Ibland har man en otrolig tur
Det skulle vara kul om det gick att ordna gruppresa till Birmingham!
På hästfronten så händer inte så mycket hos mig heller mest pga väder, underlag och mörker. Jag har dock upptäckt att det går att göra mycket även bara när man leder till och från hagen. Bonden jag hyr stallet av har t ex en stor timmer last utanför stalldörren nu och detta har skapat en small "tunnel" mot där han har veden staplat. Det går ju att gå runt alltihop men det är också kul att leka driving game och få hästarna att gå före mig igenom den där långa smala gången! I början var det svårt men nu tycker dem att det är hur lätt som helst!
Det är så mörkt vid in- och utsläpp också. Igårkväll när jag skulle ta in mina så såg jag inte till valacken - däremot hörde jag hur han blåste och lät jätteräddd. Undrade vad det kunde vara som var så skrämmande för just honom och inte stoet. Han kom inte fram som vanligt heller ur mörkret utan till slut öppnade jag grinden och började gå ifrån hagen mot stallet. Han sprang då till mig och jag strök honom och försökte lugna honom, han gick sedan bredvid mig resten av vägen in. När hon kom in i stallet var han fortf jätterädd men jag tänkte att han skulle väl lugna sig om en stund. Imorse var jag ledig från jobbet då hovslagaren skulle komma så det var nästan ljust för en gångs skull när jag skulle släppa ut dem. Valacken ville inte gå ur sin box! Jag tog ut stoet men valacken ville fortf inte gå ur boxen! Han verkade livrädd! Jag strök honom och fick honom ut till slut men sedan stannade han igen och vägrade röra sig ur fläcken - mer "friendly game" och till slut gick han med mig. Han brukar springa mot hötäpparna när han kommer in i hagen men imorse stod han kvar innanför grinden, tittade mot mig och krafsade med framfötterna! Jag gick in i hagen till honom. Jag började fundera på om han hade plötsligt blivit blind eller något. Han gick med mig till en hötäpp och plötsligt såg jag med stor förskräckelse vad felet var ...........det satt en tunn, stålvajer fast vid ena bakhov. En stålvajer som kunde ha skurit av alla senor mm i ett ben, en stålvajer som måste ha legat begravt under jorden i hagen någonstans men som nu kommit fram under den här konstiga vintern.
Stackars stackars häst.
Han hade förtvivlat försökt tala om för mig och jag hade inte lyssnat tillräckligt bra.
En vanlig morgon hade jag fått ut honom i hagen i kolsvarta mörkret och inte sett något. Vajern syndes knappt något - den var osynlig när han var i boxen och nästintill osynlig mot backen. Hade jag lyft bakhovarna hade jag kanske sett den - den satt fast mellan skon och hoven. Omöjligt för mig att rubba. Han är så himla rädd för saker som sitter fast på sig och släper efter flera olyckliga tillbud så det var det mest skrämmande som han kunde uppleva. Samtidigt så känns det att vi har nått vissa framgång för innan PNH skulle han nog har stuckit genom hagen och försvunnit om något satt fast. Nu kändes det tydligt att han istället sökte sig till mig för stöd och hjälp (inte för att han fick det
). Så ibland har man tur - vajern kunde ju ha fastnat mot något i hagen och kanske kommit ett varv runt bakbenet. Jag törs knappt tänka på vad som då hade hänt!
och vill inte annat än leka med min häst!!! Han ser också ut som om han tycker det är roligare!
