Jag hoppas att jag kan uttrycka mig på ett sådant sätt att det inte blir allt för stora missförstånd. Och om jag uttrycker mig klantigt så hoppas jag att du kan ha överseende med det.
Förut innan jag läste om hur du haft det och din kamp så tänkte jag längst innerst inne att "Varför går dom bara inte". Sen började jag följa din historia och jag förstod fortfarande inte. Men sen efter en hel del funderande så kom jag fram till att man måste inte förstå (för kan man egentligen förstå något så hemskt utan att vara med om det själv?). Utan vad jag gör är att jag lyssnar på vad du säger och bara accepterar det. För du har varit där och tillbaka. Du vet vad du talar om. Du har erfarenhet och säger du att det är si eller så så är det bara för mig att inse att det är så. Bara eftersom du säger att det är så. Vem är jag att ifrågasätta dig? Jag som totalt saknar den kunskap och erfarenhet som du har.
Du har gjort en enorm skillnad hur jag ser på upplevelser som din. Och även om jag aldrig riktigt kan förstå vad du gått igenom så hyser jag en enorm beundran för dig och ditt mod och mig har du i alla fall lyckats upplysa och i alla fall till viss del dra upp ur okunnighetens fördomar. Att du berättat din historia har gjort skillnad för en person. Du har gjort skillnad. Tack för att du delat/delar med dig av din erfarenhet och kunskap. Sluta aldrig
(Jag hoppas jag inte uttryckte mig alltför klantigt. Ber om ursäkt i så fall)