Jag kan inte se att vi icke religiösa skulle ha mer gemensamt än att vi inte är religiösa.
instämmer!
de som utövar sekulär livsåskådning firar högtidsdagar som 1 maj
varför i hela fridens namn skulle man ha den dagen gemensamt bara för att man inte är religiös???
Men vad innebär det för dig i relation till exempelvis julfirande? Hur tänker du runt begravning?
Frågan var inte ställd till mig, men jag tycker det är intressant att behöva tänka efter.
Vårt julfirande nämnde jag ju tidigare, där våra barn dessutom satt ner foten och försöker få pappan att förstå att de inte heller är intresserade av att fira jul. (det är pappan som vill pynta och fixa "för barnens skull" men de tycker bara att han är jobbig...)
Begravning är också en intressant fråga. Min pappa fick kyrklig begravning i kista, för att vi trodde att han hade velat ha det så (det fanns aldrig tid eller tillfälle att prata om det med honom) och för att vi (brorsan och jag) insåg att det var vad som förväntades från den delen av vår släkt.
Min mamma hade tydligt uttalat "ingen prästjävel på min begravning!" (ordagrant citerat, så ingen behöver ta illa upp) och hon hade även sagt att hon skulle vara nöjd med att få askan nedgrävd i vår komposthög. Just det sista valde jag dock att inte ens ta upp till diskussion med brorsan, för där hade hans gräns varit passerad. Vi hade en liten minnesstund för de närmaste, kallades visst för borgerlig begravning. Och sen kremerades hon och askan finns i minneslunden på den stora begravningsplatsen i stan där hon bodde.
För mig är det behovet av en minnesstund och behovet av att ha någonstans att göra av den döda kroppen som styr begravningsbiten.
Ta en ritual som begravning, jag tror att vi som människor på något sätt behöver få ta avsked och få ett avslut, till och med djur verkar behöva det i viss utsträckning. Är det därför vi i Sverige har fastnat i de kristnaritualerna och gjort dem sekulärara genom att förändra vissa delar? Men vi kanske behöver känna igen oss också för att det ska vara till tröst?
Lägger till lite
http://humanisterna.se/humanistisk-begravning/ När jag läser här så följer det ganska exakt en kristen begravningsritual även om det kanske finns lite större valmöjligheter om vilka texter som ska läsas och man slipper "böner och sånt"
Samtidigt är det väldigt skönt som anhörig när man står inför en begravning att inte behöva ta en massa beslut utan bara låta den rulla på.
På min mammas "borgerliga begravning" var det en officiant som pratade lite om henne, efter vad vi berättat. Vi spelade lite musik, som hon hade uppskattat (tror det var "våren" ur vivaldis årstiderna och nån mer låt som jag inte minns). Svägerskan skulle ha sjungit "My Way", men hon valde att avstå för hon trodde inte hon skulle klara det.
Och sen tog vi personligt avsked vid kistan, några av oss tyst och några talade högt.
Jo, det har nog en del likheter med kyrklig begravning, men kändes ändå mer avslappnat.
