Relation till mamma

[krambanan]

Fast mitt svar tidigare gällde ju hur du ska förhålla dig till din mamma! Att du ska lita på att hon vet. Vad hon gör. Självklart ska du säga samma sak till din mamma- det är mitt liv, jag måste få göra mina egna beslut, bestämma över mitt liv - ibland blir det fel och oftast blir det rätt- och det är mitt liv! (Det roliga är när du får höra det av din avkomma senare och kan bara skaka på huvudet och säga ok- jag har sagt det själv, det lät bättre då, i mina öron)

Då är jag med på vad du menar.

 

[krambanan]

Ni måste försöka förändra er relation, till det bättre. I första hand till det bättre, men någonstans måste du värdera om det kanske är så att det inte kan bli sämre, bara dåligt på ett annat sätt...

Egentligen tror jag det kommer bli bättre så fort exet har flyttat. En rätt stor del av det är ju att jag inte alls kan slappna av när dom båda är på samma plats.

 

[tanten]

Någon som förstår vad jag menar?

Ja jag begriper.
L
Jag har vuxit upp med föräldrar som jag tidigt tog alldeles för stort ansvar för. De hade fullt upp med sina bekymmer. I mitt fall ingen alkohol utan psykisk sjukdom.
De hade sina bekymmer och hade inte ork att ägna sig åt ett barn också.

Jag la ner stort engagemang (ser jag nu som vuxen) på att hålla dem på gott humör, se till att de var glada, mådde bra. När de inte hade det bra klandrade jag mig själv. Barn gör så.

DU har inget ansvar för din mors onda höft!! DU har noll ansvar för att hålla henne glad och harmonisk!
Hon är vuxen och du behöver inte dadda henne.
När hon levde med en alkoholiserad make tog du antagligen en hel del ansvar för att hon skulle må bra? Det är över nu och hon klarar sig själv.

 

[Hiddeous]

Jag skulle behöva bena lite i min relation till min mamma. Jag är uppväxt med en pappa som var alkoholist och drack i perioder. Mamma och pappa skildes när jag var 15-16 år (dom gifte sig unga och hade varit gifta ca 30 år då). Under hela min uppväxt bråkade dom och i slutet pratade dom inte ens med varandra utan skrev lappar till varandra på köksbordet om det var något. När mamma skulle flytta meddelande hon pappa med en lapp på samma ställe. I bråken var pappa den som var arg och mamma den som var ledsen och fick panikattacker. Överlag har jag rätt lite minnen från min uppväxt jämfört med andra. trots det skulle jag säga att den ändå var rätt okej.

Jag har inte läst hela tråden, men en sak reflekterade jag över direkt. Nu är du gravid, och om ett tag kommer du att vara ensamstående mamma (?). Hursomhelst, din relation till din mamma kommer gissningsvis att förändras mycket efter att barnet fötts. Då behöver du hennes hjälp på ett annat sätt (främst genom avlastning) och hon kommer att ha en annan roll än i dag. Jag tycker verkligen - baserat på min egen erfarenhet - att du ska ta det lugnt med att riva upp saker i relationer till både mamman och ex-sambon. Sitt stilla i båten, för du kommer att behöva ha ett mycket bra samarbete med dem båda - för din skull och ditt barns skull. Så vänta en tid och se vad som händer när ditt liv har landat lite mer. Då har du kanske helt andra problem och nya perspektiv.

 

[Hiddeous]

Ja hon får handla men när det är saker jag vet inte kommer bli använda så känns det så onödigt. Jag vet att det är hos mig problemet ligger och jag vill bara förstå varför jag känner så. Så jag kan slippa må dåligt och gå runt och vara irriterad och ha dåligt samvete hela tiden.

Skänk sakerna till någon annan som behöver dem. Jag hade låtit henne hållas. Men hellre tydlig kommunikation (säg vad du vill och inte vill) än att gå omkring med dåligt samvete, för det är inte konstruktivt.

 

[krambanan]

Ja jag begriper.
L
Jag har vuxit upp med föräldrar som jag tidigt tog alldeles för stort ansvar för. De hade fullt upp med sina bekymmer. I mitt fall ingen alkohol utan psykisk sjukdom.
De hade sina bekymmer och hade inte ork att ägna sig åt ett barn också.

Jag la ner stort engagemang (ser jag nu som vuxen) på att hålla dem på gott humör, se till att de var glada, mådde bra. När de inte hade det bra klandrade jag mig själv. Barn gör så.

DU har inget ansvar för din mors onda höft!! DU har noll ansvar för att hålla henne glad och harmonisk!
Hon är vuxen och du behöver inte dadda henne.
När hon levde med en alkoholiserad make tog du antagligen en hel del ansvar för att hon skulle må bra? Det är över nu och hon klarar sig själv.

Alltså grejen är att jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av min barndom alls när det gäller mina föräldrar. Mer än att dom alltid var osams om dom ens pratade med varandra. Det gör att jag funderar en del på om det finns en massa saker jag förtränger? För jag har massa minnen som involverar kompisar och min ponny. Att pappa drack förstod jag först när jag närmade mig 20-25 års åldern och att det verkligen var ett problem tog ännu några år.

Jag inser nu att ansvaret jag tog för pappa när han levde har jag till stor del fört över på min mamma nu sen han gick bort. Så nu bekymrar jag mig för henne istället.

 

[tanten]

Alltså grejen är att jag kommer egentligen inte ihåg så mycket av min barndom alls när det gäller mina föräldrar. Mer än att dom alltid var osams om dom ens pratade med varandra. Det gör att jag funderar en del på om det finns en massa saker jag förtränger? För jag har massa minnen som involverar kompisar och min ponny. Att pappa drack förstod jag först när jag närmade mig 20-25 års åldern och att det verkligen var ett problem tog ännu några år.

Jag inser nu att ansvaret jag tog för pappa när han levde har jag till stor del fört över på min mamma nu sen han gick bort. Så nu bekymrar jag mig för henne istället.

Som sagt - barn tar en himla massa onödigt ansvar för sina vuxna föräldrar.

En annan sak som komplicerar när det gäller familjer med problem är att barnen inte riktigt får finnas. De vuxna har fullt upp med att hantera sina egna besvärliga liv och hinner/orkar inte bry sig om barnet.
Barn som vuxit upp i struliga familjer är inte sällan ganska svältfödda på att bli sedda.

Jag utgår förstås från in egen uppväxt men tycker att jag sett liknande mönster hos alldeles för många andra....

 

[krambanan]

Jag tror helt enkelt att jag får se till att komma iväg på Acoa-möten istället för Alanon. Alanon hjälpte mig få ordning på tankarna när det gällde min relation med mitt ex (även om han inte är en missbrukare så var jag medberoende till honom) men för att komma åt uppväxten är nog Acoa bättre.