jagvetinte
Trådstartare
Hej alla fina bukare!
Jag har sedan ett halvår tillbaka min första relation (i mitt 24 åriga liv). Eftersom jag inte har några tidigare referenser så har jag svårt att avgöra om det är såhär det ska vara.
Jag känner mig väldigt osäker och vet inte hur jag vill ha det. Brukar vanligtvis ha lätt för att fatta beslut och bestämma mig för vad jag tycker om saker och ting men just nu vet jag varken ut eller in.
För att ta det från början. Vi träffades för ungefär åtta månader sedan. Jag blev otroligt förtjust i honom med en gång och fick känslor som jag knappt trodde fanns eftersom jag aldrig känt så tidigare.
Han var totalt ointresserad men jag var ivrigt på honom för att få träffas och lyckades ibland. Efter någon månads tid började vi träffas lite mer regelbundet och efter två månader blev vi tillsammans. Han var fortfarande lite loj och verkade inte speciellt intresserad men gick med på att ses ungefär en gång i veckan/varannan vecka. I samband med att vi blev tillsammans fick jag jobb långt bort och flyttade vilket försvårade att träffas oftare. Jag såg till att planera allt utifrån honom och var den som såg till att vi kunde träffas. Var oftast jag som åkte till honom osv.
Jag längtade otroligt mycket efter honom, något som jag inte riktigt kände var besvarat men vi fortsatte under några månaders tid att träffas cirka tre gånger i månaden, vilket jag tyckte var för sällan medan han verkade tycka det var ganska lagom. Han var otroligt gullig när vi sågs men däremellan verkade han inte ha några behov av att höras alls.
Jag uttryckte mina behov av att höras mer vilket han uppmärksammade och blev bättre på att höra av sig, även om det fortfarande inte känns som om han har något behov av det.
Under sommaren hade vi möjlighet att umgås lite mer och var iväg på semester tillsammans. Jag upplevde att hans känslor blev starkare och att våra relation utvecklades till det bättre.
Jag stod inte riktigt ut med tanken på hur situationen skulle bli efter sommars och sa upp mig på jobbet för att flytta närmare honom. Vi bor i dagsläget cirka en timma från varandra.
Nu träffas vi oftare och jag tvivlar inte längre på vad han känner för mig. Men jag går hela tiden och funderar på om vi är rätt för varandra. Jag har blivit så osäker och fått så dåligt självförtroende sen jag träffade honom. Känner mig hela tiden otillräcklig. Kanske pga att det tog så lång tid för honom att tycka om mig.
Han är verkligen jättesnäll, tar sig alltid tid att lyssna och skulle aldrig säga något elakt. Ändå blir mitt självförtroende allt sämre. förstår inte riktigt vad som är problemet. Nu är vi ju där jag önskade att vi skulle hamna -när vi äntligen har samma känslor för varandra, bara det att det tagit ett halvår att komma hit.
Jag älskar honom, det tvivlar jag inte på, men känner ändå att jag kanske skulle må bättre utan honom. Förstår inte riktigt var problemet ligger.
Hade vi varit rätt för varandra hade det inte tagit ett halvår för honom att få samma känslor för mig som jag har för honom tänker jag
Hoppas någon utomstående orkar läsa detta. Kanske finns det någon som varit i samma situation som kan komma med hjälpande kommentarer. Tack på förhand!
Jag har sedan ett halvår tillbaka min första relation (i mitt 24 åriga liv). Eftersom jag inte har några tidigare referenser så har jag svårt att avgöra om det är såhär det ska vara.
Jag känner mig väldigt osäker och vet inte hur jag vill ha det. Brukar vanligtvis ha lätt för att fatta beslut och bestämma mig för vad jag tycker om saker och ting men just nu vet jag varken ut eller in.
För att ta det från början. Vi träffades för ungefär åtta månader sedan. Jag blev otroligt förtjust i honom med en gång och fick känslor som jag knappt trodde fanns eftersom jag aldrig känt så tidigare.
Han var totalt ointresserad men jag var ivrigt på honom för att få träffas och lyckades ibland. Efter någon månads tid började vi träffas lite mer regelbundet och efter två månader blev vi tillsammans. Han var fortfarande lite loj och verkade inte speciellt intresserad men gick med på att ses ungefär en gång i veckan/varannan vecka. I samband med att vi blev tillsammans fick jag jobb långt bort och flyttade vilket försvårade att träffas oftare. Jag såg till att planera allt utifrån honom och var den som såg till att vi kunde träffas. Var oftast jag som åkte till honom osv.
Jag längtade otroligt mycket efter honom, något som jag inte riktigt kände var besvarat men vi fortsatte under några månaders tid att träffas cirka tre gånger i månaden, vilket jag tyckte var för sällan medan han verkade tycka det var ganska lagom. Han var otroligt gullig när vi sågs men däremellan verkade han inte ha några behov av att höras alls.
Jag uttryckte mina behov av att höras mer vilket han uppmärksammade och blev bättre på att höra av sig, även om det fortfarande inte känns som om han har något behov av det.
Under sommaren hade vi möjlighet att umgås lite mer och var iväg på semester tillsammans. Jag upplevde att hans känslor blev starkare och att våra relation utvecklades till det bättre.
Jag stod inte riktigt ut med tanken på hur situationen skulle bli efter sommars och sa upp mig på jobbet för att flytta närmare honom. Vi bor i dagsläget cirka en timma från varandra.
Nu träffas vi oftare och jag tvivlar inte längre på vad han känner för mig. Men jag går hela tiden och funderar på om vi är rätt för varandra. Jag har blivit så osäker och fått så dåligt självförtroende sen jag träffade honom. Känner mig hela tiden otillräcklig. Kanske pga att det tog så lång tid för honom att tycka om mig.
Han är verkligen jättesnäll, tar sig alltid tid att lyssna och skulle aldrig säga något elakt. Ändå blir mitt självförtroende allt sämre. förstår inte riktigt vad som är problemet. Nu är vi ju där jag önskade att vi skulle hamna -när vi äntligen har samma känslor för varandra, bara det att det tagit ett halvår att komma hit.
Jag älskar honom, det tvivlar jag inte på, men känner ändå att jag kanske skulle må bättre utan honom. Förstår inte riktigt var problemet ligger.
Hade vi varit rätt för varandra hade det inte tagit ett halvår för honom att få samma känslor för mig som jag har för honom tänker jag
Hoppas någon utomstående orkar läsa detta. Kanske finns det någon som varit i samma situation som kan komma med hjälpande kommentarer. Tack på förhand!
