Oro, nedstämdhet etc

[Kattennizze]

Jag är glad för din del, och tror som du det är viktigt att inte vara medberoende.

Jag undrar dock bara om du höll med/inte höll med om nått särskilt jag skrev iom detta du beskriver (dvs pga att du svarade på min post)?

Jag syftade på att ens mående måste drabba båda i en relation och jag tycker inte riktigt det.

 

[Kattennizze]

Jag har en mer eller mindre kronisk depression, och tack och lov har min partner ett eget liv. Jag vill inte alltid umgås och vara kul, och då gör min partner det själv. Hade hen ömkat mig hade jag troligen gått under. Jag "behöver" någon som är stark i sig själv, så jag också är det.
Jag behöver göra egna saker, min partner likaså. Jag delar inte vad jag pratat om med vare sig terapeut eller vänner med min partner.
Jag tror att du för att må bra i relationen måste ha ett förhållningssätt som du känner att du kan dels stå för och helst har naturligt.
Annars kan du svepas in i rollen som omvårdare, tröstare, fixare och stöttepelare på ett sätt som dels inte hjälper din partner och dels sänker dig.

Alldeles utmärkt beskrivet och sammanfattat.

 

[Sezziyanen]

Jag syftade på att ens mående måste drabba båda i en relation och jag tycker inte riktigt det.

Hmm..jag tänkte inte att det ska drabba båda så att det skapas medberoende. Men jag tror ingen kan vara helt oberörd av en partner som mår jäkligt dåligt, det var det jag menade.

 

[Hyacinth]

Alldeles utmärkt beskrivet och sammanfattat.

Tack

 

[Hyacinth]

Hmm..jag tänkte inte att det ska drabba båda så att det skapas medberoende. Men jag tror ingen kan vara helt oberörd av en partner som mår jäkligt dåligt, det var det jag menade.

Man är inte oberörd, men man kan välja hur man ska agera. Ska man vara STÖDET eller hjälpa partnern till vård? Min partner krävde att jag skulle kontakta vården i ett skede, annars hade vi inte kunnat fortsätta vår relation. Det var bra för mig.
Vi hade aldrig rett ut det utan proffs.

 

[Sezziyanen]

Man är inte oberörd, men man kan välja hur man ska agera. Ska man vara STÖDET eller hjälpa partnern till vård? Min partner krävde att jag skulle kontakta vården i ett skede, annars hade vi inte kunnat fortsätta vår relation. Det var bra för mig.
Vi hade aldrig rett ut det utan proffs.

Jag menade iaf aldrig att det är fel att hjälpa partnern till professionell vård, det låter helt rätt för mig det du säger.

 

[Petruska]

Hjälp och stöttning av sjukvården, av de som är proffs. Min partner ska och har alltid varit min partner och absolut inget annat. Han har inte ett skit med att göra hur jag har varit sjuk däremot är det skönt att han har kunnat ta mera disk och laga mer mat. I annat fall har han inget att göra med mig, det skulle vara ytterst förnedrande för mig. Jag är en vuxen människa som tar ansvar för mig själv och i det ansvaret delger jag honom hur det är och vad jag har för mig och han sköter sitt och jag mitt. Nu är jag ju frisk men vår relation är inte särskilt förändrad alls skulle jag vilja säga, mer än att han slipper diska jämt typ.
Tycker nog att det också är bäst att tillägga att man visst kan bli fullt frisk från mycket svår ångest som jag har haft och kan nu arbeta heltid och ha ett helt normalt (vad det nu är) liv med familj och vänner. Och då pratar vi om ångest som jag har haft i över 30 år. Bara så att ingen tror som läser det här att man inte kan bli frisk från ångest, vilket man alltså kan. Ville bara påpeka det i all vänlighet.

Det du beskriver liknar mycket hur det har sett ut och ser ut för mig och min partner. Min partner arbetar idag heltid på vad som nära nog är hens drömjobb.

 

[Petruska]

Det finns personer som orkar med sådana förhållanden och kan leva med en psykiskt skör/sjuk människa. Men det finns också mängder av personer som inte klarar av det. Inget konstigt med det för det är inte lätt.

Jag personligen hade aldrig klarat av att ha ett förhållande med någon som har problem på det sättet, vissa har inget emot det alls och klarar av det fint även ifall säkert många blir påverkade. Det är ju naturligt att tycka det är jobbigt, annars är det konstigt men det får inte styra livet, det får inte ha den inverkan på en att man själv mår dåligt pga förhållandet.

Jag tycker att det är meningslöst att hålla på och säga att det är så svårt att leva med en sjuk person.

Jag tänker mycket mer som @Hyacinth uttrycker det "Jag tror att du för att må bra i relationen måste ha ett förhållningssätt som du känner att du kan dels stå för och helst har naturligt." Fast jag skulle trycka ännu mer på "helst", eller skippa det helt. Om man är en person som har de nödvändiga egenskaperna eller kapaciteterna naturligt, är det inte svårt. I annat fall, verkar det mycket lätt kunna bli rena helvetet av alltsammans.

Den sjuke själv fungerar tyvärr väldigt ofta i sin sjukdom så att hen drar med omgivningen om omgivningen saknar kapacitet att undvika det. Jag tycker att dina inlägg illusterar just den där viljan från den sjuke - eller från den som identifierar sig med den sjuke - att sjukdomen ska påverka omgivningen väldigt mycket.

 

[Erik01]

Vi har pratat en del ikväll. På telefon.
Imorgon kommer vi träffas och prata mer.

 

[Koltrast]

Jag skulle vilja tillägga till det kloka som redan sagts på ämnet av @Hyacinth @Petruska och @Kattennizze att för mig, som emellanåt är den "sjuka", är det fullkomligt otänkbart att vara i en relation med någon som behandlar mig som sjuk. Det vore att vara i en ojämbördig relation, vilket jag absolut inte vill. Jag vill gärna ha förståelse, acceptans och värme(men det vill jag ju oavsett om jag är sjuk eller ej), men jag är inte det minsta betjänt av att någon agerar vårdare eller tar särskild hänsyn. Att bli behandlad som sjuk är för mig ganska förminskande.

 

[Vallmo]

Oj, vad mycket som har skrivits i tråden.
Ts, jag tycker du verkar ha ett bra sätt att förhålla dig till situationen.
Jag vill också påpeka att du inte är ego för att du tänker på dig själv.
Det du gör, är att ta ansvar för dig själv. Det är en jäkla skillnad.

Jag tror, om jag får ge ett råd, att du ska vara vaksam för situationer då han slänger över ansvaret för SITT mående på dig. I början kan sånt kännas rart men efter ett tag kan det bli rätt kvävande.

Jag tycker också när du beskriver din pojkvän så framträder bilden av honom som än mer komplex. Utifrån vad du beskriver låter det som han har något funktionshinder förutom problematiken med ångest, oro osv.

Jag har också haft/har en ganska komplex problematik när det gäller mitt psykiska mående.
Jag har fått bra hjälp och har idag, vad man skulle säga, blivit av med diagnosen.
Jag har ju dock kvar min personlighet och mitt sätt att vara men jag har lärt mig hantera det på ett sätt så det inte blir destruktivt för mig.

Nu ska jag bli väldigt personlig, men jag känner att jag vill göra det för du verkar vara en väldigt insiktsfull person och jag tror att jag kan bidra med något.

När jag mådde som sämst så drog jag ner min sambo i mitt mående.
Jag lät honom ta makten över mitt mående i den meningen att jag hela tiden behövde få bekräftelse för att må bra.
Eftersom han är en sån person som inte är särskilt bra på det, så mådde jag dåligt och blev utåtagerande, skyllde mycket på honom osv.
Antagligen var jag hemsk att leva med. Men det var han också, eller han blev det och jag med.

Egentligen är vi två rätt trevliga personer, öppna, konstnärliga, reflekterande osv.

Nu har jag lärt mig att jag inte behöver hans bekräftelse, jag kan klappa mig själv på axeln, hävda mina behov, trösta mig själv osv.
Han är ingen tankeläsare, men ber jag honom om något så gör han oftast det. Okomplicerat!
Fortfarande i mig själv har jag mycket tankestormar, flera gånger i veckan säkert. Skillnaden nu är att jag inte lever ut det. Jag behåller det för mig själv och det går över. Jag har lärt mig att jag funkar så och det är ok.
Det som hände förut var att omgivningens reaktioner på mina utfall hängde kvar långt efter det det gått över för mig.

Vad jag vill komma till är, att om min sambo hade gått in i det här och försökt "curla" (hittar inget bättre ord) så hade han antagligen blivit medberoende och jag hade antagligen fortsatt lägga min existens i hans händer.

Jag tror att jag och Petruska (har inte lärt mig tagga ännu) beskriver samma sak men från olika sidor.
Skillnaden mellan stöd och medberoende kan vara hårfin ibland. Så var väldigt försiktig om du märker att han lägger över sitt eget ansvar på dig. Du gör honom inte en tjänst och inte dig själv heller.
Ta hand om dig själv! Det är den bästa hjälpen du kan ge honom.

 

[Grazing]

Hjälp och stöttning av sjukvården, av de som är proffs. Min partner ska och har alltid varit min partner och absolut inget annat. Han har inte ett skit med att göra hur jag har varit sjuk däremot är det skönt att han har kunnat ta mera disk och laga mer mat. I annat fall har han inget att göra med mig, det skulle vara ytterst förnedrande för mig. Jag är en vuxen människa som tar ansvar för mig själv och i det ansvaret delger jag honom hur det är och vad jag har för mig och han sköter sitt och jag mitt. Nu är jag ju frisk men vår relation är inte särskilt förändrad alls skulle jag vilja säga, mer än att han slipper diska jämt typ.
Tycker nog att det också är bäst att tillägga att man visst kan bli fullt frisk från mycket svår ångest som jag har haft och kan nu arbeta heltid och ha ett helt normalt (vad det nu är) liv med familj och vänner. Och då pratar vi om ångest som jag har haft i över 30 år. Bara så att ingen tror som läser det här att man inte kan bli frisk från ångest, vilket man alltså kan. Ville bara påpeka det i all vänlighet.

Men det blir helt fel när man beskriver hjälp och stöttning på olika sätt. Jag menar uppenbart inte hjälp och stöttning på det sättet du menar. Jag har inte skrivit någonstans att en partner inte ska ha ett eget liv, snarare tvärtom att det är viktigt att partnern inte påverkas på ett dåligt sätt av ens mående.

Alla har olika behov av hjälp, jag behöver tex någon som faktiskt är fysiskt helst där och hjälper mej igenom den mest extrema ångesten. Vilken stöttning ska sjukvården ge? Läkarbesöken var tredje månad eller? Är det det stödet jag tex ska hänga fast vid? Eller det eventuella stödet från nån psykolog nån enstaka gång i veckan?

Du menar på att det är förnedrande att faktiskt behöva hjälp, det är enligt mitt tycke löjligt, för mig handlar det om överlevnad i många lägen, är det förnedrande menar du då att behöva hjälpen mitt i veckan när sjukvården inte är där? Jag personligen tycker det är betydligt mer förnedrande när jag sökt mig till vården, är det några som kan förnedra så är det vården utan tvekan.

Och vadå man kan bli fullt frisk från svårt ångest, det är inte alls säkert uppenbarligen. Allt stämmer inte överens med alla individer. Folk är olika och behöver olika hjälp.

För mig personligen är inte "hjälp" någon som säger att åååh vad synd det är om dig, stackars dig och sådant. Det är en stöttning i att ta mig igenom ångesten och tankarna, inte att tycka synd om. Sen när blev liksom hjälp och stöttning att tycka synd om. Väldigt olika saker.

 

[Grazing]

För min del har det varit fullständigt avgörande att min partner aldrig brytt sig om min ångest, hade jag en panikattack vilket ju alla vet som upplevt det är det fullständigt vidrigaste man kan ha, var hans attityd bara, det går över, du kan andas, inga problem. Också så fortsatte han med sitt. Det är precis så man ska göra, och inte alls någon tough love eller nåt sånt utan bara konstatera att nu är det såhär och det är inget farligt. Går man däremot in i det hela och försöker hjälpa en att andas t ex så stegras bara paniken, så det är det sista man ska göra.

Men detta "man ska göra" det är olika för olika personer. Det finns ingen universallösning på saker och ting. Alla fungerar olika. Jag hade den attityden mot mej under hela min uppväxt att det går över, no big deal liksom medans jag mer eller mindre tog livet av mig nästan. Det fungerar inte för mig och jag är säkerligen inte den enda det inte fungerar på.

 

[Vallmo]

Har man varit sjuk hela sitt liv mer eller mindre så vet man förmodligen om att ens beteende och handling inte är "rätt". Dessutom skrev jag att man vet vad man behöver för att fungera i vardagen. Man har sin strategi även ifall den inte alltid är vad som behövs för att bli "frisk". Det är en viss skillnad där.

Jag skulle vilja säga att om man varit sjuk hela livet så är risken stor att ens referenspunkter inte är "rätt" eftersom det sjuka med största sannolikhet normaliserats och är en del av personen.

Min erfarenhet är att det är vanligt att den sjuke inte vet vad den behöver. Till skillnad mot att vilja ha något.

Jag kan säga att när jag var sjuk så var skillnaden på vad jag ville och vad jag behövde inte alltid samma sak. Ganska sällan faktiskt!

 

[Erik01]

Oj, vad mycket som har skrivits i tråden.
Ts, jag tycker du verkar ha ett bra sätt att förhålla dig till situationen.
Jag vill också påpeka att du inte är ego för att du tänker på dig själv.
Det du gör, är att ta ansvar för dig själv. Det är en jäkla skillnad.

Jag tror, om jag får ge ett råd, att du ska vara vaksam för situationer då han slänger över ansvaret för SITT mående på dig. I början kan sånt kännas rart men efter ett tag kan det bli rätt kvävande.

Jag tycker också när du beskriver din pojkvän så framträder bilden av honom som än mer komplex. Utifrån vad du beskriver låter det som han har något funktionshinder förutom problematiken med ångest, oro osv.

Jag har också haft/har en ganska komplex problematik när det gäller mitt psykiska mående.
Jag har fått bra hjälp och har idag, vad man skulle säga, blivit av med diagnosen.
Jag har ju dock kvar min personlighet och mitt sätt att vara men jag har lärt mig hantera det på ett sätt så det inte blir destruktivt för mig.

Nu ska jag bli väldigt personlig, men jag känner att jag vill göra det för du verkar vara en väldigt insiktsfull person och jag tror att jag kan bidra med något.

När jag mådde som sämst så drog jag ner min sambo i mitt mående.
Jag lät honom ta makten över mitt mående i den meningen att jag hela tiden behövde få bekräftelse för att må bra.
Eftersom han är en sån person som inte är särskilt bra på det, så mådde jag dåligt och blev utåtagerande, skyllde mycket på honom osv.
Antagligen var jag hemsk att leva med. Men det var han också, eller han blev det och jag med.

Egentligen är vi två rätt trevliga personer, öppna, konstnärliga, reflekterande osv.

Nu har jag lärt mig att jag inte behöver hans bekräftelse, jag kan klappa mig själv på axeln, hävda mina behov, trösta mig själv osv.
Han är ingen tankeläsare, men ber jag honom om något så gör han oftast det. Okomplicerat!
Fortfarande i mig själv har jag mycket tankestormar, flera gånger i veckan säkert. Skillnaden nu är att jag inte lever ut det. Jag behåller det för mig själv och det går över. Jag har lärt mig att jag funkar så och det är ok.
Det som hände förut var att omgivningens reaktioner på mina utfall hängde kvar långt efter det det gått över för mig.

Vad jag vill komma till är, att om min sambo hade gått in i det här och försökt "curla" (hittar inget bättre ord) så hade han antagligen blivit medberoende och jag hade antagligen fortsatt lägga min existens i hans händer.

Jag tror att jag och Petruska (har inte lärt mig tagga ännu) beskriver samma sak men från olika sidor.
Skillnaden mellan stöd och medberoende kan vara hårfin ibland. Så var väldigt försiktig om du märker att han lägger över sitt eget ansvar på dig. Du gör honom inte en tjänst och inte dig själv heller.
Ta hand om dig själv! Det är den bästa hjälpen du kan ge honom.

Det har varit bra att skriva tråden för det har fått mig att sortera ut mina egna tankar.
Vi pratade igår igen. Och jag fick reda på en hel del till saker
Vi hade bokat en dröm saker framöver tex konserter. Och han är osäker på om hur han klarar av att gå på sådant pga hur han mår. Sen har hans rädsla för terrorbrott blivit stor nu. Det som oroar mig är att det känns som det finns så mkt mer där än vad han berättar för mig. Och det känns nästan obehagligt. Han berättar inte heller för någon om tankarna.

Jag är också lite rädd för att dras in i något och inte komma ur. Tex igår efter att vi pratat fick jag många sms om hur mkt han tycker om mig, att han är så glad att han har mig etc. Och jag kommer på mig själv att tycka synd om honom och undra hur han ska Klara av om jag lämnar honom. Och då blir jag orolig för mig själv.

Och efter samtalet igår insåg jag att det inte kommer kunna bli något långt förhållande av detta. Jag vill kunna göra saker med min partner såsom gå på konserter, ut och resa, göra roliga saker med min partner. Och framförallt inte behöva oroa mig för hur han mår och vad det är som han inte berättar för mig.

 

[Squie]

Min erfarenhet är att det är vanligt att den sjuke inte vet vad den behöver.

Då tillhörde jag den ovanliga skaran som visste exakt vad jag behövde ha för att bli frisk. O jag är fullt övertygad om att varje människa vet vad som behövs för att bli frisk, kruxet är hur ointresserad ex. vården är av att veta. En blir satt i någon slags form o det ska gälla för alla...vilket det inte gör. O går man emot normen så får man slåss...vilket folk inte orkar..eftersom som psykisk ohälsa o ohälsa öht funkar som det gör.

 

[Vallmo]

Då tillhörde jag den ovanliga skaran som visste exakt vad jag behövde ha för att bli frisk. O jag är fullt övertygad om att varje människa vet vad som behövs för att bli frisk, kruxet är hur ointresserad ex. vården är av att veta. En blir satt i någon slags form o det ska gälla för alla...vilket det inte gör. O går man emot normen så får man slåss...vilket folk inte orkar..eftersom som psykisk ohälsa o ohälsa öht funkar som det gör.

Jag håller med dig. Också!
Så kan det absolut vara. Och som du säger, du vet det och det är bra.

Men alla vet det faktiskt inte, det är min erfarenhet.
Och det har inget med norm att göra, snarare diagnos.

 

[Cattis_E]

Ja jag tror inte han har berättat allt för läkaren på VC. Utan jag tror han sagt att det är mkt på jobbet och han är stressad pga det.
Och till mig sa han exakt att " bara jag får något att sova på så blir allt bra"

Nu har inte jag läst inläggen som kommit till sen jag skrev detta.
Men som du nog redan förstått är det svårt för läkaren att hjälpa om man inte har hela bilden. Klart att dålig sömn förvärrar men att bara sova är ju sällan hela lösningen.

 

[Erik01]

Har ätit lunch med mamma och syster och pratat om det jag berättat här. De har vetat om en del men inte allt.
Jag ville berätta för vi träffas ofta. Och jag vill att de också kan hjälpa mig att sätta stopp om jag börjar må dåligt av detta.

 

[Vallmo]

Det har varit bra att skriva tråden för det har fått mig att sortera ut mina egna tankar.
Vi pratade igår igen. Och jag fick reda på en hel del till saker
Vi hade bokat en dröm saker framöver tex konserter. Och han är osäker på om hur han klarar av att gå på sådant pga hur han mår. Sen har hans rädsla för terrorbrott blivit stor nu. Det som oroar mig är att det känns som det finns så mkt mer där än vad han berättar för mig. Och det känns nästan obehagligt. Han berättar inte heller för någon om tankarna.

Jag är också lite rädd för att dras in i något och inte komma ur. Tex igår efter att vi pratat fick jag många sms om hur mkt han tycker om mig, att han är så glad att han har mig etc. Och jag kommer på mig själv att tycka synd om honom och undra hur han ska Klara av om jag lämnar honom. Och då blir jag orolig för mig själv.

Och efter samtalet igår insåg jag att det inte kommer kunna bli något långt förhållande av detta. Jag vill kunna göra saker med min partner såsom gå på konserter, ut och resa, göra roliga saker med min partner. Och framförallt inte behöva oroa mig för hur han mår och vad det är som han inte berättar för mig.

Vilken jobbig situation för dig!
Det låter ju som mer och mer kommer fram.
Det är säkert så att det finns mer bakom än vad han talar om, precis som du känner.
Känns det så tror jag du ska lita på den känslan. Det brukar stämma.

Jag förstår att det känns obehagligt. Det skulle jag också tycka. Även fast jag jobbar med patienter som bland annat har den här sortens problem och mycket värre saker också.

Vad bra att du har nära kontakt med din mamma och syster.
Det är nog bra att prata med dom och även som du gör i tråden här.
Annars är det så lätt att dras in i något av bara farten.
Med lite andra referenspunkter blir det kanske lite lättare att förhålla sig till allt.