Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också 
Jag är i 30-års ålder och lever ensam med mina djur. Jag skulle vilja ha ett barn i framtiden, vilket jag nog dock kommer försöka få på egen hand (dvs jag letar inte aktivt efter en partner - jag trivs bra med att leva själv). Jag kommer ursprungligen från mellanskåne, och majoriteten av familjen finns kvar där (mamma, pappa (båda snart 60 år), pappas nya fru, 2 syskon, mor- och farföräldrar (ca i 80-års åldern). Jag har dock flyttat några timmar bort med bil, och även ett syskon bor här. Jag brukar åka ner till Skåne några gånger om året och hälsa på, men både min mamma och mormor och säkert även syskonen hade nog gillat det väldigt mycket om jag hade flyttat ner igen. Framförallt mamma och mormor frågar en del om jag inte planerar att flytta ner igen.
Jag trivs dock väldigt bra med både mitt hus och mitt jobb, och hade någon frågat mig igår hade jag inte haft några som helst planer på att ändra på något. Jag, liksom mina syskon, fick för en del år sedan hjälp av farfar med en summa pengar - i mitt fall gick de till handpenning till huset jag köpte (inget dyrt hus, utan det låg på under miljonen). Jag trivs bra med mitt relativt lilla hus, jag trivs väldigt bra med placeringen (behöver t.ex. inte en bil för att ta mig till tätorten, men jag har ändå inga grannar direkt inpå utan det är skog och ängar och liknande). Jobbet trivs jag som sagt med, jag har en bra lön (över medel definitivt om jag kollar SCB medianlön, men inte högsta lönerna som finns), och jag tror att det skulle vara svårt att hitta ett annat jobb i min bransch som jag trivs så mycket med i och med att jag vant mig vid flexibiliteten, uppgifterna, arbetssättet etc. Jag har inga vänner kvar utanför familjen i Skåne, jag har tappat kontakten med alla, men däremot har jag lärt känna en hel del här där jag bor nu.
Idag meddelade min farfar att han tänker ge mig och mina syskon 2 miljoner kronor var, nu lite mer direkt (dvs inte vänta tills han och farmor dör, han vill inte krångla med testamente lät det som). Pappa kommer fortfarande att få mer än 50% i arv.
Jag hade ingen aning om att farfar hade så mycket pengar. Att han hade mer pengar sparade, och att det skulle bli ett litet arv, ja. Vi har alla vetat att om något går riktigt åt skogen, så finns han där och kan hjälpa till. Men inte att det var den summan, och inte nu.
Så vad gör jag nu?
Förhoppningsvis kan jag hålla huvudet kallt, och inte spendera allt. Det känns som om det är alldeles för lätt att det händer.
Den enklaste planen är att spara typ hälften (mer?) för "bad days" och framtiden, lösa ut lånet jag har kvar (ca 500'-600') när räntan inte längre är låst, spara en del för framtida renoveringar (t.ex. bygga om delar av uterum till barnrum, ifall jag skulle bli gravid och få barn), och eventuellt något litet köp (kanske en elcykel, en billig begagnad hästtransport och liknande). Dvs bo kvar där jag gör, fortsätta med jobbet, och inga större förändringar i mitt liv. Min lön räcker ju egentligen till för alla vardagliga utgifter. Jag är inte någon som älskar att ut och resa, även om jag hade velat åka på en ridresa någon gång i livet, och jag är inte typen av person som skulle köpa en svindyr bil, flera hundra tusen kronors häst eller liknande.
Men. Jag skulle också kunna flytta ner till Skåne igen, för att vara närmare familjen. En av anledningarna till att jag trivs bättre här är att hus i Skåne verkar vara mycket dyrare än orten jag bor på. Jag har idag en bra lön, men vill inte låsa upp mig på ett dyrt hus där jag sitter fast med en hög lånekostnad på varje månad - men med 2 miljoner skulle det kanske inte vara samma problem. Jag tror att det skulle vara svårt att hitta samma typ av läge som här, vilket jag trivs väldigt mycket med (dvs cykelavstånd till mataffär, tåg etc., där det går direkttåg till orten där jag jobbar, men inga grannar inom de närmaste hundra metrarna, tillräckligt med yta för att kunna ha en ordentlig trädgård och även, utöver det, ha hästar (dock arrenderad mark i dagsläget)). Jag föredrar också platser med färre människor och hus (Skåne känns fullt med folk), jag föredrar vintrarna här (som faktiskt är vita en hyfsad del av tiden) och jag tycker bättre om naturen (att det är natur, och inte bara åkrar). Och det skulle, som sagt, nog vara svårt att hitta ett jobb som jag trivs så bra med som jag gör med det här. Men det hade varit trevligt att smidigare kunna hälsa på familjen, och det hade ju definitivt varit smidigare om jag skaffar barn i framtiden.
Men det är inte heller helt problemfritt. Mamma bor i dagsläget kvar i sitt föräldrahem tillsammans med ett av mina syskon, men det är alldeles för stort (2 hektar trädgård, >200 kvm gammalt stenhus från 1800-talet och ett ännu större garage/stall) för henne att kunna sköta då hon har en del sjukdomshistorik som gör att hon inte kan jobba (dvs minimala inkomster), och inte heller har ork att ta hand om det ordentligt. Hon kommer aldrig att självmant flytta. Systern (ca 25 år) har även hon sjukdomshistorik både fysiskt och mentalt, har minimala inkomster, har varken ork/möjlighet/intresse för att ta hand om hemmet eller gå klart gymnasiet (eller högstadiet, jag minns inte exakt när det var hon slutade helt) eller skaffa ett jobb eller flytta hemifrån eller ens hjälpa till med något i hemmet. Majoriteten av dagen spelar hon datorspel och pratar med sina kompisar i spelet. Behöver hon åka någonstans kör mamma henne, och sköter allt som tvätt och städning och liknande. Mamma vet nog inte vad hon skulle göra utan någon i huset, hon hade gärna haft alla oss syskon boende där, så hon har inte precis försökt få henne att flytta ut och skaffa sig ett eget hem eller bli mer självständig. Huset har visserligen en bra bas, men det sköts ju inte om som det ska så det blir mer och mer förfallet (garaget har några enorma sprickor i väggarna, tak skulle behöva bytas, golv inne i huset sviktar extremt på några ställen etc.), vintertid väljer hon ut rum som hon värmer upp. Det är ett jättetrevligt hus, men jag tror inte att någon av oss syskon är intresserade av att ta över det i framtiden - det är nog många miljoner som hade kunnat gå in i att rusta upp det igen till skicket det var i för 30 år sedan, och jag själv trivs nog bättre med ett litet hus. Pappa har sin nya familj (sedan jag var i tonåren) med sin nya fru och hennes barn och barnbarn, där jag (och troligtvis även syskonen) mer känns som besökare än riktigt del i familjen. Mor- och farföräldrar är alla i 80-års åldern - morfar är dement sedan några år, och det blir vanligare att farmor och farfar inte orkar komma på t.ex. julafton och liknande. Åldern börjar också märkas på mormor.
Som det är nu är det jättetrevligt att komma ner och hälsa på alla de gånger under året jag åker ner, och t.ex. i våras kunde jag vara nere och jobba någon vecka (så inte bara på helgen, som det annars är), och när jag är där försöker jag passa på att hjälpa till med lite saker som behöver fixas. Det blir ju mer av en "händelse" av det, och att man faktiskt spenderar kvalitetstid med dem då (vilket jag nog inte gör på samma sätt med syskonet som bor här uppe). Jag pratar relativt mycket i telefon med mamma normalt sett i vardagen. Men det är också väldigt skönt att komma hem till lugnet, och att bara ha mitt eget som måste göras.
Vad ska jag göra?
Jag är i 30-års ålder och lever ensam med mina djur. Jag skulle vilja ha ett barn i framtiden, vilket jag nog dock kommer försöka få på egen hand (dvs jag letar inte aktivt efter en partner - jag trivs bra med att leva själv). Jag kommer ursprungligen från mellanskåne, och majoriteten av familjen finns kvar där (mamma, pappa (båda snart 60 år), pappas nya fru, 2 syskon, mor- och farföräldrar (ca i 80-års åldern). Jag har dock flyttat några timmar bort med bil, och även ett syskon bor här. Jag brukar åka ner till Skåne några gånger om året och hälsa på, men både min mamma och mormor och säkert även syskonen hade nog gillat det väldigt mycket om jag hade flyttat ner igen. Framförallt mamma och mormor frågar en del om jag inte planerar att flytta ner igen.
Jag trivs dock väldigt bra med både mitt hus och mitt jobb, och hade någon frågat mig igår hade jag inte haft några som helst planer på att ändra på något. Jag, liksom mina syskon, fick för en del år sedan hjälp av farfar med en summa pengar - i mitt fall gick de till handpenning till huset jag köpte (inget dyrt hus, utan det låg på under miljonen). Jag trivs bra med mitt relativt lilla hus, jag trivs väldigt bra med placeringen (behöver t.ex. inte en bil för att ta mig till tätorten, men jag har ändå inga grannar direkt inpå utan det är skog och ängar och liknande). Jobbet trivs jag som sagt med, jag har en bra lön (över medel definitivt om jag kollar SCB medianlön, men inte högsta lönerna som finns), och jag tror att det skulle vara svårt att hitta ett annat jobb i min bransch som jag trivs så mycket med i och med att jag vant mig vid flexibiliteten, uppgifterna, arbetssättet etc. Jag har inga vänner kvar utanför familjen i Skåne, jag har tappat kontakten med alla, men däremot har jag lärt känna en hel del här där jag bor nu.
Idag meddelade min farfar att han tänker ge mig och mina syskon 2 miljoner kronor var, nu lite mer direkt (dvs inte vänta tills han och farmor dör, han vill inte krångla med testamente lät det som). Pappa kommer fortfarande att få mer än 50% i arv.
Jag hade ingen aning om att farfar hade så mycket pengar. Att han hade mer pengar sparade, och att det skulle bli ett litet arv, ja. Vi har alla vetat att om något går riktigt åt skogen, så finns han där och kan hjälpa till. Men inte att det var den summan, och inte nu.
Så vad gör jag nu?
Förhoppningsvis kan jag hålla huvudet kallt, och inte spendera allt. Det känns som om det är alldeles för lätt att det händer.
Den enklaste planen är att spara typ hälften (mer?) för "bad days" och framtiden, lösa ut lånet jag har kvar (ca 500'-600') när räntan inte längre är låst, spara en del för framtida renoveringar (t.ex. bygga om delar av uterum till barnrum, ifall jag skulle bli gravid och få barn), och eventuellt något litet köp (kanske en elcykel, en billig begagnad hästtransport och liknande). Dvs bo kvar där jag gör, fortsätta med jobbet, och inga större förändringar i mitt liv. Min lön räcker ju egentligen till för alla vardagliga utgifter. Jag är inte någon som älskar att ut och resa, även om jag hade velat åka på en ridresa någon gång i livet, och jag är inte typen av person som skulle köpa en svindyr bil, flera hundra tusen kronors häst eller liknande.
Men. Jag skulle också kunna flytta ner till Skåne igen, för att vara närmare familjen. En av anledningarna till att jag trivs bättre här är att hus i Skåne verkar vara mycket dyrare än orten jag bor på. Jag har idag en bra lön, men vill inte låsa upp mig på ett dyrt hus där jag sitter fast med en hög lånekostnad på varje månad - men med 2 miljoner skulle det kanske inte vara samma problem. Jag tror att det skulle vara svårt att hitta samma typ av läge som här, vilket jag trivs väldigt mycket med (dvs cykelavstånd till mataffär, tåg etc., där det går direkttåg till orten där jag jobbar, men inga grannar inom de närmaste hundra metrarna, tillräckligt med yta för att kunna ha en ordentlig trädgård och även, utöver det, ha hästar (dock arrenderad mark i dagsläget)). Jag föredrar också platser med färre människor och hus (Skåne känns fullt med folk
), jag föredrar vintrarna här (som faktiskt är vita en hyfsad del av tiden) och jag tycker bättre om naturen (att det är natur, och inte bara åkrar). Och det skulle, som sagt, nog vara svårt att hitta ett jobb som jag trivs så bra med som jag gör med det här. Men det hade varit trevligt att smidigare kunna hälsa på familjen, och det hade ju definitivt varit smidigare om jag skaffar barn i framtiden.Men det är inte heller helt problemfritt. Mamma bor i dagsläget kvar i sitt föräldrahem tillsammans med ett av mina syskon, men det är alldeles för stort (2 hektar trädgård, >200 kvm gammalt stenhus från 1800-talet och ett ännu större garage/stall) för henne att kunna sköta då hon har en del sjukdomshistorik som gör att hon inte kan jobba (dvs minimala inkomster), och inte heller har ork att ta hand om det ordentligt. Hon kommer aldrig att självmant flytta. Systern (ca 25 år) har även hon sjukdomshistorik både fysiskt och mentalt, har minimala inkomster, har varken ork/möjlighet/intresse för att ta hand om hemmet eller gå klart gymnasiet (eller högstadiet, jag minns inte exakt när det var hon slutade helt) eller skaffa ett jobb eller flytta hemifrån eller ens hjälpa till med något i hemmet. Majoriteten av dagen spelar hon datorspel och pratar med sina kompisar i spelet. Behöver hon åka någonstans kör mamma henne, och sköter allt som tvätt och städning och liknande. Mamma vet nog inte vad hon skulle göra utan någon i huset, hon hade gärna haft alla oss syskon boende där, så hon har inte precis försökt få henne att flytta ut och skaffa sig ett eget hem eller bli mer självständig. Huset har visserligen en bra bas, men det sköts ju inte om som det ska så det blir mer och mer förfallet (garaget har några enorma sprickor i väggarna, tak skulle behöva bytas, golv inne i huset sviktar extremt på några ställen etc.), vintertid väljer hon ut rum som hon värmer upp. Det är ett jättetrevligt hus, men jag tror inte att någon av oss syskon är intresserade av att ta över det i framtiden - det är nog många miljoner som hade kunnat gå in i att rusta upp det igen till skicket det var i för 30 år sedan, och jag själv trivs nog bättre med ett litet hus. Pappa har sin nya familj (sedan jag var i tonåren) med sin nya fru och hennes barn och barnbarn, där jag (och troligtvis även syskonen) mer känns som besökare än riktigt del i familjen. Mor- och farföräldrar är alla i 80-års åldern - morfar är dement sedan några år, och det blir vanligare att farmor och farfar inte orkar komma på t.ex. julafton och liknande. Åldern börjar också märkas på mormor.
Som det är nu är det jättetrevligt att komma ner och hälsa på alla de gånger under året jag åker ner, och t.ex. i våras kunde jag vara nere och jobba någon vecka (så inte bara på helgen, som det annars är), och när jag är där försöker jag passa på att hjälpa till med lite saker som behöver fixas. Det blir ju mer av en "händelse" av det, och att man faktiskt spenderar kvalitetstid med dem då (vilket jag nog inte gör på samma sätt med syskonet som bor här uppe). Jag pratar relativt mycket i telefon med mamma normalt sett i vardagen. Men det är också väldigt skönt att komma hem till lugnet, och att bara ha mitt eget som måste göras.
Vad ska jag göra?
