Sv: Respekt för handen...
Jag tror ju det, men det har vi ju pratat om.
Det menas ofta på att en häst som "rycker" har lärt sej att bestämma över handen. Jag tycker man måste se till situationen, individen, samt HUR hästen gör. Jag tycker det är svårt att diskutera det hela allmänt över nätet. Jag tycker mej behöva närma mej problematiken lite olika från häst till häst, också från situation till situation.
Min röda märr rycker alltid garanterat för att hon BEHÖVER en större ram. Dvs när eller om jag blivit för "hård" i mitt sättande av hennes ram och hon känner att hon inte "får plats". Ser jag till att följa hennes ryckande och bjuda fram min hand och låta henne söka fram till bettet, så kommer ALLTID-alltid några suckar, frustar, pustar och hon kommer till ro i arbetet genom kroppen. Effekten är så stor så jag kan inte förbise det. Visst, hon är inte dum - hon har märkt att hennes ryckande låter henne få en större ram, men eftersom jag känner hästen vet jag också vilken fantastisk kroppskännedom hon har och jag vet också att hon VET var hon behöver vara för att klara av det jag begär.
Vid arbetet vid hand händer ju aldrig detta ryckande, antagligen mest beroende på att jag där har lättare att låta henne få en större ram.
Ryckandet skvallrar på henne snarast om att jag försökt korta upp hennes ram, ge henne en för hög form, eller bara att hon hamnat i en för hög form, jag har "följt med" henne dit och sedan inte riktigt låter henne bjuda fram till handen längre.
Men som sagt - detta går lättast att visa IRL, särskilt på detta sto.
Jag rider en annan röd märr också, men där är det mycket annorlunda. Hon är lite "lat" av naturen och hamnar gärna (av födsel och ohejdad vana, hon är 26 år och har väl ridits dagligen på ett visst sätt sen hon var 3...) i ett framstupa läge, med bakdelen i en annan kommun, och med bettet/stödet som ett extra ben. Att "inte ge henne något att luta sej mot" hjälper inte (det kan ju funka på andra hästar som använder bettet och handen som "balanspinne"), hon är skogsriden senaste åren och tycker det är rätt bekvämt att få långa tyglar med.
Där är jag noga med att i första läget lura henne till att ta i bakifrån. Det görs på lite olika sätt, är ju lite av en teknikfråga vad gäller sitsen, men använder mej också av vissa övningar (trav-halt-trav, galoppfattningar etc). Man kan bli rätt "hård" med min hand och kräva att hon accepterar min ram i samband med detta. Även på henne brukar detdå komma lite suckar, frust och så lättar hon av och balanserar till sej. Hon vet ju så väl HUR hon ska jobba, det sitter inte där, bara att hon blivit bekväm med åldern.... Men på samma häst kan jag ju i situationer mer eller mindre bjuda henne min hand och låta henne hitta ett mellanläge där hon kommer igenom ännu lite till i kroppen. Men utan den inledande "respekten" för handen funkar det inte. Hon kan få för sej att rycka bara för att hon tycker jag är JOBBIG som vill ha henne att jobba. Brukar då oftast kombineras med ett sidoskutt, dvs först rycker hon åt sej tyglarna och sedan tar hon ett sidoskutt. Den som sa att hästar är dumma, vet inte vad de snackar om
.
Samtidigt så tycker jag mej märka att ryckande även på henne emellanåt är en mer eller mindre desperat förfrågan om större ram. Detta kommer oftast i samband med att hon är på väg att komma igenom i kroppen, men är inte samma ryckande som ovan utan snarare en försiktig förfrågan i munnen som efterföljs av mer desperat ryck ifall jag inte hinner med att "svara" - och följer jag med och låter henne länga ut överlinjen, komma fram-ner frma till handen, så kommer ALLTID frustandet. Detta kommer tex ofta i samband med att jag samlat henne ordentligt i galopp-arbetet och sedan lättar av något framåt och ber henne rulla på mer fram.
Vet inte om det blir så mycket vettigare, men det är ungefär som jag tänker.... Kan ju förstås vara "helfel", men jag tycker ju att detta tänk funkar för mej och de hästar jag rider.
