Skaffa barn eller inte?

[vallhund]

Varför moralisera över andras val o sätt att ha barn?

 

[Ray]

Varför moralisera över andras val o sätt att ha barn?

Ja det är kanske där kärnan i pudeln är?

 

[vix]

Jag tänker mer sen i livet?
Vi är nog många som haft inte helt perfekta föräldrar men ändå är glada att vi finns. Det som slår mig sen jag fick barn är att livet ännu mer är i ständig förändring. Vad jag tänkte och tyckte om livet när jag bestämde att jag allsville ha barn är inte alls samma tankar som jag har nu. Vad man tror och hur det blir har inte alltid så mycket med varandra att göra.
Förundras över den här åsikten att man måste tro sig bli en perfekt förälder och längta ofattbart mycket för att "våga" skaffa barn. Är man osäker ska man låta bli.
Hur många är så säkra? Och allvarligt talat- är man verkligen en bättre förälder för att man var säker på att man ville ha barn?

Men var har jag skrivit något om att vara perfekt, längta ofattbart mycket och att om man är osäker ska man låta bli? Det är väl ingen som är en perfekt förälder, finns det?

Jag tänker mer sen i livet?
Vi är nog många som haft inte helt perfekta föräldrar men ändå är glada att vi finns. Det som slår mig sen jag fick barn är att livet ännu mer är i ständig förändring. Vad jag tänkte och tyckte om livet när jag bestämde att jag allsville ha barn är inte alls samma tankar som jag har nu. Vad man tror och hur det blir har inte alltid så mycket med varandra att göra.
Förundras över den här åsikten att man måste tro sig bli en perfekt förälder och längta ofattbart mycket för att "våga" skaffa barn. Är man osäker ska man låta bli.
Hur många är så säkra? Och allvarligt talat- är man verkligen en bättre förälder för att man var säker på att man ville ha barn?
.

 

[vix]

Men var har jag skrivit något om att vara perfekt, längta ofattbart mycket och att om man är osäker ska man låta bli? Det är väl ingen som är en perfekt förälder, finns det?[/QUOTE]

Jag blir lite fundersam hur du kan läsa in så mycket som inte stämmer i mitt inlägg? Var skrev jag något om att vara perfekt? Kan man vara det? Skrev aldrig att man ska låta bli om man är osäker eller längta ofattbart mycket.

Jag var långt ifrån säker på att jag ville ha barn, inte perfekt och längtade inte ofattbart mycket. Men jag har tyvärr sett så många barn som kommer i 3:e, 4:e hand efter jobb, gymmet, hästarna, sambo hund osv. Det gör ont i hjärtat. Sen gör väl alla som de själva vill. Jag skrev bara hur jag inte ville ha det

 

[vix]

Ber om ursäkt för de uppdelade svaren. Datorn vill inte hänga med när jag svarar på dina inlägg Ray

 

[Ray]

Men var har jag skrivit något om att vara perfekt, längta ofattbart mycket och att om man är osäker ska man låta bli? Det är väl ingen som är en perfekt förälder, finns det?

Jag blir lite fundersam hur du kan läsa in så mycket som inte stämmer i mitt inlägg? Var skrev jag något om att vara perfekt? Kan man vara det? Skrev aldrig att man ska låta bli om man är osäker eller längta ofattbart mycket.

Jag var långt ifrån säker på att jag ville ha barn, inte perfekt och längtade inte ofattbart mycket. Men jag har tyvärr sett så många barn som kommer i 3:e, 4:e hand efter jobb, gymmet, hästarna, sambo hund osv. Det gör ont i hjärtat. Sen gör väl alla som de själva vill. Jag skrev bara hur jag inte ville ha det[/QUOTE]
Nej det har du ju inte.
Bara att fler borde tänka efter
Sen är min reflektion lite slarvigt ihopklumpad till många svar i denna tråden och andra i samma ämne.

 

[Lovisaleonora]

Tror du de barnen är så olyckliga att de önskar att de inte blivit födda?

Det finns barn som frågar varför föräldrarna skaffat dem, eftersom de (föräldrarna) inte vill ha barn. Vilket är så sorgligt att det finns fog att fundera om spöstraffet verkligen borde avskaffats. Inte födda, tror jag är en för stor tanke.

Men visst finns det olyckliga vuxna som efter en djävlig barndom önskar att de aldrig blivit födda. De har varit barn en gång. Olyckliga barn.

 

[Kattennizze]

Jag tänker mer sen i livet?
Vi är nog många som haft inte helt perfekta föräldrar men ändå är glada att vi finns. Det som slår mig sen jag fick barn är att livet ännu mer är i ständig förändring. Vad jag tänkte och tyckte om livet när jag bestämde att jag allsville ha barn är inte alls samma tankar som jag har nu. Vad man tror och hur det blir har inte alltid så mycket med varandra att göra.
Förundras över den här åsikten att man måste tro sig bli en perfekt förälder och längta ofattbart mycket för att "våga" skaffa barn. Är man osäker ska man låta bli.
Hur många är så säkra? Och allvarligt talat- är man verkligen en bättre förälder för att man var säker på att man ville ha barn?

Såklart inte är man en bättre förälder vad det nu är bara för att man var säker på att man ville ha barn. Däremot tror jag det är en jävligt stor fördel om man tänkt över beslutet noga, funderat på den urstarka skaffa-barn-normen och därefter beslutat sig för att ja, det här med barn kan vara något för mig.

 

[Lovisaleonora]

Såklart inte är man en bättre förälder vad det nu är bara för att man var säker på att man ville ha barn. Däremot tror jag det är en jävligt stor fördel om man tänkt över beslutet noga, funderat på den urstarka skaffa-barn-normen och därefter beslutat sig för att ja, det här med barn kan vara något för mig.

För att spinna vidare, vill jag tro att alla dessa frånvarande fäder är de fäder som inte riktigt varit med på beslutet att skaffa barn. I alla fall om man får tro dem själva.

 

[Kattennizze]

För att spinna vidare, vill jag tro att alla dessa frånvarande fäder är de fäder som inte riktigt varit med på beslutet att skaffa barn. I alla fall om man får tro dem själva.

Jo. Det är helt bisarrt hur stark den där normen är. Som om livets mening hänger på att jag förökar mig.

 

[Lovisaleonora]

Jo. Det är helt bisarrt hur stark den där normen är. Som om livets mening hänger på att jag förökar mig.

Jag har haft väldigt goda samtal på senaste tiden, som glidit in på föräldraskap. Främst - tragiskt nog - hur fäder vid en separation väljer att hantera sin papparoll. Den äggplantan som slåss med ex-frun för att ha heltidsvårdnad, landar i halvtid och negligerar sonen så han inte får mat - för det är viktigare att vara på gymet 4 timmar per kväll för att boosta egot. Som sätter barnet framför tv ensam på helgerna, för att chatta med nya ragget. Som inte ser till att barnet får duscha på hela helgen, och avslutar söndag med att servera fem kakor till frukost och inget mer den dagen. Samt överlämna barnet till mamma med en kasse tvätt och en rätt förtvivlad avkomma - som inte vill outa pappa eftersom det är en uppenbar konflikt.

Listan kan göras så djävligt sorgligt lång, där barnet - sedan tillkomsten - varit en handelsvara i en relation. Och efter relationen avslutats blir ett bräckjärn för att komma åt ex:et.

 

[TinyWiny]

För att spinna vidare, vill jag tro att alla dessa frånvarande fäder är de fäder som inte riktigt varit med på beslutet att skaffa barn. I alla fall om man får tro dem själva.

Det tror inte jag. Jag tror att de liksom många kvinnor trodde att det skulle vara helt annorlunda att ha barn. Det blev jobbigt och eftersom normerna är som de är så drar fäder medans mammor stannar. Drar en mamma blir det ramaskri, drar en pappa tar alla förgivet att han nog egentligen blev inlurad i det hela mot sin vilja och det oavsett vad han sa innan barnen blev till.

Sedan är det säkert många som skaffar barn "för att man ska" och det av båda könen men som sagt, mammor stannar och fäder drar trots att båda skaffade barn av "fri vilja" enligt normen, ingen blev lurad, ingen blev ställd inför faktum utan de skaffar barn "för att man ska det".

 

[Lovisaleonora]

Det tror inte jag. Jag tror att de liksom många kvinnor trodde att det skulle vara helt annorlunda att ha barn. Det blev jobbigt och eftersom normerna är som de är så drar fäder medans mammor stannar. Drar en mamma blir det ramaskri, drar en pappa tar alla förgivet att han nog egentligen blev inlurad i det hela mot sin vilja och det oavsett vad han sa innan barnen blev till.

Sedan är det säkert många som skaffar barn "för att man ska" och det av båda könen men som sagt, mammor stannar och fäder drar trots att båda skaffade barn av "fri vilja" enligt normen, ingen blev lurad, ingen blev ställd inför faktum utan de skaffar barn "för att man ska det".

Nja. Jag upplever faktiskt att det finns mer än ett sätt att bli motvillig fader. Det behöver ju inte handla om att gömma piller eller sticka hål på pessaret. Och du har absolut rätt, det är lika lätt att sätta en frånvarande fader i facket "mot sin vilja" som att gå på normen vad samhället tycker vi måste göra med våra liv.

Icke desto mindre vet jag rätt många kvinnor som ställt ultimatum gällande barnfrågan (antingen barn nu eller så slår vi upp), och älskar man sin partner är det inte självklart att hävda sin tro att barn komplicerar tillvaron.

Som varande barnlös av fri vilja och snabb att proklamera det, får jag andra diskussioner vid bordet än de som är höggravida och lyckliga i sin mammaroll.

 

[TinyWiny]

Nja. Jag upplever faktiskt att det finns mer än ett sätt att bli motvillig fader. Det behöver ju inte handla om att gömma piller eller sticka hål på pessaret. Och du har absolut rätt, det är lika lätt att sätta en frånvarande fader i facket "mot sin vilja" som att gå på normen vad samhället tycker vi måste göra med våra liv.

Icke desto mindre vet jag rätt många kvinnor som ställt ultimatum gällande barnfrågan (antingen barn nu eller så slår vi upp), och älskar man sin partner är det inte självklart att hävda sin tro att barn komplicerar tillvaron.

Som varande barnlös av fri vilja och snabb att proklamera det, får jag andra diskussioner vid bordet än de som är höggravida och lyckliga i sin mammaroll.

Självklart finns det det men jag ser en fara i att inte lägga ansvaret där det hör hemma. Män har kommit undan sålänge och det måste bli ett slut på det. Jag tror att färre män hade blivit fäder så lättvindigt om de hade gått in i det hela med att de har samma ansvar som kvinnan. Att samhället slutar dutta och ta förgivet att han blev lurad när han drar och istället ser honom som den svikaren han är. Det är lika illa att överge sina barn oavsett om man är kvinna eller man men innan samhället i stort anser det så kommer eländet att fortsätta.

Nu är jag visserligen mamma och är glad för det men mina barn har varit vuxna sålänge att av de jag umgås med nu så har knappt någon träffat dem och är det diskussioner om graviditeter eller mammarollen så är det inte jag som initierar det. Det är liksom inte så aktuellt för mig. Jag har haft och har många diskussioner där mitt föräldraskap inte är relevant överhuvudtaget. Mitt personliga val påverkar inte i det läget så till vida att människor inte säger som de tycker.

Att ställa ultimatum förekommer såklart precis som en hel massa andra vidriga övergrepp inom förhållanden men det en ser som ultimatum kan den andre se som en fråga för att veta var de står och om de ens har någon gemensam framtid. Frågar jag min partner om han kan tänka sig att bo på landet och han säger nej för att han vill bo i storstan så innebär inte det att det är ett ultimatum från min sida att vi ska bo på landet för annars avslutar jag förhållandet. Att avsluta förhållandet är istället det enda rätta om parterna vill totalt olika för annars blir ingen lycklig. Visst kan det då bli så att den ena böjer sig för den andres vilja men är det då den andres fel? Jag tycker inte det. Var och en måste ta ansvar för sitt eget liv och att skaffa barn mot sin vilja är helt vansinne. Det går inte ens att göra ogjort som det ju går om man flyttar och inser att man vantrivs. Skulle man se varje fråga om hur man vill leva sitt liv som ett ultimatum så hade livet blivit onödigt jobbigt. Jag har själv lämnat förhållanden där den andre parten vill ha barn och jag ville inte. Det ser jag som mitt ansvar mot mig själv.

 

[Lovisaleonora]

Självklart finns det det men jag ser en fara i att inte lägga ansvaret där det hör hemma. Män har kommit undan sålänge och det måste bli ett slut på det.

Det är ju precis det jag menar. Synen på föräldrarrollen måste förändras. Att gå och berätta och garantera att alla alltid älskar sina barn och blir fantastiska föräldrar bara de väl föräldrar är så vidrigt att jag kan spy. När det finns många barn som far illa, många unga som sitter och skär sig, har olika psykiska dysfunktionallteter och är olyckliga, inte helt sällan för att uppväxten varit helt åt helvete.

Att då sitta på ett öppet forum och gurgla om att ALLA och ALLTID och GARANTERAT blir så djävla hycklande att det känns som skillnaden mellan verkliga världen och Alice i Underlandet.

Om människor i större utsträckning förstår vilket ansvar och vilka svårigheter olika situationer innebär, kan de göra bättre val - är min fasta övertygelse. Halva befolkningen verkar inte ens fatta att man är bunden av ett avtal. Att samma procent inte förstår vad ett ens halvhyfsat föräldraskap innebär för uppoffringar för den självständiga, vuxna människan ser jag ställt bortom allt tvivel.

Det är bara att besöka valfri välgörenhetsjul om en vecka om en känner tvekan att barn verkligen far illa.

 

[bollen__]

Tur att jag inte lyssna på sånt då....eftersom det visade sig vara ett av det bästa jag gjort.

Och jag är knappast ensam om att känna så i det stora loppet.

Lämnar tråden.

Fast så är det ju knappast för alla? Det finns ju föräldrar som vittnar om att de ångrade att de skaffade barn. Tänk om det var din text som gjorde att de valde att skaffa barn fast de var osäkra. Tycker du att det är en bra sak?

 

[Ray]

Det finns barn som frågar varför föräldrarna skaffat dem, eftersom de (föräldrarna) inte vill ha barn. Vilket är så sorgligt att det finns fog att fundera om spöstraffet verkligen borde avskaffats. Inte födda, tror jag är en för stor tanke.

Men visst finns det olyckliga vuxna som efter en djävlig barndom önskar att de aldrig blivit födda. De har varit barn en gång. Olyckliga barn.

Klart det finns.
Men inget säger ju vilka föräldrar det var. De värsta människorna överlag är ju sånna utan självinsikt och de tycker ju att de är förträffliga föräldrar.
Menar lite att det är sunt och normalt att känna sig osäker. Det kommer nog många föräldrar göra hela livet. Gör jag rätt nu? Är det mitt fel? Det är ju för att man bryr sig så mycket.

 

[Saril]

För mig var det omöjligt att tänka ”skaffa barn eller inte” isolerat, för allt var beroende av min partner. Han är ett stort stöd för mig och en fantastisk förälder. Vi hade varit tillsammans i fem år, kände varandra utan och innan och hade bra kommunikation när vi började försöka få barn och det var en förutsättning. Vi har samma tänk kring barnuppfostran/föräldraskap, båda har utvecklat ett intresse för och läst på mycket om det.

Utan honom/med någon annan som inte är som han hade det varit en totalt främmande tanke för mig att skaffa barn. Det finns liksom inget egenvärde i att ha barn - det viktiga känner jag är att ha en harmonisk familj.

Vi kommer dock med största sannolikhet att stanna vid ett barn, jag upplever att det verkar som att de som tycker att det är tuffast har flera barn (ofta tätt dessutom och/eller en partner som inte tar sitt ansvar) plus att jag mådde så dåligt i min graviditet både fysiskt och psykiskt och även äter mediciner som jag måste sluta med vid en graviditet. Det är inte värt att utsätta oss för allt det.

 

[Kattennizze]

För mig var det omöjligt att tänka ”skaffa barn eller inte” isolerat, för allt var beroende av min partner. Han är ett stort stöd för mig och en fantastisk förälder. Vi hade varit tillsammans i fem år, kände varandra utan och innan och hade bra kommunikation när vi började försöka få barn och det var en förutsättning. Vi har samma tänk kring barnuppfostran/föräldraskap, båda har utvecklat ett intresse för och läst på mycket om det.

Utan honom/med någon annan som inte är som han hade det varit en totalt främmande tanke för mig att skaffa barn. Det finns liksom inget egenvärde i att ha barn - det viktiga känner jag är att ha en harmonisk familj.

Vi kommer dock med största sannolikhet att stanna vid ett barn, jag upplever att det verkar som att de som tycker att det är tuffast har flera barn (ofta tätt dessutom och/eller en partner som inte tar sitt ansvar) plus att jag mådde så dåligt i min graviditet både fysiskt och psykiskt och även äter mediciner som jag måste sluta med vid en graviditet. Det är inte värt att utsätta oss för allt det.

Jag tänkte precis tvärtom, mitt föräldraskap bygger bara på mig själv. Barnens pappa kan visa sig vara en skithög, hen kan dö, hen kan dra osv. Alltså måste jag vara säker på att jag fixar biffen ändå, och vilja ha barn ändå.

 

[Kattennizze]

Läste för övrigt en artikel i Aftonbladet idag om en ung prostituerad kvinna som kom från inre Norrland. Hon beskrev en fullkomligt vidrig uppväxt som slutade på gatan i Stockholm och med heroin. Alltså bör den här skaffa-barn normen verkligen avskaffas och gratis sterilisering erbjudnas framförallt MÄN.