Sambon vägrar skaffa hund

[ChillyQ]

Jag under om han känner äckel inför att ha en hund i sitt hem.
På samma sätt som inför spyor och bajs.
Så att träffa hundar på annan plats fungerar bra men hemmet är heligt och skall vara rent.
Han kan ha hoppats på att komma över känslan och är inte alls bekväm med sina egna reaktioner på hund i hemmet.
Därför så blir han arg och snäsig i stället för att kunna erkänna att han tycker att de är för äckliga för att ha hemma.
För det är ju fjolligt ju.
Att jag funderar på det här är därför att min exmake fungerade ungefär så.
Vi hade inte pälsdjur inne bl.a. därför.

(Exmakens olika ideer om sådant och mat och liknande var en stor orsak till att det blev ex. Som t.ex. att inte kunna ha leverpastej på samma hylla som osten i kylskåpet.)

Jag dammsuger VARJE dag. Det är jag som är pedant.

 

[ChillyQ]

Jag dammsuger VARJE dag. Det är jag som är pedant. Det jag som håller i ordning. Han är ingen äckelmaga.

 

[tanten]

Hur kul känns det att göra en ”hundresa” utan ens partner? Som är helt anti. Jag antar att jag får lägga mig.. och vara bitter över detta resten av mitt liv

Det finns ett antal andra val

Med mina glasögon på så antar jag att sambon skulle vara anti till parterapi också?
Inte terapi pga hunden utan för att ni verkligen inte klarar att kommunicera på ett vettigt sätt.
Det liknar mer ställningskrig än kommunikation?

Läs @Nytant s frågor ( #207 ) och svara ärligt inför dig själv. Där kan det finnas en början till ett samtal hos terapeut tänker jag.
Eller så är jag helt fel ute.

 

[Lobelia]

Jag dammsuger VARJE dag. Det är jag som är pedant.

Det finns många rädslor, både rationella och irrationella dom kan höra ihop med att skaffa hund. Allt från rädsan att förlora din kärlek (att hunden får allt) och att hunden ska framkalla mardrömar till rädsla för hår/bakterier/att bli biten eller allergisk.

Han kanske inte ens vet själv varför han blir så triggad av det. En del rädslor sitter djupt och är så skrämmande att han inte vågar titta på dem (och skulle man göra det så kanske det inte alls är något stort).

 

[Inte_Ung]

Jag dammsuger VARJE dag. Det är jag som är pedant.

Det är ju en bra förklaring till varför hans problem inte syns.
Han lever ju då i en lämplig och skyddad tillvaro.

 

[skiesabove]

Måste också fråga, det finns inte en religiös aspekt i det? Det finns ju en religion som inte gillar hund.

 

[ChillyQ]

Måste också fråga, det finns inte en religiös aspekt i det? Det finns ju en religion som inte gillar hund.

Nej, nej. Absolut inte. Och han gillar ju hundar. Det är bara det att han inte vill ha själv.

 

[Fideli]

Har du nåt förslag så tar jag tacksamt emot! Jag är inte omöjlig vad det gäller ras. Bara den inte är för stor.

Lancaster heeler kanske kan vara något. Det är en vallhund, så den är lättränad och följsam, men ändå väldigt liten. En granne har två sådana och trots obefintlig träning och uppfostran är de ändå väldigt trevliga och enkla.

 

[Lillo]

En skämtsam populärkulturell stereotyp är väl inget att hänga upp sitt hundköp på direkt.

Sen har ju vissa förmånen att föra en mindre manstät tillvaro än andra och har kanske inte stött på varken stereotypen eller faktiska exempel

Nej det händer irl precis hela tiden.

 

[Lillo]

En skämtsam populärkulturell stereotyp är väl inget att hänga upp sitt hundköp på direkt.

Sen har ju vissa förmånen att föra en mindre manstät tillvaro än andra och har kanske inte stött på varken stereotypen eller faktiska exempel

Nej det händer irl precis hela tiden.

 

[Sel]

Varför är inte hans känslor gällande att bo med hund giltiga för att han i andra sammanhang gillar hundar?

Jag kan absolut förstå honom. Jag gillar hundar. Jag är uppvuxen med hundar, gillar hundpromenader ibland (när jag själv får välja det), jag gillar att vara med och träna hund. MEN, jag vill ABSOLUT INTE bo med en hund eller ens ha en hund i mitt hem tillfälligt om det går att undvika! Ska jag passa hund gör jag hellre det hemma hos hunden så jag slipper ha den hemma hos mig.

Självklart ska hans känslor också räknas, men han beter sig ju inte shysst. Är något en sådan stark dealbreaker tycker jag att det borde kommit fram någon gång under alla tillfällen där TS uttryckt sin önskan att ha hund. Inte bara helt plötsligt när barnen är stora och det äntligen kan bli en möjlighet.

Flyttar jag ihop med någon i en liten lägenhet i storstan men uttrycker från början min stora dröm och framtid om att en gång bo på landet - och det först är när det faktiskt finns möjlighet att flytta som det kommer upp att den andra parten avskyr hela tanken och absolut inte för fem öre kan tänka sig att lämna stan, tja, då skulle jag känna mig väldigt sviken.

 

[stjarnhimmel]

Lyfte frågan nyss igen och det blev inte bra alls. Jag inledde med att jag ville prata med honom. Sen frågade jag lugnt och sansat om han kunde tänka sig en annan ras. ”Nej”, fick jag till svar. ”Så du kan inte tänka dig att uppfylla mina önskemål och drömmar?” Han kontrade med att han också hade drömmar minsann. ”Ja, men jag hindrar väl inte dig från det?” (Yrkesval). Do it, sa jag. Han påpekade än en gång att jag tjatar och tjatar. Han sket i vilket nu. ”Det finns ingen respekt. Köp då, köp då, köp då!” Med väldigt irriterad röst.
Hur kul känns det att göra en ”hundresa” utan ens partner? Som är helt anti. Jag antar att jag får lägga mig.. och vara bitter över detta resten av mitt liv

Jag tolkar det här som uppgivenhet, eller att "det spelar ingen roll vad jag säger för mina åsikter räknas inte du kommer skaffa hunden ändå."

Sen kan jag också tycka det är konstigt om han inte förstått det eller inte brytt sig om det tidigare.

Men oavsett så känns det ju som rätt låst nu och infekterat. Jag förstår verkligen att det känns trist.

 

[stjarnhimmel]

Självklart ska hans känslor också räknas, men han beter sig ju inte shysst. Är något en sådan stark dealbreaker tycker jag att det borde kommit fram någon gång under alla tillfällen där TS uttryckt sin önskan att ha hund. Inte bara helt plötsligt när barnen är stora och det äntligen kan bli en möjlighet.

Flyttar jag ihop med någon i en liten lägenhet i storstan men uttrycker från början min stora dröm och framtid om att en gång bo på landet - och det först är när det faktiskt finns möjlighet att flytta som det kommer upp att den andra parten avskyr hela tanken och absolut inte för fem öre kan tänka sig att lämna stan, tja, då skulle jag känna mig väldigt sviken.

Jag har hört bekanta som haft lite liknande diskussion och där den ena parten utryckte något i stil med "men jag trodde inte det var aktuellt på riktigt att du ville flytta utomlands. Utan jag trodde du bara drömde och att det inte skulle bli verklighet av det." Medan den andra personen blev irriterad och kunde inte förstå att partnern inte lyssnat och förstått.

 

[Sel]

Jag har hört bekanta som haft lite liknande diskussion och där den ena parten utryckte något i stil med "men jag trodde inte det var aktuellt på riktigt att du ville flytta utomlands. Utan jag trodde du bara drömde och att det inte skulle bli verklighet av det." Medan den andra personen blev irriterad och kunde inte förstå att partnern inte lyssnat och förstått.

Det tror jag är vädigt vanligt, särskilt med stora planer som känns nästan omöjliga eller svåråtkomliga.. men en hund liksom? Det är ju ingen jättegrej. Det är en sak när en tioåring går runt och öööönskar sig en hund men egentligen inte vet vad hen vill nästa dag eller vad det innebär, men en vuxen människa menar nog att hen önskar/tänker skaffa hund när hen säger det. Tänker jag.

 

[stjarnhimmel]

Det tror jag är vädigt vanligt, särskilt med stora planer som känns nästan omöjliga eller svåråtkomliga.. men en hund liksom? Det är ju ingen jättegrej. Det är en sak när en tioåring går runt och öööönskar sig en hund men egentligen inte vet vad hen vill nästa dag eller vad det innebär, men en vuxen människa menar nog att hen önskar/tänker skaffa hund när hen säger det. Tänker jag.

Nja... jag håller nog inte med... Det beror nog på hur ens liv ser ut.
Det vill säga för många är en hund en väldigt stor grej som det inte är realistiskt att skaffa.
Jag tror att denna tråden är starkt präglad av att den ligger på Buke dvs många här har djur och tycker inte det är någon stor grej. Men jag är övertygad att hos många som aldrig haft djur kan det tolkas som en dröm som aldrig kommer uppfyllas och att man bara pratar drömmande.
Men återigen kommer man ju tillbaka till kommunikation och att inte ta för givet att partnern tolkar saker lika.

 

[Sel]

Nja... jag håller nog inte med... Det beror nog på hur ens liv ser ut.
Det vill säga för många är en hund en väldigt stor grej som det inte är realistiskt att skaffa.
Jag tror att denna tråden är starkt präglad av att den ligger på Buke dvs många här har djur och tycker inte det är någon stor grej. Men jag är övertygad att hos många som aldrig haft djur kan det tolkas som en dröm som aldrig kommer uppfyllas och att man bara pratar drömmande.
Men återigen kommer man ju tillbaka till kommunikation och att inte ta för givet att partnern tolkar saker lika.

Såklart är det en stor grej och omställning i vissa situationer och för vissa husåll där resor, arbetstider och småbarn till exempel måste tas med i kalkylen, men som TS beskriver deras vardag låter det som en räkmacka att slussa in en hund som TS har ansvar för.

Helt klart, det tror jag alla i tråden är rörande överens om.

 

[Lingon]

Såklart är det en stor grej och omställning i vissa situationer och för vissa husåll där resor, arbetstider och småbarn till exempel måste tas med i kalkylen, men som TS beskriver deras vardag låter det som en räkmacka att slussa in en hund som TS har ansvar för.

Helt klart, det tror jag alla i tråden är rörande överens om.

Uppenbarligen tycker inte TS sambo att det är räkmacka.

 

[Sel]

Uppenbarligen tycker inte TS sambo att det är räkmacka.

Jag menade praktiskt, som svar på att det kan ses som en omöjlig/ouppnåelig dröm.

 

[stjarnhimmel]

Såklart är det en stor grej och omställning i vissa situationer och för vissa husåll där resor, arbetstider och småbarn till exempel måste tas med i kalkylen, men som TS beskriver deras vardag låter det som en räkmacka att slussa in en hund som TS har ansvar för.

Helt klart, det tror jag alla i tråden är rörande överens om.

Jo visst det praktiska är en sak. Men jag får mer känslan av att sambon inte vill ha en hund, vill inte leva med hund eller att det ska finnas en hund i hemmet.
Jag tror det också är en sån sak som kan vara svår för oss djurvänner att förstå. Men jag har vänner som nog skulle kunna säga samma sak.

 

[ChillyQ]

Såklart är det en stor grej och omställning i vissa situationer och för vissa husåll där resor, arbetstider och småbarn till exempel måste tas med i kalkylen, men som TS beskriver deras vardag låter det som en räkmacka att slussa in en hund som TS har ansvar för.

Helt klart, det tror jag alla i tråden är rörande överens om.

Han är borta 11 h om dagen. Utöver det har han fritidssysslor och hänger mkt (för mkt) framför datorn i ett eget rum. Jag är hemma-människa och trivs i mitt hem. Mina barn likaså. Jag har svårt att förlika mig med tanken att ALDRIG få min önskan uppfylld, att få ha en liten hund, pga en annan människa. Så just nu står jag i valet och kvalet att köpa en och så får han ta ställning till hur han vill göra. Han kommer se det som respektlöst och ta avstånd. Jag är övertygad om att detta kommer bli konflikter och frågan är om det är rätt mot en oskyldig hund som bara vill att alla ska älska den. Vid nåt tillfälle förra året då han också kläckte ur sig ”gör vad ni vill!!”, så kontrade han och sa ”men gör du det trots min protest, så kommer jag också göra något som jag vill!”. Jag frågade, ”vad är det du så gärna vill som jag nekar dig till??”, och ärligt talat så finns det INGET jag hindrar honom till att göra. Vill han raka av sig allt håret -do it. Om du mår bättre av det. Vill du iväg på en resa utan oss och träffa vänner? Do it!