Rädsla vid ridning (utbruten från Dressyrsnackis 14)

[Fiorano]

Nej jag skrev att det är olika beteenden, jag har aldrig skrivit att My måste göra si eller så. Tvärtom hade jag och My en omvänd diskussion för bara några veckor sen om vad man måste göra i form av uteritt där jag inte anser att man ska riskera lårbenshalsen för att hästen SKA galoppera i skogen.

Jag dömer inte My och jag svarade inte på hennes inlägg utan återigen, på Fios kategoriska inlägg att man ska sälja direkt. Jag märker att du vill läsa mina inlägg som att man måste vara modigast i världen, det har jag aldrig skrivit. Däremot anser jag att man har ett större ansvar i sitt hästägande än att byta ut hästen när den visar ett beteende man inte gillar. Obs! Återigen inte riktat mot My utan generellt.

Denna diskussionen om rädsla får det iaf att klarna för mig varför vi står så långt ifrån varandra i både denna och den förra diskussionen. För mig är det viktigt att ridningen är rolig och att jag kan ge min häst de bästa förutsättningarna, både träningsmässigt och trivselmässigt. Då går det bort att jag blir begränsad i min ridning, tex att jag skulle låta bli att rida ut pga rädsla.

Jag är inte intresserad av att behöva stå på marken och leja någon annan att rida min häst för att jag inte vill/kan/vågar. Säger inte att det på något sätt är fel att ta hjälp. Men jag har häst för min skull. För att jag vill rida, utvecklas, tävla och ha roligt med min häst.

 

[Fiorano]

En sällskapsponny annars? Som matchar spanjorens foderbehov (jag har förstått dem som rätt lättfödda generellt, PRE). Så behöver du inte ha två ridhästar, om du inte vill det. Eller du kanske menade connemara som just sällskapsponny?

Sällskap löser sig alltid. Kanske en mara, kanske en welsh cob kanske blir det två spanjorer. Vem vet. Helst vill jag har två ridhästar.

 

[Pontevecchio]

Denna diskussionen om rädsla får det iaf att klarna för mig varför vi står så långt ifrån varandra i både denna och den förra diskussionen. För mig är det viktigt att ridningen är rolig och att jag kan ge min häst de bästa förutsättningarna, både träningsmässigt och trivselmässigt. Då går det bort att jag blir begränsad i min ridning, tex att jag skulle låta bli att rida ut pga rädsla.

Jag är inte intresserad av att behöva stå på marken och leja någon annan att rida min häst för att jag inte vill/kan/vågar. Säger inte att det på något sätt är fel att ta hjälp. Men jag har häst för min skull. För att jag vill rida, utvecklas, tävla och ha roligt med min häst.

Ja för mig är Hästen det viktigaste. De är mer som husdjur för mig än riddjur eller hur man ska förklara det. Ridningen i sig är för mig en bisak, hästägandet har så många andra delar och relationen till djuret är det viktiga.

 

[Pontevecchio]

Sällskap löser sig alltid. Kanske en mara, kanske en welsh cob kanske blir det två spanjorer. Vem vet. Helst vill jag har två ridhästar.

De har en förmåga att kosta lika mycket att hålla ändå så har man tid med två ridhästar kan man lika gärna ha det.

 

[Oknytt]

Jag är inte intresserad av att behöva stå på marken och leja någon annan att rida min häst för att jag inte vill/kan/vågar. Säger inte att det på något sätt är fel att ta hjälp. Men jag har häst för min skull. För att jag vill rida, utvecklas, tävla och ha roligt med min häst.

Kunde inte ha formulerat det bättre!

 

[krus]

Denna diskussionen om rädsla får det iaf att klarna för mig varför vi står så långt ifrån varandra i både denna och den förra diskussionen. För mig är det viktigt att ridningen är rolig och att jag kan ge min häst de bästa förutsättningarna, både träningsmässigt och trivselmässigt. Då går det bort att jag blir begränsad i min ridning, tex att jag skulle låta bli att rida ut pga rädsla.

Jag är inte intresserad av att behöva stå på marken och leja någon annan att rida min häst för att jag inte vill/kan/vågar. Säger inte att det på något sätt är fel att ta hjälp. Men jag har häst för min skull. För att jag vill rida, utvecklas, tävla och ha roligt med min häst.

Håller med dig till fullo!

Jag är en sådan som understundom låter en skicklig person rida min häst i vissa lägen när jag själv fegar ur. Men det är i speciella fall, tex första uteritten efter en månad i sjukhage eller första mötet med kor varje vår (lika skräckinjagande första gången varje år uppenbarligen ). Häst är överlag en hyfsat stabil individ men jag vill inte längre rida i lägen där det kan bli lite väl stolligt. Skulle jag ha den känslan varje dag, att jag hellre skulle vilja att någon annan red, ja då skulle häst säljas. För mig är det definitivt regel ett, att det ska vara roligt att rida!

 

[Pontevecchio]

Jag tror alla tycker det ska vara kul att rida. Sen har vi alla olika syn på vad roligt är. Jag är bara förvånad över att rädsla över nånting ses så slutgiltigt och inte som ett hinder som kan överkommas.

Utveckling är ingen rak linje utan snarare en krokig kurva. För mig skulle de tuffa perioderna inte var uthärdliga Om jag inte såg glädje i relationen.

 

[Havsryttaren]

Denna diskussionen om rädsla får det iaf att klarna för mig varför vi står så långt ifrån varandra i både denna och den förra diskussionen. För mig är det viktigt att ridningen är rolig och att jag kan ge min häst de bästa förutsättningarna, både träningsmässigt och trivselmässigt. Då går det bort att jag blir begränsad i min ridning, tex att jag skulle låta bli att rida ut pga rädsla.

Jag är inte intresserad av att behöva stå på marken och leja någon annan att rida min häst för att jag inte vill/kan/vågar. Säger inte att det på något sätt är fel att ta hjälp. Men jag har häst för min skull. För att jag vill rida, utvecklas, tävla och ha roligt med min häst.

Just att ge hästen de bästa förutsättningarna var det som fick mig att till slut bestämma mig för att sälja.När jag åkte av sista gången ringde jag en god vän( duktig dressyrryttare) och frågade om hon kunde ha min häst ett tag och ” rida till” henne. Så jag flyttade dit henne och det var när jag gick med henne efter att hon fått jobba ett svettigt pass som jag fattade. Det handlade ju inte bara om mig,att jag var en dålig ägare,borde rycka upp mig och annat trams som jag matade mitt dåliga samvete med.När jag såg hennes nöjda blick,totalt avslappnad och harmonisk,så insåg jag hur mycket bättre hon trivdes med en ryttare som var klar och tydlig och där hon slapp ställa frågor hela tiden.Där och då bestämde jag mig för att sälja! Det var helt rätt beslut för oss båda. Hon kom till en ung tjej som rider överallt och jag hittade en liten Lusitano.( med små gångarter,hon har typ taxben)

 

[prinsessfeminist]

Jag tror alla tycker det ska vara kul att rida. Sen har vi alla olika syn på vad roligt är. Jag är bara förvånad över att rädsla över nånting ses så slutgiltigt och inte som ett hinder som kan överkommas.

Utveckling är ingen rak linje utan snarare en krokig kurva. För mig skulle de tuffa perioderna inte var uthärdliga Om jag inte såg glädje i relationen.

Jag håller som princip med dig, jag har också häst pga relationen.

Men jag kan ta ett dagsfärskt exempel. Idag red jag och en vän på mina två hästar. Vi red ut och den ena, han som brallar, reds av väninnan.

Vi hade nog ute i ca en timma när vi kom till en äng där man kan galoppera längs med en landsväg. Brallarhästen var lite för het på gröten och väninnan kände sig osäker på honom, så vi beslöt att jag travar först.

Ett, tu, tre hör jag lite duns och frustande, och mycket riktigt, ett par tre rejäla bocksprång och galoppen var ett faktum för ekipaget.

Jag saktade givetvis av och min väninna blev rädd och satt av så snart han stannade.

Efter en bra promenad satt hon upp igen och vi skrittade och travade lite sista biten hem.

Nu är min häst (som jag red), otroligt pigg, hon har alltid motor, men hon låter dig inte stressas. Så, trots hans frustande och busande precis bakom henne, så håller hon exakt det tempo jag bett om. Olydnad finns liksom inte.

Vi pratade om vad som skulle hänt om hon fick lite nerv och drog iväg för att han började? Då hade det inte varit kul, konstaterade vi, eftersom ängen är ett par hundra meter och vi skulle få bra fart!

Kontentan av detta exempel är att relationen är A och O. Min häst lyssnar alltid på ryttaren. Blir ryttaren osäker eller hetsig på minsta vis, då kan det gå undan, så "dödssäker" är hon ju inte.

Men pga relationen mellan henne och mig, så är hon lätt för mig att rida. Jag litar helt på henne och vice versa.

Relationen till brallar-killen är inte lika självklar. Han tar lite kommandot och känner han att ryttaren blir lite tvekande i att styra honom, så hittar han på hyss.

Nu gick det bra idag, min väninna satt ju av frivilligt och på sina egna villkor, men hon var lite skärrad och tycker att han känns opålitlig när han busar. Framförallt är det läskigt om han drar på med bockserier bredvid en väg med trafik.

Hon hade aldrig ridit ut på honom själv eller ihop med någon stressad häst, för hon hade blivit för rädd.

Nu kommer hon rida honom igen och hon blev inte så rädd, och då kan man ju "jobba på rädslan", men jag vet att hon inte skulle köpa en sådan häst.

Hon vill kunna slappna av på en uteritt och med honom kan man inte det riktigt. Vi är olika och prioriterar olika.

Själv känner jag att hans nycker är ok, och jag blir inte rädd. Däremot har jag respekt för hennes osäkerhet.

 

[Karoliten]

Tycker ni talar om lite olika saker här..,,, Jag tror ingen menar att man i längden ska behålla en häst man är rädd för varje dag eller efter en period inser att man inte klaffar med. Jag tror de flesta försöker olika lösningar och blir det inte bättre får man gå skilda vägar.
Med tiden ju fler hästar man stöter på ju mer förstår man vilka hästar som passar en. Det kan ju också skilja olika tider av livet.
Min egen personligs åsikt är att stöter man på problem försök lösa dem tillsammans med någon eller att någon annan tränar hästen ett tag. Hur det än är så ger man det en ”chans” samt lär sig något. Funkar det ändå inte sälj.Man kan ju ge en häst chans på så många olika sätt

 

[nullo-modo]

Jag tror alla tycker det ska vara kul att rida. Sen har vi alla olika syn på vad roligt är. Jag är bara förvånad över att rädsla över nånting ses så slutgiltigt och inte som ett hinder som kan överkommas.

Utveckling är ingen rak linje utan snarare en krokig kurva. För mig skulle de tuffa perioderna inte var uthärdliga Om jag inte såg glädje i relationen.

Min ena häst kan skrämma mig ibland då han kan ta i så förbannat i galoppen, det kan jag leva med för han är så himmla trevlig annars och är ingen större rädsla hos mig.

Min andra är livrädd för får och har skrämt mig till den grad att jag undviker att rida en väg med henne som innebär att möta får. Skulle det bli fler som har får här så blir det sälja eller inte rida henne mer då jag aldrig skulle kunna lita på henne vid får.

Finns alltså olika grader av rädd för mig.

 

[prinsessfeminist]

Just att ge hästen de bästa förutsättningarna var det som fick mig att till slut bestämma mig för att sälja.När jag åkte av sista gången ringde jag en god vän( duktig dressyrryttare) och frågade om hon kunde ha min häst ett tag och ” rida till” henne. Så jag flyttade dit henne och det var när jag gick med henne efter att hon fått jobba ett svettigt pass som jag fattade. Det handlade ju inte bara om mig,att jag var en dålig ägare,borde rycka upp mig och annat trams som jag matade mitt dåliga samvete med.När jag såg hennes nöjda blick,totalt avslappnad och harmonisk,så insåg jag hur mycket bättre hon trivdes med en ryttare som var klar och tydlig och där hon slapp ställa frågor hela tiden.Där och då bestämde jag mig för att sälja! Det var helt rätt beslut för oss båda. Hon kom till en ung tjej som rider överallt och jag hittade en liten Lusitano.( med små gångarter,hon har typ taxben)

Precis så är det ju! Jag tycker att en liknelse med hundar kan illustrera exakt det du beskriver.

Alla kan älska hundar, och vilja ha olika raser, men alla raser är inte för alla.

Jag skulle inte rekommendera en rottweiler till en hundägare som bara vill ha en hund att gulla med och som skall bli följsam "av sig själv". Då hade jag hellre föreslagit en ras av mer följsam karaktär.

Jag tror inte heller på att den som är tydlig och kräver exakt disciplin skulle passa med en bulldog eller en leonberger.

Bara för att man inte passar med vissa raser behöver man inte vara en dålig hundägare.

Jag har sett hästar trivas så superbra med vissa ryttare och i nästa stund avsky andra, så hästarna själva kan också visa sina preferenser. Sedan kan man lägga till utbildningsnivå på respektive part. En oerfaren ryttare på oerfaren häst blir inte alltid så bra, även om undantag finns.

Vad roligt att det blev så bra för både dig och hästen! Det är ju det bästa när det blir det blir så. Stort av dig att inse, dessutom!

 

[Fiorano]

Ja för mig är Hästen det viktigaste. De är mer som husdjur för mig än riddjur eller hur man ska förklara det. Ridningen i sig är för mig en bisak, hästägandet har så många andra delar och relationen till djuret är det viktiga.

Jag har svårt att se hur relationen kan bli helt bra när det finns en rädsla som begränsar en. Ridningen är viktig för mig men det är inte för att jag inte KAN rida hästen som jag säljer, utan för att jag inte VILL. Det är en enorm skillnad. Har haft så mycket konvalescenttid med mina hästar och jag värdesätter också min relation till hästen väldigt högt.

 

[prinsessfeminist]

Tycker ni talar om lite olika saker här..,,, Jag tror ingen menar att man i längden ska behålla en häst man är rädd för varje dag eller efter en period inser att man inte klaffar med. Jag tror de flesta försöker olika lösningar och blir det inte bättre får man gå skilda vägar.
Med tiden ju fler hästar man stöter på ju mer förstår man vilka hästar som passar en. Det kan ju också skilja olika tider av livet.
Min egen personligs åsikt är att stöter man på problem försök lösa dem tillsammans med någon eller att någon annan tränar hästen ett tag. Hur det än är så ger man det en ”chans” samt lär sig något. Funkar det ändå inte sälj.Man kan ju ge en häst chans på så många olika sätt

Jag instämmer, men inte om man varit med om ett trauma. Det finns grader av rädsla, tänker jag.

 

[prinsessfeminist]

Jag har svårt att se hur relationen kan bli helt bra när det finns en rädsla som begränsar en. Ridningen är viktig för mig men det är inte för att jag inte KAN rida hästen som jag säljer, utan för att jag inte VILL. Det är en enorm skillnad. Har haft så mycket konvalescenttid med mina hästar och jag värdesätter också min relation till hästen väldigt högt.

Rädslan är kanske per definition ett brustet förtroende?

Ju mer jag tänker på din olycka och hur jag trivs med vissa hästar och mindre med vissa, så är förtroendet allt.

Tokiga hästar som inte är som andra, rädda hästar som behöver en tydlig och lugn ryttare, sävliga hästar som ändå får roligt för att ryttaren är peppig, alla sorter alltså, kommer mest till sin rätt där tilliten är stor.

Så snart tilliten brister från ena eller andra parten, så är det svårt, eller iaf mycket svårare att komma vidare.

Kan det vara så att rädsla och brustet förtroende är samma sak? Eller åtminstone väldigt nära varandra?

 

[Karoliten]

Jag instämmer, men inte om man varit med om ett trauma. Det finns grader av rädsla, tänker jag.

Ja klart det finns , därför jag skrev att man kunde ge en häst olika typer av chans tex någon rider den ett tag tills man sätter ut annons osv

 

[prinsessfeminist]

Ja klart det finns , därför jag skrev att man kunde ge en häst olika typer av chans tex någon rider den ett tag tills man sätter ut annons osv

Att någon håller igång hästen fram till försäljning tycker jag är en självklarhet.

Däremot så har vi olika uppfattning gällande en chans till. Finns inte förtroendet för sin egen förmåga eller hästen, då skall man inte behöva ge hästen en chans.

Man kan absolut vara helt klar över att det inte blir aktuellt med några fler försök.

Varför, liksom, om man redan bestämt sig?

 

[Karoliten]

Att någon håller igång hästen fram till försäljning tycker jag är en självklarhet.

Däremot så har vi olika uppfattning gällande en chans till. Finns inte förtroendet för sin egen förmåga eller hästen, då skall man inte behöva ge hästen en chans.

Man kan absolut vara helt klar över att det inte blir aktuellt med några fler försök.

Varför, liksom, om man redan bestämt sig?

respekterar din åsikt, själv tror jag man inte vet det så vida man inte provat (utom vid en extrem olycka). Jag kan tänka mig det är lite som att ha varit med om en stor trafikolycka...

 

[Pontevecchio]

Rädslan är kanske per definition ett brustet förtroende?

Ju mer jag tänker på din olycka och hur jag trivs med vissa hästar och mindre med vissa, så är förtroendet allt.

Tokiga hästar som inte är som andra, rädda hästar som behöver en tydlig och lugn ryttare, sävliga hästar som ändå får roligt för att ryttaren är peppig, alla sorter alltså, kommer mest till sin rätt där tilliten är stor.

Så snart tilliten brister från ena eller andra parten, så är det svårt, eller iaf mycket svårare att komma vidare.

Kan det vara så att rädsla och brustet förtroende är samma sak? Eller åtminstone väldigt nära varandra?

Jag är inne på samma tanke. Och när man kommer över svårigheter ihop blir förtroendet ÄNNu större.
Jag vågade knappt rida min första häst första året men behöll henne. När jag miste henne efter 16 år var det som att förlora en del av mig själv. Vi kände varandra så utan och innan att jag hade svårt att inte förmänskliga henne.

Min nuvarande häst vill hoppa höga hinder, jag avstår. Inte av rädsla utan för att det bara vore farligt för oss båda. För vissa är det säkert en begränsning men jag är bara glad att slippa. Det är en större njutning att se honom komma till sin rätt under en bra ryttare.

 

[prinsessfeminist]

Jag är inne på samma tanke. Och när man kommer över svårigheter ihop blir förtroendet ÄNNu större.
Jag vågade knappt rida min första häst första året men behöll henne. När jag miste henne efter 16 år var det som att förlora en del av mig själv. Vi kände varandra så utan och innan att jag hade svårt att inte förmänskliga henne.

Min nuvarande häst vill hoppa höga hinder, jag avstår. Inte av rädsla utan för att det bara vore farligt för oss båda. För vissa är det säkert en begränsning men jag är bara glad att slippa. Det är en större njutning att se honom komma till sin rätt under en bra ryttare.

Men då upplåter du hästen åt någon annan?

Det hade jag haft svårare för, om det inte bara var ibland, vill säga. Jag vill kunna rida min häst själv och ha roligt tillsammans med den.

Hade jag inte vågat rida ut, och låtit någon annan göra det, då hade det inte varit lika kul att ha häst, tycker jag.

Men jag förstår precis vad du menar med relationen. När den är stark och närmast beskriven som själslig samhörighet, då har man en häst för livet!