Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Min vän som bär genen har en mycket bra approach till detta:
Så länge som jag inte är sjuk är jag frisk !
Mja, om fostret eller något av fostren visar sig bära på den sjuka genen så kan man ju sluta sig till att pappan verkligen har genen.
Det vore förmodligen bättre att han testade sig först så att de vet om de behöver göra fosterdiagnosik eller inte. Men det är viktigt att veta just detta att det faktiskt inte bara är att testa sig.
Nu är jag inte säker, men känns en smula tveksamt att vården skulle gå med på att bekosta IVF om det inte är hundra att mannen bär på anlaget? Bara en fundering.
Mja, om fostret eller något av fostren visar sig bära på den sjuka genen så kan man ju sluta sig till att pappan verkligen har genen.
Det vore förmodligen bättre att han testade sig först så att de vet om de behöver göra fosterdiagnosik eller inte. Men det är viktigt att veta just detta att det faktiskt inte bara är att testa sig.
Källa: http://www.sahlgrenska.se/sv/SU/Omr...Enheter/Reproduktionsmedicin/Behandling/PGD-/Innan PGD utförs måste det aktuella paret genomgå en noggrann genetisk undersökning för att fastställa risken för att ett allvarligt sjukt barn skall födas.
Alltså är det (tyvärr) omöjligt att få IVF/PGD utan att få reda på om man bär på sjukdomen eller ej, vilket var min egentliga undran.
Så är det ju, alla är olika. En bekant till min familj dog i Huntington, och av hennes fyra barn testade sig alla, utom en. Den sistnämda resonerade ungefär som du. Jag håller med dig om att det nog kan vara lätt att säga att det bara är att testa sig, men vad göra med svaret liksom? Bara för att vi har tekniken är de etiska övervägandena nog så komplicerade.
Ja precis. Vad gör man om man får veta att man kommer bli sjuk och dö i en svår sjukdom? Vilka känslor rör det upp? Det är inte så enkelt som att bara testa sig utan man bör verkligen tänka igenom om man verkligen vill ha en stor del av sin framtid utstakad.
Folk brukar ju vara snabba med att påpeka att rutin ultraljudet man gör faktiskt är en allvarlig undersökning och att man bör tänka igenom innan vad man ska göra med svaret men här, där man inte ens kan välja om man ska behålla sin ev. framtid med ett sjukt barn eller om man ska göra abort och få chansen att få ett liv med ett friskt barn, ja då tycker många att det bara är att testa sig Jag har svårt att förstå det resonemanget.
Som jag ser det är det inte lika meningsfullt att testa sig om man inte har planer på att skaffa barn. Risken för att man har genen är ju ganska hög om någon av ens föräldrar har sjukdomen eftersom den är ärftlig. För övrigt är ju detta inte någon ovanlighet för gravida kvinnor, dem rutintestar man ju mot Hepatit B och HIV (och ev nåt mer?). Man kan förvisso tacka nej, men jag gissar att de flesta tar testet.
För min del har det alltid varit viktigt att kunna ta hand om mina barn för egen kraft, både ekonomiskt och praktiskt. Självklart kan det hända oförutsedda saker i livet men att gå in i ett föräldraskap med vetskapen om att det finns hög risk för att man kommer att få lämna över sitt ansvar till andra känns för min del som ett ganska tungt vägande skäl när man funderar över barn. Och något jag i så fall skulle vilja ha en plan för.
Som jag ser det (efter att jag läst om sjukdomen): det tar tid innan det bryter ut. Under den tiden kan man ha ett lyckligt liv som ett par med barn. Sen att veta att man ska gå igenom sin partners död och sedan ta hand om barnet själv kan nog vara jobbigt. Men att inte få skaffa (ett friskt) barn (genom tester eller adoptera) tycker jag är lite hårt.
Ja, jag tycker likadant om NUPP/KUB-testet, att man bör i förväg tänkt igenom vad man ska göra med svaret. Annars blir ju testet rätt meningslöst på ett sätt, och man belastar vården. Men antagligen beror det på att man vill skjuta obehagliga saker framför sig, och det är ju mänskligt, men då behöver man ju inte göra testet heller egentligen.
Fast då vet man ju som partner om förutsättningarna, och kan ta ställning till det. Är jag beredd att ta hela föräldraansvaret, och hur påverkar det barnet, när min partner dör? Jag tänker ofta att det också kan hända mig, jag har ju inga garantier för att min man kommer att leva under våra barns barndom. Och inte jag heller för den delen.