Skamtråden- när graviditeten är allt man inte vill

[Aionee]

Pojkar är ju oftast betydligt snällare mot sina föräldrar i puberteten än vad tjejer är

... Förlåt men vilken udda sak att säga.

 

[giovanna]

Fy vilken jobbig sits med mannen, jobbet och graviditeten.
Du har all rätt att känna det du gör, att vara tveksam fast du så gärna velat ha barn.
Men jag vill trycka på att du främst väntar ett barn, personligheten sitter inte i könet.
Jag har en son som är otroligt gosig, kärleksfull och mysig.
Han går på en förskola som jobbar mycket med genus och jag tycker absolut att det märks att pojkarna där inte är så där jobbigt grabbiga.

Hoppas du får hjälp att reda ut dina känslor och får stöd och uppbackning från någon annan än blivande pappan.

 

[Miljon]

Kära vän, vad jobbigt du har det! Det är helt okej att må dåligt i din situation, med en sådan "man" som potentiellt blivande far till barnet. Jag förstår om du tvekar på hans förmåga, det hade jag också gjort.

Du har ändå ett antal veckor på dig att fatta ett beslut. Försök tänka att du inte behöver stressa fram något, utan att det är okej om det tar några veckor. Du har tid på dig! Jag tror det är lättare att komma fram till rätt beslut, om du inte känner en så akut stress. Även om jag självklart förstår att det känns jobbigt och svårt och att du vill bestämma NU, men det är inte nödvändigt. Ibland behöver man låta saken bero ett litet tag, och kanske fokusera på ett annat problem (typ den där karln).

Sen vill jag bara säga att jag känner igen mig i dina tankar om att vilja ha en dotter. Jag är visserligen inte så barnintresserad, men OM jag skulle ha barn har jag alltid inbillat mig och tänkt mig att jag självklart ska ha en flicka. Men sånt vet man ju aldrig och kan inte styra över. Och faktiskt tänker jag mer och mer, att det spelar ingen roll.
Barn är barn. Det finns flickor som tycker om att åka traktor, dansa, ha vattenkrig, spela fotboll och laga mat. Det finns pojkar som tycker om hästar, konståkning, rita och spela tv-spel. Intresset, och hur barnet är, sitter inte i könet.

Jag tror föräldrar och andra vuxna gör otroligt mycket. Förväntas det att flickan ska vara timid och gilla hästar och glitter, och därför hela tiden styrs in på det spåret, så blir det nog lätt så. Ges hon alla möjligheter kan hon utvecklas i sin fulla potential. Och samma för pojkar förstås. Om föräldrarna leder barnet in på en lite "mjukare" väg, är nog chansen stor att även barnet blir "mjukare" i sättet.

Och avslutningsvis vill jag berätta om en mysig unge jag känner. Hen tycker om att leka med kompisar, titta på tv och vara i stallet. Har praktiska byxor, kortklippt hår och fint nagellack. Pratar med samma entusiasm om bajs, larver, hästar och var bebisar kommer ifrån En helt vanlig unge, med andra ord, med intressen spridda åt alla håll. Med det vill jag få sagt, att även om jag som sagt förstår dig helt och fullt i den ursprungliga önskan att få en dotter så är det inte mer än just ett kön. Som man inte ens kan vara helt säker på. Om du väljer att behålla det här fostret, så kommer din son säkert bli en fantastisk människa. Han får ju en bra mamma!

 

[Silkisif]

Jag har inget här att göra egentligen men jag vill berätta om min lillebror. Vi är två äldre systrar och så lillebror.

Lillebror har alltid gillat hästarna, men inte varit ridintresserad. Han har stenkoll på deras namn och släktskap, och gillar dem generellt. Han är, så gärna det går, gärna med ute och sätter staket eller mockar. Han är en genomgod människa. Han avslutar nästan alla samtal till mig med "hejdå, jag älskar dig!". Det säger/sa jag aldrig till någon. Skickar han ett sms är det ofta med ett hjärta eller en pussande figur. När man lämnade honom med bil på högstadiet kramades han alltid hejdå, även inför sina kompisar. Han brukade titta på "barntjejprogram" på tv som liten eftersom vi systrar gillade det, och det var inget konstigt med det.

Om jag själv någon gång i framtiden får ett barn vill jag gärna att det är som han, oavsett om det är en flicka eller pojke. För det har med personligheten att göra, inte att han är en kille.

Oavsett hur du gör så tror jag du gör rätt om det känns rätt. Stor kram!!

 

[Björk]

Jag vill bara berätta om min historia. Vi har två barn, en pojke (8 nu) och en flicka (5 nu). Jag har inte känt att jag vill ha ett visst kön på barnet under graviditet. Visste inget om vad det var förrän bebisarna kom ut (trots fostervattenprov som vi tog vid båda grav pga min ålder). Jag var 38 när sonen kom och 41 (snart 42) när dottern kom. Lite senare i livet med andra ord.

Det jag vill berätta är om våra barns personligheter.
Sonen var som bebis väldigt glad, nöjd och lugn. Han grät nästan aldrig. Jag skulle beskriva honom som en otroligt empatisk, inkännande person. Han bryr sig nästan för mycket om andra (i och med att han mer ser andras behov än sina egna). Han har alltid haft en extremt hög integritet gällande kroppslig beröring; vem som helst få INTE krama honom (något som var svårt när han var liten att få släktingar och andra att förstå); han hatar brottningslekar osv. (Som hans jämnåriga pojkkusin gillar). Han är oerhört snäll. Han gillar djur, har bara provat rida några gånger, men gillar det. Han gillar mindre barn och är fascinerad de gånger vi träffar små bebisar. Han är (tyvärr) en lite orolig själ, oroar sig för allt möjligt och har haft en jobbig period under något halvår. Han är orolig för att han ska göra fel i skolan, orolig för döden, orolig för hur han ska klara sig när han är vuxen (!). Det har han nog mycket från sin pappa....
Tyvärr kombinerat med att han döljer sina känslor väldigt väl för folk som inte känner honom.

Han o hans syster kan leka "fäktningslekar", men några pistoler eller annat lockar inte och har aldrig gjort.

Han är hemkär, gillar att vara med familjen, men social med andra ändå (gärna vuxna). Hans stora intressen är matte, fotboll och spela pokemon go eller agario. Han gillar djur, speciellt mormors och morfars hundar.

Dottern var som bebis en stor kontrast. Jag upplevde henne som väldigt missnöjd, grät mycket. Dessutom var den graviditeten ett h-vete för mig. Humörsvängningar utan dess like. Och kändes som en lång transportsträcka. Vi hade köpt hus och sambon fokuserade på ett garagebygge, jag kände mig övergiven, ensam, liten och rädd. Han förstod inte mitt behovl
Dottern var krävande, aktiv och mer allvarlig som bebis.
Nu är hon fem år, en sprudlande personlighet. Älskar fysisk kontakt, att krama alla hon träffar (inkl bvc-sköterskan som gav spruta sist), hon vill att det ska HÄNDA något hela tiden. "Ska vi åka någonstans idag mamma?!!". Har ett tydligt känsloliv; är ARG, GLAD och LEDSEN. Med just stora bokstäver. Vill alltid "göra själv" - "kan själv", "Jag tycker inte OM När någon säger ÅT mig" har varit en mening vi hört ofta de sista 2-3 åren.
Hon älskar gosedjur, att rita, att pyssla och storebrorsan är stora idolen. Hon gillar också fotboll, att klättra och djur.

Vår dotter är mycket tuffare rent mentalt än grabben som det verkar. Hon är en sådan person (brås mer på mig tror jag gällande den saken). Hon låter ingen köra över henne, men är ändå kompatibel med de flesta kompisar, hon är snäll, men vill inte bli bestämd över.
----------------------------------
Det jag vill säga är att jag tror att kön är en väldigt LITEN faktor. Individuell personlighet är större. Sen påverkar genus, rollerna som vi (omedvetet och medvetet) har och tar, rollerna som andra har (förskola, släktingar, vänner). Ditt barn är en PERSON mer än ett kön.

Nummer 2: du är inte ensam om detta! För mig var som sagt andra grav ett h-vete. Jag hade enorma humörsvängningar och jag tror också att sambons oförmåga att förstå/stötta påverkade. Plus att vi hade en 3åring att ta hand om också.... I efterhand kan jag önska att jag hade sökt mer hjälp för hur jag mådde... Men oftast kändes det hyfsat bra den dagen jag var hos MVC så då blev det aldrig av att prata om det. Men jag hade ett tufft första halvår-år som nybliven tvåbarnsmamma. En bebis som alltid var missnöjd och en son som jag kände att jag alldeles för ofta satte framför tv:N och ställde för stora krav på....

Sök hjälp! Är mitt råd. Att bara få prata med någon kan hjälpa. Att ocensurerat få berätta om allt det du berättar här. Förmodligen skulle mannen/sambon behöva hjälp också, men någonstans så behöver du ta ansvar för DIG. Han får ta ansvar för sig och sina tankar/sitt mående.

Känner för dig, ta hand om dig, sköt om dig!

 

[Sofie.S]

Med första barnet så tog det någon vecka innan jag kände mig "stabil" igen, men berodde mest på efterslitningar från förlossningen.
Med andra barnet så kände jag en enorm lättnad redan när jag fick barnet på bröstet.
"Nu får jag min kropp tillbaka" kommer jag ihåg att jag tänkte. Visst har jag haft dagar som jag gråtit och känt mig nere, men det har vart i kombination med ingen sömn och en trotsig 1,5 åring. Men inte alls den där hopplös känslan som jag känt hela graviditeten.

Vilken otur att du träffade en sån nonchalant läkare! Hoppas att mötet med BM ger mer.
Har ni diskuterat medicin för illamåendet?
Jag åt lergigan från att jag plussade till dagen efter förlossningen då jag kräktes något fruktansvärt.

 

[Vallmo]

Fy sjutton vilken jobbig situation för dig!
Lider med dig enormt och förstår att det inte är någon lätt situation.
Det låter nästintill outhärdligt.
Det är inte konstigt att du reagerar som du gör. Motsatsen vore konstigare.

Din man verkar ju fått väldigt kalla fötter, minst sagt.
Har han någon förklaring till varför han drar sig ur efter ni har kämpat för en graviditet tillsammans?
Han har ju haft tid på sig att fundera på om han vill ha barn.
Man kan ju tycka att vid 40 års ålder så borde man kunna förvänta sig mer.
Jag menar, ni är inte 17 och råkade bli med barn efter skolfesten eller liknande.
Då hade hans reaktion varit mer förståelig. Ingen ursäkt, men lättare att förstå.

Jag förstår att hela din tillit till den mannen har blivit skakad.

Det där med kön på barnet kan jag känna igen.
Jag har två pojkar. Fick barn sent (39+42) så fler barn var inte aktuellt.
Jag hade ingen aktiv barnlängtan utan vi tog det mer som det kom.
Blir jag med barn så blir jag, ungefär så. Min sambo var den som tog upp barnfrågan.
Eftersom jag var så gammal så tog jag fostervattenprov båda gångerna och då får man ju reda på könet med 100% säkerhet.
Jag blev lite besviken också. Hade gärna velat ha åtminstone en flicka.
Jag kan fortfarande känna att jag saknar den flicka jag inte fick.

Vad jag vill säga med det är att du är inte ensam om att känna och tänka som du gör. Jag tror (observera tror) att det är betydligt vanligare med tvivel, osäkerhet och besvikelse än vad det verkar.
Det är bara att det är så tabu så ingen pratar om det.

Jag tycker du är modig som skriver en tråd här.
Och jag är jätteglad av att läsa alla inkännande och fina svar du har fått här.
Ingen dömer dig! Du har rätt att känna allt det här och det är fullt förståeligt.

 

[Mabuse]

Tusen tack för alla svar, ni kan verkligen inte ana vad det betytt för mitt mående att läsa. Jag kan verkligen inte med ord förklara hur det hållit mig från att krascha helt senaste dygnet, TACK.

Svarar några i taget, kortade inläggen lite:



Tack Tog ut specifikt den här meningen för den gav mig sån lättnad på nåt vis. Att jag faktiskt skulle kunna både älska en son OCH få sörja flickan som inte blev. Jag har nog tagit för givet att det är ett antingen/eller. Mycket på grund av att det är så tabubelagt, man får inte sörja det man inte fick för då uppskattar man inte det man har, typ. Och så måste det ju faktiskt inte vara..




Tack, känns skönt på nåt sätt att det kan kärva länge men att det ändå kan fungera för vissa. Just det om att det finns blandade känslor har jag liksom fått för mig (totalt knäppt jag vet, men undermedvetet på nåt sätt) är mer ok för de som blir oplanerat gravida.. som IVF-människa känns det som att begå den största synden att inte vara superduperöverlycklig hela tiden.



Åh jag förstår precis.. Det var två pojkar i kanske 5 och 7 års ålder i väntrummet på mvc igår och de sprang runt som galna, skrek o slet i saker och jag kände verkligen den där känslan. Jag vill ju oxå ha en hästtjej, är själv det och hela familjen (som alla är hästmänniskor och alla har fått döttrar, det finns verkligen enbart ingifta män i vår släkt de senaste hundra åren..). Fattar det är en konstig sak att känna och att en kille kan vara mysig och gilla hästar men när jag pratade med mannen igår grät jag bara om att jag inte vill köpa låtsaspistoler och ha barn som leker krig, är ju lite färgad av de bekantas barn där sönerna i regel springer runt och vrålar "PANG PANG du är DÖD" när man kommer förbi och sedan häller sand i ens skor medan tjejerna vill titta på bilder av våra föl.. Jag har antagligen väldigt stereotypa ungar runt mig. Och annars kan jag se förbi sånt men i det här stadiet har jag blivit helt svartvit och försöker banka in vett i mig själv..



ja det är stressande som bara den med tiden. Är i tolfte veckan och det känns redan sent. Har kub nästa vecka och har bestämt att jag borde ha tagit ett beslut då men det är så svårt. På alla sätt.

Men häst- eller vapenintresse har ju verkligen ingenting alls med kön att göra, utan vad man som förälder erbjuder och uppmuntrar. Vill du inte ha barn som springer runt och skriker pang pang du är död, så köp inte vapen åt dem? Om du inte dagligen bankar in könsrollerna i huvudet på barnen, så lär de inte följa dem heller. Det krävs massor av jobb varje dag för att det ska bli könsstereotypa människor av dem, det är inget som händer av sig själv, utan det är resultatet av en massa åtgärder från föräldrarnas sida.

Sen att barnen ska bli lika en själv - det blir de ju ändå, av födsel och ohejdad vana. Och det har heller inget med kön att göra. Jag har två pojkar, och båda är på olika sätt väldigt lika mig, och på andra sätt väldigt lika sin pappa. Ingen av dem är en miniversion vare sig av mig eller min man, men jag kan ju se tydliga drag av mig själv i båda, på olika sätt.

När det gäller snoppvård är det inte precis kärnfysik (tvål och vatten, precis som med resten av kroppen ), och stå och kissa behöver man inte lära dem, det upptäcker de själva att man kan. Könet är ju väldigt lite av det som gör en människa, och en väldigt liten del av att vara förälder handlar om just könsorganen. De är på det stora taget en ganska oproblematisk del av kroppen, jämfört med den tid man som förälder lägger på att t ex klippa naglar eller tvätta hår.

 

[*Gotlandsrusset*]

Måste tillägga att man även som mamma kan ändra sina intressen

Jag som va totalt ointresserad av "pojkiga" saker tycker nu det är riktigt roligt att leka med bilar osv. Har lärt mig massor av min sons intressen och har även kommit närmre min sambo. Så det är inte bara barnet som är formbart

 

[kossankaj]

... Förlåt men vilken udda sak att säga.

Jag är udda, tro mig,

 

[pimy]

Detta blir ett skamfyllt inlägg med förmodligen bland det mest provocerande (har googlat och sett andra stackare be om hjälp o sen bli slaktade på tex familjeliv) och skamfyllda man kan prata om om gravid. Men jag måste. Anonymt nick o kommer nån på vem jag är så vänligen knip igen. O de som bara vill döma kan skriva annanstans, jag dömer mig själv tillräckligt.. (långt inlägg)

Jag är 30+ och vi blev inte gravida naturligt (så alla som tänker att man inte får ha önskningar eller tankar om en bebis för att man haft svårt att bli gravid- det är bullshit). Efter flera års försök tog det sig direkt med sjukvårdens hjälp. Tyvärr har jag haft enormt svårt att slappna av och njuta, för skräcken (inte bara rädsla/oro, en vedervärdig skräck varje dag) att få missfall var förlamande. Men var ändå så lycklig. Tog säkert tio gravtest bara för att få se plusset om och om igen. Tog kort på magen varje vecka och även om jag egentligen fattar att det typ bara är tarmar som svullnar upp osv så ville jag så gärna tänka att det var min blivande bebis som putade.. Tindrade över barnvagnar o barnkläder hela kvällarna. Köpte lite saker och tindrade ännu mer, fast jag fortfarande var livrädd över missfall. Smolket i glädjebägaren var mannen som dagen efter vi avslutat behandlingen fick kalla fötter och började säga saker som att han kanske kommer "dra när som helst när ungen är ute" och annat.. hemskt. Blev enormt sårad, detta har vi ju jobbat för under lång tid.. Men han blev bättre. Dock nu nyligen åter sämre, vi har bestämt att byta bostad då vi nu varit särbos ett litet tag pga jobb. Ska istället köpa gemensamt och större, billigare att bo ihop ändå osv. Men han fick åter kalla fötter (människan är nästan 40 kan tilläggas..). Sa saker som att vad vi än gör kommer det bli skit, han vill nog inte flytta, vill inte byta bil (han har liten tvåsitsig sportbil..) för det blir ju ändå mitt jobb att köra runt på barnet.. Har känt mig tvungen att börja så smått planera för att orka vara ensamstående mamma. Byta boende på egen hand, hur nu det ska gå.

Till saken hör kanske att jag även blev erbjuden mitt drömjobb (som jag pluggat och jobbat för att få sedan 2005) precis efter att vi plussat. Ville vara ärlig och säga att jag var gravid, det gällde ju bara ett vick på ett år och kontakter är allt inom den ytterst smala branschen med få tjänster runt om landet.. Men istället för att tacka för min ärlighet hörde jag inte av dem mer. Tänkte att det var ju trist men glädjen över graviditeten så mycket större.

Nu till problemet.. Om vi backar 10-14 dar var jag glad, förväntansfull, livrädd för missfall. För en vecka sedan mer likgiltig, orkade inte vara livrädd längre, blir det missfall så är det väl meningen. I helgen bröt jag ihop hemma hos min syster, helt oförberett. Satt bara o grät o kände att "det var inte så här jag ville ha det". En man som är mer ovillig än nåt annat o som inte stöttar alls. Spyr halva dagarna och har migrän jätteofta och därmed oro över att få skit på jobbet då chefen inte uppskattar frånvaro (får inte ta mina mediciner mot det pga graviditeten). Sover uselt. Oro över att hitta bostad, fixa själv eller trots allt våga försöka med mannen. Extremt tungt jobb framförallt psykiskt men även fysiskt med långa pass (vakna dygn bland annat) och en del manliga kollegor som är helt oförstående till att jag inte vill vara med på de delar av jobbet som innebär strålning. (Har rätt att låta bli men att orka ta diskussionen och få höra att man inte ska vara så nojig tar på krafterna..) Min syster blev så skärrad att hon ringde igår och försiktigt lade fram förslaget om att abort faktiskt inte behöver vara fel även i min ålder o trots att det varit svårt.. Hon hade aldrig sett mig så uppriven sa hon.

Idag fick jag svar på blodprovet vi betalat för som visar om fostret har en del fel, och det hade det inte. Det är en pojk (och här kommer skam del två), och jag ville verkligen verkligen (mer än jag trodde) ha en flicka. När jag var yngre runt 20 vägrade jag skaffa barn av den anledningen, att jag absolut ville ha dotter men inte son o då kändes det ju vettigt att låta bli helt av förklarliga skäl. Sedan tog barnlängtan över med alla år som gått och det där glömdes helt av. Grejerna jag köpt åt eventuell bebis är till och med åt det pojkiga hållet om man får säga så. Men nu- det bara brast. "Jag vill ju inte HA nån jäkla POJKE hur fan ska jag uppfostra en sådan SJÄLV" och tårarna sprutade. Igen. Jag har alltså gått från en lycklig tindrande gravid till ett känslomonster på typ tio dagar, snarare mindre. Jag får huvudvärk av att ens tänka på bebisgrejer, när det poppar upp reklam på Facebook osv med barnsaker blir jag irriterad, blöjreklamer med barn får mig snarare äcklad, usch massa barn, fy.. Vill göra allt utom att kolla på barngrejer och att inreda ett vidrigt barnrum och sen behöva stå ut med en unge som vill ha vapen och slagsmålsdockor och springa runt och slåss hela dagarna med andra smågrabbar.. Ja ni fattar. Det är sjukt. Jag fattar det. Jag känner inte igen mig själv.

Hade jag tyckt att detta kändes normalt hade jag gjort abort direkt, bokat tid idag om jag kunnat. Men jag vet ju att jag inte kände såhär förrän precis nu. Och det knäppaste är att min barnlängtan är stark nånstans ändå, men att det känns som att min egen hjärna undermedvetet avskyr just det här fostret. Jag vill ha barn, men inte det här. Jag blir till och med provocerad av att se rapporter om hur många våldtäkter som skett i sommar och känner att det är en sån jag går runt och bär på, sån som kommer terrorisera stackars tjejer.. Hatar magen, skäms över den, försöker hålla andan och dra in den när jag är ute för att den inte ska synas. Hatar att må illa. Vill gråta hela dagarna och lägga mig och sova i tio år. Likgiltig inför mannen som idag meddelat att han inte har tid o ork att följa med på ultraljudet nästa vecka..

Ja jag fattar att jag kommer ha upprört halva bukefalos nu. Jag vet att många kommer tycka att jag är sjuk i huvudet. Men jag har läst och läst på nätet, när jag nu ändå slagit upp numret för att ringa och diskutera abort.. Och sett att jag inte verkar vara ensam. Det står väldigt lite men finns bla en lång tråd där flera tjejer skriver att de känner precis som jag. Gått från att vara glada till att hata graviditeten, ångra att de blev gravida osv. Och jag läser att för en del släpper det lika fort som det kom. Men sedan tänker jag på alla här på forumet som skrivit i trådar om att de ångrat sina barn. Artikelserien i DN om kvinnor som inte ens tycker om sina barn. Sån vill jag ju inte bli. Jag har fått bli gravid men nu känns det som att jag blivit besatt av en jävligt bitter arg o ledsen djävul som ser fostret som roten till allt ont. Som vill ha barn men inte DET HÄR. Först var det bara äckelkänslor för graviditeten i sig, men när vi nu fick könet kändes det mer som att det vändes mot fostret. Jag vet att det antagligen finns en del att rota i psykologiskt här som bubblar upp- min biologiska far var inte särskilt närvarande och min styvfar var ett monster som terroriserade familjen och polisen var ständiga gäster i vårt hus när han misshandlat och dödshotat oss- vi borde blivit omhändertagna men man gjorde väl inte så där vi bodde på den tiden antar jag. Hela den delen av familjen som jag umgås med har enbart fått flickor.. Jag känner väl att jag inte alls vet hur man uppfostrar en pojke, kan inga grabbiga grejer, och ska mannen försvinna så står jag där själv.

Börjar verkligen förstå de där nyblivna mammorna som tar livet av sig på de mest brutala vis, för mår man såhär av att skaffa barn förstår jag om det blir för mycket, sedan alla skuldkänslor över att man inte är lycklig.. Finns det nån som känt något liknande eller har nåt råd? Desperat och så innerligt ledsen.. Är rädd för att göra abort också för det kanske inte går att bli gravid igen om jag ångrar mig, o tänk om jag tar bort ett friskt foster på grund av hormonspöken, leva med de skuldkänslorna..

Först och främst, ta kontakt med mödravården och be att få prata med någon typ kurator eller så, du behöver verkligen en professionell person att prata med och bena ut vad du känner. Det som i slutändan blir ditt beslut ska du inte skämmas för, det är mycket som händer i ditt liv så inte konstigt att du mår dåligt.
För det andra - du FÅR INTE delta i röntgen /annan strålning som gravid, oavsett om några gubbar på jobbet tycker det är konstigt. Punkt. Antar att du inte pratat med din arbetsgivare än, men det kanske du måste. Så snart denne är informerad om din graviditet är denne skyldig att göra en riskanalys över ditt arbete och vidta åtgärder för att du eller fostret inte ska skadas. Det kan vara omplacering till andra uppgifter eller avstängning från arbetsuppgifter i varierande grad. Läs mer om detta på arbetsmiljöverket. Oavsett ditt beslut eller ev framtida missfall så är du ju gravid nu och ska inte utsättas för tex strålning, tunga lyft, stark stress, vissa kemikalier /läkemedel osv.
Och så igen - det är ditt val och du ska inte skämmas för vad du än känner eller bestämmer dig för men du behöver hjälp att reda ut alla tankar och känslor. Lycka till!

 

[Panik]

Men häst- eller vapenintresse har ju verkligen ingenting alls med kön att göra, utan vad man som förälder erbjuder och uppmuntrar. Vill du inte ha barn som springer runt och skriker pang pang du är död, så köp inte vapen åt dem? Om du inte dagligen bankar in könsrollerna i huvudet på barnen, så lär de inte följa dem heller. Det krävs massor av jobb varje dag för att det ska bli könsstereotypa människor av dem, det är inget som händer av sig själv, utan det är resultatet av en massa åtgärder från föräldrarnas sida.

Sen att barnen ska bli lika en själv - det blir de ju ändå, av födsel och ohejdad vana. Och det har heller inget med kön att göra. Jag har två pojkar, och båda är på olika sätt väldigt lika mig, och på andra sätt väldigt lika sin pappa. Ingen av dem är en miniversion vare sig av mig eller min man, men jag kan ju se tydliga drag av mig själv i båda, på olika sätt.

När det gäller snoppvård är det inte precis kärnfysik (tvål och vatten, precis som med resten av kroppen ), och stå och kissa behöver man inte lära dem, det upptäcker de själva att man kan. Könet är ju väldigt lite av det som gör en människa, och en väldigt liten del av att vara förälder handlar om just könsorganen. De är på det stora taget en ganska oproblematisk del av kroppen, jämfört med den tid man som förälder lägger på att t ex klippa naglar eller tvätta hår.

Nu var inte just den anatomiska biten nåt just jag hängt upp mig på. Jag tror tyvärr inte att det bara handlar om vad föräldrarna gör; vad barn utvecklas till beror även väldigt mycket på övrig miljö. Kompisar, andra vuxna osv. Det finns skillnader och jag tror inte att man som förälder styr över dem totalt, jag tror inte att alla barn blir vad man gör dem till lika lite som att hundar blir det. Och ska vi dra det biologiska arvet och ungen brås på sin far kommer han älska krig, vapen och att slåss som liten, dessutom hata all beröring även från sina föräldrar för sådan var han tydligen..


Men. Jag startade inte alls tråden för att diskutera genus och hur mycket man kan forma ett barn, för jag vill givetvis att ett eventuellt barn ska göra det han själv vill, oavsett om det gäller kaniner, hästar, bilar eller lego. Blått eller rosa. Vara lugn eller livlig. Bara barnet blir älskat och mår bra. Och jag är rädd att jag inte kommer kunna ge det, eller ens överleva så långt som till förlossningen som det känns nu. Det är ju inte så att jag brydde mig om könet särskilt mycket (ja tjej hade absolut varit extra kul, men inte mer än så) innan jag hamnade i den här svackan. Vet inte om det snarare var att få något att "ta på" när det gäller det hela, eller om det blev den berömda lilla droppen av ännu en grej som inte blev som drömmen. Typ mannen sviker, jobbet är extremt pressande och skit, hälsan är kass, humöret gick bananas och sen blev det en pojke som körsbäret på glassen, typ.. dvs en pyttedetalj men när jag redan låg i min kokong av ångest/sorg/hysteri/rädsla tog jag det inte särskilt bra. Och jag är som sagt var inte stolt över det. Det är inte så att jag tycker att jag är rationell och har funderat fram hela det här på lediga dagar. Det träffade mig som en blixt och är så väldigt olikt mig på alla sätt (som brukar vara lugn, eftertänksam och dumsnäll mot alla för jag vill vara alla till lags och avskyr när nån är arg på mig). Jag skäms ju för att ens tänka som jag gör. Och jag kan inte försvara eller förklara varför. Men hjärnan hittar på sina egna grejer just nu. Kan inte styra det..

 

[Panik]

Hade en mycket bättre dag idag i alla fall, den här tråden har varit en enorm ångestventil, hade aldrig trott att jag skulle få sån underbar och medkännande respons. Ni är änglar som tagit er tid att skriva och inte dömt mig för mina tankar. Jag har även tagit lite avstånd till mannen och ska inte träffa honom innan jag träffat de på mvc, märker att jag mår bättre när jag får vara i lugn och slippa höra negativa saker om hur jag är och hur det kommer bli. Är ju jättesjälviskt av mig men orkar knappt med mig själv så orkar inte bära hans dåliga humör också.

 

[lil-sis]

Nu var inte just den anatomiska biten nåt just jag hängt upp mig på. Jag tror tyvärr inte att det bara handlar om vad föräldrarna gör; vad barn utvecklas till beror även väldigt mycket på övrig miljö. Kompisar, andra vuxna osv. Det finns skillnader och jag tror inte att man som förälder styr över dem totalt, jag tror inte att alla barn blir vad man gör dem till lika lite som att hundar blir det. Och ska vi dra det biologiska arvet och ungen brås på sin far kommer han älska krig, vapen och att slåss som liten, dessutom hata all beröring även från sina föräldrar för sådan var han tydligen..


Men. Jag startade inte alls tråden för att diskutera genus och hur mycket man kan forma ett barn, för jag vill givetvis att ett eventuellt barn ska göra det han själv vill, oavsett om det gäller kaniner, hästar, bilar eller lego. Blått eller rosa. Vara lugn eller livlig. Bara barnet blir älskat och mår bra. Och jag är rädd att jag inte kommer kunna ge det, eller ens överleva så långt som till förlossningen som det känns nu. Det är ju inte så att jag brydde mig om könet särskilt mycket (ja tjej hade absolut varit extra kul, men inte mer än så) innan jag hamnade i den här svackan. Vet inte om det snarare var att få något att "ta på" när det gäller det hela, eller om det blev den berömda lilla droppen av ännu en grej som inte blev som drömmen. Typ mannen sviker, jobbet är extremt pressande och skit, hälsan är kass, humöret gick bananas och sen blev det en pojke som körsbäret på glassen, typ.. dvs en pyttedetalj men när jag redan låg i min kokong av ångest/sorg/hysteri/rädsla tog jag det inte särskilt bra. Och jag är som sagt var inte stolt över det. Det är inte så att jag tycker att jag är rationell och har funderat fram hela det här på lediga dagar. Det träffade mig som en blixt och är så väldigt olikt mig på alla sätt (som brukar vara lugn, eftertänksam och dumsnäll mot alla för jag vill vara alla till lags och avskyr när nån är arg på mig). Jag skäms ju för att ens tänka som jag gör. Och jag kan inte försvara eller förklara varför. Men hjärnan hittar på sina egna grejer just nu. Kan inte styra det..

Man är inte rationell när man mår dåligt och att könet bara blev droppen tyckte jag ändå var ganska uppenbart.

 

[*Gotlandsrusset*]

Hade en mycket bättre dag idag i alla fall, den här tråden har varit en enorm ångestventil, hade aldrig trott att jag skulle få sån underbar och medkännande respons. Ni är änglar som tagit er tid att skriva och inte dömt mig för mina tankar. Jag har även tagit lite avstånd till mannen och ska inte träffa honom innan jag träffat de på mvc, märker att jag mår bättre när jag får vara i lugn och slippa höra negativa saker om hur jag är och hur det kommer bli. Är ju jättesjälviskt av mig men orkar knappt med mig själv så orkar inte bära hans dåliga humör också.

Låter vettigt att ta lite avstånd från honom. Han verkar inte förbättra ditt mående direkt

 

[Vinur]

Hade en mycket bättre dag idag i alla fall, den här tråden har varit en enorm ångestventil, hade aldrig trott att jag skulle få sån underbar och medkännande respons. Ni är änglar som tagit er tid att skriva och inte dömt mig för mina tankar. Jag har även tagit lite avstånd till mannen och ska inte träffa honom innan jag träffat de på mvc, märker att jag mår bättre när jag får vara i lugn och slippa höra negativa saker om hur jag är och hur det kommer bli. Är ju jättesjälviskt av mig men orkar knappt med mig själv så orkar inte bära hans dåliga humör också.

Det är inte alls själviskt! Om han är en sån rövhatt att han inte kan ta hand om dig när du är gravid och mår så dåligt tror jag att det är det bästa du kan göra att ta avstånd. Ta hand om dig själv och känn efter vad du vill.

 

[Is]

Jag håller med tidigare svar och hoppas du får väldigt bra stöttning på måndag, men jag känner att jag blir lite förrvirrad av din man, han menar alltså att han har rätt att få kalla fötter och lämna dig med hela ansvaret när barnet väl är född men att du får kalla fötter nu när han inte vill stötta dig så är det ett hot och han ska "skvallra" för barnet att du hade kalla fötter(hur ska han kunna göra det om han tänker dra när barnet är född)?

Jag tror att kanske även din man skulle behöva prata med någon om ni ska få årdning på det här, ni har trots allt genomgått en lång resa tillsammans för ert gemensamma barn.
Kanske kan ni få en gemenskap, någon form av trygghet om ni båda tillsammans kan tala om er oro och rädsla för framtid utan någon skuldbeläggning. Det hjälpte iaf mig och min sambo när vi insåg att vi båda var livrädd, jag går in i nionde månaden på söndag och först nu börjar vi båda landa. Men för tre veckor sedan hade vi fortfarande inte köpt något alls till bäbisen.

 

[Kattennizze]

Mycket kan bero på hormoner , jag ville ta livet av mig när jag var gravid i början, alltså på riktigt ta livet av mig.
Man kan bli totalt fläpp av graviditet.
Nästan säker på att du kommer älska din pojk lika mycket som det vore en flicka när du väl har honom, och pojkbarn kan vara supersöta de med och ofta är de livliga och roliga

alltså det här med kärlek o anknytning och sånt....jag ville verkligen verkligen ha barn så där hade jag inte som TS några tvivel men jag visste och vet att det här med kärlek och anknytning och allt sånt skulle bli väldigt svårt för mig, så att få barn var och är verkligen en stor resa. Min poäng med inlägget är egentligen att det är ok för TS att ha sina tvivel, sitt dåliga mående och det är helt normalt och helt ok. Jag skulle nästan gå så långt att om man inte mådde skrutt i din situation så skulle jag verkligen undra....och det finns bra hjälp att få där man bena ut sina tankar och känslor i lugn och ro.

 

[Panik]

Jag håller med tidigare svar och hoppas du får väldigt bra stöttning på måndag, men jag känner att jag blir lite förrvirrad av din man, han menar alltså att han har rätt att få kalla fötter och lämna dig med hela ansvaret när barnet väl är född men att du får kalla fötter nu när han inte vill stötta dig så är det ett hot och han ska "skvallra" för barnet att du hade kalla fötter(hur ska han kunna göra det om han tänker dra när barnet är född)?

Jag tror att kanske även din man skulle behöva prata med någon om ni ska få årdning på det här, ni har trots allt genomgått en lång resa tillsammans för ert gemensamma barn.
Kanske kan ni få en gemenskap, någon form av trygghet om ni båda tillsammans kan tala om er oro och rädsla för framtid utan någon skuldbeläggning. Det hjälpte iaf mig och min sambo när vi insåg att vi båda var livrädd, jag går in i nionde månaden på söndag och först nu börjar vi båda landa. Men för tre veckor sedan hade vi fortfarande inte köpt något alls till bäbisen.

Haha ja du.. När jag ser dig sammanfatta det så ser jag också att det låter förvirrat. Men det är exakt så det varit. O jag vet att ni bara får min version men det jag skrivit här är ganska snällt, hade jag orkat lägga på minnet och skriva upp sakerna han sa efter att vi kom hem efter återföringen (det var då det började med hans totalvändning, så dags..) så hade ni tyckt jag var ännu knäppare som inte drog direkt. Men jag var förvirrad och ledsen över denna totalvändning. Vi väntade länge länge på remissen för IVF förutom åren vi haft innan, och sedan utredning och kön till IVF efter att remissen var skickad, och sen behandlingar i en halv evighet.. Han hade ju gott om tid att backa ur om han velat. Efter rätt många år ihop. Men ja han krisar säkert på sitt vis, bara att det gör mig väldigt illa.

Jag tror att jag kan klara att ta hand om ett barn själv, både ekonomiskt även om det blir tufft, och så praktiskt, även om det blir ännu tuffare. Men jag känner att jag inte kan stå där höggravid och inte veta.. Kan ju inte köpa hus ihop med någon som då o då kläcker ur sig att "jag kanske inte pallar så en dag kanske jag bara drar, sån kan jag vara, jag vill inte göra saker så som alla andra gör det o jag pallar inte sånt".. typ. Vet inte när jag blev tillsammans med en tonårig rebell som är anti samhället och allmänt mot allt. Jag vet jag vet jag borde vara mer förstående och stötta men jag har blivit så trasig, jag orkar inte kämpa för två, jag orkar inte Det var ju inte så här det skulle bli.. Jag hade aldrig nån dröm om rosaskimrande barnliv, jag har småsyskon och vänners barn och vet allt för väl att det kan bli evigheter av sömnlösa nätter, kolik, täta besök på barnakuten och mer av hemorrojder och ömma bröst än gulligullande på snuttefiltar.. Men jag hade inte väntat mig att plötsligt stå ensam och.. plågad. Jag trodde aldrig aldrig det om honom. terapi för oss båda vore nog bra, är rädd att nämna det bara kräver säkert en del o jag vet inte om jag orkar med den biten än..

 

[ako]

Åh jag förstår precis.. Det var två pojkar i kanske 5 och 7 års ålder i väntrummet på mvc igår och de sprang runt som galna, skrek o slet i saker och jag kände verkligen den där känslan. Jag vill ju oxå ha en hästtjej, är själv det och hela familjen (som alla är hästmänniskor och alla har fått döttrar, det finns verkligen enbart ingifta män i vår släkt de senaste hundra åren..). Fattar det är en konstig sak att känna och att en kille kan vara mysig och gilla hästar men när jag pratade med mannen igår grät jag bara om att jag inte vill köpa låtsaspistoler och ha barn som leker krig, är ju lite färgad av de bekantas barn där sönerna i regel springer runt och vrålar "PANG PANG du är DÖD" när man kommer förbi och sedan häller sand i ens skor medan tjejerna vill titta på bilder av våra föl.. Jag har antagligen väldigt stereotypa ungar runt mig. Och annars kan jag se förbi sånt men i det här stadiet har jag blivit helt svartvit och försöker banka in vett i mig själv..
n

Det där låter ju mest som " jobbiga ungar" i största allmänhet. Det är inte ok att springa runt på en offentlig plats- som ju ett väntrum är- och slita i saker och skrika. Hoppas föräldrarna försökte göra något åt det! Att det sen inte alltid är så lätt är en annan femma, men man måste ju som förälder göra vad man kan. Tjejer kan definitivt vara lika jobbiga/ störiga- här i huset finns av båda sorterna (vi har tre barn) och störigast just nu är flicka 4.5 år (och så klart supergo och härligt tänkande och undefundig oxå, men definitivt ofta gapig delux- tyvärr). Den definitivt kramigaste och mammigaste är äldsta pojken - som även är fysiskt väldigt aktiv och gillar TV-spel. Lillkillen är lika delar kramig som mycket bestämd . Alla färger finns liksom på paletten.

Det verkar som du har fått en väldigt sterotyp bild av "pojkigt och flickigt", precis som du också själv reflekterar över. Det finns gott om lugna, mjuka killar och gott om flickor som "lever rövare", det handlar nog mer om personlighet.

Som jag skrev förut så tycker jag att du hamnat i en superjobbig situation och jag tycker verkligen synd om dig! Och som jag skrev innan- du får sörja dottern du önskade OCH älska sonen du fick om du fullföljer grav!

Jag hoppas att du fått em samtalskontakt på MVC eller liknande, och att du hittar en väg som känns rätt för dig! Om du väljer abort, så (nu kanske nån tycker jag säger fel eller är taskig- förlåt i så fall) hoppas jag att du med din samtalskontakt fått hjälp att bena ut anledningarna till att du väljer så och att inte anledningen är barnets kön (även om det var det som var droppen som - helt förståeligt när du önskat annat- fick ditt mående att "rinna över"). Om du väljer abort p g a din och mannens relation, risken att bli ensam eller livssituationen i övrigt så tror jag du kommer att kunna vara tillfteds med ditt val i efterhand hur som, men om du väljer abort p g a barnets kön tror jag det är stor risk att du kommer att grubbla länge i efterhand på om det var rätt. Jag tycker som jag skrev förut att man har all rätt att sörja att man inte fick en dotter/son, och att bli ledsen och besviken över att ett foster eller fött barn inte har det kön man önskat (för många är det viktigt har jag förstått), man har rätt att få hjälp och stöttning för att hantera det, och känslorna är inget att skämmas för. Om man däremot går till praktisk handling och faktiskt väljer att abortera ett foster p g a dess kön tycker jag inte det är etiskt försvarbart- jämför med i vissa andra kulturer där man har mansöverskott eftersom folk önskar sig pojkar och aborterar flickfoster.

Nu vet jag att detta med kön bara var "körsbäret på glassen", men ville ändå skriva min reflexion. Jag har allra största förståelse för att det måste vara gräsligt att må såväl psykiskt som fysiskt illa (vilket ju många gör med enbart graviditeten som orsak) och dessutom ha de praktiska problem med man och jobb att hantera.

Har du fått någon samtalskontakt ännu?

Stor kram och lycka till vad du än beslutar!!!