L
Lithonit
Dr. Buke- jag behöver ett råd!
Igår hände det igen. Det är ganska länge sen nu, flera år. min man har aldrig sett just det här, så här plötsligt, så han blev ganska skärrad.
Jag var "trött i huvudet" efter en tuff vecka och vi skulle på bio. Halvvägs dit börjar mina underben krampa. jag fick hålla i honom för att inte falla. Eftersom
vi hade en tid att passa och jag vet att det inte hjälper att stannna så hasade jag mig ner på stan. Stapplande, halvhängandes. Efter en stund kunde jag sätta ner hela foten i allafall. Fick stanna flera gånger för benmusklerna skakade. Min ena hand krampade också... Vi hann inte till bion. Det höll i sig i ca 1,5 timme ungefär- vilket för mig som upplevt det här förr, tyckte var ganska lindrigt egentligen.
För mig hänger det helt klart ihop med psykisk trötthet. Jag kan precis ringa in de här händelserna med perioder då jag varit stressad eller deprimmerad.
Igår började min man fråga om jag berättat det här för någon inom vården. Det har jag. och jag har inte blivit tagen på allvar. En läkare sa rakt ut att det lät högst osannolikt ... Det skulle vara lättare om det pågick längre så man hade nåt att visa upp.
Jag har tidigare tänkt att det hänger ihop med ångest- men de sista fem-sex åren sen jag lärt mig hantera ångesten så kan jag inte se att det hör ihop med det heller. Som igår- irriterad var jag (så kul är det inte att stappla fram som en halvdö gammal ko) och det gjorde ont, men ingen ångest eller ångestkänning. Den här gången hade jag ju ett vittne som känner mig och vet hur jag är när jag har ångest, dessutom
Det värsta är över på maximalt ett par timmar. Oftast inom 30 min. Efteråt har jag värk, är "trött" i musklerna såklart men inga kvarvarande kramper.
På ett sätt är det bättre nu än när jag var yngre- eftersom det är mer "koncentrerat".... (värre symtom under kortare tid)
I morgon ska jag till läkaren igen, maken vill att jag tar upp det här.
Jag har ingen lust. det är svårt att förklara symtom
så folk begriper och jag är dödens less på att bli ifrågasatt.
Jag har ju inte dött av det än efter typ 15 år av återkommande besvär så hur illa kan det vara?????
Igår hände det igen. Det är ganska länge sen nu, flera år. min man har aldrig sett just det här, så här plötsligt, så han blev ganska skärrad.
Jag var "trött i huvudet" efter en tuff vecka och vi skulle på bio. Halvvägs dit börjar mina underben krampa. jag fick hålla i honom för att inte falla. Eftersom
vi hade en tid att passa och jag vet att det inte hjälper att stannna så hasade jag mig ner på stan. Stapplande, halvhängandes. Efter en stund kunde jag sätta ner hela foten i allafall. Fick stanna flera gånger för benmusklerna skakade. Min ena hand krampade också... Vi hann inte till bion. Det höll i sig i ca 1,5 timme ungefär- vilket för mig som upplevt det här förr, tyckte var ganska lindrigt egentligen.
För mig hänger det helt klart ihop med psykisk trötthet. Jag kan precis ringa in de här händelserna med perioder då jag varit stressad eller deprimmerad.
Igår började min man fråga om jag berättat det här för någon inom vården. Det har jag. och jag har inte blivit tagen på allvar. En läkare sa rakt ut att det lät högst osannolikt ... Det skulle vara lättare om det pågick längre så man hade nåt att visa upp.
Jag har tidigare tänkt att det hänger ihop med ångest- men de sista fem-sex åren sen jag lärt mig hantera ångesten så kan jag inte se att det hör ihop med det heller. Som igår- irriterad var jag (så kul är det inte att stappla fram som en halvdö gammal ko) och det gjorde ont, men ingen ångest eller ångestkänning. Den här gången hade jag ju ett vittne som känner mig och vet hur jag är när jag har ångest, dessutom
Det värsta är över på maximalt ett par timmar. Oftast inom 30 min. Efteråt har jag värk, är "trött" i musklerna såklart men inga kvarvarande kramper.
På ett sätt är det bättre nu än när jag var yngre- eftersom det är mer "koncentrerat".... (värre symtom under kortare tid)
I morgon ska jag till läkaren igen, maken vill att jag tar upp det här.
Jag har ingen lust. det är svårt att förklara symtom
så folk begriper och jag är dödens less på att bli ifrågasatt.
Jag har ju inte dött av det än efter typ 15 år av återkommande besvär så hur illa kan det vara?????