Jag var också totalt ointresserad av allt det där plus att jag ogillade barn. Så när det verkligen började bli allvar mellan mig och min partner och barnfrågan kom upp blev det en jättejobbigt ställningstagande - stanna kvar och kunna tänka mig att försöka få barn i framtiden eller gå och låta honom få chansen med någon annan. Vi pratade och pratade och pratade och funderade på hur allt kunde komma att bli tillsammans. Jag kände att ska jag bli förälder så ska jag göra mitt absolut bästa, det är inget man ska ge sig in på lättvindigt.
Jag började umgås lite med hans systerdotter på tumanhand för att testa på det här med hur jag kände för barn litegrann vilket fick mig att börja inse att
a) Mycket hänger på under vilka omständigheter barnet växer upp i och hur relationen till föräldrarna är.
b) Ett barn är inte en annan slags oförståelig art utan faktiskt en människa som från ca 2-3 års ålder går att kommunicera med precis som med vilken annan människa som helst, bara på en lite annan nivå (nu utgår jag ifrån normalutvecklade barn som inte har psykiska funktionshinder), man behöver bara lära känna varandra och vissa går man bättre ihop med än andra.
c) Det är barn i grupp jag inte står ut med.
Jag sov väldigt dåligt under sista månaderna av graviditeten pga hemsk foglossning och sen när barnet kom ut åt han varannan timme dygnet runt. Det var fruktansvärt första månaderna då jag ammade och var tvungen att ta alla nätter. Min partner gick dock upp kl 4 varje morgon och tog sovande bebis i sele fram till nästa matning och på dagarna var jag i princip bara matningsstation vilket ändå innebar att jag fick en del tid mellan matningarna för mig själv. Vi var hemma i tre månader tillsammans och gjorde således på det viset under den tiden. Jag hann fundera många gånger under den tiden hur dum i huvudet jag var som gav mig in på detta.
När bebis var fyra månader gick vi över på flaskmatning med ersättning istället och började ta varannan natt, vilket vi gjorde fram tills nyligen. Nu har vi istället ett rullande schema där jag tar tre nätter i veckan och min partner fyra (barnet som nu är 2,5 år vaknar oftast 1-2 gånger under natten fortfarande, ibland mer, men oftast är det nu bara att klappa om honom och hålla honom i handen en stund tills han somnar om).
Jag klarar inte heller av sömnbrist, blir fruktansvärt dålig av det, men tack vare att vi såg till att dela upp det så har jag klarat mig bra ändå. Vi har sovmorgon varannan helgmorgon och eftersom vi båda är lediga en varsin vardag i veckan tillsammans med barnet brukar vi sova middag med honom då (även på helgerna vid behov).
Från att barnet var ca 1 år började det verkligen bli roligt att umgås med honom och jag började äntligen känna att det var så rätt. Det är svårt att få ihop det ibland, det går ju t ex inte att bara strunta i att man är förälder i en vecka för att man mår dåligt. Men har man en bra partner/annat stöd så kan man förhoppningsvis hjälpas åt och avlasta under jobbiga perioder.
Visst ser livet annorlunda ut och det ska man verkligen vara medveten om! Istället för att bestämma vad jag själv vill göra varje dag i veckan så behöver jag plötsligt stämma av med min partner först (och vice versa förstås) så det fungerar med vem som har ansvar för barnet den dagen. Men vi försöker se till så det blir rättvist så vi båda får egentid och det rullar på bra. Det hade garanterat varit tyngre dock om vi hade fler barn, så därför känner vi att ett räcker fint.
Diskussionerna kring middagsbordet är förstås andra än när vi bara var två vuxna och det är påfrestande ibland. Men det kommer så mycket intressanta funderingar från den där ungen så det ger verkligen mycket också!
(Inser att jag visst har skrivit en hel jäkla uppsats och snurrat iväg rejält från ämnet, ber om ursäkt för det...
)
