Uppdatering igen: Idag ringde kuratorn eftersom barnmorskan jagat på (underbara hon) och det inte fanns psykologitider innan jul typ. Kuratorn var väldigt glad, snäll och exakt som kuratorn jag träffade på när jag bad om hjälp i skolan som liten när min styvfar höll på att slå ihjäl oss allihop. Med andra ord, hon var helt inne på att säga till mig att jag egentligen mår jättebra, att känna som jag gör är HELT normalt och att jag nog inte behöver hjälp alls för så känner alla kvinnor och graviditet är ju himla mysigt ÄNDÅ sen och blir det inte det så blir ju BEBIS mysig sen.
Nu må jag vara en sån som är känslig för vad folk vill att jag ska svara, har alltid varit, och det kan vara en bra grej när man ska gå på intervjuer eller vara smidig i jobbet, men som patient uppskattar jag det inte. Ja, det är och var skönt att höra att jag inte är ensam. Men nej, jag köper inte att nästan alla blivande mammor låser in sig och storgråter och periodvis äcklas av sin kropp på gränsen till tankar på självskadebeteende. Och kände alla så så hade de fortfarande behövt hjälp.. Fick tjata till mig en tid för besök men då måste mannen följa med och jag tror inte jag får med honom. Och jag känner inte att jag kommer få ut nåt direkt av besöket heller, så funderar på att boka av.. Det ger mig ingenting att behöva sitta och övertyga någon om att jag inte är ok. Fattar de inte när jag lagt korten på bordet rakt upp och ner om hur illa det blivit (jag är ju förresten tydligen på säkra sidan eftersom jag är "så öppen" med hur jag mår- ja i den här tråden och med en kurator i telefon ja) så känns det meningslöst. Bättre boka ny tid framöver hos min barnmorska för hon är bättre trots att hon inte kan typ psyksamtal. Men hon är lugn och får mig lugn.