Sambon vägrar skaffa hund

[Askur2017]

Lyfte frågan nyss igen och det blev inte bra alls. Jag inledde med att jag ville prata med honom. Sen frågade jag lugnt och sansat om han kunde tänka sig en annan ras. ”Nej”, fick jag till svar. ”Så du kan inte tänka dig att uppfylla mina önskemål och drömmar?” Han kontrade med att han också hade drömmar minsann. ”Ja, men jag hindrar väl inte dig från det?” (Yrkesval). Do it, sa jag. Han påpekade än en gång att jag tjatar och tjatar. Han sket i vilket nu. ”Det finns ingen respekt. Köp då, köp då, köp då!” Med väldigt irriterad röst.
Hur kul känns det att göra en ”hundresa” utan ens partner? Som är helt anti. Jag antar att jag får lägga mig.. och vara bitter över detta resten av mitt liv

Jag förstår verkligen att det inte var såhär du ville att det skulle bli när du försökte prata med honom. Det låter som hela hundfrågan har blivit infekterad…

Men hade jag varit du hade jag tagit ett djupt andetag och återgått till mig själv och mina tankar. Bestäm dig för vad DU vill. Han är tydlig med sin ståndpunkt, låt honom vara det och sluta försöka övertala. Bekräfta istället och säg att du förstått hur ovillig han är till detta, men om faktum kvarstår att det är en dröm för dig kommer den här hunden komma emellan er oavsett om den tas hem eller ej. Antingen blir du ledsen och bitter på honom för att det inte blev en hund, eller blir han det på dig för att hunden kom.

Berätta/Informera att nu har du tänkt och väljer vägen som gör dig bäst och hoppas han kan leva med det. Att du är villig att kompromissa med vissa delar men var tydlig med att det för dig handlar om en hund, inte hela ert förhållandes vara eller icke vara. Du väljer att skaffa hunden, tråkigt att han tycker det känns jobbigt och du hoppas det kommer kännas bättre efter hand, men det är inte du som bestämt att ni därmed skulle flytta isär. DET ultimatumet var det ju din sambo som ställde och får stå för själv. Tycker det är fel av honom att likställa ditt hundköp med att du gör slut, när det i själva verket är han som väljer att avsluta i praktiken…

Hoppas ni reder ut det

 

[ChillyQ]

Jag tycker många inlägg här drar onödigt höga växlar. Det är lite lustigt för jag brukar inte känna så stor skillnad mellan hur de flesta användare läser en situation och hur jag läser den när det gäller relationer.

Men jag ser faktiskt hur även en ganska rimlig person skulle kunna reagera som TS sambo när man är i affekt. Och jag ser också att båda skulle kunna förändra sitt bemötande här. Att sambon pratar om bristande respekt kanske är ett kontrollerande manipulativt gaslightande beteende. Eller så är det helt enkelt så att han är upprörd för att han upplever att hans önskemål inte är viktiga och att TS inte respekterar att han inte vill leva med hund, och han kände sig överfallen ännu en gång med detta tema. Utifrån hur kommunikation mellan två partners brukar se ut när den funkar respektive när den inte funkar kan jag - ursäkta TS, det är verkligen inte illa menat och jag menar inte att du är ensam ansvarig för er dynamik - till exempel inte se hur frågan ”Så du kan inte tänka dig att uppfylla mina drömmar?” kan landa på ett bra sätt. Den är laddad och sårande och värderande. Precis som sambons svar är ett passiv-aggressivt och omoget ”men jag då”. Så det slutar med att ingen känner sig hörd, sedd eller viktig. Frågan är infekterad och gömmer en massa känslor som inte uttalas eller tas om hand.

Du har helt rätt. Klokt svar.

 

[ChillyQ]

Jag förstår verkligen att det inte var såhär du ville att det skulle bli när du försökte prata med honom. Det låter som hela hundfrågan har blivit infekterad…

Men hade jag varit du hade jag tagit ett djupt andetag och återgått till mig själv och mina tankar. Bestäm dig för vad DU vill. Han är tydlig med sin ståndpunkt, låt honom vara det och sluta försöka övertala. Bekräfta istället och säg att du förstått hur ovillig han är till detta, men om faktum kvarstår att det är en dröm för dig kommer den här hunden komma emellan er oavsett om den tas hem eller ej. Antingen blir du ledsen och bitter på honom för att det inte blev en hund, eller blir han det på dig för att hunden kom.

Berätta/Informera att nu har du tänkt och väljer vägen som gör dig bäst och hoppas han kan leva med det. Att du är villig att kompromissa med vissa delar men var tydlig med att det för dig handlar om en hund, inte hela ert förhållandes vara eller icke vara. Du väljer att skaffa hunden, tråkigt att han tycker det känns jobbigt och du hoppas det kommer kännas bättre efter hand, men det är inte du som bestämt att ni därmed skulle flytta isär. DET ultimatumet var det ju din sambo som ställde och får stå för själv. Tycker det är fel av honom att likställa ditt hundköp med att du gör slut, när det i själva verket är han som väljer att avsluta i praktiken…

Hoppas ni reder ut det

Klokt svar. Tack för de bra tipsen. Jag har lite att fundera på…

 

[Lillo]

Lyfte frågan nyss igen och det blev inte bra alls. Jag inledde med att jag ville prata med honom. Sen frågade jag lugnt och sansat om han kunde tänka sig en annan ras. ”Nej”, fick jag till svar. ”Så du kan inte tänka dig att uppfylla mina önskemål och drömmar?” Han kontrade med att han också hade drömmar minsann. ”Ja, men jag hindrar väl inte dig från det?” (Yrkesval). Do it, sa jag. Han påpekade än en gång att jag tjatar och tjatar. Han sket i vilket nu. ”Det finns ingen respekt. Köp då, köp då, köp då!” Med väldigt irriterad röst.
Hur kul känns det att göra en ”hundresa” utan ens partner? Som är helt anti. Jag antar att jag får lägga mig.. och vara bitter över detta resten av mitt liv

Dom brukar älska hunden när den väl är på plats så den biten hade inte oroat mig

 

[Nytant]

Du väljer att skaffa hunden, tråkigt att han tycker det känns jobbigt och du hoppas det kommer kännas bättre efter hand, men det är inte du som bestämt att ni därmed skulle flytta isär. DET ultimatumet var det ju din sambo som ställde och får stå för själv. Tycker det är fel av honom att likställa ditt hundköp med att du gör slut, när det i själva verket är han som väljer att avsluta i praktiken…

Det här resonemanget förstår jag inte. Det rör sig om en gemensam relation, ett gemensamt hem, ett delat liv och en gemensam vardag. Om man gör något ens partner absolut inte vill men som påverkar allt det ovan nämnda och partnern då gör slut är det knappast den personen som ”väljer att avsluta”. Det resonemanget är bara ett sätt att försöka lägga över ansvaret för relationen - som är ett delat ansvar - på den andre. Det funkar inte så. Om min partner vill ha en öppen relation men jag inte vill det och jag säger att det är en dealbreaker, och han informerar mig om att han tänker börja träffa andra, och jag då gör slut, är det jag som väljer att avsluta relationen? Eller kan man lika gärna säga att han valde? Ultimatumet finns ju i den grundläggande intressekonflikten, där den ena partnern vill leva på ett sätt och den andra på ett annat och de två sätten inte är kompatibla.

Att introducera ett djur den ena partnern inte vill leva med i det gemensamma hemmet är inte rimligt beteende. Jag ser heller inte hur relationen kan fortsätta på ett sunt sätt efter en sådan handling. Om min partner gjort något sådant hade jag verkligen känt att det saknades grundläggande respekt, hänsyn och omtanke. Det är kränkande och gränslöst.

Man får ju prata med varandra och gemensamt försöka hitta en lösning som båda kan leva med. Kan man inte hitta en lösning får man prioritera eller dela på sig. Det finns ju absolut män som vill leva med hund. Man kanske får väga det mot resten av relationen och de gemensamma målen och de egna målen? Det är inget fel på att vara singel med hund liksom.

Jag tycker nästan det är lite charmigt att Buke ibland verkar tappa allt vett och förstånd när det kommer till att skaffa hund eller häst. Men att skaffa djur mot sin partners vilja är inte beteende som hör hemma i en sund, fungerande relation med ett starkt fundament av ömsesidig respekt. I en sådan relation löser man det i ett tidigare skede, eller så lämnar man relationen.

 

[Sel]

Dom brukar älska hunden när den väl är på plats så den biten hade inte oroat mig

Fast det där vet jag inte. För att dra upp barnjämförelsen igen tycker jag att det är ett tokigt och orealistiskt argument.

Å andra sidan tycker jag inte att partnern måste älska hunden, bara gå med på att det är okej att dela hus och vardag med den.

 

[stjarnhimmel]

Jag brukar ha inställningen att man i en relation försöker låta sin partner göra det den drömmer om.
Men sen började jag fundera kring om jag tex skulle ha en partner som drömde om att ha Orm eller spindel som husdjur. Nä...då skulle vi nog få separera...

Jag tror att många av oss här på buke är vana vid att ha djur vilket gör att många som svarar inte tycker det är någon stor grej att skaffa hund. Men jag kan förstå att vissa inte vill ha djur i sitt hem.

Sen är ju en stor del av frågan i TS fall kopplat till bristande kommunikation.

 

[Sel]

Jag brukar ha inställningen att man i en relation försöker låta sin partner göra det den drömmer om.
Men sen började jag fundera kring om jag tex skulle ha en partner som drömde om att ha Orm eller spindel som husdjur. Nä...då skulle vi nog få separera...

Jag tror att många av oss här på buke är vana vid att ha djur vilket gör att många som svarar inte tycker det är någon stor grej att skaffa hund. Men jag kan förstå att vissa inte vill ha djur i sitt hem.

Sen är ju en stor del av frågan i TS fall kopplat till bristande kommunikation.

Fast om den blivande partnern redan i dejtingskedet lyft frågan och om du faktiskt tyckte om de här djuren utanför hemmet blir situationen lite annorlunda kan jag tänka mig.

Jag har också förståelse för det och hade i så fall aldrig valt att bli tillsammans med en sådan person. Uttrycker människan inte sin ovilja när frågan tidigt förs på tal blir ju hela situationen hemskt orättvis.

 

[Nytant]

Fast om den blivande partnern redan i dejtingskedet lyft frågan och om du faktiskt tyckte om de här djuren utanför hemmet blir situationen lite annorlunda kan jag tänka mig.

Jag har också förståelse för det och hade i så fall aldrig valt att bli tillsammans med en sådan person. Uttrycker människan inte sin ovilja när frågan tidigt förs på tal blir ju hela situationen hemskt orättvis.

Jag tycker ju att båda kunde tagit större ansvar för kommunikationen här. Man kan ju inte bara utgå ifrån att den som är tyst håller med eller vill samma sak? Särskilt inte svenskar Jag tycker det låter som att båda var undvikande i sin kommunikation här. Annars håller man inte tyst/nöjer sig med tystnad istället för entusiastiskt samtycke/frågar.

 

[Sel]

Jag tycker ju att båda kunde tagit större ansvar för kommunikationen här. Man kan ju inte bara utgå ifrån att den som är tyst håller med eller vill samma sak? Särskilt inte svenskar Jag tycker det låter som att båda var undvikande i sin kommunikation här. Annars håller man inte tyst/nöjer sig med tystnad istället för entusiastiskt samtycke/frågar.

Absolut brister hela kommunikationen, men känner man så starkt emot något som TS sambo uppenbarligen gör runt hund i hemmet eller som till exempel @stjarnhimmel gör runt orm och spindel så säger man väl ändå det när det förs på tal? Det är en sak om man är lite "meh, helst inte", men när det börjar närma sig "Nej aldrig i min låda, stor dealbraker! Då lämnar jag hellre hela förhållandet!" är det väl ändå väldigt märkligt att inte säga till tidigare?

TS har ju talat entusiastiskt om hund under lång tid.

 

[Lillo]

Fast det där vet jag inte. För att dra upp barnjämförelsen igen tycker jag att det är ett tokigt och orealistiskt argument.

Å andra sidan tycker jag inte att partnern måste älska hunden, bara gå med på att det är okej att dela hus och vardag med den.

Det är relativt vanligt att män är emot att skaffa djur först men blir förtjusta i djuret när det väl finns.

Vet inte hur du kan ha missat det.

 

[Nytant]

Absolut brister hela kommunikationen, men känner man så starkt emot något som TS sambo uppenbarligen gör runt hund i hemmet eller som till exempel @stjarnhimmel gör runt orm och spindel så säger man väl ändå det när det förs på tal? Det är en sak om man är lite "meh, helst inte", men när det börjar närma sig "Nej aldrig i min låda, stor dealbraker! Då lämnar jag hellre hela förhållandet!" är det väl ändå väldigt märkligt att inte säga till tidigare?

TS har ju talat entusiastiskt om hund under lång tid.

Jo, alltså jag tycker inte det är ett konstruktivt beteende från sambons sida heller.

 

[Nytant]

Det är relativt vanligt att män är emot att skaffa djur först men blir förtjusta i djuret när det väl finns.

Vet inte hur du kan ha missat det.

En skämtsam populärkulturell stereotyp är väl inget att hänga upp sitt hundköp på direkt.

Sen har ju vissa förmånen att föra en mindre manstät tillvaro än andra och har kanske inte stött på varken stereotypen eller faktiska exempel

 

[Sel]

Det är relativt vanligt att män är emot att skaffa djur först men blir förtjusta i djuret när det väl finns.

Vet inte hur du kan ha missat det.

Jag har aldrig varit i den situationen, men jag har ofta hört samma argument i barnfrågor. "Men vänta bara tills du får ett eget." ... "När barnet väl är där kommer du att äääälska hen!"
Det är ju inte sant.

Sedan hade jag nog köpt en hund oavsett men jag hade inte räknat med att resten av familjen automagiskt skulle älska den. Kön spelar inte heller någon roll i diskussionen tycker jag. Jag hade helt klart varit redo att förlora min partner - djuren är viktigare för mig... men om man inte tycker det är ett alternativ ska man nog inte köpa hund utan samförstånd.

 

[Hedinn]

Absolut brister hela kommunikationen, men känner man så starkt emot något som TS sambo uppenbarligen gör runt hund i hemmet eller som till exempel @stjarnhimmel gör runt orm och spindel så säger man väl ändå det när det förs på tal? Det är en sak om man är lite "meh, helst inte", men när det börjar närma sig "Nej aldrig i min låda, stor dealbraker! Då lämnar jag hellre hela förhållandet!" är det väl ändå väldigt märkligt att inte säga till tidigare?

TS har ju talat entusiastiskt om hund under lång tid.

Verkligen.

Jag var inne på att skaffa orm som husdjur när jag träffade min sambo - med ormfobi. Det var liksom inget som lämnades där utan det pratade vi massor om och då det bara var en ”mini-dröm” för mig (och lämpligt husdjur i livet jag hade då), var det liksom inga problem att skrota de planerna och välja sambon.
Men det finns liksom inga frågetecken där, jag vet att han inte klarar att bo i ett hem med orm och frågar man honom är han mycket väl medveten om att jag ville skaffa orm när vi träffades/skulle kunna ha orm som husdjur.

Vi var noga med att vara överens om de djurslag som var viktiga för oss, precis som med andra viktiga drömmar som skulle kunna bli verklighet (barn, bostadstyp, bo i utlandet…) just för att inte riskera att hamna i en onödig problematisk sits senare. Så ja, jag tycker att det är väldigt märkligt och osympatiskt att inte lyssna på drömmar en potentiell partner tar upp tidigt och ta dem på allvar.

 

[super]

Bichoner och shih tzus är genomtrevliga och lättsamma hundar dock behöver dom klippas några gånger om året men du slipper chihuahuans misstänksamhet och vakt emot allt och alla och får istället en glad liten hund som tror gott om omvärlden brukar vara lättare med en sådan hund i vardagen

Har du haft Chihuahua? Jag har haft två och ingen utav dom var misstänksamma mot människor eller speciellt jappiga.
Den ena skällde inte ens förrän han var runt året, innan dess hade vi aldrig hört honom skälla och han skällde ytterst sällan. Den andra kunde gå igång på andra hundar men inte när jag gick med honom mer när sambon var ute själv med honom. Däremot var båda väldigt sjukliga med allergier, hjärtfel, diskbråck i nackarna etc så det har faktiskt fått mig att avstå en ny Chihuahua.
Men båda var verkligen personligheter och helt underbara hundar. Dom blir precis som man gör dom men tyvärr köper ju ofta folk som inte har så mycket vana av hund Chihuahua och glömmer att även en liten hund behöver uppfostras och då blir dom ju naturligtvis inte kul men vilken hund blir det?

 

[Lingon]

Ärligt talat så räcker det att höra att ts pratat om sin dröm om hund i flera år och att han nu säger nej, vägrar diskutera och blir sur så ts inte vågar ta upp det mer.

Kanske vi tänker väldigt olika om relationer eller något men jag hade blivit riktigt chockad om en partner som anses älska mig eller en nära vän helt missat en dröm jag har om jag pratat om det flertalet gånger under flera år.

Han kan ju också ha ändrat sig. Hört det genom alla åren och då tyckt att det känns ok men nu när det blivit mer verkligt insett att han inte vill leva med hund. Man måste ju få ändra sig.

 

[Lingon]

Han låter så otroligt oresonlig, det där känns inte som ett moget svar. Om det känns så motigt för honom med en hund bör han i alla fall kunna komma med resonliga och motiverade skäl till varför, särskilt som han uppenbarligen tycker om hundar.

Eller som nån som känner sig påhoppad och tjatad på. Om det är det eller oresonlig vet vi här på Buke inte.

Jag säger som andra sagt: Om det är så här de kommunicerar med varandra bör de skaffa hjälp eller gå isär. Är det här bara gällande hundfrågan så får TS nog acceptera att hans motstånd mot hund är lika starkt som hennes önskan om att skaffa en.

 

[Inte_Ung]

Lyfte frågan nyss igen och det blev inte bra alls. Jag inledde med att jag ville prata med honom. Sen frågade jag lugnt och sansat om han kunde tänka sig en annan ras. ”Nej”, fick jag till svar. ”Så du kan inte tänka dig att uppfylla mina önskemål och drömmar?” Han kontrade med att han också hade drömmar minsann. ”Ja, men jag hindrar väl inte dig från det?” (Yrkesval). Do it, sa jag. Han påpekade än en gång att jag tjatar och tjatar. Han sket i vilket nu. ”Det finns ingen respekt. Köp då, köp då, köp då!” Med väldigt irriterad röst.
Hur kul känns det att göra en ”hundresa” utan ens partner? Som är helt anti. Jag antar att jag får lägga mig.. och vara bitter över detta resten av mitt liv

Jag under om han känner äckel inför att ha en hund i sitt hem.
På samma sätt som inför spyor och bajs.
Så att träffa hundar på annan plats fungerar bra men hemmet är heligt och skall vara rent.
Han kan ha hoppats på att komma över känslan och är inte alls bekväm med sina egna reaktioner på hund i hemmet.
Därför så blir han arg och snäsig i stället för att kunna erkänna att han tycker att de är för äckliga för att ha hemma.
För det är ju fjolligt ju.

Att jag funderar på det här är därför att min exmake fungerade ungefär så.
Vi hade inte pälsdjur inne bl.a. därför.

(Exmakens olika ideer om sådant och mat och liknande var en stor orsak till att det blev ex. Som t.ex. att inte kunna ha leverpastej på samma hylla som osten i kylskåpet.)

 

[Lingon]

Fast om den blivande partnern redan i dejtingskedet lyft frågan och om du faktiskt tyckte om de här djuren utanför hemmet blir situationen lite annorlunda kan jag tänka mig.

Jag har också förståelse för det och hade i så fall aldrig valt att bli tillsammans med en sådan person. Uttrycker människan inte sin ovilja när frågan tidigt förs på tal blir ju hela situationen hemskt orättvis.

Varför är inte hans känslor gällande att bo med hund giltiga för att han i andra sammanhang gillar hundar?

Jag kan absolut förstå honom. Jag gillar hundar. Jag är uppvuxen med hundar, gillar hundpromenader ibland (när jag själv får välja det), jag gillar att vara med och träna hund. MEN, jag vill ABSOLUT INTE bo med en hund eller ens ha en hund i mitt hem tillfälligt om det går att undvika! Ska jag passa hund gör jag hellre det hemma hos hunden så jag slipper ha den hemma hos mig.