Sambon vägrar skaffa hund

[Lobelia]

Angående katt det finns inget jag är så emot som att ha en innekatt jag blir äcklad av bara tanken på att ha en stinkande låda på toan och en katt som hänger i gardiner och klöser på mina fötter men skulle min sambo högsta önskan vara en katt hade jag inte sagt nej bor man till får man göra lite uppoffringar för den andres skull.

Ja man får lov att göra lite uppoffringar för den man lever ihop med och ofta en hel del kompromisser. Det gäller dock att man tänker på det som lite uppoffringar och inte som en deal breaker och något man absolut inte kan tänka sig.

 

[Lobelia]

Ja, alltså att börja spekulera om hur involverad sambon är i barnens liv, hur han känner sig, vad han gör och vad han tänker...

Vi vet absolut ingenting. Jag tycker att konversationen känns väldigt oproduktiv när man bara pratar runt varandra utan egentligen veta något om situationen.

Är det taskigt att han vetat länge om sin sambos önskan om hund och plötsligt nu tvärvägrar?
- ja
Är det taskigt att han inte ens kan ha en öppen diskussion om det?
- ja
Är det taskigt att han börjar hålla ultimatum "det är jag eller hunden"?
- absolut! Det är faktiskt omoget och en röd flagga när man börjar hota sin partner på det viset.

Hur han sedan är som person, vad han hittar på med barnen.... Vi vet absolut inget om honom. Så att uttala sig om att han är en skitstövel och anklaga honom för saker som är osanna (han tar inte hand om barnen! Osv) är ingen diskussion som kommer komma någonvart. Om han har rimliga skäl för att bete sig som han gör, det lär vi heller inte veta för vi vet inte hans sida. Vi kan bara utgå från det TS säger helt enkelt.

Jag vill fylla på listan med

Är det taskigt att att veta att hund är extremt viktigt för en och inte ta en rak diskussion om en innan blir ihop utan förvänta sig att den andra ska snappa upp och håller med om det inte blir protester.
-Ja
Är det taskigt att diskutera med hela familjen utom en om en viktig familjeangelägenhet?
-Ja
Är det taskigt att köpa en hund om man vet att partnern inte vill ha en hund?
-Ja

Men annars är det en bra lista.

 

[SiZo]

Den märks när den ligger i sängen eller står utanför dörren till sovrummet och ylar.
Jag lovar.
Det går inte att få vara ifred ett hem med hund.

Som med barn.

Mina hundar kan kommandot "gå o lägg dig". Då får jag vara ifred. Betydligt bättre än från barn. Jag kan också stänga in dem i tex sovrummet om de är asjobbiga, tex när jag varit sjuk och de är sjukt understimulerade och det blåser massor ute. Då låter det som att någon knackar på dörren = hundarna skäller i tid och otid (från min trötta, fortfarande lite sjuka synvinkel). Hänt kanske 3 ggr under deras 8 år hos mig. De står inte och ylar för det. Tror sånt handlar mycket om uppfostran.

 

[Inte_Ung]

Men man flyttar väl inte ihop med någon som har barn om man inte accepterar att man får engagera sig i barnen? Eller?

Tycker också det är jäkla märkligt att BARN går bra men inte en hund? Barn är väl hur mkt jobbigare än hund som helst. Eller ja, det tycker jag som lyckligt barnfri iaf. Förvirrad.

Det kanske blir för mycket med både och?
Dubbelt så jobbigt.

 

[Inte_Ung]

Personligen vill jag inte leva med katt. Jag uppskattar katter och tycker de är fina och härliga och roliga. Men jag vill inte dela hem med dem. Jag har många fel och brister men detta skulle jag inte säga är en av dem.

De är faktiskt oerhört påfrestande att ha inomhus.
Så man måste vara riktigt entusiastisk för att stå ut.
Jag skulle aldrig utsätta någon annan för det utan att den själv ville det.

 

[Inte_Ung]

Angående katt det finns inget jag är så emot som att ha en innekatt jag blir äcklad av bara tanken på att ha en stinkande låda på toan och en katt som hänger i gardiner och klöser på mina fötter men skulle min sambo högsta önskan vara en katt hade jag inte sagt nej bor man till får man göra lite uppoffringar för den andres skull.

Vi är helt klart olika flexibla som människor.
Det här är nog ett av de mest flexibla exempel som jag har sett.

 

[ChillyQ]

Det är tungt att ha en partner som är motvals till hund om man ska ha en, det förtar lite av glädjen.

Jag skulle ta honom och åka till en uppfödare som har valpar under förevändning att du "vill känna efter" eller bara titta (obs utan barn och inte nödvändigtvis berätta för dom heller då de ska slippa bli besvikna och faktiskt inte är involverade i beslutet). Om han gillar hundar så ska han ha ett hjärta av sten för att inte trilla dit och vilja ha en...
Har åkt med maken och bara "tittat" på valp tre gånger och i samtliga fall har det följt med en valp hem och han är den som trillat dit och velat ha en . Sen har vi ju gjort planerade hundköp också såklart. Numera har vi tre hundar och en till är inga problem, det är steget från 0 hundar till en hund som tagit emot eller att utöka flocken med ytterligare en men numera så umgås vi med så mycket hundmänniskor när vi tävlar så vi tycker att vi inte har särskilt många .

Om han verkligen kan motstå en valp när ni är och tittar så då skulle jag fundera vidare på om det lönt att skaffa hund när den ena parten vill.. Nånstans måste han ju ändå vara ok med beslutet att bo ihop med en annan varelse och inte ta ut ev bitterhet på den när han har en dålig dag. Kanske är det lättare om han ändå får åka och hälsa på och känna efter på riktigt och vara den som "tar" beslutet att släppa in en hund i sitt hjärta. Jag skulle hålla barnen utanför dock så att det inte blir alla mot en då det är ni vuxna till syvende och sist som bestämmer (och för att de ska slippa bli besvikna, tjata eller påverka er diskussion sinsemellan ). Att åka och hälsa på en valpkull skulle kanske lösa upp mer knutar än att försöka hålla nån dialog när ni är så låsta. Är han helt emot chihuahuor så välj en annan ras, det finns väldigt många sällskapraser som är trevliga och helt bedårande som valpar typ bichon, havannes, malteser, pappillion osv.
Jag älskar hundar men just chihuahua tilltalar mig inte alls, de är för små, de jag träffat har varit väldigt bjäbbiga och haft en del hälsoproblem och har sambon uttalat motvilja mot just den rasen så kanske ni ska åka och hälsa på en annan så att även du kan känna efter om du kan tänka dig en annan ras.

Han kommer ALDRIG att följa med och titta då han har bestämt sig. Då ser han ingen anledning att träffa en uppfödare/kull. Det kommer inte ändra hans ståndpunkt överhuvudtaget men tack ändå för tipset.

 

[Acer]

Det var du som jämförde med barn. Och du som inte tycker att han har bra anledning.
Han vill inte. För mig är det en bra anledning. Han borde kunna förklara mer varför, men det verkar inte som att de haft ett vettigt samtal om det egentligen, och varför ska man kräva av någon att ge andra anledningar än "jag vill inte" när det är så de känner? Och varför jämföra med barn? Det är annorlunda att acceptera skitiga hundar än skitiga barn för min del, han för sin del kanske är tolerant mot barn på ett motsatt sätt än vad jag är och tycker att det är skillnad på störande och skitiga ungar än hundar. Varför ifråga sätta det?

Aha sorry. tappade lite tråden med allt som skrevs.

Det jag menade var att alla anledningar han sagt är ju något som barn gör också och det var han ok med. För mig är det inte tillräckligt bra anledning till att inte vilja stödja sin partners dröm. Det finns tusen andra skillnader till varför man inte vill ha hund eller barn, som hade varit bättre förklaringar. Typ - jag är dödsallergisk mot hundar, eller typ - jag vill inte offra min kropp och hälsa för att göra ett barn. Som exempel då.

Man behöver inte ha någon speciell anledning till varför man inte vill, allmänt. Nej. Men om man älskar sin partner och det är ens partners dröm - då tycker iaf JAG att då ska det fan vara en bra anledning?

Jag vill inte ha hund. Jag vill inte bo med hund och jag vill inte ha ansvaret som kommer med hund. Men om det var min partners livsdröm, min partner som jag älskar, då skulle jag fan köpa en gård så att hen kan ha så många hundar hen vill.

 

[Acer]

Det kanske blir för mycket med både och?
Dubbelt så jobbigt.

Ja. Men det har han inte sagt. Så.

 

[Fetaost]

Den märks när den ligger i sängen eller står utanför dörren till sovrummet och ylar.
Jag lovar.
Det går inte att få vara ifred ett hem med hund.

Som med barn.

Fast man måste inte ha hunden i sängen och en hund som inte är van vid det står knappast och ylar. Varför måla upp så mycket löjliga senarium för att stärka en ståndpunkt?

 

[Fetaost]

De är faktiskt oerhört påfrestande att ha inomhus.
Så man måste vara riktigt entusiastisk för att stå ut.
Jag skulle aldrig utsätta någon annan för det utan att den själv ville det.

Vad har du för nervvrak till hund?
Här har funnits många hundar genom åren och inne sover de.

 

[Inte_Ung]

Mina hundar kan kommandot "gå o lägg dig". Då får jag vara ifred. Betydligt bättre än från barn. Jag kan också stänga in dem i tex sovrummet om de är asjobbiga, tex när jag varit sjuk och de är sjukt understimulerade och det blåser massor ute. Då låter det som att någon knackar på dörren = hundarna skäller i tid och otid (från min trötta, fortfarande lite sjuka synvinkel). Hänt kanske 3 ggr under deras 8 år hos mig. De står inte och ylar för det. Tror sånt handlar mycket om uppfostran.

Hela natten?
Så att de liksom inte märks alls mellan kl. 20.00 - 07.00?

Om vi stängde in/ut schäfern så fungerade det i några timmar men inte en hel natt.

Som med barn när de blivit i skolåldern.
De går också att be om att få vara ifred en stund och skicka till sina rum.

 

[Badger]

Han kommer ALDRIG att följa med och titta då han har bestämt sig. Då ser han ingen anledning att träffa en uppfödare/kull. Det kommer inte ändra hans ståndpunkt överhuvudtaget men tack ändå för tipset.

Nyfiken fråga. Ursäkta om någon annan ställt den.

Du säger att han älskar hundar (men större hundar) och du älskar hundar men definitivt aldrig skulle kunna tänka dig någonting större än ca en chihuahua, bara så jag förstått det rätt.

Vem av er har tidigare ägt hund eller växte upp i en familj med en hund? Har ni mött era respektive familjers hundar?

(tillägg om hundar och kostnader. Smygläser tråden, eftersom jag inte har hund men helt ärligt mina kollegors små hundar verkar kosta oerhörda summor i veterinärräkningar varje månad. Om de inte behöver opererade höftleder så har de moffat i sig någonting giftigt.)

 

[Nytant]

För mig handlar det inte om att det är en hund. Det kunde varit vad fan som helst som ts drömde om. Resa, studera, jobba på nordpolen.

Ska man döda sin partners livsdrömmar så ska man väl ha en bra anledning och det har inte framgått iaf för mig av vad ts skrivit so far.

^knapplån?
Vill Ts acceptera det så får hen väl göra det men det kommer ju skapa en djup bitterhet ändå. Vilken utgång det än blir kommer relationen skadas för att mannen i det här fallet är oresonlig. TS är inte oresonlig. Hen har ju tom sagt att den ska jaha bara acceptera utfallet och leva med bitterheten. Det är en "kompromiss" som inte är en kompromiss. Hen har erbjudit en massa tillfällen att diskutera lösningar, olika raser, hundvakt osv.

Han vill inte leva med hund. Det är väl en jättebra anledning till att man inte vill att ens sambo skaffar hund. Tycker det är ett väldigt obehagligt resonemang att han endast ska få lov att vara med och fatta beslut om det gemensamma livet och hemmet om hans anledningar bedöms tillräckligt bra. Vem ska vara auktoriteten som bedömer hans anledningar? Buke? TS? Hur många timmar max får man tillbringa utanför hemmet innan man frånsäger sig rätten att bestämma vem man vill dela bostad med?

TS sambo har inte vid någon tidpunkt samtyckt till att skaffa hund eller deltagit i planerandet kring hund. Det är hans ansvar att säga vad han vill i frågan. Det är också TS ansvar att säkerställa att tystnaden betyder det hon hoppas att den gör. Båda har genom åren undvikit att konkret diskutera ämnet med varandra. Några konkreta planer för att familjen ska skaffa hund har alltså inte funnits.

Jag är därför inte helt med på tolkningen av att TS sambo är en egoist som krossar sin partners drömmar bara för att.

Nu befinner de sig i en situation där de vill olika saker. Det är två vuxna människor som är fullt kapabla att fatta beslut och ta ansvar kring sina prioriteringar. Utgångspunkten verkar vara att TS och hennes sambo mår bra och trivs i relationen i övrigt. Det handlar alltså konkret om denna fråga, inte om drömmar i allmänhet eller att relationen inte är tillfredsställande eller skev. Båda har i det här fallet varsin önskan om hur livet tillsammans ska se ut. Här behöver de ta gemensamt ansvar och kanske externt stöd för att navigera konflikten och försöka hitta lösningar som de båda kan leva med. Relationen behöver inte ta skada. Ja, det är en förutsättning att båda deltar aktivt i detta.

 

[Enya]

Mina hundar kan kommandot "gå o lägg dig". Då får jag vara ifred. Betydligt bättre än från barn. Jag kan också stänga in dem i tex sovrummet om de är asjobbiga, tex när jag varit sjuk och de är sjukt understimulerade och det blåser massor ute. Då låter det som att någon knackar på dörren = hundarna skäller i tid och otid (från min trötta, fortfarande lite sjuka synvinkel). Hänt kanske 3 ggr under deras 8 år hos mig. De står inte och ylar för det. Tror sånt handlar mycket om uppfostran.

Fast en hund är generellt rätt krävande ändå, om man är en person som är anti hund. Den stör liksom i tillvaron bara genom att vara en helt normal hund. Utan att ens behöva vara extremt jobbig eller ouppfostrad. Alla människor gillar inte det.

Jag har två kompisar som inte är generellt djurmänniskor. En är hästtjej sedan urminnes tider, gillar hundarna och katterna i stallet, men hon skulle nog dö om min hund kom in i hennes hem och klev upp i soffan, bara grejen liksom. Den andra har inga djur nu men har haft en gång i tiden och kan acceptera hund mer men kan ändå tycka de är stökiga.

Hade en kompis när jag växte upp som hade sin schäfer endast i köket och hallen i huset, enda stället den fick vara. De hade hund, men ogillade stöket med den...
Det är rätt svårt att hävda att hundar inte är jobbiga och stör, inför andra personer som upplever just det trots att det är en helt normal hund. Det är ju ens känsla.

 

[Inte_Ung]

Fast man måste inte ha hunden i sängen och en hund som inte är van vid det står knappast och ylar. Varför måla upp så mycket löjliga senarium för att stärka en ståndpunkt?

Därför att det är vad den sambon är rädd för.
Och det går inte att garantera att man slipper det.

De är levande varelser och det går inte att lämna några garantier.
Det kan vara en nervös hund som inte klarar att vara ensam.
Eller en arg hund eller något annat problem.

 

[Inte_Ung]

Vad har du för nervvrak till hund?
Här har funnits många hundar genom åren och inne sover de.

Det var katter som jag beskrev där.
Inte hundar.


Vår schäfer var nog den absolut enklaste hund att ha.

 

[Hippocampus]

Den märks när den ligger i sängen eller står utanför dörren till sovrummet och ylar.
Jag lovar.
Det går inte att få vara ifred ett hem med hund.

Som med barn.

Vad har du för hundar? Min hund har aldrig ylat. När vi är inomhus är det vila som gäller. Visst kan hon stå o titta på när man lagar mat men hon säger inget? Brukar hundar göra det?

 

[Nytant]

Vad har du för hundar? Min hund har aldrig ylat. När vi är inomhus är det vila som gäller. Visst kan hon stå o titta på när man lagar mat men hon säger inget? Brukar hundar göra det?

Det varierar nog väldigt hur mycket en hund ”märks av” hemma.

 

[Enya]

Aha sorry. tappade lite tråden med allt som skrevs.

Det jag menade var att alla anledningar han sagt är ju något som barn gör också och det var han ok med. För mig är det inte tillräckligt bra anledning till att inte vilja stödja sin partners dröm. Det finns tusen andra skillnader till varför man inte vill ha hund eller barn, som hade varit bättre förklaringar. Typ - jag är dödsallergisk mot hundar, eller typ - jag vill inte offra min kropp och hälsa för att göra ett barn. Som exempel då.

Man behöver inte ha någon speciell anledning till varför man inte vill, allmänt. Nej. Men om man älskar sin partner och det är ens partners dröm - då tycker iaf JAG att då ska det fan vara en bra anledning?

Jag vill inte ha hund. Jag vill inte bo med hund och jag vill inte ha ansvaret som kommer med hund. Men om det var min partners livsdröm, min partner som jag älskar, då skulle jag fan köpa en gård så att hen kan ha så många hundar hen vill.

Varför ska han göra våld på sig själv för att stödja sin partners dröm? Varför är det just han som måste vika sig? Hans anledning är god nog, frågan är bara vad hon väljer att göra härnäst. Bli särbo hade varit mitt val. Inte att vara respektlös.