Otrevligt bemötande

[iNHALE]

Inte nödvändigtvis, men visst händer det att hundars responser sabbas av dålig behandling.

Om jag börjar sätta i system att slå min hund så fort han kommer inom räckhåll så är jag rätt övertygad om att han kommer reagera med väldigt stark rädsla varje gång jag sträcker ut handen för att röra honom eftersom jag då programmerar hans hjärna att beröring = misshandel. Vågar nog påstå att om man har en hund som aldrig varit med om dålig behandling, aldrig blivit slagen eller liknande utan har växt upp och levt i trygga och bra miljöer, och hunden blir knäckt för att man tar i den i syfte att bryta ett beteende, då är det nog dags att se över vad det är för linjer det avlas på egentligen.

Jag håller inte med om att tillskriva hundar den sortens abstrakta planering. "Om jag nyper till Bamse idag kommer han inte att trängas vid matskålen imorgon", nej. "Bamse trängs vid matskålen, det vill inte jag!", ja.

Stor skillnad.

Bamse trängs vid matskålen, det är inte okej, jag nyper Bamse i baken, Bamse lär sig att man inte trängs vid matskålen. Bamse trängs vid matskålen igen, jag nyper Bamse i baken, Bamse inser att man kanske inte ska göra så fler gånger. Jag hade inte för avsikt att ändra ett framtida beteende, men det var det som blev resultatet ändå. Om flocken konstant släcker bränder som är på väg att uppstå, så får man någonstans utgå ifrån att det ligger i deras natur att vilja leva på ett visst sätt, på en instinktiv nivå. Det innebär inte att de ligger där på fredagskvällen och planerar hur de ska lägga upp träningen under helgen utan det innebär att de på instinkt reagerar på händelser, beroende på situation, som i sig resulterar i att flocken bibehålls på det sättet som medlemmarna tycker är okej. Reagerar man instinktivt på slagsmål och bryter slagsmålet så det blir lugnt igen, så kan det ju tyckas som något hundarnas natur fått dem att göra. Ni slåss = jag reagerar instinktivt och bryter = det blir lugnt. När flera individer i en grupp uppvisar beteende som skapar liknande utgång, dvs att flocken blir lugn utan onödiga spänningar, så kan det tyckas som att det är en inbyggd strävan efter harmoni i gruppen, oavsett vad hundarna på individnivå tänker.

 

[Migo]

Inte nödvändigtvis, men visst händer det att hundars responser sabbas av dålig behandling.



Jag håller inte med om att tillskriva hundar den sortens abstrakta planering. "Om jag nyper till Bamse idag kommer han inte att trängas vid matskålen imorgon", nej. "Bamse trängs vid matskålen, det vill inte jag!", ja.

Stor skillnad.



Och det är en enorm skillnad - förhoppningsvis(!) har faktiskt människan ett mål och en avsikt med sina val. Ja, konsekvenser påverkar framtida beteenden, det betyder inte att konsekvenser ges i avsikt att korrigera framtida beteenden. Ett elstängsel ger konsekvenser...

Ja hundar lär sig av varandra, ja hundar kommunicerar med varandra, ja i avsikt att nå ett specifikt och konkret mål (tex öppna kylskåpet) kan de planera. Det betyder dock verkligen inte att de avsiktligt uppfostrar varandra med målsättningen att den andra hunden ska förändra sina framtida beteenden - men det är det vi gör.

Jag tycker mig faktiskt ofta se att mina hundar både tränar varandra, planerar långt i förväg och avsiktligt lurar sina flockkompisar. Boss har tex lärt alla mina att inga hundar får vara på bänkarna i köket eller skälla inne. Han vinner inget på beteendet, förlorar ingen resurs men är mycket noga med att upprätthålla detta och säger även till kollohundarna.

Fridolf plockar ofta fram sin brors favoritleksak och kastar demonstrativt med för att lura bort brorsan från resursen Fritte faktiskt vill ha.
Ale har kommit på att hon kan finta bort grabbarna från grinden när vi går ut, så hon är först ut när jag öppnar.
Boss har listat ut att skator inte ska äta hönsens mat, och vaktar gårdsplanen från kråkfåglar. Han har aldrig sett nån köra bort kråkfåglarna, men vet att hundarna inte får äta hönsmat, och applicerar regeln på vildfåglar också(!).

 

[Monstermom]

Om jag börjar sätta i system att slå min hund så fort han kommer inom räckhåll så är jag rätt övertygad om att han kommer reagera med väldigt stark rädsla varje gång jag sträcker ut handen för att röra honom eftersom jag då programmerar hans hjärna att beröring = misshandel. Vågar nog påstå att om man har en hund som aldrig varit med om dålig behandling, aldrig blivit slagen eller liknande utan har växt upp och levt i trygga och bra miljöer, och hunden blir knäckt för att man tar i den i syfte att bryta ett beteende, då är det nog dags att se över vad det är för linjer det avlas på egentligen.

Mycket möjligt att man behöver se över aveln (det finns det många anledningar till, onekligen), det förhindrar dock inte att en hund kan vara strykrädd utan att ha fått stryk.

Bamse trängs vid matskålen, det är inte okej, jag nyper Bamse i baken, Bamse lär sig att man inte trängs vid matskålen. Bamse trängs vid matskålen igen, jag nyper Bamse i baken, Bamse inser att man kanske inte ska göra så fler gånger. Jag hade inte för avsikt att ändra ett framtida beteende, men det var det som blev resultatet ändå. Om flocken konstant släcker bränder som är på väg att uppstå, så får man någonstans utgå ifrån att det ligger i deras natur att vilja leva på ett visst sätt, på en instinktiv nivå. Det innebär inte att de ligger där på fredagskvällen och planerar hur de ska lägga upp träningen under helgen utan det innebär att de på instinkt reagerar på händelser, beroende på situation, som i sig resulterar i att flocken bibehålls på det sättet som medlemmarna tycker är okej. Reagerar man instinktivt på slagsmål och bryter slagsmålet så det blir lugnt igen, så kan det ju tyckas som något hundarnas natur fått dem att göra. Ni slåss = jag reagerar instinktivt och bryter = det blir lugnt. När flera individer i en grupp uppvisar beteende som skapar liknande utgång, dvs att flocken blir lugn utan onödiga spänningar, så kan det tyckas som att det är en inbyggd strävan efter harmoni i gruppen, oavsett vad hundarna på individnivå tänker.

"Kan tyckas som", ja. Det är dock en vidskeplig slutsats, inte något man bör bygga vidare på. Liksom både individer och grupper kan uppvisa vidskepliga beteenden, det är inte så att bara för att man antar ett orsakssamband så existerar det. Och återigen, vad spelar det för roll vad hundar gör sinsemellan (och utan långsiktig plan) för vad vi gör mot hundar i uppfostringssyfte?

Vill man använda våld som konsekvens är det så, men då ska man åtminstone stödja det beslutet i vad man som människa strävar efter att uppnå, vad man anser är bästa vägen att nå dit, och vad man baserar det på. Inte "hundar gör också så".

 

[Migo]

För att inte tala om alla sjukt begåvade initiativ de tar i vallningen, som inte kan tillskrivas instinkten. Att fånga och hålla fast små lamm som kommit från sin mamma, så jag kan få tag i dem. Osv osv.

Förövrigt vill jag hålla med Monstermorsan, hundar kan se sjukt strykrädda och låga ut utan att nån gång ha fått ett hårstrå krökt av en människa. En del personligheter drar mer åt aktiv underkastelse helt av sig själva.

 

[Monstermom]

Jag tycker mig faktiskt ofta se att mina hundar både tränar varandra, planerar långt i förväg och avsiktligt lurar sina flockkompisar. Boss har tex lärt alla mina att inga hundar får vara på bänkarna i köket eller skälla inne. Han vinner inget på beteendet, förlorar ingen resurs men är mycket noga med att upprätthålla detta och säger även till kollohundarna.

Fridolf plockar ofta fram sin brors favoritleksak och kastar demonstrativt med för att lura bort brorsan från resursen Fritte faktiskt vill ha.
Ale har kommit på att hon kan finta bort grabbarna från grinden när vi går ut, så hon är först ut när jag öppnar.
Boss har listat ut att skator inte ska äta hönsens mat, och vaktar gårdsplanen från kråkfåglar. Han har aldrig sett nån köra bort kråkfåglarna, men vet att hundarna inte får äta hönsmat, och applicerar regeln på vildfåglar också(!).

Jag har inga invändningar mot att hundar både luras och skämtar, men då tänker jag mig kortsiktigare mål och i viss mån mer konkreta. Att hundar avsiktligt skulle sträva efter målet "jag vill att min grupp ska fungera på det här viset och må såhär" och sikta dit genom "jag tänker korrigera det här beteendet så det bättre närmar sig mitt mål" är inte något jag är villig att köpa rakt av. Och återigen så anser jag inte att det bör ha någon inverkan på hur vi ställer upp mål och jobbar för att nå dem med hundarna - annat än att det är viktigt att lämna plats åt deras behov sinsemellan också. Som jag skrev ovan, vill man använda våld mot hunden så ska man motivera det med varför man som människa väljer att göra så, inte något om att hundar minsann...

 

[Malinois]

Jag tillhör den skaran som har gått från att aldrig korrigera till att faktiskt göra det i vissa lägen. Jag köpte en malinois för två år sedan, en härlig tjej med mycket humör men tyvärr också otroligt lätt för att ta till tänderna. En situation som jag försökte lösa uteslutande positivt vilket höll på att kosta mig denna underbara hund. För ett år sedan började jag korrigera hennes felbeteenden. Det var inget lätt beslut att ta, dels för att jag alltid har trott mer på att förstärka det som är bra men också för att jag som person är rätt mesig och var rädd för vad andra skulle tycka och tänka om mig och min hundhållning, så här ett år senare kan jag bara säga att jag är otroligt glad över mitt beslut.

Utifrån kan mina korrigeringar säkert se ganska hårda ut, det är nog lätt att dra slutsatsen att jag är en hundägare som pucklar på mina hundar och om jag kan ta tag i hunden ute bland folk, tänk då vad jag kan göra bakom stängda dörrar. Men faktum är att jag har en väldigt varm och trygg relation till mina hundar, i lydnad/brukset är det uteslutande positivt och jag varken tror på eller vill gå runt och vara hård mot mina hundar i tid och otid. De gånger som jag har blivit tvungen att korrigera har varit i situationer där det rör sig människor.

Det finns vissa regler som mina hundar ska följa och det är att man inte biter varken mig, andra människor eller hundar. Humla, som min malinois heter, lärde sig väldigt snabbt vilka fördelar man kunde få genom att göra utfall eller använda tänderna. Jag tog avstånd, uppmuntrade det som hon gjorde rätt, försökte förstå men vi kom till en punkt där jag också blev tvungen att gå in och säga att det där är fel.

Jag väntar inte till den dag då hon sitter i någons arm eller i någons hund utan jag går in och korrigerar redan vid utfallen. Detta har inte gett mig en rädd hund som undviker varken mig eller situationerna, däremot har jag fått en mera avslappnad hund som inte behöver fundera över huruvida hon ska eller inte ska, för hon ska helt enkelt inte betee sig så.
Jag har fått en mer eftertänksam hund som även i andra situationer där hon tidigare kunde vända sig mot mig numera väljer en annan utväg.

Jag har alltid tänkt att korrigeringar är för de lata som inte orkar träna sina hundar och som vill hitta en snabb lösning på ett problem men jag tränar precis lika mycket som tidigare, har blivit ännu mera medveten om vikten av att belöna vid exakt rätt ögonblick. Jag är exakt lika uppmuntrande och positiv som tidigare, skillnaden är att jag numera även kan gå in och säga att nu gör du fel, vilket sedan efterföljs av ett nu gör du rätt, så fort som hon väljer att bryta sitt beteende.

Jag kände bara att jag ville lämna ett litet avtryck här. Det måste inte vara antingen eller och hunden måste inte fara illa bara för att situationen kanske inte ser så rolig ut just där och då.

 

[Migo]

Jag tillhör den skaran som har gått från att aldrig korrigera till att faktiskt göra det i vissa lägen. Jag köpte en malinois för två år sedan, en härlig tjej med mycket humör men tyvärr också otroligt lätt för att ta till tänderna. En situation som jag försökte lösa uteslutande positivt vilket höll på att kosta mig denna underbara hund. För ett år sedan började jag korrigera hennes felbeteenden. Det var inget lätt beslut att ta, dels för att jag alltid har trott mer på att förstärka det som är bra men också för att jag som person är rätt mesig och var rädd för vad andra skulle tycka och tänka om mig och min hundhållning, så här ett år senare kan jag bara säga att jag är otroligt glad över mitt beslut.

Utifrån kan mina korrigeringar säkert se ganska hårda ut, det är nog lätt att dra slutsatsen att jag är en hundägare som pucklar på mina hundar och om jag kan ta tag i hunden ute bland folk, tänk då vad jag kan göra bakom stängda dörrar. Men faktum är att jag har en väldigt varm och trygg relation till mina hundar, i lydnad/brukset är det uteslutande positivt och jag varken tror på eller vill gå runt och vara hård mot mina hundar i tid och otid. De gånger som jag har blivit tvungen att korrigera har varit i situationer där det rör sig människor.

Det finns vissa regler som mina hundar ska följa och det är att man inte biter varken mig, andra människor eller hundar. Humla, som min malinois heter, lärde sig väldigt snabbt vilka fördelar man kunde få genom att göra utfall eller använda tänderna. Jag tog avstånd, uppmuntrade det som hon gjorde rätt, försökte förstå men vi kom till en punkt där jag också blev tvungen att gå in och säga att det där är fel.

Jag väntar inte till den dag då hon sitter i någons arm eller i någons hund utan jag går in och korrigerar redan vid utfallen. Detta har inte gett mig en rädd hund som undviker varken mig eller situationerna, däremot har jag fått en mera avslappnad hund som inte behöver fundera över huruvida hon ska eller inte ska, för hon ska helt enkelt inte betee sig så.
Jag har fått en mer eftertänksam hund som även i andra situationer där hon tidigare kunde vända sig mot mig numera väljer en annan utväg.

Jag har alltid tänkt att korrigeringar är för de lata som inte orkar träna sina hundar och som vill hitta en snabb lösning på ett problem men jag tränar precis lika mycket som tidigare, har blivit ännu mera medveten om vikten av att belöna vid exakt rätt ögonblick. Jag är exakt lika uppmuntrande och positiv som tidigare, skillnaden är att jag numera även kan gå in och säga att nu gör du fel, vilket sedan efterföljs av ett nu gör du rätt, så fort som hon väljer att bryta sitt beteende.

Jag kände bara att jag ville lämna ett litet avtryck här. Det måste inte vara antingen eller och hunden måste inte fara illa bara för att situationen kanske inte ser så rolig ut just där och då.

Word!

 

[linnsan]

Hur vet du det?

Jag har två som inte skulle mena allvar om de skulle gaffla på en annan hund. Där kan man mest fråga vad de håller på med och gå vidare. Den tredje däremot, skulle hon gå igång är det inga snälla tankar hon tänker. Kommer hon dessutom undan med det kan hon bli rent otrevlig så beteendet släcks omgående.

Menade inte dig utan annat som skrevs i mer akuta skeden. Som hundar som fått tag i katt och liknande. Då går man givetvis in och gör vad man kan för att bryta det snabbast möjligt.

 

[hastflicka]

<snip>
Bamse trängs vid matskålen, det är inte okej, jag nyper Bamse i baken, Bamse lär sig att man inte trängs vid matskålen. Bamse trängs vid matskålen igen, jag nyper Bamse i baken, Bamse inser att man kanske inte ska göra så fler gånger. Jag hade inte för avsikt att ändra ett framtida beteende, men det var det som blev resultatet ändå. Om flocken konstant släcker bränder som är på väg att uppstå, så får man någonstans utgå ifrån att det ligger i deras natur att vilja leva på ett visst sätt, på en instinktiv nivå. Det innebär inte att de ligger där på fredagskvällen och planerar hur de ska lägga upp träningen under helgen utan det innebär att de på instinkt reagerar på händelser, beroende på situation, som i sig resulterar i att flocken bibehålls på det sättet som medlemmarna tycker är okej. Reagerar man instinktivt på slagsmål och bryter slagsmålet så det blir lugnt igen, så kan det ju tyckas som något hundarnas natur fått dem att göra. Ni slåss = jag reagerar instinktivt och bryter = det blir lugnt. När flera individer i en grupp uppvisar beteende som skapar liknande utgång, dvs att flocken blir lugn utan onödiga spänningar, så kan det tyckas som att det är en inbyggd strävan efter harmoni i gruppen, oavsett vad hundarna på individnivå tänker.

Du beskriver Miss Mandy har. Jag kallar henne for "fun police" ... ingen far bli for upphetsad, springa for fort, eller busa for hart. Hon ser sig som en ledare som vill ha lugn och ro i flocken. Har jag med mig hundar som Diva kan springa och busa med far Mandy ga fot och halla sig nara mig. (inte utstallnings fot, men i den positionen)

Jag tillhör den skaran som har gått från att aldrig korrigera till att faktiskt göra det i vissa lägen. Jag köpte en malinois för två år sedan, en härlig tjej med mycket humör men tyvärr också otroligt lätt för att ta till tänderna. En situation som jag försökte lösa uteslutande positivt vilket höll på att kosta mig denna underbara hund. För ett år sedan började jag korrigera hennes felbeteenden. Det var inget lätt beslut att ta, dels för att jag alltid har trott mer på att förstärka det som är bra men också för att jag som person är rätt mesig och var rädd för vad andra skulle tycka och tänka om mig och min hundhållning, så här ett år senare kan jag bara säga att jag är otroligt glad över mitt beslut.

Utifrån kan mina korrigeringar säkert se ganska hårda ut, det är nog lätt att dra slutsatsen att jag är en hundägare som pucklar på mina hundar och om jag kan ta tag i hunden ute bland folk, tänk då vad jag kan göra bakom stängda dörrar. Men faktum är att jag har en väldigt varm och trygg relation till mina hundar, i lydnad/brukset är det uteslutande positivt och jag varken tror på eller vill gå runt och vara hård mot mina hundar i tid och otid. De gånger som jag har blivit tvungen att korrigera har varit i situationer där det rör sig människor.

Det finns vissa regler som mina hundar ska följa och det är att man inte biter varken mig, andra människor eller hundar. Humla, som min malinois heter, lärde sig väldigt snabbt vilka fördelar man kunde få genom att göra utfall eller använda tänderna. Jag tog avstånd, uppmuntrade det som hon gjorde rätt, försökte förstå men vi kom till en punkt där jag också blev tvungen att gå in och säga att det där är fel.

Jag väntar inte till den dag då hon sitter i någons arm eller i någons hund utan jag går in och korrigerar redan vid utfallen. Detta har inte gett mig en rädd hund som undviker varken mig eller situationerna, däremot har jag fått en mera avslappnad hund som inte behöver fundera över huruvida hon ska eller inte ska, för hon ska helt enkelt inte betee sig så.
Jag har fått en mer eftertänksam hund som även i andra situationer där hon tidigare kunde vända sig mot mig numera väljer en annan utväg.

Jag har alltid tänkt att korrigeringar är för de lata som inte orkar träna sina hundar och som vill hitta en snabb lösning på ett problem men jag tränar precis lika mycket som tidigare, har blivit ännu mera medveten om vikten av att belöna vid exakt rätt ögonblick. Jag är exakt lika uppmuntrande och positiv som tidigare, skillnaden är att jag numera även kan gå in och säga att nu gör du fel, vilket sedan efterföljs av ett nu gör du rätt, så fort som hon väljer att bryta sitt beteende.

Jag kände bara att jag ville lämna ett litet avtryck här. Det måste inte vara antingen eller och hunden måste inte fara illa bara för att situationen kanske inte ser så rolig ut just där och då.

Awesome!!!
Jag har tva mycket skarpa och aktiva rottisar och vet precis vad du sager. Det har talar inte alls for nagon som ar lat ... Tvart om, det talar for nagon som ar beredd att gora vad man maste for att ha en fungerande hund i samhallet.
Alla jag kanner som ar "balanserade tranare" (som det heter har i USA nar man anvander bade R+ och P+) anvander myket mer beloningar an "enbart possitiva" tranare. Det viktiga ar inte hur stark bestraffningen ar, det viktiga ar att det finns en bestraffning som kommer ratt och talar om exact for hunden vad den gor for fel. Som du sager, hunden VET vad som forvantas och behover inte tveka om vad Matte eller husse vill. I min erfarenhet ger det en mycket tryggare hund som mar bra da den aldrig behover forsoka "stodda sig", forsvara hus och hem eller personer, eller allmant upptrada som en mobbare ... tvart om, det ger en glad och trygg hund som vet precis hur langt den kan ga innan "himlen ramlar ner over huvudet pa den".
Miss Mandy ar den glada possitiva hunden, som annars kan vara en ren pest da hon star med bred bringa och talar om for alla andra hundar hur stor och farlig hon ar ... For mina manskliga ogon ser det ut som en utmaning, men hon gor inget nar andra hundar gor utfall och hanger langst ut i kopplet med ett aggresivt gafflande, hon sager inget, hon bara star dar.
Numera lagger jag henne ner om vi moter en hysteriskt skallande hund. Mandy kan ju inte garna se stoddig ut nar hon ligger och den andra hunden hanger i kopplet och dessutom kommer oftast den andra hunden av sig om hon ligger Mandy har nu lart sig att inte spanna ut brostet nar vi moter andra (darfor att da maste hon ju alltid lagga sig) och det ar enklare att inte ens titta pa den andra hunden.
Jag vet inte hur manga ganger jag greppat hennes (och Diva's) hals skinn med ett klart hot i rosten nar de borjat spanna sig ... men jag vet att det har hjalpt och att ingen av mina ens spanner sig numera.

Pudeln som kom rusande med varje harstra pa skaft och vilt morrande/skallande kom helt av sig nar Diva bara lag dar pa graset och sag angslig ut (angslan var mitt RYT att hon skulle ligga PLATS, hon ville helst komma och gomma sig bakom mig) medan jag tog ett steg narmare Mandy for att hon inte skulle ga in och forsvara Diva. Pudeln stannade 3-5 meter fran Diva och kom helt av sig i aggresiviteten sa agaren hann ikapp den och kunde bara bort den lilla.

Och jag ALSKAR att se mina hundar losa ... de kan springa och undersoka allt har i livet, med svansen i topp, bara for att de VET vad som galler. Det finns ingen graskala. Gor jag en inkallning kommer man. Alltid. Utan att ens fundera pa det. Huvudsakligen for att da far man en beloning ... men ocksa for att man vet att "himlen ramlar ner over huvudet" om man inte kommer.

 

[linnsan]

Du beskriver Miss Mandy har. Jag kallar henne for "fun police" ... ingen far bli for upphetsad, springa for fort, eller busa for hart. Hon ser sig som en ledare som vill ha lugn och ro i flocken. Har jag med mig hundar som Diva kan springa och busa med far Mandy ga fot och halla sig nara mig. (inte utstallnings fot, men i den positionen)



Awesome!!!
Jag har tva mycket skarpa och aktiva rottisar och vet precis vad du sager. Det har talar inte alls for nagon som ar lat ... Tvart om, det talar for nagon som ar beredd att gora vad man maste for att ha en fungerande hund i samhallet.
Alla jag kanner som ar "balanserade tranare" (som det heter har i USA nar man anvander bade R+ och P+) anvander myket mer beloningar an "enbart possitiva" tranare. Det viktiga ar inte hur stark bestraffningen ar, det viktiga ar att det finns en bestraffning som kommer ratt och talar om exact for hunden vad den gor for fel. Som du sager, hunden VET vad som forvantas och behover inte tveka om vad Matte eller husse vill. I min erfarenhet ger det en mycket tryggare hund som mar bra da den aldrig behover forsoka "stodda sig", forsvara hus och hem eller personer, eller allmant upptrada som en mobbare ... tvart om, det ger en glad och trygg hund som vet precis hur langt den kan ga innan "himlen ramlar ner over huvudet pa den".
Miss Mandy ar den glada possitiva hunden, som annars kan vara en ren pest da hon star med bred bringa och talar om for alla andra hundar hur stor och farlig hon ar ... For mina manskliga ogon ser det ut som en utmaning, men hon gor inget nar andra hundar gor utfall och hanger langst ut i kopplet med ett aggresivt gafflande, hon sager inget, hon bara star dar.
Numera lagger jag henne ner om vi moter en hysteriskt skallande hund. Mandy kan ju inte garna se stoddig ut nar hon ligger och den andra hunden hanger i kopplet och dessutom kommer oftast den andra hunden av sig om hon ligger Mandy har nu lart sig att inte spanna ut brostet nar vi moter andra (darfor att da maste hon ju alltid lagga sig) och det ar enklare att inte ens titta pa den andra hunden.
Jag vet inte hur manga ganger jag greppat hennes (och Diva's) hals skinn med ett klart hot i rosten nar de borjat spanna sig ... men jag vet att det har hjalpt och att ingen av mina ens spanner sig numera.

Pudeln som kom rusande med varje harstra pa skaft och vilt morrande/skallande kom helt av sig nar Diva bara lag dar pa graset och sag angslig ut (angslan var mitt RYT att hon skulle ligga PLATS, hon ville helst komma och gomma sig bakom mig) medan jag tog ett steg narmare Mandy for att hon inte skulle ga in och forsvara Diva. Pudeln stannade 3-5 meter fran Diva och kom helt av sig i aggresiviteten sa agaren hann ikapp den och kunde bara bort den lilla.

Och jag ALSKAR att se mina hundar losa ... de kan springa och undersoka allt har i livet, med svansen i topp, bara for att de VET vad som galler. Det finns ingen graskala. Gor jag en inkallning kommer man. Alltid. Utan att ens fundera pa det. Huvudsakligen for att da far man en beloning ... men ocksa for att man vet att "himlen ramlar ner over huvudet" om man inte kommer.

Jag tror det här beror på vilken typ av hund man har i kopplet. Jag har testat ta tag i både lillkillen och fd schäfern och det hände inte ett jota. Eller ja, de blev oftast värre nästa gång.

Motbetingning fungerade väldigt bra. Vattenkorrigering fungerade faktiskt också så de kom av sig och det använde jag någon enstaka gång tillsammans med hög belöning. Men någon form av konflikt med mig gjorde dom värre och jag hade nog fått använda mig av ren misshandel för att få de att "vakna" om jag hade gått den vägen.

Rottistiken jag hade ett kort tag var dock väldigt förarvek och henne kunde man säga till att du går HÄR med bestämd röst. Hon var väldigt mån om att göra rätt. Och fick givetvis massa belöning för det också.

 

[Lager]

Jag tillhör den skaran som har gått från att aldrig korrigera till att faktiskt göra det i vissa lägen. Jag köpte en malinois för två år sedan, en härlig tjej med mycket humör men tyvärr också otroligt lätt för att ta till tänderna. En situation som jag försökte lösa uteslutande positivt vilket höll på att kosta mig denna underbara hund. För ett år sedan började jag korrigera hennes felbeteenden. Det var inget lätt beslut att ta, dels för att jag alltid har trott mer på att förstärka det som är bra men också för att jag som person är rätt mesig och var rädd för vad andra skulle tycka och tänka om mig och min hundhållning, så här ett år senare kan jag bara säga att jag är otroligt glad över mitt beslut.

Utifrån kan mina korrigeringar säkert se ganska hårda ut, det är nog lätt att dra slutsatsen att jag är en hundägare som pucklar på mina hundar och om jag kan ta tag i hunden ute bland folk, tänk då vad jag kan göra bakom stängda dörrar. Men faktum är att jag har en väldigt varm och trygg relation till mina hundar, i lydnad/brukset är det uteslutande positivt och jag varken tror på eller vill gå runt och vara hård mot mina hundar i tid och otid. De gånger som jag har blivit tvungen att korrigera har varit i situationer där det rör sig människor.

Det finns vissa regler som mina hundar ska följa och det är att man inte biter varken mig, andra människor eller hundar. Humla, som min malinois heter, lärde sig väldigt snabbt vilka fördelar man kunde få genom att göra utfall eller använda tänderna. Jag tog avstånd, uppmuntrade det som hon gjorde rätt, försökte förstå men vi kom till en punkt där jag också blev tvungen att gå in och säga att det där är fel.

Jag väntar inte till den dag då hon sitter i någons arm eller i någons hund utan jag går in och korrigerar redan vid utfallen. Detta har inte gett mig en rädd hund som undviker varken mig eller situationerna, däremot har jag fått en mera avslappnad hund som inte behöver fundera över huruvida hon ska eller inte ska, för hon ska helt enkelt inte betee sig så.
Jag har fått en mer eftertänksam hund som även i andra situationer där hon tidigare kunde vända sig mot mig numera väljer en annan utväg.

Jag har alltid tänkt att korrigeringar är för de lata som inte orkar träna sina hundar och som vill hitta en snabb lösning på ett problem men jag tränar precis lika mycket som tidigare, har blivit ännu mera medveten om vikten av att belöna vid exakt rätt ögonblick. Jag är exakt lika uppmuntrande och positiv som tidigare, skillnaden är att jag numera även kan gå in och säga att nu gör du fel, vilket sedan efterföljs av ett nu gör du rätt, så fort som hon väljer att bryta sitt beteende.

Jag kände bara att jag ville lämna ett litet avtryck här. Det måste inte vara antingen eller och hunden måste inte fara illa bara för att situationen kanske inte ser så rolig ut just där och då.

...och jag har gått resan från andra hållet. Kommer från en släkt med mkt hundar, morfar födde upp kareler för jakt och drag, vi hade greyhounds, bc, och taxar i nära släkt, och schäfrar och labradorer i min familj, samt mina egna. En ganska tuff miljö att vara hund - mkt 60-talspedagogik. Hunden får inte göra ditten och datten för då tar den över, den ska alltid visa underkastelse (försök få en karel att visa aktiv underkastelse ). Det var iof också hundar som fick arbeta mycket, och därför ofta var harmoniska, men ordentligt tuffa tag mot den som bröt någon regel, eller inte riktigt lärt sig reglerna än. Det var öronryck och sparkar.

Så för mig var det absolut en ögonöppnare när ex AH mfl kom på 90-talet. Inte för att allting AH säger är bra, utan för att det verkligen var ett annorlunda sätt att tänka kring hunderiet - lite liknande med Bodfält, Jensen, Mohlin, Svartberg, *den-där-finländaren-vad-han-nu-heter*, och övriga. Särskilt när du har tuffa hundar som inte bara direkt accepterar en hörvel som korrigering utan tvärtom kan svara upp på sån behandling.

Jag har verkligen inga problem med att korrigera djur vid behov, men jag ser på träning och interaktion annorlunda nu jämfört med hur jag tänkte och gjorde då. Samma med interaktionen med hästarna faktiskt.

Sedan kanske vi gör på samma sätt i alla fall, i situationen som uppstår, det är fullt möjligt. Men jag tycker det exempelvis är trist med den nygamla dominansteorin som kommer tillbaka, en hel del av det som rensades bort för femton år sedan är plötsligt modernt igen.

 

[lady_vip]

...och jag har gått resan från andra hållet. Kommer från en släkt med mkt hundar, morfar födde upp kareler för jakt och drag, vi hade greyhounds, bc, och taxar i nära släkt, och schäfrar och labradorer i min familj, samt mina egna. En ganska tuff miljö att vara hund - mkt 60-talspedagogik. Hunden får inte göra ditten och datten för då tar den över, den ska alltid visa underkastelse (försök få en karel att visa aktiv underkastelse ). Det var iof också hundar som fick arbeta mycket, och därför ofta var harmoniska, men ordentligt tuffa tag mot den som bröt någon regel, eller inte riktigt lärt sig reglerna än. Det var öronryck och sparkar.

Så för mig var det absolut en ögonöppnare när ex AH mfl kom på 90-talet. Inte för att allting AH säger är bra, utan för att det verkligen var ett annorlunda sätt att tänka kring hunderiet - lite liknande med Bodfält, Jensen, Mohlin, Svartberg, *den-där-finländaren-vad-han-nu-heter*, och övriga. Särskilt när du har tuffa hundar som inte bara direkt accepterar en hörvel som korrigering utan tvärtom kan svara upp på sån behandling.

Jag har verkligen inga problem med att korrigera djur vid behov, men jag ser på träning och interaktion annorlunda nu jämfört med hur jag tänkte och gjorde då. Samma med interaktionen med hästarna faktiskt.

Sedan kanske vi gör på samma sätt i alla fall, i situationen som uppstår, det är fullt möjligt. Men jag tycker det exempelvis är trist med den nygamla dominansteorin som kommer tillbaka, en hel del av det som rensades bort för femton år sedan är plötsligt modernt igen.

Jag är från samma lära, inte hemma, men från andra hundkretsar och släktingar. Däremot fick jag lära mig hundvett i brukshundsklubben och där var det helt förbjudet med korrigeringar, eller det lärdes inte ut iaf.
Jag ogillar också att det här gamla kommer tillbaka, men det är väl ett svar på att vem som helst har hund nu för tiden, dvs även alla som inte är lämpliga och har noll koll. Då kommer kadaverdisciplin tillbaka, precis när jag trodde det var utdött.

(Det jag vänder mig emot i tråden är att om man inte VET eller med säkerhet SER någon göra orätt ska man vara mycket försiktig med att kalla folk djurplågare.)

 

[Dentaku]

Men jag tycker det exempelvis är trist med den nygamla dominansteorin som kommer tillbaka, en hel del av det som rensades bort för femton år sedan är plötsligt modernt igen.

Jag vet inte om jag tycker att det stämmer att dominansteorin är tillbaka igen bland aktivt hundfolk. Bland gemene man har den väl egentligen aldrig varit borta.

Jag vet ingen som korrigerar för att hunden ska lyda bara för att den är lägst i rang, tvärtom är man noga med att belöna en massa och hundarna är kompisar nu i stället för någon slags slavar.

 

[Monstermom]

Jag tillhör den skaran som har gått från att aldrig korrigera till att faktiskt göra det i vissa lägen. Jag köpte en malinois för två år sedan, en härlig tjej med mycket humör men tyvärr också otroligt lätt för att ta till tänderna. En situation som jag försökte lösa uteslutande positivt vilket höll på att kosta mig denna underbara hund. För ett år sedan började jag korrigera hennes felbeteenden. Det var inget lätt beslut att ta, dels för att jag alltid har trott mer på att förstärka det som är bra men också för att jag som person är rätt mesig och var rädd för vad andra skulle tycka och tänka om mig och min hundhållning, så här ett år senare kan jag bara säga att jag är otroligt glad över mitt beslut.

Utifrån kan mina korrigeringar säkert se ganska hårda ut, det är nog lätt att dra slutsatsen att jag är en hundägare som pucklar på mina hundar och om jag kan ta tag i hunden ute bland folk, tänk då vad jag kan göra bakom stängda dörrar. Men faktum är att jag har en väldigt varm och trygg relation till mina hundar, i lydnad/brukset är det uteslutande positivt och jag varken tror på eller vill gå runt och vara hård mot mina hundar i tid och otid. De gånger som jag har blivit tvungen att korrigera har varit i situationer där det rör sig människor.

Det finns vissa regler som mina hundar ska följa och det är att man inte biter varken mig, andra människor eller hundar. Humla, som min malinois heter, lärde sig väldigt snabbt vilka fördelar man kunde få genom att göra utfall eller använda tänderna. Jag tog avstånd, uppmuntrade det som hon gjorde rätt, försökte förstå men vi kom till en punkt där jag också blev tvungen att gå in och säga att det där är fel.

Jag väntar inte till den dag då hon sitter i någons arm eller i någons hund utan jag går in och korrigerar redan vid utfallen. Detta har inte gett mig en rädd hund som undviker varken mig eller situationerna, däremot har jag fått en mera avslappnad hund som inte behöver fundera över huruvida hon ska eller inte ska, för hon ska helt enkelt inte betee sig så.
Jag har fått en mer eftertänksam hund som även i andra situationer där hon tidigare kunde vända sig mot mig numera väljer en annan utväg.

Jag har alltid tänkt att korrigeringar är för de lata som inte orkar träna sina hundar och som vill hitta en snabb lösning på ett problem men jag tränar precis lika mycket som tidigare, har blivit ännu mera medveten om vikten av att belöna vid exakt rätt ögonblick. Jag är exakt lika uppmuntrande och positiv som tidigare, skillnaden är att jag numera även kan gå in och säga att nu gör du fel, vilket sedan efterföljs av ett nu gör du rätt, så fort som hon väljer att bryta sitt beteende.

Jag kände bara att jag ville lämna ett litet avtryck här. Det måste inte vara antingen eller och hunden måste inte fara illa bara för att situationen kanske inte ser så rolig ut just där och då.

Bra att det funkar för er, man ska ju inte harva vidare med "träning" som inte leder någonstans. Då är det dags att ändra något. Jag kan dock inte låta bli att varna för att anta att du hittat någon mirakellösning, som @linnsan säger är det stor skillnad på att använda korrigeringar mot en förarvek hund och en som inte är det.

 

[linnsan]

@lady_vip Det håller jag absolut med om.

På tal om det här gamla tänket som kommer tillbaka tycker jag man ser det mer hos "svenssons". Inte sällan (alltid i mina fall) har de sett en pedagogisk karismatisk (mot människor) man på tv som uträttar mirakel (i deras ögon) på några få minuter. De brukar inte heller vilja läsa ny vetenskap som förklarar vad som faktiskt händer. Det känns som något slags romantiserande till det naturliga, ofta iaf. Och blundande för alla andra teorier och vetenskapliga fakta. Tråkigt.

De som är aktiva med sina hundar tycker jag ofta tränar ur ett annat " modernt" perspektiv.

 

[Lager]

@lady_vip Det håller jag absolut med om.

På tal om det här gamla tänket som kommer tillbaka tycker jag man ser det mer hos "svenssons". Inte sällan (alltid i mina fall) har de sett en pedagogisk karismatisk (mot människor) man på tv som uträttar mirakel (i deras ögon) på några få minuter. De brukar inte heller vilja läsa ny vetenskap som förklarar vad som faktiskt händer. Det känns som något slags romantiserande till det naturliga, ofta iaf. Och blundande för alla andra teorier och vetenskapliga fakta. Tråkigt.

De som är aktiva med sina hundar tycker jag ofta tränar ur ett annat " modernt" perspektiv.

Och @Dentaku.

Det beror kanske på vad man tränar - men också Bra om/att det är så!

Nu har jag en äldre jaktlabbetant som föredrar att ligga på rygg i soffan och bli kliad på magen, före att anstränga sig (ungefär som matte ) så jag är inte alls aktiv på samma sätt som tidigare när jag hade två hundar som tränade. Då fanns det ett helt gäng gamla rävar kvar på BK som verkligen inte lyste med någon som helst kunskap eller intresse för etologi och inlärningspsykologi.

 

[Lager]

(Det jag vänder mig emot i tråden är att om man inte VET eller med säkerhet SER någon göra orätt ska man vara mycket försiktig med att kalla folk djurplågare.)

Håller med. Det är ju därför Bambi inte får en massa medhåll förbehållslöst. Vi vet ju inte riktigt vad som hände och varför hundägaren reagerar som hen gör.

Jag lägger mig inte i ute på stan om någon tar tag i sin hund, av de orsaker som ex Jadiza skrivit.

Däremot blir jag ledsen när jag ser hundar som verkligen tydligt ger lugnande signaler och backar men ändå får en evighet av åthutningar.

 

[linnsan]

Och @Dentaku.

Det beror kanske på vad man tränar - men också Bra om/att det är så!

Nu har jag en äldre jaktlabbetant som föredrar att ligga på rygg i soffan och bli kliad på magen, före att anstränga sig (ungefär som matte ) så jag är inte alls aktiv på samma sätt som tidigare när jag hade två hundar som tränade. Då fanns det ett helt gäng gamla rävar kvar på BK som verkligen inte lyste med någon som helst kunskap eller intresse för etologi och inlärningspsykologi.

Har också sett/hört ett par sådana. Blev väldigt positivt överraskad över träningen i spårgruppen och FM-gruppen jag fick möjlighet att träna med

Sen har jag också sett en del fulheter..

 

[Squie]

TS, om du hamnar i liknande situation - se om det finns tillfälle o fråga frågan "hur tänkte du nu?". Det får människor att tänka till och samtidigt får de en fråga de inte har räknat med, dvs, de kommer av sig.

Har testat frågan vid ett skarpt läge, jag blev anklagad för att ha fått mitt körkort i conflakespaketet för något år sedan...fast det var personen som skällde ut mig som hade gjort fel i trafiken. Grabben som det gällde kom av sig o jag "vann" dialogen. Om man nu kan kalla det vinst när motparten kommer av sig och tappar lite sig själv.

 

[Bambi]

Jag tycker det är trist att våld försvaras med sådan intensitet. Jag är ingen velourhippie som tror att man kan krama tuffa och intensiva hundar till lydnad, men att dela ut lavetter till höger och vänster är långt ut på andra änden av skalan.

Man kan träna hundar utan att slå dem. Varför är det så viktigt att försvara våld?

Kontentan tycks vara att jag är en okunnig idiot som minsann inte förstår mig på hundträning och att det därför kanske visst var rätt av nämnda tant att slå sin hund. Det hade ju nästan varit skönt om det var så, iaf hur hundens perspektiv. Dock var inte situationen sådan, tanten hade noll koll och noll kontakt med sig hund, hon var själv så okontrollerat aggressiv att hon absolut inte hade förmåga att lugna hunden.

Jag jobbar med människor och inte med hundar, och jag kan säga att hade en människa betett sig som hon gjorde på jobbet hade jag övervägt anfallslarmet. Hon var så arg att hon fräste. Precis som terriern, för övrigt.

Varför detta så ivrigt ska försvaras och hittas "acceptabla" förklaringar till är för mig en gåta. Man slår inte en liten terrier för att den skäller på en annan hund, punkt. Att det ska nypas och bankas på hundar i diverse träningssituationer kan jag se poängen med för att nå vissa mål, men jag tycker det är väldigt trist. Jag har själv inte haft någon sådan typ av hund att det skulle ge något öht, men jag har duktiga vänner med fantastiska hundar som det inte slås på. Det går bra om det är så man vill ha det.