Oro, nedstämdhet etc

För mig handlar det hela om socialt konstruerat sedan många 100 år bakåt i tiden. Ett gigantiskt arv som nu ska försäka ändras. Ett stort tankfartyg som ska ändra kurs. Trist är det, absolut..att kvinnans roll har ansetts på det sätt som den har ansetts.


Nja, @Mabuse är inte ensam om att läsa @Petruska's inlägg om sitt förhållande som kyligt. Så absolut att det har med vad vi själva har för bakgrund o hur vi tolkar det hela. Som alltid. :)
Men vem fler läser petruskas inlägg som kyliga om sitt förhållande? Du och Mabuse, det är två personer det på ett internetforum. Jag blir bara så oerhört förvånad eftersom den tanken aldrig ens har slagit mig. Fattar inte vad som är så kyligt.
 
Fast omtanke och romantik är väl inte alls samma sak? Jag pratar absolut inte om rosa fluff, jag pratar om att man bryr sig om varandra, gläds med varandra och bekymrar sig när den andre är sjuk. Att man är mer engagerad i sin partners liv och väl och ve än random kollega eller människa på stan. Att man försöker muntra upp den andre om den är ledsen, helt enkelt bryr sig.

Visst kan det vara en konvention att man gläds och sörjer med varandra (i nöd och lust osv), men att reagera på hur andra människor har det skulle jag inte kalla konvention så mycket som mellanmänsklig nödvändighet. Däremot kan man helt säkert träna upp sin förmåga att ignorera andras känslor, eller åtminstone inte beröras av dem, även dem man lever med. Och det kanske är nödvändigt i vissa fall.

Din kusin tycks ju iaf ta ordet kärlek i sin mun när det gäller sin partner, i det skulle jag nog lägga någon form av engagemang och omtanke.
Men man måste ju vara sociopat med en personlighetsstörning för att inte bry sig om sina medmänniskor. Vad är det för larv, kan du ge konkreta exempel i stället för att likna relationer med diskmaskiner? Det finns ju ingen här som har förespråkat att man INTE ska bry sig om sin partners välmående.
 
Men vem fler läser petruskas inlägg som kyliga om sitt förhållande? Du och Mabuse, det är två personer det på ett internetforum. Jag blir bara så oerhört förvånad eftersom den tanken aldrig ens har slagit mig. Fattar inte vad som är så kyligt.

Det är väl inte konstigare än något. Klart människor uppfattar olika människors inlägg på olika sätt. :) O sedan är det inte konstigare än så att alla säger inte till om åsikter kring vad människor tycker om någons inlägg.
 
Nej, @Petruska får det inte att låta så. Du kanske läser det så, men det är inte hur det ser ut på min skärm så jag tror nog den biten ligger hos dig...

All förståelse ligger alltid hos en själv, så visst ligger biten hos mig, men det gör det alltid för alla. Jag tänker nu inte enbart på den här tråden, utan många års inlägg om synen på den andre i sin relation.

Det har inget med könsroller eller fluff eller romantik att göra, utan mer att man alls engagerar sig i hur den andre mår, gläds när den är glad och faktiskt kan ta lite illa vid sig och tycka det är ledsamt om den andre är ledsen. Empati eller medkänsla eller engagemang, eller vad man nu ska kalla det. Eller brist därpå, då. Om man tänker sig att man ska bry sig om den andre eller inte.
 
Det är jättetråkigt om min partner är låg, mår dåligt och har psykiska problem. Frågan är hur det blir bättre av att jag också deppar ihop och blir ett mellanting mellan vårdinstitution och anhörig.

Jag måste leva mitt liv för att orka vara ett stöd för partnern. Och då pratar jag inte om papptalk och "stackars dig" utan hålla ihop resten av livet så vi inte blir bostadslösa och går hungriga.

Jag menar såklart inte att man behöver deppa ihop, men att man precis som du skriver tycker det är ledsamt att den andre mår dåligt. Inte bara noterar att X verkar ligga kvar i sängen idag också, jaja, där ser man. Jag stänger dörren så jag inte störs av gråten när jag äter middag.

Det finns ju mellanting mellan att inte beröras alls, och identifiera sig så fullkomligt att man gör den andres mående till sitt.
 
All förståelse ligger alltid hos en själv, så visst ligger biten hos mig, men det gör det alltid för alla. Jag tänker nu inte enbart på den här tråden, utan många års inlägg om synen på den andre i sin relation.

Det har inget med könsroller eller fluff eller romantik att göra, utan mer att man alls engagerar sig i hur den andre mår, gläds när den är glad och faktiskt kan ta lite illa vid sig och tycka det är ledsamt om den andre är ledsen. Empati eller medkänsla eller engagemang, eller vad man nu ska kalla det. Eller brist därpå, då. Om man tänker sig att man ska bry sig om den andre eller inte.

Visst, men jag håller helt enkelt inte med dig om att @Petruska beskriver sin partner som lika känslomässigt viktig som deras diskmaskin så jag vänder mig mot "du får det att låta som" helt enkelt. Vad jag läser är ett förhållande där man lyckats skilja på personer och omständigheter, att inte ömka någon som mår dåligt är inte detsamma som att vara ointresserad av personen och inte bry sig. Men varken du eller jag har ju facit, jag tycker bara det är jäkligt magstarkt att jämföra någons förhållande med (o)känslor för hushållsapparater och dessutom lägga den tolkningen på henne istället för på dig själv. Nu tror jag just inte Petruska behöver något slags försvarstal från mig, men jag reagerade helt enkelt på din beskrivning.
 
Jag menar såklart inte att man behöver deppa ihop, men att man precis som du skriver tycker det är ledsamt att den andre mår dåligt. Inte bara noterar att X verkar ligga kvar i sängen idag också, jaja, där ser man. Jag stänger dörren så jag inte störs av gråten när jag äter middag.

Det finns ju mellanting mellan att inte beröras alls, och identifiera sig så fullkomligt att man gör den andres mående till sitt.
Men det är ju du som bestämt dig för att @Petruska skiter i hur hennes partner mår. Hon har själv inte beskrivit det så.
 
Men vem fler läser petruskas inlägg som kyliga om sitt förhållande? Du och Mabuse, det är två personer det på ett internetforum. Jag blir bara så oerhört förvånad eftersom den tanken aldrig ens har slagit mig. Fattar inte vad som är så kyligt.
3 pers, jag tycker också det låter otroligt kyligt förhållandet. Dock kanske det inte är det men det är så jag uppfattar det pga hur det är beskrivet. Det går bara att uppfatta saker och ting efter just det som står och det som står gör att det verkar väldigt kyligt.
 
Tycker det är så konstigt att folk inte verkar kunna se att saker och ting inte är svart eller vitt. Det är inte antingen eller. Att hjälpa och stötta någon är inte automatiskt att ömka och tycka synd om och gräva ner sig med den som mår dåligt. Det finns en stort mellanting där det går att hjälpa och stötta utan att för den sakens skull gå ner sig i måendet.
 
3 pers, jag tycker också det låter otroligt kyligt förhållandet. Dock kanske det inte är det men det är så jag uppfattar det pga hur det är beskrivet. Det går bara att uppfatta saker och ting efter just det som står och det som står gör att det verkar väldigt kyligt.
Jaha, vi ska ha en omröstning om Petruskas förhållande?

Ni verkar ha missat det hon skrev om att hon fått ovationer av partnerns olika behandlare för sitt förhållningssätt. Och att partnern numera inte är sjukskriven utan jobbar heltid med det han vill jobba med. Att omgivningen betraktar dem som ett tajt par. Och, inte minst, att de fortfarande lever tillsammans. Han har inte lämnat henne för att hon har lika varma känslor för honom som för sin diskmaskin.

Så något måste de uppenbarligen göra rätt i sitt sätt att förhålla sig till varann?
 
Jaha, vi ska ha en omröstning om Petruskas förhållande?

Ni verkar ha missat det hon skrev om att hon fått ovationer av partnerns olika behandlare för sitt förhållningssätt. Och att partnern numera inte är sjukskriven utan jobbar heltid med det han vill jobba med. Att omgivningen betraktar dem som ett tajt par. Och, inte minst, att de fortfarande lever tillsammans. Han har inte lämnat henne för att hon har lika varma känslor för honom som för sin diskmaskin.

Så något måste de uppenbarligen göra rätt i sitt sätt att förhålla sig till varann?
Och kan du tänka dig att "behandlare" har långt ifrån alltid rätt. Att dom lever tillsammans är heller inte en garanti att allt är rätt. Är man sjuk och mår dåligt står man ut med mycket för att inte bli lämnad då den rädslan ofta är stor. Som sagt, jag tror ingenting och tycker ingenting om deras förhållande, tycker bara att det är kallt beskrivet i texten i denna tråden. Sen om det inte är så så är det inte så och det är väl super ifall dom har ett bra förhållande, dock ändrar inte det att jag tycker förhållandet är kallt beskrivet.

Och det var inte jag som började skriva om hur många det är som tycker samma sak. Tydligen så har det en viss relevans hur många som tycker vad.
 
Och kan du tänka dig att "behandlare" har långt ifrån alltid rätt. Att dom lever tillsammans är heller inte en garanti att allt är rätt. Är man sjuk och mår dåligt står man ut med mycket för att inte bli lämnad då den rädslan ofta är stor. Som sagt, jag tror ingenting och tycker ingenting om deras förhållande, tycker bara att det är kallt beskrivet i texten i denna tråden. Sen om det inte är så så är det inte så och det är väl super ifall dom har ett bra förhållande, dock ändrar inte det att jag tycker förhållandet är kallt beskrivet.

Och det var inte jag som började skriva om hur många det är som tycker samma sak. Tydligen så har det en viss relevans hur många som tycker vad.
Du är ju helt otrolig!
 
Jaha, vi ska ha en omröstning om Petruskas förhållande?

Ni verkar ha missat det hon skrev om att hon fått ovationer av partnerns olika behandlare för sitt förhållningssätt. Och att partnern numera inte är sjukskriven utan jobbar heltid med det han vill jobba med. Att omgivningen betraktar dem som ett tajt par. Och, inte minst, att de fortfarande lever tillsammans. Han har inte lämnat henne för att hon har lika varma känslor för honom som för sin diskmaskin.

Så något måste de uppenbarligen göra rätt i sitt sätt att förhålla sig till varann?
Summasummarum. Trots korkade behandlare som felaktigt berömmer mig, fungerar diskmaskinen nu i stort sett klanderfritt. Jag tror att diskmaskinen bara låtsas att den fungerar så att jag inte ska köra den till återvinningscentralen. Den fejkar bara att den är hel, den fan!
 
Du är ju helt otrolig!
Kanske det, men jag tycker ändå att du beskriver förhållandet otroligt kyligt. Om du nu inte menar att det är så kyligt är det ju heller ingenting du borde ta åt dej av att folk tycker det verkar kyligt. Då räcker det väl med att skriva att det kanske låter kyligare än vad det är men det är så du beskriver det. Inget mer med det liksom.

Och jag opponerar mig mot att det automatiskt är rätt allting bara för att behandlare säger att det är det, det är inte så enkelt.
 
Jag har väldigt starka känslor för min diskmaskin, i stort sett nästan lika starka som de känslor jag har för den nuvarande partnern ;). Den är röd och jättefin (diskmaskinen alltså).

I övrigt verkar diskussionen spårat ur fullständigt.
 
Summasummarum. Trots korkade behandlare som felaktigt berömmer mig, fungerar diskmaskinen nu i stort sett klanderfritt. Jag tror att diskmaskinen bara låtsas att den fungerar så att jag inte ska köra den till återvinningscentralen. Den fejkar bara att den är hel, den fan!
Ska man vara lite allvarlig så är det faktiskt inte ovanligt att folk som mår dåligt låter sig behandlas lite hur som helst med rädslan att bli lämnade. Sen som sagt, är det inte så i ert förhållande så är det ju inget att ta åt sig av. Men fakta är att det inte är så enkelt som att ett förhållande är bra bara för att en person stannar kvar i förhållandet.

Sen är det heller inte ovanligt att vården ser personer som friska eller mår bättre bara för att symptomen minskar, hyfsat vanligt skulle jag säga. Jag har anpassat mig till tusen för att komma bort från vissa ställen för att inte ett beteende är okej, jag mår inte bättre ett dugg men beteendet ändrar sig. Det är inte enkelt alls det där.

Och vill du inte att folk ska reagera på din beskrivning av ditt förhållande kanske du ska tänka på hur du formulerar dig så det inte uppfattas som så kallt i texten.
 
Ska man vara lite allvarlig så är det faktiskt inte ovanligt att folk som mår dåligt låter sig behandlas lite hur som helst med rädslan att bli lämnade. Sen som sagt, är det inte så i ert förhållande så är det ju inget att ta åt sig av. Men fakta är att det inte är så enkelt som att ett förhållande är bra bara för att en person stannar kvar i förhållandet.

Sen är det heller inte ovanligt att vården ser personer som friska eller mår bättre bara för att symptomen minskar, hyfsat vanligt skulle jag säga. Jag har anpassat mig till tusen för att komma bort från vissa ställen för att inte ett beteende är okej, jag mår inte bättre ett dugg men beteendet ändrar sig. Det är inte enkelt alls det där.

Och vill du inte att folk ska reagera på din beskrivning av ditt förhållande kanske du ska tänka på hur du formulerar dig så det inte uppfattas som så kallt i texten.
Nej, det har jag inga planer på.

Det är väldigt bra att det åtminstone finns en klarsynt person här i världen. Naturligtvis anpassar sig min diskmaskin bara. Det är fint att du ser det, när nu alla andra är blinda för den stackars maskinens lidande.
 
Nej, det har jag inga planer på.

Det är väldigt bra att det åtminstone finns en klarsynt person här i världen. Naturligtvis anpassar sig min diskmaskin bara. Det är fint att du ser det, när nu alla andra är blinda för den stackars maskinens lidande.
?? Om du nu inte vill ha kommenterar om beskrivningen av förhållandet så beskriv det inte så eller beskriv det inte alls. Och om du nu vill beskriva det så ändå så får du faktiskt acceptera att folk kan reagera på det.

Och jag tycker för övrigt inte det är någonting att skämta om huruvida någon som mår dåligt "bara anpassar sig" eller inte och huruvida svårt eller lätt det är att se hur någon mår. Det är faktiskt ganska allvarliga saker. Det är därför det är jättesvårt med anhöriga som mår dåligt, vem man ska lyssna på osv för att göra rätt och hitta rätt metod att förhålla sig till problemet.
 
Jag är så fantastiskt glad att min partner är ungefär som @Petruska beskriver sig själv. Hade han varit annorlunda så hade det inte varit vi. Jag hade blivit tokig om min partner skulle vårda mig när jag var som sjukast. Jag vill ha min partner, jag vill inte att han ska vara en vårdare. Folk får gärna tycka att det låter kyligt men det kan jag lova att det inte är. Det är helt perfekt.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Hur gör ni som lever ensamma utan barn eller partner? Känner ni er någonsin ensamma? Vad gör ni då när ni sitter där hemma i lägenheten/...
2
Svar
38
· Visningar
2 285
Skola & Jobb Hej, Jag undrar hur ni hade gjort i denna situation. Jobbar med ett företags ekonomi och sköter allt inom det området, har även...
Svar
9
· Visningar
720
Senast: Tilly_85
·
R
Kropp & Själ Först så vill jag på peka att dethär är känsliga ämnen så ni kan ju tänka på det både om ni ska läsa det och hur ni svarar ifall ni vill...
2
Svar
32
· Visningar
2 433
Senast: Amha
·
Övr. Barn Halloj, En del har nog sett att jag börjat smyga runt här i trådarna. Jo, vi har pratat om barn rätt länge hemma nu och jag har...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 928

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp