Skaffa barn eller inte?

[Lovisaleonora]

Fast orden mot mig har nästan varit personangrepp hos vissa...Det är inte ok när jag försöker förklara hur jag upplevt ngt. Om man inte förstår hur ngn menar så kan man fråga så man kan förklara bättre istället för att skriva rent av elaka saker mot ngn.

Fast nä, du får nog gå tillbaka och titta vad du skrivit och vi citerat. Du LOVAR att andra kommer att känna som du.

Påminnelse:

Man älskar sitt eget barn....väldigt mycket.
...
Så är man tveksam...så kan jag nog lova att det går över sen ;-)

 

[Modest]

Fast orden mot mig har nästan varit personangrepp hos vissa...Det är inte ok när jag försöker förklara hur jag upplevt ngt. Om man inte förstår hur ngn menar så kan man fråga så man kan förklara bättre istället för att skriva rent av elaka saker mot ngn.

Kan du citera dessa elaka personangrepp? Blir väldigt svårt att bemöta annars.

 

[stjarnhimmel]

Fast orden mot mig har nästan varit personangrepp hos vissa...Det är inte ok när jag försöker förklara hur jag upplevt ngt. Om man inte förstår hur ngn menar så kan man fråga så man kan förklara bättre istället för att skriva rent av elaka saker mot ngn.

Om du bara skriver om dig själv är det väl lämpligt att du skriver just det. Men när man skriver att
"Så är man tveksam...så kan jag nog lova att det går över sen ;-) " så låter det ju inte som att man skriver om sig själv?

Sen personangrepp- vi har väl bara bemött det du skrivit?

 

[Kattennizze]

Fast orden mot mig har nästan varit personangrepp hos vissa...Det är inte ok när jag försöker förklara hur jag upplevt ngt. Om man inte förstår hur ngn menar så kan man fråga så man kan förklara bättre istället för att skriva rent av elaka saker mot ngn.

Av den enkla anledningen att det är bättre att avstå barn om man inte är säker på att man vill ha barn.

 

[DrT]

Av den enkla anledningen att det är bättre att avstå barn om man inte är säker på att man vill ha barn.

Tur att jag inte lyssna på sånt då....eftersom det visade sig vara ett av det bästa jag gjort.

Och jag är knappast ensam om att känna så i det stora loppet.

Lämnar tråden.

 

[Raderad medlem 6459]

NU vet jag att det var ren bullshit många pratade om...

Fast för vissa blir det ju jättejobbigt och tungt? Bara för att det inte blev det för dig betyder det ju inte att att det är allmän sanning. Du kan ju inte sitta här och säga att allt bara löser sig när det de facto inte gör det för vissa.

 

[ako]

Skaffa barn eller inte?
Hur vet man?

Jag har kommit upp i den ålder där det är dags att ta ett beslut innan det är försent. De flesta av mina kompisar har barn men några har bestämt sig för att inte skaffa barn. Jag har hela tiden sagt att jag nog inte vill ha barn men på senare tid börjat grubbla… Och jag vet att klockan tickar vilket stressar mig ENORMT!

Hur vet man?

Trist svar men det är bara ditt och din partners beslut. Många skriver att man inte bör skaffa barn om man är osäker, men jag tänker att osäker är ju inte konstigt att man är inför en sådan stor livshändelse. Om alla som kände sig osäkra avstod barn blev det nog rätt få barn tänker jag? Däremot tänker jag att man ska vilja ha barn mer än man inte vill ha barn, barnet ska vara välkommet liksom. Hoppas du hängde med i mitt resonemang?
De allra flesta ångrar inte sina barn och älskar dem högt. Dock inte alla. Att hamna i en omvänd situation vill nog ingen och inte vill någon skapligt normalfuntad person utsätta det eventuella barnet för den situationen heller.

Barn förändrar livet. Under uppåt 20 år kommer du att ha mindre egentid än innan. Med små barn periodvis väldigt lite. Själv känner jag tveklöst att våra barn är värda allt inklusive mycket mindre hästliv. Men visst tusan erkänner jag glatt att det är stor skillnad!

Lycka till med dina funderingar !

 

[Amk]

Jag var osäker på om jag verkligen ville ha barn. Mycket på grund av att jag tyckt att så mycket annat varit roligt i livet, och jag har känt mig väldigt tacksam för allt roligt jag kunnat lägga tiden på. Sedermera bestämde vi oss dock för att se om det blev några barn, men jag kan inte riktigt svara på vad det var. Kanske att jag ville få en familj att umgås med, som var större än sambon och hunden... nu är vår dotter tio månader, och jag kan inte påstå att mitt liv fått en helt ny mening eller någonting i den stilen. Det är annorlunda, på gott och på ont.

 

[TinyWiny]

@DrT Jag ser hellre att människor tror att det ska bli värre än värst och förbereder sig på det. Att de trots det vill ha barn och går in med förståelsen att det inte kommer bli någon dans på rosor och att mycket i deras liv kan komma att ändras istället för att de utgår ifrån att de ska sitta där i sin bubbla, för alltid lycklig med sin bebis i ett romantiskt rosa skimmer och i övrigt kommer fortsätta sina liv som vanligt. De som tror att en bebis kommer lösa allt för dem, som tror att det enbart är himlastormande lycka kommer få en chock när verkligheten ramlar ner i huvudet på dem just för att de trodde att det skulle vara något helt annat att ha barn än vad det blev.
Det är inte bara man själv som drabbas om man har en helt orealistisk romantisk syn på det här med att vara gravid, föda och ha barn. Barnet drabbas hårdast, helt utelämnad till föräldrarna som hen är.

Det är så mycket man inte kan förbereda sig på vad gäller livet och i synnerhet när det kommer till barn. Tar man förgivet att det kommer ordna sig så innebär det allt som oftast att det är någon annan som får ordna det, någon annan som får lida för att man själv inte hade tillräcklig framförhållning. Det är helt enkelt inte ett okej tänk när det kommer till barn. Vill du ensam ut och backpacka utan pengar, pass eller andra behövliga papper och tänker att det ordnar sig så okej, då är det du själv som får lida mest när det inte gick enligt plan men här handlar det inte bara om en själv utan också om ett barn. Då är det ganska vettigt att inse att det kanske inte bara är fint, bra och underbart utan att även förbereda sig på att det kan bli tufft på olika sätt så att barnet slipper betala notan för att föräldern inte var realistisk.

Att säga att det ordnar sig, att man alltid älskar sina barn är helt enkelt inte sant. Om det får en enda att skaffa barn där barnet sedan får växa upp i känslomässig och/eller fysisk misär för att det faktiskt inte blev så så är det en fruktansvärd tragedi.

Jag är en obotlig optimist som kan se positiva saker i det mest mörka men att förbereda sig, realistiskt förbereda sig, gör att det bara kan bli bättre än man trott och hellre det än tvärtom. För mig var det fantastiskt att få följa mina barns uppväxt, det mest fantastiska jag någonsin gjort. Min kärlek till mina barn övergår all fattningsförmåga och jag har aldrig ångrat mig men så är det tyvärr inte för alla.

 

[Angel]

Jag ser själv inte någon mening med att skaffa barn alls. Känner inget behov alls av att föröka mig och känns nästan lite själviskt att skaffa barn med tanke på hur elaka människor ofta är mot varandra Vill jag verkligen utsätta ungen för det bara för att jag skulle vilja få en minikopia av mig själv? (Nej, inte alls! Jag är dessutom den envisaste människan som finns så det verkar jobbigt att få en likadan försöka "föräldra" över.) Att ha någon att ta hand om och älska känns inte speciellt påfrestande men vill jag ha det kan jag lika gärna skaffa en hund.

Skulle jag däremot träffa en man som väldigt gärna ville ha barn och en familj så skulle det vara en annan sak. Familjegrejen förstår jag poängen med, att göra saker tillsammans, familjehögtider och gemensamt försöka nå sina mål och stötta varandra. Men det bygger ju på att allting inte bara är mitt ansvar utan att allting delas lika.

 

[Lovisaleonora]

... nu är vår dotter tio månader, och jag kan inte påstå att mitt liv fått en helt ny mening eller någonting i den stilen. Det är annorlunda, på gott och på ont.

Det här tycker jag är en ärlig vägledning till de som kanske hittar hit på omvägar. Jag ser hur många som känner sig helt värdelösa just för att det inte är så FANTASTISKT och UNDERBART hela fucking tiden att bli förälder.

En nyanserad bild tror jag gör att fler fattar välgrundade beslut, och har vettiga förväntningar på föräldraskapet.

 

[GoLightly]

Varken jag eller min make har någon barnlängtan. Vi har sagt att om vi någon gång känner att vi inte "kan" vara utan barn, då kanske det börjar bli dags att fundera på det. Ska jag någonsin ha barn ska det vara en unge som är väldigt älskad och efterlängtad. Jag har ingen lust att bara hoppas på att jag ska känna att det var rätt beslut i efterhand, det är ett alldeles för stort beslut för mig.

 

[MulleMustang]

Jag trodde inte att jag någonsin skulle vilja ha barn. Det visade sig att jag inte träffat en jag ville ha barn med. Inte för att jag blev 100% säker på att jag ville ha barn när jag träffade min man men plötsligt var det inte uteslutet i alla fall.

Att vara förälder kan vara hur häftigt och kul som helst men det är också otroligt jobbigt. Då tänker jag inte på vaknätter, kolik och annat sådant där praktiskt utan mer att det är ett otroligt stort ansvar. Man (och med "man" menar jag de flesta) älskar sina barn så otroligt mycket att det är skittufft om något händer dem, om de mår dåligt eller har det svårt. Den biten får man ju leva med resten av livet också, även om de växer upp och man i alla fall till största delen inte längre har ansvaret. Jag tror att föräldraskapet har gjort mig till en mer ödmjuk men samtidigt tuff person. Jag är rätt tillbakadragen av naturen men gäller det något av mina barn, då jävlar alltså.

För min del är jag väldigt glad över att det blev två barn i slutänden (och nej, jag var inte heller lastgammal när jag fick dem). Det är svindlande att tänka på att jag inte skulle fått några barn men det är så klart för att de finns och för att jag älskar dem så mycket. Hade jag aldrig fått dem hade ju den kärleken inte funnits. Men det är ju för oss kvinnor ett beslut som behöver fattas inom en viss tid och som inte går att ändra om man väl gjort valet att avstå. Önskar dig lycka till med ditt stora val.

 

[cirkus]

Det är några som vet säkert antingen åt ena eller andra hållet. De flesta ligger nog i mittfåran och har funderingar, många faktorer tror jag spelar in för vilket det blir. Det finns nog lika många pros and cons som det finns människor.

 

[Kattennizze]

Det här tycker jag är en ärlig vägledning till de som kanske hittar hit på omvägar. Jag ser hur många som känner sig helt värdelösa just för att det inte är så FANTASTISKT och UNDERBART hela fucking tiden att bli förälder.

En nyanserad bild tror jag gör att fler fattar välgrundade beslut, och har vettiga förväntningar på föräldraskapet.

Jag tycker nog det är tufft större delen av tiden. Men jag har barn med särskilda behov som är väldigt svårhanterliga större delen av tiden. Så kan det också bli, tänker jag. Jag har dock aldrig ångrat mina barn tack gode Gud men jag tror att det beror på att de var så väldigt efterlängtade. Men det finns dagar då jag bara vill skrika rakt ut att jag inte pallar mer men så kommer ett nytt guldkorn och man orkar lite till.

 

[vix]

Jag tror (tyvärr) att det fortfarande är många som skaffar barn eftersom samhällsnormen fortfarande är stark i att man SKA skaffa barn.

Dock så känner jag att den normen bara på senaste år har luckrats upp något, jag som har aktivt och medvetet valt bort barn ur mitt liv känner att- iaf runt mig - ändrats till att inte ses som självklart att alla vill ha barn. Folk verkar mer och mer fundera på om de verkligen vill ha barn, istället för att skaffa bara för att "det ska vara så". Jag tror att det borgar för många mycket lyckligare liv, när frågan och funderingar väcks så man verkligengör ett aktivt och medvetet val på det livsomvälvande beslutet, istället för att göra något som man kanske egentligen inte innerst inne vill.

Själv har jag inget som helst intresse av att skaffa barn. Det skulle försvåra och försämra mitt liv oerhört om jag var tvungen att lägga så mycket tid och engagemang på ett barn, som jag personligen tycker att man ska göra om man är förälder. Jag har så mycket andra saker jag vill göra än att uppfostra och ledsaga ett barn genom livet, och jag vill välja precis hur jag spenderar min tid utan att i många år behöva ta hänsyn till en annan människa som är beroende av mig.

Så himla klokt inlägg. Träffar så många som får barn men inte alls lägger den tid och engagemang som barnet behöver. Om man har barn och tex träffar dem 1 -1,5 timma på kvällen innan det är läggdags pga jobb och dessutom har häst och inte träffar barnen alls vissa kvällar. Ja det är inte så som jag skulle vilja ha det i alla fall. Jag har barn för att jag vill vara med dom. Därmed inte sagt att man behöver spendera 24 timmar om dygnet med barnen och inte kan ha egna fritidsintressen. Dock svårt att hitta en bra balans. Tänk om fler reflekterade och tänkte igenom vad det faktiskt innebär att skaffa ett barn och få det att fungera.

 

[vix]

Dubbelpost

 

[Ray]

Så himla klokt inlägg. Träffar så många som får barn men inte alls lägger den tid och engagemang som barnet behöver. Om man har barn och tex träffar dem 1 -1,5 timma på kvällen innan det är läggdags pga jobb och dessutom har häst och inte träffar barnen alls vissa kvällar. Ja det är inte så som jag skulle vilja ha det i alla fall. Jag har barn för att jag vill vara med dom. Därmed inte sagt att man behöver spendera 24 timmar om dygnet med barnen och inte kan ha egna fritidsintressen. Dock svårt att hitta en bra balans. Tänk om fler reflekterade och tänkte igenom vad det faktiskt innebär att skaffa ett barn och få det att fungera.

Tror du de barnen är så olyckliga att de önskar att de inte blivit födda?

 

[vix]

Tror du de barnen är så olyckliga att de önskar att de inte blivit födda?

Nä, de är nog för små för att reflektera över det. Däremot kan barnen ge uttryck för en längtan att vara mer med sina föräldrar genom att tex säga att "om jag äter lim, blir jag sjuk då så mamma kommer och hämtar mig?" "Åh är det inte mamma eller pappa som hämtar mig idag heller? Jag vill inte följa med X idag igen".

 

[Ray]

Nä, de är nog för små för att reflektera över det. Däremot kan barnen ge uttryck för en längtan att vara mer med sina föräldrar genom att tex säga att "om jag äter lim, blir jag sjuk då så mamma kommer och hämtar mig?" "Åh är det inte mamma eller pappa som hämtar mig idag heller? Jag vill inte följa med X idag igen".

Jag tänker mer sen i livet?
Vi är nog många som haft inte helt perfekta föräldrar men ändå är glada att vi finns. Det som slår mig sen jag fick barn är att livet ännu mer är i ständig förändring. Vad jag tänkte och tyckte om livet när jag bestämde att jag allsville ha barn är inte alls samma tankar som jag har nu. Vad man tror och hur det blir har inte alltid så mycket med varandra att göra.
Förundras över den här åsikten att man måste tro sig bli en perfekt förälder och längta ofattbart mycket för att "våga" skaffa barn. Är man osäker ska man låta bli.
Hur många är så säkra? Och allvarligt talat- är man verkligen en bättre förälder för att man var säker på att man ville ha barn?