när jag nu ändå slagit upp numret för att ringa och diskutera abort.. Och sett att jag inte verkar vara ensam. Det står väldigt lite men finns bla en lång tråd där flera tjejer skriver att de känner precis som jag. Gått från att vara glada till att hata graviditeten, ångra att de blev gravida osv. Och jag läser att för en del släpper det lika fort som det kom. Men sedan tänker jag på alla här på forumet som skrivit i trådar om att de ångrat sina barn. Artikelserien i DN om kvinnor som inte ens tycker om sina barn. Sån vill jag ju inte bli. Jag har fått bli gravid men nu känns det som att jag blivit besatt av en jävligt bitter arg o ledsen djävul som ser fostret som roten till allt ont. Som vill ha barn men inte DET HÄR. Först var det bara äckelkänslor för graviditeten i sig, men när vi nu fick könet kändes det mer som att det vändes mot fostret. Jag vet att det antagligen finns en del att rota i psykologiskt här som bubblar upp- min biologiska far var inte särskilt närvarande och min styvfar var ett monster som terroriserade familjen och polisen var ständiga gäster i vårt hus när han misshandlat och dödshotat oss- vi borde blivit omhändertagna men man gjorde väl inte så där vi bodde på den tiden antar jag. Hela den delen av familjen som jag umgås med har enbart fått flickor.. Jag känner väl att jag inte alls vet hur man uppfostrar en pojke, kan inga grabbiga grejer, och ska mannen försvinna så står jag där själv.
Börjar verkligen förstå de där nyblivna mammorna som tar livet av sig på de mest brutala vis, för mår man såhär av att skaffa barn förstår jag om det blir för mycket, sedan alla skuldkänslor över att man inte är lycklig.. Finns det nån som känt något liknande eller har nåt råd? Desperat och så innerligt ledsen.. Är rädd för att göra abort också för det kanske inte går att bli gravid igen om jag ångrar mig, o tänk om jag tar bort ett friskt foster på grund av hormonspöken, leva med de skuldkänslorna..
