Ärligt talat, vilken skithög!!
Om han inte hjälper till alls så är han inte bonuspappa. Då är han bara mammas sambo. En bonuspappa engagerar sig i samtliga som han har valt att bo med.
De bonuspappor jag känner hjäper till köra barn, göra läxor osv..
Men man flyttar väl inte ihop med någon som har barn om man inte accepterar att man får engagera sig i barnen? Eller?
Alltså ja sjävklart, men också nej
När alla invändningar mot hund är exakt samma problem som barn har. Dom tar tid, dom skitar ner, man blir låst osv. Då tycker iaf jag att det är värt att ifrågasätta.Det handlar inte om att leka med ord. Det handlar om att man flyttar inte ihop med flera människor utan att engagera sig i alla. Det vore ju hemskt mot barnen att ställa dem utanför sitt liv. Jag hoppas verkligen inte att TS sambo är en sådan människa.
Klart vi inte vet vad de har kommit överens. Men man behöver ju bara ha lite känslor i kroppen för att förstå hur det skulle kännas för ett barn att leva med en vuxen som inte brydde sig om ens aktiviteter, skola eller hjälpte till. Det är inte sunt mot ett barn att exludera barnet i en relation och bara ”är ihop med föräldern”.
Vad är det som är ”märkligt” med att inte vilja leva med hund? Varför är det en mindre legitim ståndpunkt än att vilja det? Varför behöver den försvaras och argumenten bedömas? Ska en människas gränser och önskemål inte respekteras om hen inte är bra på att argumentera? Varför ska en preferens ”ifrågasättas”? Det blir liksom nästan ett patologiserande av sambons icke-hundönskan. Det tycker jag är jätteroligt som meme men kanske inte när det gäller faktiska människor.Angående katt det finns inget jag är så emot som att ha en innekatt jag blir äcklad av bara tanken på att ha en stinkande låda på toan och en katt som hänger i gardiner och klöser på mina fötter men skulle min sambo högsta önskan vara en katt hade jag inte sagt nej bor man till får man göra lite uppoffringar för den andres skull.Men alltså nu får ni väl ge er
*delvis kl*
Personligen vill jag inte leva med katt. Jag uppskattar katter och tycker de är fina och härliga och roliga. Men jag vill inte dela hem med dem. Jag har många fel och brister men detta skulle jag inte säga är en av dem.
Och TS sambo har faktiskt rätt att få välja vem han vill dela hem med. Att kränka den rätten är inte rätt väg att gå och jag börjar bli lite illa till mods av förslagen som uppmanar till det, oavsett vem som kan lastas för att situationen uppstått. Jag tycker det blir en sandlådenivå som lätt kan bli riktigt destruktiv mellan vuxna människor. ”Om du är dum mot mig är jag dum mot dig.” Vips har man en ond cirkel. Det finns barn med i bilden som lär sig hur relationer ska se ut av det här exemplet. Och det är inte att vara dum mot sin partner att inte vilja ha hund. Andra aspekter av relationen kan diskuteras. Men om ens partner inte är intresserad av att hitta gemensamma konstruktiva lösningar eller man upptäcker att man inte är kompatibla, då gör man slut.
Usch, nu låter det värre än vad det är när du lägger fram det så. Han är ingen skithög! Han är den som lagar all mat och lägger ner tid på att vi ska få god och bra mat. Han hjälper till med barnens läxor när det behövs, följer med på utvecklingssamtal, hämtar efter träning osv osv. Och han sitter inte framför datorn varje kväll! Så illa är det inte som du skriver
Oj, men det gör han!! Mer än många biologiska pappor! Så det kan jag verkligen inte beskylla honom för.
Han är engagerad i båda barn -så inget att ”anmärka” på där!
Det är han inte! Han är högst involverad i deras liv. Och engagerad.
