Så himla komplext sexproblem (help!)

[Petruska]

Man är väldigt sårbar när man bjuder in till sex och den andra tackar nej. Med det sagt är det självklart inte OK att försöka skuldbelägga TS på något sätt, men även om den ena har varit med om något objektivt sätt mycket värre, så innebär ju inte det att den andra parten inte känner sig sårad över att så ofta vara oönskad, och därför kan råka säga saker i affekt. Han behöver inte vara någon taskig snubbe för det. Det är lätt att säga "buhu, han fick inte sex", men för många är det väldigt kopplat till ens självbild, och det är lätt att bli defensiv och säga taskiga saker för att inte visa att man blivit sårad själv. Oavsett om det är en man eller en kvinna som är den som vill ha sex oftare.

Jag tycker att det är uppenbart att problemet inte handlar om sex i grunden, utan att TS har ett trauma som inte är helt bearbetat. Det är möjligt att komma till en punkt där sex med ens partner är frikopplat från ett sexuellt trauma, för att man får verktyg att se att det inte ens nästan är samma sak. Jag röstar, som andra kloka här inne, på terapi och ev parterapi, för att försöka komma vidare från låsningen och inte låta den bli till en större sak än den behöver vara.

Läser jag rätt när jag ser att du skriver att hon ska se till att läka sitt trauma så att han slipper få sin självbild solkad av att hon ibland tackar nej till sex?

 

[_Zvea_]

Läser jag rätt när jag ser att du skriver att hon ska se till att läka sitt trauma så att han slipper få sin självbild solkad av att hon ibland tackar nej till sex?

Nej.

 

[Petruska]

Nej.

Jag är lite skakad av alla bekymmer för mannen som flera i tråden har. Och ens inställning till sex verkar rätt skruvad om det att partnern tackar nej har makt att skaka ens självbild. Jag skulle aldrig orka vara ihop med någon som är så sårbar inför om jag vill ha sex eller inte.

 

[ako]

Det är säkert hans känsla. Problemet är bara att han fokuserar på sin uppgivenhet, inte på hur de ska hitta en väg där hon känner sig trygg. Medan hon sätter sig in i hans känslor för fulla muggar. De är alltså två som värnar om dem.

Hur man samtalar har jag inga synpunkter på.

Varken du eller jag har ju hört hela deras samtal. Likväl som TS ska ha all respekt när hon inte vill ha sex och så måste ju mannen även han få uttrycka hur han känner. Äkta känslor liksom. Därifrån behöver de sedan tillsammans försöka hitta en lösning och att han hittar ett förhållningssätt som gör att han inte känner sig oönskad och sårad/ ledsen när hon säger nej, men flera här i tråden verkar per automatik bli irriterade på att mannen överhuvudtaget ens talar om att han känner sig avvisad och ledsen och det tycker jag är konstigt. Hans känslor är väl lika mkt värda som hennes så länge det självklart inte handlar om att försöka övertala henne. Men att lufta att något sårar en känns ganska mänskligt tycker jag.
Alla är inte lika lösningsfokuserade heller och inte i alla skeden. Det är ju ingen som har sagt att mannen inte vill försöka hitta en lösning, även om hans reaktion i det nämnda samtalet mer var av uppgivenhet och en känsla av att inte duga/ vara oönskad.

 

[Kattennizze]

Varken du eller jag har ju hört hela deras samtal. Likväl som TS ska ha all respekt när hon inte vill ha sex och så måste ju mannen även han få uttrycka hur han känner. Äkta känslor liksom. Därifrån behöver de sedan tillsammans försöka hitta en lösning och att han hittar ett förhållningssätt som gör att han inte känner sig oönskad och sårad/ ledsen när hon säger nej, men flera här i tråden verkar per automatik bli irriterade på att mannen överhuvudtaget ens talar om att han känner sig avvisad och ledsen och det tycker jag är konstigt. Hans känslor är väl lika mkt värda som hennes så länge det självklart inte handlar om att försöka övertala henne. Men att lufta att något sårar en känns ganska mänskligt tycker jag.
Alla är inte lika lösningsfokuserade heller och inte i alla skeden. Det är ju ingen som har sagt att mannen inte vill försöka hitta en lösning, även om hans reaktion i det nämnda samtalet mer var av uppgivenhet och en känsla av att inte duga/ vara oönskad.

Visst kan de samtala. Men de är inte två jämbördiga parter. Vet du ens vad det innebär för en människa att leva med sexuella trauman? Vad det får för konsekvenser och vilket lidande det innebär?

 

[ako]

Visst kan de samtala. Men de är inte två jämbördiga parter. Vet du ens vad det innebär för en människa att leva med sexuella trauman? Vad det får för konsekvenser och vilket lidande det innebär?

Fast när jag läser TS inlägg får jag känslan av att de samtalar bra även om mannen behöver lära mer om det gräsliga ämnet övergrepp.
TS själv skriver väldigt insikttsfullt och klokt tycker jag och har ju faktiskt varit ”på andra sidan” (alltså i mannens situation) i ett tidigare förhållande vilket hon också relaterar till.

Sedan ser jag lite av den klassiska buke- andan i tråden att några i princip vill slå ner på mannen oavsett- mest bara för att han är man, och den vägen tycker jag är fel att gå. Alla har lika värde och man måste kunna få uttrycka hur man känner inför sin partner oavsett kön- så länge man uttrycker det på ett civiliserat sätt, men det finns ju inget som tyder på att mannen varit otrevlig eller taskig, vad jag förstår så visar och berättar han att han blir ledsen och osäker och det är ju liksom inte ”elakt” utan snarare mänskligt

 

[ako]

Visst kan de samtala. Men de är inte två jämbördiga parter. Vet du ens vad det innebär för en människa att leva med sexuella trauman? Vad det får för konsekvenser och vilket lidande det innebär?

Varför ställer du den här frågan till mig och vad tänker du att jag ska svara? Menar du på allvar att du tycker att det är konstigt att jag tycker att båda parters känslor är lika värda att få uttalas?

 

[Hyacinth]

Å andra sidan låt oss vara realistiska och sätta saker i sitt sammanhang för det verkar inte ett dugg hälsosamt att ha sin självbild i så abnormt hög grad kopplad till partnerns kropp att man inte ens mot bakgrund av partnerns trauma klarar av att få nej utan att känna sig personligen oönskad, så som du beskriver. Det verkar osunt, på många plan. Kopplar man efter såpass avgörande information ändå så starkt ihop den tillfälliga frånvaron av sex med sin egen självbild kanske man i själva verket behöver bearbeta sina egna känslor kring sex och självbild, eventuellt med terapi. Få verktygen att förstå att ett nej inte behöver rasera självkänslan, komma till punkten där det är möjligt att frikoppla självkänslan från sex så att allt hamnar på en mer hanterbar nivå.

Att hänga upp sin självbild på sex på ett sådant extremt vis att man låter det gå ut över ens traumatiserade partner, det om något är väl dessutom att låta det bli till en större sak än det behöver vara? Självbild och sex är inte samma sak. Lyckas man med konststycket att göra en partners trauma till en fråga om sin egen självbild, vältrar man sig i känslor av att vara oönskad i den här sortens situation, då har man nog ett helt eget problem att ta itu med. Kanske är det exempelvis dags att inse att världen inte kretsar kring en själv. Kanske är det så att "den oönskade" i ett sådant fall behöver sina egna verktyg för att hantera situationen, för hur sannolikt är det att hen skulle vara oönskad när nejet till råga på allt kommer till följd av ett personligt trauma? Något slags ansvar för sina egna (inte fullt logiska) känslor borde den "avvisade" personen ändå kunna ta.

Foinix for president

 

[Hyacinth]

Fast när jag läser TS inlägg får jag känslan av att de samtalar bra även om mannen behöver lära mer om det gräsliga ämnet övergrepp.
TS själv skriver väldigt insikttsfullt och klokt tycker jag och har ju faktiskt varit ”på andra sidan” (alltså i mannens situation) i ett tidigare förhållande vilket hon också relaterar till.

Sedan ser jag lite av den klassiska buke- andan i tråden att några i princip vill slå ner på mannen oavsett- mest bara för att han är man, och den vägen tycker jag är fel att gå. Alla har lika värde och man måste kunna få uttrycka hur man känner inför sin partner oavsett kön- så länge man uttrycker det på ett civiliserat sätt, men det finns ju inget som tyder på att mannen varit otrevlig eller taskig, vad jag förstår så visar och berättar han att han blir ledsen och osäker och det är ju liksom inte ”elakt” utan snarare mänskligt

Men då tycker jag han kan be om den bekräftelsen på andra sätt än genom sex.

 

[ako]

Men då tycker jag han kan be om den bekräftelsen på andra sätt än genom sex.

Absolut! Som jag skriver- han behöver hitta ett annat förhållningssätt! Men för den sakens skull är han ju inte någon ”skurk” bara för att han berättade att han blev ledsen och kände sig oönskad / avvisad?

 

[Petruska]

Absolut! Som jag skriver- han behöver hitta ett annat förhållningssätt! Men för den sakens skull är han ju inte någon ”skurk” bara för att han berättade att han blev ledsen och kände sig oönskad / avvisad?

Han behöver hantera sina egna känslor. Det i sin tur möjliggör betydligt bättre samtal.

 

[ako]

Han behöver hantera sina egna känslor. Det i sin tur möjliggör betydligt bättre samtal.

Så är det absolut. Det jag reagerade emot var att flera verkade tycka att han per automatik var ”dum” för att han ens visade att han blev ledsen.

 

[Petruska]

Så är det absolut. Det jag reagerade emot var att flera verkade tycka att han per automatik var ”dum” för att han ens visade att han blev ledsen.

När du och andra skriver så, tolkar jag det mest som att det finns någon sorts tabu mot att kritisera en man. Att han är dum ser jag nog inte att någon skriver. Däremot verkar TS hantera även hans känslor, och det uppmuntras dessutom av flera i tråden.

 

[Raderad medlem 6459]

Absolut! Som jag skriver- han behöver hitta ett annat förhållningssätt! Men för den sakens skull är han ju inte någon ”skurk” bara för att han berättade att han blev ledsen och kände sig oönskad / avvisad?

Grejen är den att där skon klämmer för mig är att TS har berättat för sin partner om vad hon varit med om men ändå har han inga problem med att lassa över detta på henne. För mig är det märkligt. Jag kan bara se till min partner som vi fick veta om mina bekymmer när vi var en bit in i vårt samboskap. Hans reaktion var att understryka gång på gång att jag aldrig ska känna mig pressad till sex, att han under inga omständigheter vill ha sex med någon som inte jättejättegärna vill, att jag alltid kan avbryta närhelst jag vill, att det är no hard feelings. Att jag inte ska bekymra mig över honom alls, för han är okej och nöjd så länge jag är okej och nöjd. Och när jag sen avbröt en kort tid efter gjorde han ingen grej av det utan sa bara att jamen det gör ingenting, jag är jättetrött ändå. Och det har ju såklart gjort att detta blivit ett icke-problem i vår relation.

Sen tänker jag att sexlust går upp och ned under livet så för mig vore det stressande att ha en partner som kopplar ihop sin självkänsla med hur ofta vi ligger. Man kan ha det stressigt på jobbigt, saker och ting händer, man kan bli sjuk etc etc. Ska det hålla i längden så tror jag att det är viktigt att förstå.

 

[Anonym_85]

Några möten hos en psykolog som hjälper en prata kan vara bra för att komma ut ur det spinnande kugghjulet.
Ni verkar duktiga på att konversera, men ibland fastnar man och det kan behövas lite hjälp att bryta det pågående mönstret.

Angående p-piller ger dig mindre sexlust, hur känner han över att sterilisera sig så du slipper undan dessa hormoner. Dom påverkar mer än bara sexlusten. Personligen mår jag bättre utan än med. Eller vill ni ha barn i framtiden?

Ja, vi vill ha barn. Ett alternativ är ju att skippa p-piller och använda kondom, men jag gillar verkligen inte kondom. Jag gillar inte doften eller hur de känns att ta på och så får jag dessutom lätt skav av dem om de får ett litet ”veck” på sig. Förstår att det inte finns någon helt optimal lösning på preventivmedel, men det är synd!

 

[Anonym_85]

Så klart är det bra att du förstår honom.

Men det finns också en svår ojämbördighet i att du hanterar både dina och hans känslor, medan han knappt ens hanterar sina egna.

Hur menar du att han inte hanterar sina egna känslor, ännu mindre mina?

 

[Anonym_85]

Man är väldigt sårbar när man bjuder in till sex och den andra tackar nej. Med det sagt är det självklart inte OK att försöka skuldbelägga TS på något sätt, men även om den ena har varit med om något objektivt sätt mycket värre, så innebär ju inte det att den andra parten inte känner sig sårad över att så ofta vara oönskad, och därför kan råka säga saker i affekt. Han behöver inte vara någon taskig snubbe för det. Det är lätt att säga "buhu, han fick inte sex", men för många är det väldigt kopplat till ens självbild, och det är lätt att bli defensiv och säga taskiga saker för att inte visa att man blivit sårad själv. Oavsett om det är en man eller en kvinna som är den som vill ha sex oftare.

Jag tycker att det är uppenbart att problemet inte handlar om sex i grunden, utan att TS har ett trauma som inte är helt bearbetat. Det är möjligt att komma till en punkt där sex med ens partner är frikopplat från ett sexuellt trauma, för att man får verktyg att se att det inte ens nästan är samma sak. Jag röstar, som andra kloka här inne, på terapi och ev parterapi, för att försöka komma vidare från låsningen och inte låta den bli till en större sak än den behöver vara.

Jag håller med dig. Jag är dock osäker på om det går att komma till en punkt då traumat är helt bearbetat. Det är ju inte ett problem jag går och har varje dag och tänker på jämt. Jag tänker ju aldrig på det när jag väl ligger med honom, vi har ett väldigt bra sexliv. Men att det aldrig någonsin skulle göra sig påmint när något tydligt triggar är jag tveksam till.

 

[What]

Hej, jag skriver under anonymt nick på grund av ett mycket personligt problem. Jag skulle verkligen behöva era råd kring hur jag och min man ska kunna gå vidare från en komplex situation som vi har hamnat i.

Jag har en historia av våldtäkt och andra sexuella övergrepp, som så många andra kvinnor. Tillräckligt för att det är ett mirakel att jag inte har en personlig vendetta gentemot män. Men jag lyckades gå vidare, och ha en normal sexdrift och ett normalt sexbeteende. Jag reagerar fortfarande väldigt starkt när någon går över min gräns, eller tar på mig på ett sätt som jag inte är bekväm med. Det är som om hela kroppen låser sig och fryser till is på samma gång. Lyckligtvis händer detta ganska sällan eftersom jag (mestadels) behandlats med respekt av män i mitt liv de senaste 10 åren.

Sedan träffade jag en man, en fantastisk sådan. Han är omtänksam och respektfull, vill mig allt gott och vi älskar varandra. Vi har dock haft lite problem med att han har betydligt högre sexdrift än vad jag har, och här vill jag inte gå in på hur ofta vi ligger eller inte. Det relevanta är att vi har lite olika behov, och mindre viktigt vem som eventuellt har onormalt behov åt något håll. Det vet jag faktiskt inte ens själv vad jag anser om. Men det har lett till att jag lätt känner mig pressad av honom och det triggar dåliga känslor i mig. Inte för att han fortsätter ta på mig när jag säger nej eller sådant, men för att han kanske initierar sex flera gånger under en helg och jag säger nej osv. För något halvår sedan pratade vi om det här. Jag öppnade upp om mina erfarenheter av våldtäkt och min förmåga att låsa mig när jag känner mig pressad, och bad honom backa på ett tydligare sätt när jag tackat nej till sex. Ge mig lite utrymme, så kommer jag säkert att ta initiativ själv inom kort. Detta har dock inte funkat optimalt då han tycker att jag är svår att läsa av. Han upplever att han har svårt att veta när han ska gå framåt och när han ska backa, och hans lösning har varit att backa helt nu under en ganska lång tid.

Igår var han låg, och jag frågade varför. Han berättade att det känns som att jag inte vill ha sex, och att han dessutom inte vågar initiera det så ofta som han vill med risk för att pressa mig och skjuta mig ännu längre bort. Att han känner uppgivenhet. Jag själv anser att vi har sex, att vi båda tar initiativ och förstår inte problemet. Jag försöker respektera hans känslor och hans behov, även fast jag inte fullt ut förstår dem. Men.. idag är jag bara ARG! Jag känner att FÖRLÅT för att jag har blivit våldtagen och får leva resten av livet med att hantera det, jag tycker att jag sköter det ganska bra. FÖRLÅT för att p-piller är det enda bekväma alternativet för oss på marknaden så att jag, dessutom utöver mina redan befintliga problem med sex, får proppa mig med hormoner som dämpar driften ytterligare. FÖRLÅT för att mina trauman kommer i vägen för ditt behov att få komma till precis när du känner för det. Ditt privilegierade satans AS Ungefär sådär kom det ut igår, och det blev inte en så snygg diskussion från min sida..

Idag är jag ledsen, och jag är ARG. Jag är ARG över den situation som mina forna våldtäktsmän har satt mig i. Jag är ARG på min man som inte bara backar helvete långt bort vid minsta tillstymmelse av att jag känner mig pressad. Jag är ARG på mig själv som är ett minfält att leva tillsammans med och som blev ARG igår i stället för att lyssna när han öppnade upp sig kring hur han känner.

Nu är vi lite i situationen att ju mer vi pratar om det här och ju mer han öppnar upp sig om sina behov som inte blir fyllda, ju mer press känner jag och jag låser mig. Vilket leder till ännu mindre sex. Pratar vi inte om detta antar jag att det också kommer bli pannkaka eftersom det kommer skapa en klyfta mellan oss. Buke, hur ska vi gå vidare? Bör jag söka hjälp för mina trauman så att vi kommer vidare? Det gör mig också ARG Ska jag behöva gå i terapi för att min man inte har en tillstymmelse av is i magen (min bedömning i affekt just idag) och kan ta en chill pill när det drar i brallan? Eller är det helt rimligt att det är ytterst svårt att leva tillsammans med mig, att jag försummar hans behov genom att dra "trauma-kortet" så fort diskussionen dyker upp?

Ska du och prata med någon ska du göra det för din skull, att gå och prata om trauman är nog inget som är lätt. Terapi över lag, enligt min erfarenhet, är ganska jobbigt när man rör upp massa minnen.

Jag har inte blivit våldtagen men absolut hamnat i situationer där jag inte känt mig bekväm och att killar gått över min gräns och mitt förhållningssätt till sex är därav inte helt oproblematiskt.

Hade en lite liknande situation med mitt ex, han ville ha sex oftare än mig speciellt i slutet av förhållandet. Generellt var hans närhetsbehov också mycket större än mitt.
Han kunde inte alls läsa av mig, upplevde jag det som. Inte bara med sex utan kramar osv. det var mer "jag vill ha en kram, så då kommer jag krama dig" att jag försökte förklara att att jag kanske inte vill ha kramar 10 ggr per dag och inte i alla situationer, gick inte riktigt hem. Det här bidrog ju inte direkt till att jag ville ha mer sex.
Om jag tog initiativ till sex var det heller inte bra, för då var det bara när jag ville...
Han kände sig ful och oälskad för att jag inte ville ha sex (det fick jag höra flera ggr) och han ifrågasatte om jag älskade honom. För honom var sex den största bekräftelsen på att jag älskade honom (hans egna ord), sex är inte den största bekräftelsen för mig, långt ifrån.
För oss funkade det inte och det här var stor del för mig att jag gjorde slut, att känna mig otillräcklig och ifrågasatt om vad jag känner tycker jag var väldigt tärande.
För mig kan en kram jag inte vill ha lätt kännas som att någon håller fast mig.

Det behöver ju inte bli så för er såklart. Men jag tror det är viktigt att man inte tummar på sina gränser, vilket du inte verkar göra, oavsett om det inte känns rationellt med hur man känner. Jag tror inte det gynnar ens förhållande på något vis. Det låter som att din man borde försöka bli bättre på att läsa av dig (det gäller nog många män) hur man övar på sånt i praktiken vet jag dock inte.

 

[Sleepy]

För honom var sex den största bekräftelsen på att jag älskade honom

Ett förhållningssätt som känns så främmande; på samma som när sex används som en barometer för att förhållandet är bra.

 

[Anonym_85]

Grejen är den att där skon klämmer för mig är att TS har berättat för sin partner om vad hon varit med om men ändå har han inga problem med att lassa över detta på henne. För mig är det märkligt. Jag kan bara se till min partner som vi fick veta om mina bekymmer när vi var en bit in i vårt samboskap. Hans reaktion var att understryka gång på gång att jag aldrig ska känna mig pressad till sex, att han under inga omständigheter vill ha sex med någon som inte jättejättegärna vill, att jag alltid kan avbryta närhelst jag vill, att det är no hard feelings. Att jag inte ska bekymra mig över honom alls, för han är okej och nöjd så länge jag är okej och nöjd. Och när jag sen avbröt en kort tid efter gjorde han ingen grej av det utan sa bara att jamen det gör ingenting, jag är jättetrött ändå. Och det har ju såklart gjort att detta blivit ett icke-problem i vår relation.

Sen tänker jag att sexlust går upp och ned under livet så för mig vore det stressande att ha en partner som kopplar ihop sin självkänsla med hur ofta vi ligger. Man kan ha det stressigt på jobbigt, saker och ting händer, man kan bli sjuk etc etc. Ska det hålla i längden så tror jag att det är viktigt att förstå.

Det verkar som om utgångspunkten i tråden är att min man inte har visat samma förståelse. Det har han, sagt om och om igen att han inte vill att jag känner press. Försäkrat sig om att jag verkligen vill när vi har förspel. Pratat om mitt trauma, ställt frågor, lyssnat och bekräftat. Nu har han känts sig osäker på sistone och backat helt från initiativ, och det var väl det som föranledde svackan här om dagen. Jag säger inte att han ska vara fri från kritik, jag har som sagt själv kritiserat honom. Men jag ser inte alls att han är passiv i frågan och sedan lassar över sitt problem på mig som det låter på en del i tråden.