Oro, nedstämdhet etc

[Kattennizze]

@mandalaki Ja, jag såg att fokus i tråden verkade ligga på det Jag ville dock bara lyfta det här med hjälp ändå, ifall det nu skulle vara så att personen är "Mr Right" på alla övriga plan och att det i princip bara är oron som är den felande länken. Ledsen om jag uppfattades lite osmidig när jag lite negligerande TS ingång!

Fast jag uppfattade det som att TS partners problem mer handlade om depression och ångest och det är ju en svårare problematik att komma tillrätta med än bara oro. Det är långt ifrån säkert att partnern ens vill ha hjälp utan när jag läser TS inlägg känns det mer som att partner förlitar sig på TS vilket är rejält osunt för båda parter.

 

[Kattennizze]

Öh, ja, det vet jag. Det betyder inte att jag tycker att det är en så himla bra kapacitet, alltid. Eller i överdos. Den kan ju skapa varianter av medberoende, vilket i sin tur skapar problem för alla berörda.



Ja, det är alltså jag som tycker mig uppfatta olika betydelser av ordet, beroende på om arbetet eller privatlivet avses. I privatlivet/förhållandet, får jag ofta intrycket av att det "team" man talar om är betydligt mer än samarbete mot ett gemensamt mål. Det är också oklart för mig vilket målet skulle vara med förhållandet.


Javisst, är folk nöjda så är det väl (oftast) bra. Jag har ganska svårt att förhålla mig till att min lösning skulle förutsätta särskilt stor frikoppling, även om jag som sagt har en ganska klar idé om vad du menar. Eller kanske snarare, jag har väl någon uppfattning om att närhet förutsätter frikoppling. Till skillnad från sammanblandning - om man inte vet vem som är vem, kan man inte heller vara nära varandra eftersom varandra inte riktigt finns då. Eller något ditåt. Men det är väl lite flummigt.

Och för att krångla till det ytterligare så tycker jag att graden av att vilja gå in i närhet och sammanblandning med en annan person i allra högsta grad styrs av kön - också.

 

[Kattennizze]

Med team menar jag samarbete mot ett gemensamt mål. Jag skulle inte kunna leva med någon som har helt andra långsiktiga mål i livet än jag. En del av målen är såklart individuella, men även de förutsätter någon form av insats från den andre om de ska gå att nå. T ex har jag som mål att tävla, och enda sättet det går ihop med mitt andra mål om att ha barn är att partner är med på att ta hand om barnen när jag ska tävla och träna. Så mina möjligheter att nå mitt individuella mål om ryttartävlingar är ju beroende av hans insats, till viss del. Barnen är ett gemensamt mål, boendet ett gemensamt mål, stabil ekonomi är ett gemensamt mål, hålla sig i fysisk form är ett gemensamt mål, osv.

Om man inte har något bestämt mål med livet (och det behöver man ju inte ha), så förstår jag att team-beteckningen känns lite malplacerad.

Men det du pratar om är ju inte att känna varandras känslor utan om att arbeta tillsammans mot gemensamma mål. Det är en himmelsvid skillnad det. Hur beskriver du ett förhållande där man har en hög grad av "känna varandras känslor"? Jag tror inte jag förstår riktigt vad du lägger in i det begreppet.

 

[Petruska]

Och för att krångla till det ytterligare så tycker jag att graden av att vilja gå in i närhet och sammanblandning med en annan person i allra högsta grad styrs av kön - också.

Ja, alltså, det lär finnas studier som visar att förhållanden/äktenskap håller längre än genomsnittligt i de fall som mannen får en allvarlig sjukdom/funktionshinder, medan det förhåller sig omvänt med de förhållanden/äktenskap där kvinnan får en allvarlig sjukdom/funktionshinder.

 

[Kattennizze]

Ja, alltså, det lär finnas studier som visar att förhållanden/äktenskap håller längre än genomsnittligt i de fall som mannen får en allvarlig sjukdom/funktionshinder, medan det förhåller sig omvänt med de förhållanden/äktenskap där kvinnan får en allvarlig sjukdom/funktionshinder.

Ja men inte bara det, utan också att kvinnor konstant tränas i att känna efter hur mannen upplever, känner det etc. Kvinnor tar på sig mannens identitet för att uttrycka det lite kasst. Generellt alltså och på gruppnivå.

 

[Kattennizze]

Alltså människor är ju flockdjur som skapas i relationer med sin omgivning om man vill vara riktigt flummig. Det är bara det att kvinnor skapas lite mer och blir luddigare i kanterna så att säga. Och det är bara så jäkla trist.

 

[Mabuse]

Öh, ja, det vet jag. Det betyder inte att jag tycker att det är en så himla bra kapacitet, alltid. Eller i överdos. Den kan ju skapa varianter av medberoende, vilket i sin tur skapar problem för alla berörda.



Ja, det är alltså jag som tycker mig uppfatta olika betydelser av ordet, beroende på om arbetet eller privatlivet avses. I privatlivet/förhållandet, får jag ofta intrycket av att det "team" man talar om är betydligt mer än samarbete mot ett gemensamt mål. Det är också oklart för mig vilket målet skulle vara med förhållandet.


Javisst, är folk nöjda så är det väl (oftast) bra. Jag har ganska svårt att förhålla mig till att min lösning skulle förutsätta särskilt stor frikoppling, även om jag som sagt har en ganska klar idé om vad du menar. Eller kanske snarare, jag har väl någon uppfattning om att närhet förutsätter frikoppling. Till skillnad från sammanblandning - om man inte vet vem som är vem, kan man inte heller vara nära varandra eftersom varandra inte riktigt finns då. Eller något ditåt. Men det är väl lite flummigt.

Man kan ju frikoppla identitet, utan att frikoppla ansvar. Att man känner ansvar för varandra, att man smittas av den andres glädje och sorg - det innebär väl inte med nödvändighet att man också sammansmälter sin identitet? Närhet förutsätter inte sammanblandning. När man rider kan man ju i stunder känna sig ett med hästen, men det innebär ju knappast att jag tror att jag är en häst och tappar bort min egen identitet. Det är väl det som är skillnaden mellan team och enhet, tänker jag.

När du beskriver din relation till din partner här på Buke blir jag lite kall om hjärtat, för mig framstår det som frikopplat. Det kan säkert vara på förekommen anledning, jag har ingen egen erfarenhet att av bo med någon med psykisk ohälsa, eller så är det bara så ni är av födsel och ohejdad vana - och det spelar ju heller ingen roll, särskilt som det som jag förstår det är en relation ni är mycket nöjda med båda två och mår bra av. Men jag kan också förstå att man vill ha en relation med mer omtanke och ansvarskännande för varandra än vad som framgår i ert fall. Mycket möjligt är det då en förutsättning att man inte kan ha nära relationer med någon som stadigvarande/återkommande mår mycket sämre än en själv, och då är det väl väldigt bra att alla inte har såna önskemål.

 

[cherie]

Fast jag uppfattade det som att TS partners problem mer handlade om depression och ångest och det är ju en svårare problematik att komma tillrätta med än bara oro. Det är långt ifrån säkert att partnern ens vill ha hjälp utan när jag läser TS inlägg känns det mer som att partner förlitar sig på TS vilket är rejält osunt för båda parter.

Okej. Jag har som sagt enbart läst trådstarten ordentligt och det var också den jag svarade på. I trådstarten utläser jag i princip bara oro och ångest (två oerhört närbesläktade begrepp), nedstämdhet/depression omnämns inte alls. Men det framkommer säkert senare i tråden i så fall. Jag skulle dessutom säga att oro generellt är svårare att komma tillrätta med än tex nedstämdhet och ångest (beroende på vilken typ av ångest det rör sig om och hur djup depressionen är).

Jag svarade helt enkelt ganska direkt på detta, som TS skrev i trådstarten: "Jag ser det jättepositivt att han går till terapeuten och han med. Han har gjort det nu några månader och för några år sedan gick han under ett års tid. Men han känner själv att han inte kommer framåt. Dvs det är bra att prata med någon men oron blir inte mindre. Jag vet att det är nästan omöjligt att svara på- men vad gör man? Om han inte tycker det leder någonstans - vart hittar man hjälp?"

Jag skummade igenom tråden för att se om TS hade fått något direkt svar på denna fråga men kunde inte hitta det när jag skummade igenom snabbt. Därför svarade jag på den frågan, även om det kanske blev skevt i relation till trådens övriga diskussionsfokus

 

[Petruska]

Man kan ju frikoppla identitet, utan att frikoppla ansvar. Att man känner ansvar för varandra, att man smittas av den andres glädje och sorg - det innebär väl inte med nödvändighet att man också sammansmälter sin identitet? Närhet förutsätter inte sammanblandning. När man rider kan man ju i stunder känna sig ett med hästen, men det innebär ju knappast att jag tror att jag är en häst och tappar bort min egen identitet. Det är väl det som är skillnaden mellan team och enhet, tänker jag.

När du beskriver din relation till din partner här på Buke blir jag lite kall om hjärtat, för mig framstår det som frikopplat. Det kan säkert vara på förekommen anledning, jag har ingen egen erfarenhet att av bo med någon med psykisk ohälsa, eller så är det bara så ni är av födsel och ohejdad vana - och det spelar ju heller ingen roll, särskilt som det som jag förstår det är en relation ni är mycket nöjda med båda två och mår bra av. Men jag kan också förstå att man vill ha en relation med mer omtanke och ansvarskännande för varandra än vad som framgår i ert fall. Mycket möjligt är det då en förutsättning att man inte kan ha nära relationer med någon som stadigvarande/återkommande mår mycket sämre än en själv, och då är det väl väldigt bra att alla inte har såna önskemål.

Födsel och ohejdad vana. Partner är dessutom extremt vårdande eller vad man ska kalla det. Vi skojar om att mitt bästa är hans hobby. Men hade det varit jag som var sjuk, hade han blivit rätt allvarligt "smittad" högst troligt. Alltså, jag vet hur det jag säger låter. Jag vet också att de flesta omkring oss uppfattar oss som extremt täta. Jag tänker alltid att det är därför att vi samtidigt är så separata.

 

[Kattennizze]

Födsel och ohejdad vana. Partner är dessutom extremt vårdande eller vad man ska kalla det. Vi skojar om att mitt bästa är hans hobby. Men hade det varit jag som var sjuk, hade han blivit rätt allvarligt "smittad" högst troligt. Alltså, jag vet hur det jag säger låter. Jag vet också att de flesta omkring oss uppfattar oss som extremt täta. Jag tänker alltid att det är därför att vi samtidigt är så separata.

Men menar du att du beskriver din relation som kall, som Mabuse uttrycker det nästan? Det tycker inte jag alls! Jag tycker din relation är ett föredöme såsom du beskriver det för mig i alla fall. Jag känner mig mindre udda när jag läser om din relation och det där lät ju lite knasigt.

 

[Petruska]

Men menar du att du beskriver din relation som kall, som Mabuse uttrycker det nästan? Det tycker inte jag alls! Jag tycker din relation är ett föredöme såsom du beskriver det för mig i alla fall. Jag känner mig mindre udda när jag läser om din relation och det där lät ju lite knasigt.

Nej, men jag förstår ju hur och att det jag skriver uppfattas som kallt. Det påpekar ju väldigt många. Själv tycker jag att jag beskriver den rätt sakligt, fast så klart lite mer opersonligt på nätet än jag kanske känner. Jag är också galet nöjd i mitt förhållande. Och det är ju inte jag som säger "det går upp och ner", "man får ge och ta". Jag är mer inne på att vara nöjd och glad hela tiden.

 

[Kattennizze]

Nej, men jag förstår ju hur och att det jag skriver uppfattas som kallt. Det påpekar ju väldigt många. Själv tycker jag att jag beskriver den rätt sakligt, fast så klart lite mer opersonligt på nätet än jag kanske känner.

Men vaddå kallt? Hur menar du? Jag tror inte för en sekund att din man inte betyder väldigt väldigt mycket för dig, men det är minus röda hjärtan, fluffiga moln och benklappning och happy ever after kanske. Och det är det jag gillar så mycket bara.

 

[Mabuse]

Födsel och ohejdad vana. Partner är dessutom extremt vårdande eller vad man ska kalla det. Vi skojar om att mitt bästa är hans hobby. Men hade det varit jag som var sjuk, hade han blivit rätt allvarligt "smittad" högst troligt. Alltså, jag vet hur det jag säger låter. Jag vet också att de flesta omkring oss uppfattar oss som extremt täta. Jag tänker alltid att det är därför att vi samtidigt är så separata.

Du får det låta lite som att du på sin höjd lite förstrött kan notera din partners mående, ungefär som att man noterar att mjölken är slut. Typ "Ojdå, partner verkar visst ligga och gråta hela kvällen idag också, jag antar att det blir jag som får ta disken då". Men att man inte tar mer illa vid sig än om man noterat att det var smuligt på köksbänken eller att Sankt Paulian behövde vattnas. Att man bryr sig om partnern på samma sätt man bryr sig om diskmaskinen: det är behändigt att den funkar för då slipper man laga middag/diska, men om den inte funkar är det inte värre än att det får bli smörgåsmiddag/man får diska för hand. Och riskerar den att haverera alldeles, så kan man tänka sig att ringa ambulans/rörmokare, för alternativet lik/vattenläcka är så opraktiskt, och så ska man hålla på och fixa en ny dessutom, ännu besvärligare. Inte riktigt så illa förstås, men åt det hållet, man blir liksom inte ledsen eller tar illa vid sig av att partnern är låg.

 

[Petruska]

Men vaddå kallt? Hur menar du? Jag tror inte för en sekund att din man inte betyder väldigt väldigt mycket för dig, men det är minus röda hjärtan, fluffiga moln och benklappning och happy ever after kanske. Och det är det jag gillar så mycket bara.

Jag tror att jag vet vad det är du gillar. Men det verkar ju som att folk tycker att frånvaron av rosa hjärtformade moln och de mest konventionella uttrycken för relationen, gör att det framstår som kallt. Eller det är så jag tolkar vad jag uppfattar som ett mönster.

Jag var i många år mycket inspirerad av min några år äldre kusin, när det gäller just relationer med andra människor. Hon pratade (hon dog tråkigt nog häromåret) om sin livslånga och synnerligen tveklösa kärlek ungefär som jag pratar om mitt förhållande. Jag uppfattade inte det som kallt, utan som glatt, kreativt och konstruktivt. Som att man själv får och kan forma sitt liv och sitt sätt att prata om sitt liv, och att de två sakerna i sin tur driver varandra.

 

[Kattennizze]

Du får det låta lite som att du på sin höjd lite förstrött kan notera din partners mående, ungefär som att man noterar att mjölken är slut. Typ "Ojdå, partner verkar visst ligga och gråta hela kvällen idag också, jag antar att det blir jag som får ta disken då". Men att man inte tar mer illa vid sig än om man noterat att det var smuligt på köksbänken eller att Sankt Paulian behövde vattnas. Att man bryr sig om partnern på samma sätt man bryr sig om diskmaskinen: det är behändigt att den funkar för då slipper man laga middag/diska, men om den inte funkar är det inte värre än att det får bli smörgåsmiddag/man får diska för hand. Och riskerar den att haverera alldeles, så kan man tänka sig att ringa ambulans/rörmokare, för alternativet lik/vattenläcka är så opraktiskt, och så ska man hålla på och fixa en ny dessutom, ännu besvärligare. Inte riktigt så illa förstås, men åt det hållet, man blir liksom inte ledsen eller tar illa vid sig av att partnern är låg.

Jag skulle tycka att det var ljuvligt om min man struntade i mitt mående om jag var nere. Jag vill inte bli inkleggad i något slags omvårdnade.

 

[mandalaki]

Du får det låta lite som att du på sin höjd lite förstrött kan notera din partners mående, ungefär som att man noterar att mjölken är slut. Typ "Ojdå, partner verkar visst ligga och gråta hela kvällen idag också, jag antar att det blir jag som får ta disken då". Men att man inte tar mer illa vid sig än om man noterat att det var smuligt på köksbänken eller att Sankt Paulian behövde vattnas. Att man bryr sig om partnern på samma sätt man bryr sig om diskmaskinen: det är behändigt att den funkar för då slipper man laga middag/diska, men om den inte funkar är det inte värre än att det får bli smörgåsmiddag/man får diska för hand. Och riskerar den att haverera alldeles, så kan man tänka sig att ringa ambulans/rörmokare, för alternativet lik/vattenläcka är så opraktiskt, och så ska man hålla på och fixa en ny dessutom, ännu besvärligare. Inte riktigt så illa förstås, men åt det hållet, man blir liksom inte ledsen eller tar illa vid sig av att partnern är låg.

Men jösses ... Vad är du ute efter egentligen? Du lägger en halv skärmsida på att likna @Petruska s förhållande vid förhållandet man har till sin diskmaskin?

 

[Lovisaleonora]

Inte riktigt så illa förstås, men åt det hållet, man blir liksom inte ledsen eller tar illa vid sig av att partnern är låg.

Det är jättetråkigt om min partner är låg, mår dåligt och har psykiska problem. Frågan är hur det blir bättre av att jag också deppar ihop och blir ett mellanting mellan vårdinstitution och anhörig.

Jag måste leva mitt liv för att orka vara ett stöd för partnern. Och då pratar jag inte om papptalk och "stackars dig" utan hålla ihop resten av livet så vi inte blir bostadslösa och går hungriga.

 

[Monstermom]

Du får det låta lite som att du på sin höjd lite förstrött kan notera din partners mående, ungefär som att man noterar att mjölken är slut. Typ "Ojdå, partner verkar visst ligga och gråta hela kvällen idag också, jag antar att det blir jag som får ta disken då". Men att man inte tar mer illa vid sig än om man noterat att det var smuligt på köksbänken eller att Sankt Paulian behövde vattnas. Att man bryr sig om partnern på samma sätt man bryr sig om diskmaskinen

Nej, @Petruska får det inte att låta så. Du kanske läser det så, men det är inte hur det ser ut på min skärm så jag tror nog den biten ligger hos dig...

 

[Squie]

Ja men inte bara det, utan också att kvinnor konstant tränas i att känna efter hur mannen upplever, känner det etc. Kvinnor tar på sig mannens identitet för att uttrycka det lite kasst. Generellt alltså och på gruppnivå.

Alltså människor är ju flockdjur som skapas i relationer med sin omgivning om man vill vara riktigt flummig. Det är bara det att kvinnor skapas lite mer och blir luddigare i kanterna så att säga. Och det är bara så jäkla trist.

För mig handlar det hela om socialt konstruerat sedan många 100 år bakåt i tiden. Ett gigantiskt arv som nu ska försäka ändras. Ett stort tankfartyg som ska ändra kurs. Trist är det, absolut..att kvinnans roll har ansetts på det sätt som den har ansetts.

Nej, @Petruska får det inte att låta så. Du kanske läser det så, men det är inte hur det ser ut på min skärm så jag tror nog den biten ligger hos dig...

Nja, @Mabuse är inte ensam om att läsa @Petruska's inlägg om sitt förhållande som kyligt. Så absolut att det har med vad vi själva har för bakgrund o hur vi tolkar det hela. Som alltid.

 

[Mabuse]

Jag tror att jag vet vad det är du gillar. Men det verkar ju som att folk tycker att frånvaron av rosa hjärtformade moln och de mest konventionella uttrycken för relationen, gör att det framstår som kallt. Eller det är så jag tolkar vad jag uppfattar som ett mönster.

Jag var i många år mycket inspirerad av min några år äldre kusin, när det gäller just relationer med andra människor. Hon pratade (hon dog tråkigt nog häromåret) om sin livslånga och synnerligen tveklösa kärlek ungefär som jag pratar om mitt förhållande. Jag uppfattade inte det som kallt, utan som glatt, kreativt och konstruktivt. Som att man själv får och kan forma sitt liv och sitt sätt att prata om sitt liv, och att de två sakerna i sin tur driver varandra.

Fast omtanke och romantik är väl inte alls samma sak? Jag pratar absolut inte om rosa fluff, jag pratar om att man bryr sig om varandra, gläds med varandra och bekymrar sig när den andre är sjuk. Att man är mer engagerad i sin partners liv och väl och ve än random kollega eller människa på stan. Att man försöker muntra upp den andre om den är ledsen, helt enkelt bryr sig.

Visst kan det vara en konvention att man gläds och sörjer med varandra (i nöd och lust osv), men att reagera på hur andra människor har det skulle jag inte kalla konvention så mycket som mellanmänsklig nödvändighet. Däremot kan man helt säkert träna upp sin förmåga att ignorera andras känslor, eller åtminstone inte beröras av dem, även dem man lever med. Och det kanske är nödvändigt i vissa fall.

Din kusin tycks ju iaf ta ordet kärlek i sin mun när det gäller sin partner, i det skulle jag nog lägga någon form av engagemang och omtanke.