Är livet värt att kämpa för? Hur orkar man leva när man inte vill mer?

[Qelina]

Jag försöker föra in något bra i livet och har anmält mig till två kurser som vår region har för dom som är inskrivna hos psykiatrin och hoppas få plats för det är tydligen begränsade platser. Tyvärr börjar dom inte förrän februari men det låter som något som kan vara bra för mig. Jag vet ju inte hur jag mår då men tänker att det är bättre att ha något planerat än en vår utan något alls, det är kämpigt att ta sig för minsta lilla men det är nog samtidigt bra för mig att tvinga iväg mig till något.

Det ena är en bokklubb och det andra är en kurs i luffarslöjd, något jag alltid tyckt varit jätte fint och spännande. Jag har verkligen noll koncentration för läsning fast det är något jag egentligen älskar och jag sörjer att jag inte kan läsa just nu men kanske om jag får en spark i baken och lite mål med läsningen så kan jag komma igång igen. Och att pyssla lite med luffarslöjd låter mysigt och inte så krävande men något som får tankarna att ta lite paus kanske.

 

[Niyama]

Problemet just nu är att jag rent psykiskt mår så uselt det bara går, men jag kan inte ta till mig att jag rent fysiskt är så dålig som dom säger och inte ta till mig att det jag äter är för lite eller att jag inte kommer gå upp massor i vikt av att äta mer. Det är ingen kris än tycker inte jag i alla fall men senast idag fick jag höra att det är en kamp mot klockan nu, att det måste vända innan kroppen brakar ihop. Jag kan inte ta till mig det, kan inte förstå, är det mig dom pratar om?

Med tanke på ovanstående så låter det ju som att det nu handlar om att du ska överleva. Även om inte inläggning löser problemet långsiktigt, så löser det det mest akuta?

Det är fruktansvärt att vara så känslig mot intryck. Jag har problemet med känseln också, känner minsta lilla veck i sängen, sömmar i kläder, saker som sitter åt eller löst, lappar i kläder, hur strumporna sitter, skorna, hur lös eller hård flätan är, hur glasögonen nuddar näsan, hur klockan sitter på handleden osv.

Samma här! Är helvete att hitta kläder som inte skaver. Och alla lappar sprättas bort kvickt.

 

[monster1]

Jag försöker föra in något bra i livet och har anmält mig till två kurser som vår region har för dom som är inskrivna hos psykiatrin och hoppas få plats för det är tydligen begränsade platser. Tyvärr börjar dom inte förrän februari men det låter som något som kan vara bra för mig. Jag vet ju inte hur jag mår då men tänker att det är bättre att ha något planerat än en vår utan något alls, det är kämpigt att ta sig för minsta lilla men det är nog samtidigt bra för mig att tvinga iväg mig till något.

Det ena är en bokklubb och det andra är en kurs i luffarslöjd, något jag alltid tyckt varit jätte fint och spännande. Jag har verkligen noll koncentration för läsning fast det är något jag egentligen älskar och jag sörjer att jag inte kan läsa just nu men kanske om jag får en spark i baken och lite mål med läsningen så kan jag komma igång igen. Och att pyssla lite med luffarslöjd låter mysigt och inte så krävande men något som får tankarna att ta lite paus kanske.

Luffarslöjd är jättekul och inte så svårt heller (beroende på hur avancerad man vill vara då såklart) !

 

[Problematisk]

Jag tror att du skulle må bättre om anorexin blev svagare. Jag tror verkligen det. Mycket i ditt inlägg lyser av anorexi-ångest. Anorexin ger dig ångest av att äta, ångest som bara lindras av promenader osv. Om du kunde plocka bort, eller iallafall krympa ner, anorexin, så skulle ångesten också minskas.

Därmed inte sagt att det är enkelt eller att det skulle lösa allt. Jag vet att du har kämpat med det här väldigt länge, och periodvis har det väl gått riktigt bra för dig? Alltså ett tecken på att det går! Du kan komma igenom det och det kan bli bättre, även om det känns svårt eller omöjligt just nu.

Finns ingen möjlighet att vara inlagd på ätstörningsklinik eller liknande? Det kanske skulle kunna erbjuda mer "riktad" hjälp i nuläget än vad allmänpsykiatrin gör?

Men i mycket håller jag med dig angående inläggning. Det är sällan man får något vettigt stöd vid ångest, iallafall enligt min erfarenhet. I bästa fall kan man få lite mer medicin, men man får inget nytt utskrivet så fungerar inte det man har, så får man lösa sin ångest själv. Tyvärr.
Men en gång träffade jag faktiskt en fantastiskt fin sköterska som, trots att jag är väldigt inåtvänd och inte visar mycket av vad jag faktiskt känner, verkligen tog min ångest på allvar, pratade, gav mig tekniker att hantera det värsta och erbjöd distraktion. Men hon är bara EN av alla jag träffat.
Jag önskar det såg annorlunda ut, men tyvärr

Hur orkar man leva när man egentligen inte vill? Hur ska man ta sig igenom dagarna för att känna annat än ångest och längtan efter att dagen bara ska vara slut? Jag har ju mått dåligt hela livet, kommer jag någonsin må bättre? Finns det något som är värt att kämpa för? Är livet värt något alls?

Det här slår rakt i magen. Jag har ställt mig själv samma frågor varje dag, så länge jag kan minnas.
Hästarna har varit det som håller mig uppe, men när ekonomin rasar... Då finns det inga utvägar längre, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ett liv utan hästar är inte ett liv jag kommer kunna hantera. Och även med hästar har jag de där tankarna, så jag vågar inte tänka på hur det skulle bli utan dem.

Tyvärr har jag inte så mycket hjälp att ge här... För jag undrar ju själv hur man gör. Det enda som "står ivägen" för mig är egentligen att jag känner ett visst ansvar mot hundar och mamma. Men det gör ju inte MITT liv mer uthärdligt, utan bara att jag känner att jag måste leva för deras skull.

 

[Sofie_B]

Tack snälla du. Det är svårt att inte se det som misslyckanden och att inte känna besvikelsen från omgivningen över att jag aldrig blir frisk. Att veta att jag förstör inte bara för mig utan även för min familj och mina vänner och min hund. Men ska verkligen försöka jobba bort dom tankarna. Vi försöker ju hitta rätt behandling nu, kanske kommer det vända nu.

Jag förstår det, men till slut hittar man ju rätt! Och det är inte så att du förstör, det är bara så att det är jobbigt för dom att se dig må dåligt. Det kommer ju bara ur kärlek! Heja dig, jag tror på dig!

 

[Sofie_B]

Tack snälla du. Det är svårt att inte se det som misslyckanden och att inte känna besvikelsen från omgivningen över att jag aldrig blir frisk. Att veta att jag förstör inte bara för mig utan även för min familj och mina vänner och min hund. Men ska verkligen försöka jobba bort dom tankarna. Vi försöker ju hitta rätt behandling nu, kanske kommer det vända nu.

Jag förstår det, men till slut hittar man ju rätt! Och det är inte så att du förstör, det är bara så att det är jobbigt för dom att se dig må dåligt. Det kommer ju bara ur kärlek! Heja dig, jag tror på dig!

 

[Qelina]

Jag tror att du skulle må bättre om anorexin blev svagare. Jag tror verkligen det. Mycket i ditt inlägg lyser av anorexi-ångest. Anorexin ger dig ångest av att äta, ångest som bara lindras av promenader osv. Om du kunde plocka bort, eller iallafall krympa ner, anorexin, så skulle ångesten också minskas.

Därmed inte sagt att det är enkelt eller att det skulle lösa allt. Jag vet att du har kämpat med det här väldigt länge, och periodvis har det väl gått riktigt bra för dig? Alltså ett tecken på att det går! Du kan komma igenom det och det kan bli bättre, även om det känns svårt eller omöjligt just nu.

Finns ingen möjlighet att vara inlagd på ätstörningsklinik eller liknande? Det kanske skulle kunna erbjuda mer "riktad" hjälp i nuläget än vad allmänpsykiatrin gör?

Men i mycket håller jag med dig angående inläggning. Det är sällan man får något vettigt stöd vid ångest, iallafall enligt min erfarenhet. I bästa fall kan man få lite mer medicin, men man får inget nytt utskrivet så fungerar inte det man har, så får man lösa sin ångest själv. Tyvärr.
Men en gång träffade jag faktiskt en fantastiskt fin sköterska som, trots att jag är väldigt inåtvänd och inte visar mycket av vad jag faktiskt känner, verkligen tog min ångest på allvar, pratade, gav mig tekniker att hantera det värsta och erbjöd distraktion. Men hon är bara EN av alla jag träffat.
Jag önskar det såg annorlunda ut, men tyvärr



Det här slår rakt i magen. Jag har ställt mig själv samma frågor varje dag, så länge jag kan minnas.
Hästarna har varit det som håller mig uppe, men när ekonomin rasar... Då finns det inga utvägar längre, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ett liv utan hästar är inte ett liv jag kommer kunna hantera. Och även med hästar har jag de där tankarna, så jag vågar inte tänka på hur det skulle bli utan dem.

Tyvärr har jag inte så mycket hjälp att ge här... För jag undrar ju själv hur man gör. Det enda som "står ivägen" för mig är egentligen att jag känner ett visst ansvar mot hundar och mamma. Men det gör ju inte MITT liv mer uthärdligt, utan bara att jag känner att jag måste leva för deras skull.

Usch vad hemskt att du också har dom tankarna, det är så himla svårt att kämpa med dom varje dag, hela tiden, så jag önskar ingen att behöva ha det så. Förstår dig till fullo med hästarna. Förr var hästen mitt allt, det enda jag levde för. Nu är det min hund, utan honom vet jag att jag skulle vara död. Känner också att ett liv utan hund inte är ett riktigt liv, han är den som varje, varje dag hindrar mig från att bara stänga av och ge upp. Han är mitt skyddsnät.

Jag var på behandlingshem som jag kom hem från i mars och det finns inga som helst chanser till att komma tillbaka dit för det var min tredje omgång där och dom flesta här får ingen chans alls och får dom en chans så är det liksom mycket om man ser hur mitt landsting fungerar, det är verkligen nästintill omöjligt i mitt landsting att få komma till specialistvård, gudars vad jag och min familj har fått kämpa för att få den hjälpen. Processer på ett eller till och med flera år varje gång. Känner inte heller att jag vill dit för jag är väl lite tveksam till den nya behandlingsmodellen dom införde där stegvis under min tid där och känner att det nog inte passar mig. Det finns ingen slutenvård med inriktning på äs här tyvärr. Och dagvård tycker jag är rätt så meningslöst, det har aldrig hjälpt mig tyvärr, önskar att det gjorde det.

Jag hade också en terapeut som var fantastisk och med hennes hjälp lyckades jag komma rätt så långt i öppenvård. Det var hon som förstod att jag har asperger och tryckte på så att jag skulle få en utredning och hon anpassade min behandling utefter det och det hjälpte så mycket mer än vanlig äs-vård.

Är du fortfarande sjuk i anorexi?

 

[Qelina]

Jag förstår det, men till slut hittar man ju rätt! Och det är inte så att du förstör, det är bara så att det är jobbigt för dom att se dig må dåligt. Det kommer ju bara ur kärlek! Heja dig, jag tror på dig!

Precis, det är av kärlek och det är väl det som gör det så svårt. Att såra någon man älskar är det värsta men jag är också tacksam att jag har dom som bryr sig, som inte ger upp hoppet om mig när jag själv gör det.

 

[Qelina]

Har förresten ett litet projekt på gång just nu, jag bakar en filmjölkslimpa som ska ut ur ugnen om en kvart, bestämde mig för att testa att baka bröd med pepparkakskrydda i. Någon som gjort det eller är det en helt galen idé? Tänkte att det kanske kan bli gott, gillar inte vanliga pepparkakor men mjuk pepparkaka är gott så tänkte prova i alla fall. Blir till att prova det ikväll och se om det är ett vinnande koncept eller om jag lagt 2 timmars bakning på något jag får slänga

 

[Problematisk]

Usch vad hemskt att du också har dom tankarna, det är så himla svårt att kämpa med dom varje dag, hela tiden, så jag önskar ingen att behöva ha det så. Förstår dig till fullo med hästarna. Förr var hästen mitt allt, det enda jag levde för. Nu är det min hund, utan honom vet jag att jag skulle vara död. Känner också att ett liv utan hund inte är ett riktigt liv, han är den som varje, varje dag hindrar mig från att bara stänga av och ge upp. Han är mitt skyddsnät.

Jag var på behandlingshem som jag kom hem från i mars och det finns inga som helst chanser till att komma tillbaka dit för det var min tredje omgång där och dom flesta här får ingen chans alls och får dom en chans så är det liksom mycket om man ser hur mitt landsting fungerar, det är verkligen nästintill omöjligt i mitt landsting att få komma till specialistvård, gudars vad jag och min familj har fått kämpa för att få den hjälpen. Processer på ett eller till och med flera år varje gång. Känner inte heller att jag vill dit för jag är väl lite tveksam till den nya behandlingsmodellen dom införde där stegvis under min tid där och känner att det nog inte passar mig. Det finns ingen slutenvård med inriktning på äs här tyvärr. Och dagvård tycker jag är rätt så meningslöst, det har aldrig hjälpt mig tyvärr, önskar att det gjorde det.

Jag hade också en terapeut som var fantastisk och med hennes hjälp lyckades jag komma rätt så långt i öppenvård. Det var hon som förstod att jag har asperger och tryckte på så att jag skulle få en utredning och hon anpassade min behandling utefter det och det hjälpte så mycket mer än vanlig äs-vård.

Är du fortfarande sjuk i anorexi?

Ja, det är verkligen jobbigt. Går så mycket energi åt att bara överleva liksom. ALLT blir jobbigt, det kan ta flera dagar för mig innan jag orkar duscha. Tvätta och städa har jag inte gjort på evigheter etc. Allt tar emot.
Jag har också hund(ar), utan dem och hästarna skulle jag också varit död. Det är de som ger mig en anledning att ta mig upp ur sängen.

Vad synd att det inte finns någon behandlingsform som riktigt passar dig Kan du inte fortsätta hos den bra terapeuten? Eller finns inte den möjligheten?

Nej, jag är "frisk" nu, eller iallafall inte sjuk på samma sätt.
Har väl pendlat fram och tillbaka mellan anorexi och bulimi under många år, senaste tiden har det varit "bättre" men extremt enformig och dålig kosthållning. Tror aldrig jag kommer bli frisk på riktigt, jag kommer alltid tippa över åt något håll.

 

[Problematisk]

Har förresten ett litet projekt på gång just nu, jag bakar en filmjölkslimpa som ska ut ur ugnen om en kvart, bestämde mig för att testa att baka bröd med pepparkakskrydda i. Någon som gjort det eller är det en helt galen idé? Tänkte att det kanske kan bli gott, gillar inte vanliga pepparkakor men mjuk pepparkaka är gott så tänkte prova i alla fall. Blir till att prova det ikväll och se om det är ett vinnande koncept eller om jag lagt 2 timmars bakning på något jag får slänga

Jag tycker det låter spännande, och gott! Uppdatera sen om hur det smakade

 

[Qelina]

Jag tycker det låter spännande, och gott! Uppdatera sen om hur det smakade

Det blev gott faktiskt, tog nog lite för mycket krydda för det blev lite starkt men klart ätbart och gott, kommer bakas igen men med lite mindre krydda.

 

[Qelina]

Jag har sådant behov av att skriva av mig, att ventilera saker. Men just nu är jag så ledsen, jag hade en blogg förut som jag la ner men nu valde jag att skriva på den igen, jag hade bara postat 2 inlägg, jag nämnde inte matmängder, kalorier, vikt, kompensation eller något för det brukar jag inte göra just för att inte trigga. Det första inlägget var dessutom bara om att jag tänkte prova att börja blogga igen och det andra handlade om hur jag motiverar och peppar mig själv. Ändå läste jag på en annan blogg att min är triggande.

Fick svar på min blogg när jag frågade om den var triggande att den är det på det sättet att jag som varit sjuk så länge fortfarande är det och att jag lever ett sjukt liv och oroar folk genom att vara sjuk. Jag vet ju att jag varit sjuk länge, jag fattar ju att jag inte alltid är en muntergök och det fungerar ju inte att skriva att allt är bra men jag ville börja blogga igen för att själv bli motiverad att ändra saker, att sprida den peppen jag själv försöker samla ihop och ge tips på vad man kan göra. Men dom som läst dömmer mig efter hur jag skrev förr.

Jag blev så sjukt ledsen, det sista jag vill är att trigga, jag har bara så stort behov av att skriva om det som är svårt i vardagen, att prata om dom här sakerna för att det är känsligt att prata om det med mina närstående. Jag försöker ju verkligen blanda pepp, inlägg om min hund, livet med asperger, saker jag gör osv. Kommer jag alltid bli dömd som tjejen som varit sjuk i en evighet och aldrig verkar bli frisk? Ses jag som ett omöjligt fall som borde gömma mig under en sten för att inte trigga bara genom min närvaro?

 

[Qelina]

Jag är en riktig röra, hela mitt liv och jag som person och mitt mående. När man trodde man var på botten kunde man visst sjunka ytterligare lite till.

Var ute med en kompis igår vid tre men hade känt mig ur form hela dagen, vi hade planerat en långpromenad men jag kände att det inte gick, på slutet av vår runda kände jag mig så borta i huvudet att jag inte förstod alls vad hon sa och knappt kunde stå upp. Ursäktade mig och gick upp till min lägenhet för hon fattade inte att jag mådde dåligt utan bara fortsatte prata.

Ångesten växte och växte och jag tog min tillflykt till tabletterna och tog en rejäl dos, såg sen på min veckoplanerare jag har i köket att pappa och mamma skulle hämta upp mig om en och en halv timme och det hade jag i ångesten helt glömt så fick panik över hur jag skulle lyckas vara normal. Jag tyckte jag gjorde ett bra jobb men idag sa dom att det var så otroligt tydligt, det hade tydligen knappt gått att höra vad jag sa och jag hade inte förstått eller hängt med i vad som sas.

Imorse var jag så otroligt illamående, yr, dimmig och svag att jag inte tog mig upp ur sängen förrän 10, jag såg på klockan att den var 10 men fattade inte om det var tio på morgonen eller kvällen eller någon helt annan tid på dygnet. Jag försökte göra iordning mig men fick hela tiden lägga mig på golvet för att jag inte kunde stå eller sitta men på något konstigt sätt lyckades jag gå runt huset med hunden så han fick kissa och bajsa men sen var det total stopp.

Försökte nå mamma men fick inte tag på henne, pappa var långt bort med jobbet och det var jätte lång kö på 1177 så pappa sa åt mig att ringa 112 och ambulansen kom, jag fick dropp och fick tillbringa många timmar på akuten. Jag orkade inte hålla upp huvudet ens men ändå kom dom och tog min säng till någon som dom sa behövde den mer än mig och placerade mig på en pinnstol, försökte sitta där men det gick inte så jag fick ligga på golvet, alltså Sverige som ska vara ett så bra land med sjukvård och allt, jag fick efter ett tag en säng som dom tog från någon annan stackare när dom såg att jag inte kunde sitta upp men på alla timmar jag var där frågade INGEN ur personalen hur jag mådde, mamma och pappa kom och då märkte dom också att droppåsen hade hamnat helt fel när dom flyttade mig och istället för att ge mig näring hade den vänt och det rann istället en massa blod från mig och in i påsen.

Efter många timmar fick jag träffa en läkare som förklarade att allt det här beror på att jag inte äter och att jag tagit för mycket mediciner och att det är väldigt farligt att ta dom mängderna när man inte äter för att det blir en så stor och tung belastning på organen och att det var tunga mediciner jag tagit. Det enda han sa var ät mer och ta mindre tabletter. Enkla råd men inte lika lätta att följa, tabletterna har jag blivit rädd för nu, det här har varit den sämsta dagen på evigheter och det säger ändå en del när hela livet är skit så att tabletter i stor mängd skulle göra något bättre är en så otroligt sjuk och stor lögn, måste komma ihåg det här och aldrig mer göra om det.

Sen jag kom hem från sjukhuset har jag inte kunnat sitta upp förrän nu, är fortfarande helt svag och yr men jag ska försöka mig på att äta lite.

Jag hatar hur jag oroar andra, det märks att det jag gör får effekter på många. Dessutom hatar jag mitt liv och mig själv och anorexin och ångesten och allt så mycket och jag är rädd. Trots att jag var nära att dö av näringsbrist och mediciner idag har jag ångest över att jag inte kunnat kompensera med promenader och att jag ändå måste äta nu, jag vet att det låter galet men jag kan bara tänka att jag kommer bli tjock, att jag inte borde äta, att det är farligt och ångesten river i mig. Det är sjukt. Fasiken också, vet inte vad jag vill men jag behöver verkligen få ur mig det här.

 

[vallhund]

Jag har sådant behov av att skriva av mig, att ventilera saker. Men just nu är jag så ledsen, jag hade en blogg förut som jag la ner men nu valde jag att skriva på den igen, jag hade bara postat 2 inlägg, jag nämnde inte matmängder, kalorier, vikt, kompensation eller något för det brukar jag inte göra just för att inte trigga. Det första inlägget var dessutom bara om att jag tänkte prova att börja blogga igen och det andra handlade om hur jag motiverar och peppar mig själv. Ändå läste jag på en annan blogg att min är triggande.

Fick svar på min blogg när jag frågade om den var triggande att den är det på det sättet att jag som varit sjuk så länge fortfarande är det och att jag lever ett sjukt liv och oroar folk genom att vara sjuk. Jag vet ju att jag varit sjuk länge, jag fattar ju att jag inte alltid är en muntergök och det fungerar ju inte att skriva att allt är bra men jag ville börja blogga igen för att själv bli motiverad att ändra saker, att sprida den peppen jag själv försöker samla ihop och ge tips på vad man kan göra. Men dom som läst dömmer mig efter hur jag skrev förr.

Jag blev så sjukt ledsen, det sista jag vill är att trigga, jag har bara så stort behov av att skriva om det som är svårt i vardagen, att prata om dom här sakerna för att det är känsligt att prata om det med mina närstående. Jag försöker ju verkligen blanda pepp, inlägg om min hund, livet med asperger, saker jag gör osv. Kommer jag alltid bli dömd som tjejen som varit sjuk i en evighet och aldrig verkar bli frisk? Ses jag som ett omöjligt fall som borde gömma mig under en sten för att inte trigga bara genom min närvaro?

 

[akleja]

Jag är en riktig röra, hela mitt liv och jag som person och mitt mående. När man trodde man var på botten kunde man visst sjunka ytterligare lite till.

Var ute med en kompis igår vid tre men hade känt mig ur form hela dagen, vi hade planerat en långpromenad men jag kände att det inte gick, på slutet av vår runda kände jag mig så borta i huvudet att jag inte förstod alls vad hon sa och knappt kunde stå upp. Ursäktade mig och gick upp till min lägenhet för hon fattade inte att jag mådde dåligt utan bara fortsatte prata.

Ångesten växte och växte och jag tog min tillflykt till tabletterna och tog en rejäl dos, såg sen på min veckoplanerare jag har i köket att pappa och mamma skulle hämta upp mig om en och en halv timme och det hade jag i ångesten helt glömt så fick panik över hur jag skulle lyckas vara normal. Jag tyckte jag gjorde ett bra jobb men idag sa dom att det var så otroligt tydligt, det hade tydligen knappt gått att höra vad jag sa och jag hade inte förstått eller hängt med i vad som sas.

Imorse var jag så otroligt illamående, yr, dimmig och svag att jag inte tog mig upp ur sängen förrän 10, jag såg på klockan att den var 10 men fattade inte om det var tio på morgonen eller kvällen eller någon helt annan tid på dygnet. Jag försökte göra iordning mig men fick hela tiden lägga mig på golvet för att jag inte kunde stå eller sitta men på något konstigt sätt lyckades jag gå runt huset med hunden så han fick kissa och bajsa men sen var det total stopp.

Försökte nå mamma men fick inte tag på henne, pappa var långt bort med jobbet och det var jätte lång kö på 1177 så pappa sa åt mig att ringa 112 och ambulansen kom, jag fick dropp och fick tillbringa många timmar på akuten. Jag orkade inte hålla upp huvudet ens men ändå kom dom och tog min säng till någon som dom sa behövde den mer än mig och placerade mig på en pinnstol, försökte sitta där men det gick inte så jag fick ligga på golvet, alltså Sverige som ska vara ett så bra land med sjukvård och allt, jag fick efter ett tag en säng som dom tog från någon annan stackare när dom såg att jag inte kunde sitta upp men på alla timmar jag var där frågade INGEN ur personalen hur jag mådde, mamma och pappa kom och då märkte dom också att droppåsen hade hamnat helt fel när dom flyttade mig och istället för att ge mig näring hade den vänt och det rann istället en massa blod från mig och in i påsen.

Efter många timmar fick jag träffa en läkare som förklarade att allt det här beror på att jag inte äter och att jag tagit för mycket mediciner och att det är väldigt farligt att ta dom mängderna när man inte äter för att det blir en så stor och tung belastning på organen och att det var tunga mediciner jag tagit. Det enda han sa var ät mer och ta mindre tabletter. Enkla råd men inte lika lätta att följa, tabletterna har jag blivit rädd för nu, det här har varit den sämsta dagen på evigheter och det säger ändå en del när hela livet är skit så att tabletter i stor mängd skulle göra något bättre är en så otroligt sjuk och stor lögn, måste komma ihåg det här och aldrig mer göra om det.

Sen jag kom hem från sjukhuset har jag inte kunnat sitta upp förrän nu, är fortfarande helt svag och yr men jag ska försöka mig på att äta lite.

Jag hatar hur jag oroar andra, det märks att det jag gör får effekter på många. Dessutom hatar jag mitt liv och mig själv och anorexin och ångesten och allt så mycket och jag är rädd. Trots att jag var nära att dö av näringsbrist och mediciner idag har jag ångest över att jag inte kunnat kompensera med promenader och att jag ändå måste äta nu, jag vet att det låter galet men jag kan bara tänka att jag kommer bli tjock, att jag inte borde äta, att det är farligt och ångesten river i mig. Det är sjukt. Fasiken också, vet inte vad jag vill men jag behöver verkligen få ur mig det här.

Oj så tufft det låter. Och verkligen hemskt att det inte ens fanns en säng på akuten.

Jag har inte mycket erfarenhet av det du skriver om men skickar en styrkekramheart

Och fortsätt att skriva

 

[Sofie_B]

Jag är en riktig röra, hela mitt liv och jag som person och mitt mående. När man trodde man var på botten kunde man visst sjunka ytterligare lite till.

Var ute med en kompis igår vid tre men hade känt mig ur form hela dagen, vi hade planerat en långpromenad men jag kände att det inte gick, på slutet av vår runda kände jag mig så borta i huvudet att jag inte förstod alls vad hon sa och knappt kunde stå upp. Ursäktade mig och gick upp till min lägenhet för hon fattade inte att jag mådde dåligt utan bara fortsatte prata.

Ångesten växte och växte och jag tog min tillflykt till tabletterna och tog en rejäl dos, såg sen på min veckoplanerare jag har i köket att pappa och mamma skulle hämta upp mig om en och en halv timme och det hade jag i ångesten helt glömt så fick panik över hur jag skulle lyckas vara normal. Jag tyckte jag gjorde ett bra jobb men idag sa dom att det var så otroligt tydligt, det hade tydligen knappt gått att höra vad jag sa och jag hade inte förstått eller hängt med i vad som sas.

Imorse var jag så otroligt illamående, yr, dimmig och svag att jag inte tog mig upp ur sängen förrän 10, jag såg på klockan att den var 10 men fattade inte om det var tio på morgonen eller kvällen eller någon helt annan tid på dygnet. Jag försökte göra iordning mig men fick hela tiden lägga mig på golvet för att jag inte kunde stå eller sitta men på något konstigt sätt lyckades jag gå runt huset med hunden så han fick kissa och bajsa men sen var det total stopp.

Försökte nå mamma men fick inte tag på henne, pappa var långt bort med jobbet och det var jätte lång kö på 1177 så pappa sa åt mig att ringa 112 och ambulansen kom, jag fick dropp och fick tillbringa många timmar på akuten. Jag orkade inte hålla upp huvudet ens men ändå kom dom och tog min säng till någon som dom sa behövde den mer än mig och placerade mig på en pinnstol, försökte sitta där men det gick inte så jag fick ligga på golvet, alltså Sverige som ska vara ett så bra land med sjukvård och allt, jag fick efter ett tag en säng som dom tog från någon annan stackare när dom såg att jag inte kunde sitta upp men på alla timmar jag var där frågade INGEN ur personalen hur jag mådde, mamma och pappa kom och då märkte dom också att droppåsen hade hamnat helt fel när dom flyttade mig och istället för att ge mig näring hade den vänt och det rann istället en massa blod från mig och in i påsen.

Efter många timmar fick jag träffa en läkare som förklarade att allt det här beror på att jag inte äter och att jag tagit för mycket mediciner och att det är väldigt farligt att ta dom mängderna när man inte äter för att det blir en så stor och tung belastning på organen och att det var tunga mediciner jag tagit. Det enda han sa var ät mer och ta mindre tabletter. Enkla råd men inte lika lätta att följa, tabletterna har jag blivit rädd för nu, det här har varit den sämsta dagen på evigheter och det säger ändå en del när hela livet är skit så att tabletter i stor mängd skulle göra något bättre är en så otroligt sjuk och stor lögn, måste komma ihåg det här och aldrig mer göra om det.

Sen jag kom hem från sjukhuset har jag inte kunnat sitta upp förrän nu, är fortfarande helt svag och yr men jag ska försöka mig på att äta lite.

Jag hatar hur jag oroar andra, det märks att det jag gör får effekter på många. Dessutom hatar jag mitt liv och mig själv och anorexin och ångesten och allt så mycket och jag är rädd. Trots att jag var nära att dö av näringsbrist och mediciner idag har jag ångest över att jag inte kunnat kompensera med promenader och att jag ändå måste äta nu, jag vet att det låter galet men jag kan bara tänka att jag kommer bli tjock, att jag inte borde äta, att det är farligt och ångesten river i mig. Det är sjukt. Fasiken också, vet inte vad jag vill men jag behöver verkligen få ur mig det här.

Usch, det låter verkligen jättehemskt. Fortsätt du att skriva här och ventilera, om det känns bra är det bra! Jag vet inte riktigt om jag har något bra att säga rent konkret mer än att jag hoppas att du får den hjälp du behöver för det låter jättejobbigt för dig att må sådär.

 

[Qelina]

Onsdag och torsdag är dagar som jag bara vill glömma, speciellt gårdagen som nog var en av dom värsta dagarna under hela 2017, låg på den bottersta botten. Det enda positiva som inte är litet utan väldigt viktigt är att jag märkte hur många underbara och omtänksamma och älskade människor jag har i mitt liv, hur dom som visste hur det var slöt upp omkring mig och gjorde allt dom bara kunde, jag fick så mycket kärlek och hjälp och jag är ödmjuk och tacksam men samtidigt ledsen för att jag skadar och oroar människorna i mitt liv som tydligen älskar mig mer än vad jag har svårt att ta in. Mamma och pappa slöt upp, mormor och morfar, extra systern ställde upp, bästa kompisen kom, min bror ringde på kvällen för att prata och säga att han alltid finns för mig och att jag ska ringa dygnet runt om det behövs och att han gör allt för mig.

Kärlek från många håll. Jag har den bästa familjen och bästa människorna i livet man kan ha, jag har en liten umgänges krets men det spelar ingen roll för dom jag har är tillräckliga och fantastiska, det är kvaliteten som räknas och inte kvantiteten.

Därför ska jag göra fredagen till en bra dag, jag ska ta det lugnt men umgås med mina älskade, ta en liten sväng till affären som ligger 5 minuter bort och köpa goda frukter. Lyx att bo så centralt som jag gör så jag på riktigt har minst 5 "vanliga" affärer som Coop, Lidl, Netto, ICA och sånt (och en massa orientaliska butiker som det finns mängder av i vår stad) inom en kvarts gångavstånd, gå en liten runda med mamma i eftermiddag och om jag orkar ska jag till min bror ikväll och se på film med honom och hans tjej.

Men helt ska jag inte glömma onsdag och torsdag för jag ska ta lärdom av det som varit och se till att inte göra samma misstag igen och att ta bättre hand om mig själv.