Skaffa barn eller inte?

[Raderad medlem 6459]

Så är man tveksam...så kan jag nog lova att det går över sen ;-)

Och om det inte går över för TS då. Går du in och hjälper till då? Stöttar i föräldraskapet, pröjsar terapin?

Fattar inte att man vågar uppmana främlingar att skaffa barn, särskilt när de är tveksamma. Att man ens törs lova när det gäller såna viktiga saker.

 

[Lovisaleonora]

Och om det inte går över för TS då. Går du in och hjälper till då? Stöttar i föräldraskapet, pröjsar terapin?

Fattar inte att man vågar uppmana främlingar att skaffa barn, särskilt när de är tveksamma. Att man ens törs lova när det gäller såna viktiga saker.

... tar ansvar för att tre liv är förstörda. (föräldrarna och barnet)

 

[nightcrawler]

Jag känner att jag till 99% säker på att jag inte ska ha barn. Tycker inte ens om barn generellt. Nån gång så kan jag fundera och tänka att jag kanske skulle skaffa en men det brukar gå över ganska snabbt. Är ganska säker på att jag inte skulle bli en bra förälder. Är ganska tveksam till att jag ens skulle älska mitt barn. Vill inte heller att barnet ska riskera att få mina diagnoser och må lika dåligt som jag har gjort. Dessutom behöver jag en karl för att kunna tillverka en unge och det är lite brist på bra karlar här. Däremot så får den blivande karln gärna ha barn sen innan.

 

[stjarnhimmel]

Men hjälp vad aggressva vissa är.
Jag talade bara ur min erfarenhet. Att det faktiskt blev alldeles underbart. Jag tror att om man börjar fundera på barn så finns det säkert där inne i en. Känner man aggressvitet eller dylikt så ska man såklart inte skaffa barn. Sunt förnuft ska man såklart ha.

Tycker du inte själv det är märkligt att uppmuntra helt främmande att skaffa barn om de är tveksamma?

 

[KattenKorven]

Jag kände runt 25-26-årsåldern plötsligt att "Jag vill ha barn!! Typ nu!!" Och då hade jag absolut inte velat ha det tidigare och aldrig varit speciellt barnkär. Min man ville dock inte alls, och jag ville inte ha barn med någon annan än honom, så jag väntade in honom. När jag fyllde 30 kände han plötsligt att "jag kan nog bli en bra förälder nu. Nu kan jag tänka mig barn!" Nu har vi en dotter på 1,5 och en till på väg och jag är enormt glad att vi båda verkligen kände att vi ville det här 100% för det är slitsamt, tidskrävande, jobbigt och allt sånt...men också fantastiskt och helt underbart. Men det är ju fantastiskt just för att livet med barn är vad vi ville ha. För någon annan kanske det är "jobbigt-men-underbart-och-fantastiskt" att ha fem schäfrar eller en segelbåt eller driva en skidanläggning medan alla de grejerna skulle vara en jävla mardröm för mig. Man måste utgå från sig själv och sina känslor och prioriteringar.

 

[Badger]

Är du inte säker så skaffa inga barn är mitt råd. Det tar en väldigt stor del av ens tid och energi. Det påverkar ens liv väldigt mycket. På gott och ont. Är man inte beredd på det ska man låta bli. Inget fel i det.

Nah, jag vet inte det, vissa människor är aldrig säkra på någonting . Jag tänker att det borde räcka att man tänkt igenom och är ganska övertygad.

Jag sköt på frågan tills jag blev 34 och funderade inte under tiden.

 

[stjarnhimmel]

. Men det är ju fantastiskt just för att livet med barn är vad vi ville ha. .

Exakt.
Livet med barn är fantastiskt för den som vill ha barn. Men för den som inte vill ha barn är livet med barn inte automatiskt fantastiskt.
För den som absolut vill ha spindlar som husdjur är livet med spindlar fantastiskt. Däremot kan man inte säga att för alla är "livet med spindlar fantastiskt och meningen med livet."
Folk måste komma ihåg skillnaden där.

 

[Messy]

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/141451?programid=1272

Lyssna på den här.... tycker den var grymt bra...
Jag har vetat sen jag var på fritids (alltså åk 1-3) att jag aldrig ville ha barn...
Fick många kängor från buke och privat att jag skulle ändra mig men nä.... å nu träffade jag en man med 2 barn (tog tyvärr slut) och jag kan säga att efter det så känner jag ännu mer att nä, aldrig egna barn... Det är SKITJOBBIGT med barn och vill man verkligen inte ha så sabbar det vilket förhållande som helst. Jag förstår verkligen varför folk skiljer sig under småbarnsåren. Har man inte pratat igenom och verkligen funderat å lite mentalt delat upp och diskuterat uppfostran så är det som gjort för att gå snett...

Men VILL du verkligen så - självklart!

 

[stjarnhimmel]

Exakt.
Livet med barn är fantastiskt för den som vill ha barn. Men för den som inte vill ha barn är livet med barn inte automatiskt fantastiskt.
För den som absolut vill ha spindlar som husdjur är livet med spindlar fantastiskt. Däremot kan man inte säga att för alla är "livet med spindlar fantastiskt och meningen med livet."
Folk måste komma ihåg skillnaden där.

Jag tror förresten att när någon säger att
"Livet med barn är fantastiskt och meningen med livet"
Då ska jag svara:
"Livet med orm eller spindel som husdjur är nog också fantastiskt. Du vet inte vad du missar om du inte skaffar det."

 

[Miao]

Jag tror (tyvärr) att det fortfarande är många som skaffar barn eftersom samhällsnormen fortfarande är stark i att man SKA skaffa barn.

Dock så känner jag att den normen bara på senaste år har luckrats upp något, jag som har aktivt och medvetet valt bort barn ur mitt liv känner att- iaf runt mig - ändrats till att inte ses som självklart att alla vill ha barn. Folk verkar mer och mer fundera på om de verkligen vill ha barn, istället för att skaffa bara för att "det ska vara så". Jag tror att det borgar för många mycket lyckligare liv, när frågan och funderingar väcks så man verkligengör ett aktivt och medvetet val på det livsomvälvande beslutet, istället för att göra något som man kanske egentligen inte innerst inne vill.

Själv har jag inget som helst intresse av att skaffa barn. Det skulle försvåra och försämra mitt liv oerhört om jag var tvungen att lägga så mycket tid och engagemang på ett barn, som jag personligen tycker att man ska göra om man är förälder. Jag har så mycket andra saker jag vill göra än att uppfostra och ledsaga ett barn genom livet, och jag vill välja precis hur jag spenderar min tid utan att i många år behöva ta hänsyn till en annan människa som är beroende av mig.

 

[Poison-heart]

Jag har alltid känt att jag en dag vill ha barn, men aldrig känt mig direkt redo. Tidigare förhållane så har killen velat ha barn men jag kände mig inte redo. När jag träffade min nuvarande sambo som redan hade två barn, sa jag direkt att jag vill ha minst ett barn i framtiden. Han kunde tänka sig fler och nu känns det plötsligt helt rätt!! Min barnlängtan har kommit nu det sista året, innan har jag känt det som mååånga år bort

 

[cambodia]

När jag var yngre trodde jag aldrig att jag skulle vilja ha barn. Var livrädd för ev förlossning och allt vad det innebar. Senare började väl känslan krypa på att det kanske kunde vara rätt okej ändå, men jag är gay och tänkte att det blir nog svårt i vilket fall som helst. Träffade min nuvarande sambo som ganska tidigt sa att hon hade en barnlängtan, det kändes okej att tänka tanken men fortfarande inget sådär himlastormande och rosa skimmer kring att vi skulle skaffa barn ihop, mer som att ”ja, varför inte?”. Vi började kolla upp möjligheter och det föll sig naturligt att jag skulle vara den som blev gravid pga ålder, hälsa osv. Det kändes fortfarande helt okej.
Jag blev gravid på första försöket, har aldrig mått så bra som när jag var gravid, konstigt nog var jag aldrig orolig för förlossningen som sedermera gick hur bra som helst! Nu sitter vår underbara unge här bredvid mig och jag ångrar honom inte för en sekund! Skulle allt bli lika som med honom vad gäller graviditet och förlossning skulle jag lätt kunna göra det igen (och igen, och igen... ).

Men ja, hur vet man? Jag vet inte vad jag ska svara men det här är min historia iallafall och för mig kändes det aldrig som en självklarhet att skaffa barn innan han var där och känslorna lixom kom allt eftersom, nu är han det allra finaste jag har

(Men ja, man är trött och sliten och bryter ihop med jämna mellanrum)

 

[Dressyrtjejen_97]

@Ray @Imogen

Jag var uppenbarligen inte tydlig nog; Jag personligen skulle aldrig vilja vara en gammal mamma. Jag personligen har sett nackdelar med äldre föräldrar på flera sätt.
Andra kan bli hur bra mammor som helst vid 42.
Det är alltså utifrån min kontext jag sett nackdelar med det, därmed inte sagt att det är allmängiltigt

 

[lil-sis]

Barn går ju inte att ångra och jag tycker det är bättre att seda ångra att man inte skaffade barn än tvärtom...

Jag ville inte jättelänge.
Sedan tänkte jag att jo kanske.
Och sedan tog det ett par år innan det faktiskt blev så jag hann fundera lite till.

Barnet är en fantastiskt liten varelse men naturligtvis oerhört krävande.
Och han är ändå ”lättsam”, dvs nästan alltid glad och sover på nätterna (när han inte ammar). Jag ångrar mig definitivt inte men det blir inga fler (vilket heller aldrig har varit aktuellt).

 

[DrT]

Fast nu skrev jag inte det för att vara elak eller ngt, jag tror en stor mängd misstolkar vad jag menade! Jag menar att jag tillhörde skaran på att vara grymt osäker på att skaffa barn. Jag kan sätta mig in i situationen och känslan att vara den som är osäker att skaffa barn. Jag vet hur jag tänkte, tvekade, visste inte om jag vågade etc. Mycket av denna känsla spelades kring att många andra alltid sa "när man får barn hinner man inte med ngt annat, du får sluta med ditt intresse, du kan inte ens gå på toaletten etc" och såna åsikter från samhället bidrog till att jag blev rädd för att ens tänka tanken barn. Under alla möten man hade som gravid tutades detta också i en så man fortsatte känna osäkerhet hela graviditeten. Jag visste ju inte hur det skulle bli. Det är självklart man kan känna sig otrygg med situationen. NU vet jag att det var ren bullshit många pratade om...och hade jag vetat det då hade jag kanske inte känt samma osäkerhet då. Sedan att jag undermedvetet ändå vill ha en familj, ja även när man blir äldre, det är faktiskt upp till var och en, det ska ingen annan bestämma åt en eller säga att man är ego för att man känner så. Men...det beror säkert till stor del att man känt mycket kärlek från vad jag i mitt fall nämnde, mina morföräldrar...och jag ville gärna föra samma känsla vidare (om det är möjligt) Mitt beslut, och ingen annans.

 

[Modest]

Fast nu skrev jag inte det för att vara elak eller ngt, jag tror en stor mängd misstolkar vad jag menade! Jag menar att jag tillhörde skaran på att vara grymt osäker på att skaffa barn. Jag kan sätta mig in i situationen och känslan att vara den som är osäker att skaffa barn. Jag vet hur jag tänkte, tvekade, visste inte om jag vågade etc. Mycket av denna känsla spelades kring att många andra alltid sa "när man får barn hinner man inte med ngt annat, du får sluta med ditt intresse, du kan inte ens gå på toaletten etc" och såna åsikter från samhället bidrog till att jag blev rädd för att ens tänka tanken barn. Under alla möten man hade som gravid tutades detta också i en så man fortsatte känna osäkerhet hela graviditeten. Jag visste ju inte hur det skulle bli. Det är självklart man kan känna sig otrygg med situationen. NU vet jag att det var ren bullshit många pratade om...och hade jag vetat det då hade jag kanske inte känt samma osäkerhet då. Sedan att jag undermedvetet ändå vill ha en familj, ja även när man blir äldre, det är faktiskt upp till var och en, det ska ingen annan bestämma åt en eller säga att man är ego för att man känner så. Men...det beror säkert till stor del att man känt mycket kärlek från vad jag i mitt fall nämnde, mina morföräldrar...och jag ville gärna föra samma känsla vidare (om det är möjligt) Mitt beslut, och ingen annans.

Ingen har anklagat dig för att vara elak, bara att du kanske ska fundera på hur du uttrycker dig kring det här med barnaskaffande. Kul att det gick bra för dig med barn trots osäkerhet men det är knappast allmängiltigt.

 

[DrT]

Ingen har anklagat dig för att vara elak, bara att du kanske ska fundera på hur du uttrycker dig kring det här med barnaskaffande. Kul att det gick bra för dig med barn trots osäkerhet men det är knappast allmängiltigt.

Men det är ju för att många är så negativa som man blir osäker och en sån här tråd underlättar ju inte heller,,,skulle jag läst en sån tråd skulle jag blivit ännu mer osäker. Sen beror det såklart på varför man är osäker på barn, men som jag även skrivit innan, det handlar om sunt förnuft.

Har man inte själv suttit med den "osäkerheten" innan så är det inte lätt att förstå hur en sån person känner. Vissa bara känner direkt att dom vill eller har längtan, vissa fungerar inte så och det kan faktiskt vara skönt att få höra från andra också hur dom upplevt saker.

 

[jordgubbsdoft]

Fast nu skrev jag inte det för att vara elak eller ngt, jag tror en stor mängd misstolkar vad jag menade! Jag menar att jag tillhörde skaran på att vara grymt osäker på att skaffa barn. Jag kan sätta mig in i situationen och känslan att vara den som är osäker att skaffa barn. Jag vet hur jag tänkte, tvekade, visste inte om jag vågade etc. Mycket av denna känsla spelades kring att många andra alltid sa "när man får barn hinner man inte med ngt annat, du får sluta med ditt intresse, du kan inte ens gå på toaletten etc" och såna åsikter från samhället bidrog till att jag blev rädd för att ens tänka tanken barn. Under alla möten man hade som gravid tutades detta också i en så man fortsatte känna osäkerhet hela graviditeten. Jag visste ju inte hur det skulle bli. Det är självklart man kan känna sig otrygg med situationen. NU vet jag att det var ren bullshit många pratade om...och hade jag vetat det då hade jag kanske inte känt samma osäkerhet då. Sedan att jag undermedvetet ändå vill ha en familj, ja även när man blir äldre, det är faktiskt upp till var och en, det ska ingen annan bestämma åt en eller säga att man är ego för att man känner så. Men...det beror säkert till stor del att man känt mycket kärlek från vad jag i mitt fall nämnde, mina morföräldrar...och jag ville gärna föra samma känsla vidare (om det är möjligt) Mitt beslut, och ingen annans.

Jag vill bara säga att känner att jag förstod vad du menade, och tolkade det nog inte så som några som svarat dig .

 

[Modest]

Men det är ju för att många är så negativa som man blir osäker och en sån här tråd underlättar ju inte heller,,,skulle jag läst en sån tråd skulle jag blivit ännu mer osäker. Sen beror det såklart på varför man är osäker på barn, men som jag även skrivit innan, det handlar om sunt förnuft.

Har man inte själv suttit med den "osäkerheten" innan så är det inte lätt att förstå hur en sån person känner. Vissa bara känner direkt att dom vill eller har längtan, vissa fungerar inte så och det kan faktiskt vara skönt att få höra från andra också hur dom upplevt saker.

Negativa? De flesta har väl svarat helt neutralt?

Att känna osäkerhet inför en så stor sak som att försöka skaffa barn är väl bara sunt.

 

[DrT]

Negativa? De flesta har väl svarat helt neutralt?

Att känna osäkerhet inför en så stor sak som att försöka skaffa barn är väl bara sunt.

Fast orden mot mig har nästan varit personangrepp hos vissa...Det är inte ok när jag försöker förklara hur jag upplevt ngt. Om man inte förstår hur ngn menar så kan man fråga så man kan förklara bättre istället för att skriva rent av elaka saker mot ngn.