Samarbetssamtalet var svårt, jag grät (blev arg på mig för att jag tar åt mig).
Men summa summarum så fick han berättat för sig vad jag redan sagt, att han måste ha tät kontakt dvs flera gånger i veckan för att inte "bli bortglömd" och att barn och far måste umgås mer frekvent.
De var duktiga, socionomerna, stor skillnad från Norge. Här var fokus på barnet, så som det ska vara.
De märkte den destruktiva dynamiken mellan oss och kollade av om jag var säker.
Det kändes bra.
Nu finns det en plan och en möjlighet för barnafadern att faktiskt bli pappa, kräver engagemang och ansträngning så jag tvivlar, hittills har det ju inte varit intressant.
Jag fick beröm för mina ansträngningar- tjat om Skype, försök att själva komma på besök och kontakttjat från min sida.
Så jag hoppas att han antingen väljer att ta ansvar eller bara försvinna, som det är nu interagerar vår son med honom som med en trevlig barnvakt. Han kände inte igen sin far men lärde sig hans namn och pratar om NN på ett positivt sätt, så det var ju himla kul att de timmar de umgicks var bra!
Fan vad duktig du är. Nu hoppas jag du slutar anstränga dig och låter det vara mer upp till honom att visa intresse.
