Oro, nedstämdhet etc

[Grazing]

Som sagt. Jag har inte distanserat mig eller stängt av. Så komplicerat är ju inte det här.

Jag levde under hela partners sjukdomstid ett fullt normalt liv. Det var inte svårt.

Det vore vänligt om du inte talade om för mig hur jag har det.

Skrev tydligt annars att jag utgår från vad du skriver här. Huruvida det är lätt eller svårt att leva ett "normalt" liv vad det nu innebär går inte att säga. Ibland fungerar det ibland inte lite beroende på vad för problem och sjukdomar som finns inblandade.

Upplever TS att hen behöver stänga av eller distansera sig för att klara det, skulle jag avråda från hela relationen.

Jag svarade på det som ts skrev när den frågade hur man avskärmar sig och hur man låter bli att vilja hjälpa. Jag tycker inte man ska varken avskärma sig eller låta bli att hjälpa. Beroende på vad man lägger in i ordet hjälpa då.

Det ingår tyvärr i symtomen, ofta, att vilja ha medberoende anhöriga. Men det hjälper inte, det är bara en del av den sjukes symtom att tro att det hjälper. Det trodde även min partner för 20-15 år sedan. Idag mår partner bra och vet bättre.

Så enkelt är det inte, det är så otroligt väldigt individuellt vad en psykiskt sjuk person behöver i livet för att kunna må bättre och klara av livet. Vissa behöver hjälp och stöttning och tryggheten medans vissa klarar den mer "hårda" vägen och klarar att klättra uppåt själva. Det finns faktiskt personer som klarar av att stötta och hjälpa och vara där och vara den tryggheten och ändå må bra själva, ändå kunna leva sina liv och hjälpa sin partner att klara av livet okej. Vissa behöver sådana personer, vissa behöver det inte.

 

[Vallmo]

Tack för ditt inlägg. Det var väldigt bra och informativt
Ja det var nog inte sömntabletter utan de du nämnde. Men jag får en känsla av att han själv inte vill inse ändå hur det ligger till.
Visst.. han kom iväg till VC men samtidigt har han ju sagt att han mått dåligt och varit orolig hela sitt liv. Och sen i nästa stund beror det på att han är stressad på jobbet och allt blir bra bara han får sova.

Jag tänker att om han berättat hur han verkligen mår- borde inte läkaren sagt något mer? Eller släpper man folk direkt?

Han berättade för läkaren om att han går i terapi men den terapin verkar mest handla om andra saker dvs mer relationer. Den har hjälpt honom också men mer när det handlar om att förbättra självförtroende och relationer

Tack!

Utifrån det du skriver så verkar det som han är lite ambivalent.
Han kanske till viss del förnekar sina problem också, för sig själv och andra.
Det ÄR jäkligt jobbigt att ta itu med sig själv och det är inte ovanligt att man hamnar lite i en comfortzon.
Jämför med att ändra/bryta matvanor ex. Det kan ta emot.

Sen kan det ju vara så också att han känner oro för yttre faktorer men om han anpassar sig så minskar ångesten. Det kan vara svårt att tänka att det handlar om han själv och inte omvärlden i såna lägen, tänker jag.
Problemet här är ju om han anpassar sig FÖR mycket och låter ångesten och tankarna styra, ja då kanske det medför att han undviker situationer som egentligen är kul, typ gå på bio, fika etc. Och då kan han må dåligt för det osv och hamna i en negativ spiral.

Dessvärre så kan sånt här mycket väl slinka igenom på vårdcentralen.
Varje besök får ta max 15-30 minuter så det är inte alltför otroligt att det inte kom upp hur det verkligen är, egentligen.
Läkarna där har inte alltid den rätta kompetensen, eller fokus på den psykiatriska biten heller.
Det är ju inte uppenbart vad din pojkvän har problem med, så jag tänker att det kan nog missas.
Eftersom han själv verkar ambivalent så kan det mycket väl vara så att han faktiskt inte har sagt så mycket mer än just stress och sömn.
Och då har läkaren gjort något halvhjärtat och skrivit ut Atarax, typ. Så kan det tyvärr vara och det har jag också egen erfarenhet av.

 

[Erik01]

Tack!

Utifrån det du skriver så verkar det som han är lite ambivalent.
Han kanske till viss del förnekar sina problem också, för sig själv och andra.
Det ÄR jäkligt jobbigt att ta itu med sig själv och det är inte ovanligt att man hamnar lite i en comfortzon.
Jämför med att ändra/bryta matvanor ex. Det kan ta emot.

Sen kan det ju vara så också att han känner oro för yttre faktorer men om han anpassar sig så minskar ångesten. Det kan vara svårt att tänka att det handlar om han själv och inte omvärlden i såna lägen, tänker jag.
Problemet här är ju om han anpassar sig FÖR mycket och låter ångesten och tankarna styra, ja då kanske det medför att han undviker situationer som egentligen är kul, typ gå på bio, fika etc. Och då kan han må dåligt för det osv och hamna i en negativ spiral.

Dessvärre så kan sånt här mycket väl slinka igenom på vårdcentralen.
Varje besök får ta max 15-30 minuter så det är inte alltför otroligt att det inte kom upp hur det verkligen är, egentligen.
Läkarna där har inte alltid den rätta kompetensen, eller fokus på den psykiatriska biten heller.
Det är ju inte uppenbart vad din pojkvän har problem med, så jag tänker att det kan nog missas.
Eftersom han själv verkar ambivalent så kan det mycket väl vara så att han faktiskt inte har sagt så mycket mer än just stress och sömn.
Och då har läkaren gjort något halvhjärtat och skrivit ut Atarax, typ. Så kan det tyvärr vara och det har jag också egen erfarenhet av.

Ja min erfarenhet är att man måste vara tydlig med vad man vill ha hjälp med då läkarna har många patienter och lite tid.

Jag har hittills tänkt att jag ska vara lite avvaktande och se hur det utvecklats. För med honom kan jag inte få familj, sambo etc.
Och jag kan inte säga om jag vill ha det eller inte. Så det är mkt funderingar.
Jag tycker väldigt mkt om honom. Men har många tankar kring det här. ..

 

[Vallmo]

Ja min erfarenhet är att man måste vara tydlig med vad man vill ha hjälp med då läkarna har många patienter och lite tid.

Jag har hittills tänkt att jag ska vara lite avvaktande och se hur det utvecklats. För med honom kan jag inte få familj, sambo etc.
Och jag kan inte säga om jag vill ha det eller inte. Så det är mkt funderingar.
Jag tycker väldigt mkt om honom. Men har många tankar kring det här. ..

Det låter som en bra plan.
Och angående medberoende som diskuterats, försök att hålla dig ifrån vad han "behöver" och fokusera på vad du vill med relationen.
Med det inte sagt att du ska låta bli att stötta honom. Du ska bara inte gå under själv.

 

[Petruska]

Skrev tydligt annars att jag utgår från vad du skriver här. Huruvida det är lätt eller svårt att leva ett "normalt" liv vad det nu innebär går inte att säga. Ibland fungerar det ibland inte lite beroende på vad för problem och sjukdomar som finns inblandade.

Jag svarade på det som ts skrev när den frågade hur man avskärmar sig och hur man låter bli att vilja hjälpa. Jag tycker inte man ska varken avskärma sig eller låta bli att hjälpa. Beroende på vad man lägger in i ordet hjälpa då.

Så enkelt är det inte, det är så otroligt väldigt individuellt vad en psykiskt sjuk person behöver i livet för att kunna må bättre och klara av livet. Vissa behöver hjälp och stöttning och tryggheten medans vissa klarar den mer "hårda" vägen och klarar att klättra uppåt själva. Det finns faktiskt personer som klarar av att stötta och hjälpa och vara där och vara den tryggheten och ändå må bra själva, ändå kunna leva sina liv och hjälpa sin partner att klara av livet okej. Vissa behöver sådana personer, vissa behöver det inte.

Men snälla du. Vad den sjuke själv tycker sig behöva som sjuk kan inte få styra partnerns liv och göranden.

Bland annat för att den sjuke är sjuk. Hen saknar tillgång till sitt friska omdöme, pga sin sjukdom.

Sen är det säkert så att personer som brukar skapa drama med sina känslor ofta gör det även som sjuka. Men jag ser inget skäl för omgivningen att låta sig dras med i sådana dramer. Det är min övertygelse att de är dåliga för alla inblandade.

 

[Petruska]

Det låter som en bra plan.
Och angående medberoende som diskuterats, försök att hålla dig ifrån vad han "behöver" och fokusera på vad du vill med relationen.
Med det inte sagt att du ska låta bli att stötta honom. Du ska bara inte gå under själv.

TS ska inte bara inte gå under. TS ska må bra. Hindrar relationen det, bör TS inte ge sig in i den. I övrigt håller jag med om vad du skriver i det citerade inlägget.

 

[Grazing]

Men snälla du. Vad den sjuke själv tycker sig behöva som sjuk kan inte få styra partnerns liv och göranden.

Jag kan lova dig att den sjuke som vart sjuk mer eller mindre hela sitt liv vet vad den behöver för att fungera i vardagen. Jag har inte skrivit någonstans att en sjuk partner ska styra livet. Allt är faktiskt inte svart eller vitt när det gäller det där. Känner man i ett förhållande att man är begränsad och gör saker och ting man inte vill så är det inte rätt förhållande eller partner.

Bland annat för att den sjuke är sjuk. Hen saknar tillgång till sitt friska omdöme, pga sin sjukdom.

Långt ifrån alltid det där stämmer, och jag håller inte alls med om att en sjuk alltid saknar ett friskt omdöme. Jag vet tex mycket väl att mitt beteende och handlande inte alltid är sunt men jag kan inte rå för det alltid. Jag kan inte styra det hur mycket jag än vill. Och det är fruktansvärt frustrerande att ha ett friskt omdöme men inte vara kapabel till att känna och agera "rätt".

Men grejen är att även en sjuk har rätt att få bra dagar och behöver hjälp med det ibland. Man får ta lite i taget och tillslut behöver man mindre och mindre stöd och stöttning i vardagen ju friskare man blir. Det är en balansgång där.

 

[Vallmo]

TS ska inte bara inte gå under. TS ska må bra. Hindrar relationen det, bör TS inte ge sig in i den. I övrigt håller jag med om vad du skriver i det citerade inlägget.

Ja, absolut! Det håller jag med om. Det kan låta konstigt att skriva så.
Självklart ska det inte få gå så långt så Ts nästan går under.

Taget ur sitt sammanhang så tycker jag det framgår att det inte ska gå så långt.
Men, det tål att upprepas. Ts bör verkligen vara lyhörd inför sig själv i denna relation.
Jag tycker att det framgick tydligt i mitt första inlägg till Ts. Det är absolut jätteviktigt att det inte får gå så långt som ett medberoende.

Sen är det ju jättesvårt att veta NÄR det gått för långt. Det är svårt när man är mitt uppe i något. Men det gäller väl allt.

 

[Sezziyanen]

Antagligen vill din partner inte heller att du ska känna det extra jobbigt pga hans problem. Men det kommer ju oavsett, är man tillsammans kan man inte bara bortse från hur den andra mår, det drabbar alltid båda!

Det viktiga är ju att man kan prata ärligt om det. Det verkar ju som han kan det nu när han både besöker läkare och får annan hjälp. Eller är han en sån som inte inser att och hur hans depression påverkar dig?

Det är ju så svårt att läsa sig till från nått inlägg. Min erfarenhet är iaf att läkare inte gör något särskilt alls gällande depressioner. De jobbar i största allmänhet med mer konkreta problem, där fysisk hjälp eller medicin är botemedlena. Att "prata med nån" kanske inte alls hjälper tillräckligt ibland, men ibland kan det också vara en extrem hjälp som kan få en icke-fungerande person att göra en väldig förbättring! Det beror helt på situationen och personen, man måste känna efter och ärligt tänka till om det man gör fungerar eller inte.

Det viktigaste IMO för dig som åskådare/partner är ju att vara ärlig med vad du tycker och tänker. Jag tycker inte du ska gå och vara orolig för att prata om dina farhågor angående framtida familj mm, sålänge denna kille inte är på någon total bristningsgräns förstås, så kan och vill han nog höra om det. Men han kan nog antagligen ha svårt att ge definitiva svar i den situation han är i nu, förstås.

Min åsikt är att ju öppnare och ärligare kort man kör med, desto lättare blir alla såna här situationer hur jobbiga de än är. Det värsta är om man förutom alla andra problem också måste gå och känna osäkerhet i alla interaktioner med den person man är tillsammans med. För många människor så fungerar det inte så att man blir "botad" från en depression. Det kan mycket väl vara en del av ens personlighet livet ut - men det behöver verkligen inte innebära att man alltid måste ha det svårt för det, eller att man inte kan ha ett liv med familj, intressen, whatever som vem som helst! Ju mer medvetna vi alla kunde vara om våra brister såväl som våra bra egenskaper desto lättare blir det lättare att hantera de situationer som är svåra för oss. Dessutom behöver man inte utsätta andra för en massa extra oro då, det går att ha kontroll över läget även om man är nere, har ångest mm om man vet att det är en övergående fas. Har personen i fråga dessutom en partner eller vänner som förstår detta, då blir det extremt mycket lättare för denne.

Jag håller verkligen med @Grazing om att det absolut inte är så svart på vitt som att en deprimerad eller ångestladdad person på nått sätt alltid förlorar sitt omdöme. I väldigt många fall är den drabbade personen extremt medveten om hur den beter sig, känner sig, och ett av de jobbigaste sakerna kan just vara känslan av att det man tänker rent logiskt i hjärnan inte samspelar med hur man känner sig i kroppen. Dvs det går att känna ångest eller oro fysiskt i kroppen men känna sig lugn i tanken - detta kan säkert vara svårt att greppa för den som aldrig upplevt det, men om man bara lär sig att så är fallet så går det ofta att interagera mycket lättare med personer som går igenom en period av ångest eller depression.

 

[Squie]

Min partner (eller jag) skulle aldrig - jag menar verkligen aldrig - prata om oss som ett "team". Men han skulle säga att jag har hjälpt honom. Men det är som jag ser det i så fall genom min blotta existens.

Vi ser oss som ett team, vi är inte två singlar som bor ihop. För oss är det en enorm skillnad.

Ja jag tror inte han har berättat allt för läkaren på VC. Utan jag tror han sagt att det är mkt på jobbet och han är stressad pga det.
Och till mig sa han exakt att " bara jag får något att sova på så blir allt bra"

Det där tycker jag är synd. För första steget till att få hjälp är att acceptera för sig själv hur läget faktiskt är och sedan berätta det.

Ja min erfarenhet är att man måste vara tydlig med vad man vill ha hjälp med då läkarna har många patienter och lite tid.

Jag har hittills tänkt att jag ska vara lite avvaktande och se hur det utvecklats. För med honom kan jag inte få familj, sambo etc.
Och jag kan inte säga om jag vill ha det eller inte. Så det är mkt funderingar.
Jag tycker väldigt mkt om honom. Men har många tankar kring det här. ..

Har du sökt någon samtalskontakt själv? Tänkte på dina funderingar som du har. Vet att kyrkan (behöver inte vara troende) kan ha samtalsgrupper. Anhöriga till människor som har olika typer av sjukdomar o funktionsnedsättningar träffas o pratar om livet o allt däri. Kan kanske vara en hjälp till dig?

Jag fick mycket uppskattning av de läkare som jag träffade att alltid vara förberedd. Att helt enkelt ha en lapp med mig om vad jag ville prata om (symtom, problem i livet, etc). Kanske kan vara något att ha med sig i bakhuvudet inför kommande läkarbesök, om nu din partner är intresserad av den typen av stöd i läkarkontakt.

 

[Erik01]

@Petruska
@Vallmo

Vad jag mår bra av och hur jag vill leva. Det är ju det som är den centrala punkten kan jag känna. Och det är ju det som gör att jag känner mig ego ibland. Dvs när jag älskar honom men samtidigt känner att jag måste hitta en strategi hur jag ska hantera situationen dvs kanske ha inställningen mer som du @Petruska
Jag är normalt inte någon som vill ta hand om folk.
Men- jag känner att jag i detta fallet oroar mig
Och jag känner spontant att det känns jobbigt att behöva ha en strategi för hur jag ska vara i mitt förhållande.
Samma sak med att söka upp anhöriggrupper eller följa med på terapin. Han har frågat om jag vill följa med på terapin.
Men jag känner bara att det blev så allvarligt allting- anhöriggrupper, terapi, stratergi för att hantera förhållandet.

jag menar inte att allt kan vara skratt, ballonger och kalas varenda stund. och självklart mår alla dåligt ibland. Men - jag vet inte... det känns tungt.. Jag vill få vara nykär och glad.. och det är jag ju.. ibland..

Och då känner jag mig ego. För orkar jag ta in hela grejen med terapi, anhöriggrupper, strategi etc.
samtidigt som jag älskar honom.

 

[Petruska]

Men grejen är att även en sjuk har rätt att få bra dagar och behöver hjälp med det ibland. Man får ta lite i taget och tillslut behöver man mindre och mindre stöd och stöttning i vardagen ju friskare man blir. Det är en balansgång där.

Javisst, men det är inte partners uppgift.

Men jag märker att vi inte alls når varandra i frågan.

 

[Petruska]

@Petruska
@Petruska

Vad jag mår bra av och hur jag vill leva. Det är ju det som är den centrala punkten kan jag känna. Och det är ju det som gör att jag känner mig ego ibland. Dvs när jag älskar honom men samtidigt känner att jag måste hitta en strategi hur jag ska hantera situationen dvs kanske ha inställningen mer som du @Petruska
Jag är normalt inte någon som vill ta hand om folk.
Men- jag känner att jag i detta fallet oroar mig
Och jag känner spontant att det känns jobbigt att behöva ha en strategi för hur jag ska vara i mitt förhållande.
Samma sak med att söka upp anhöriggrupper eller följa med på terapin. Han har frågat om jag vill följa med på terapin.
Men jag känner bara att det blev så allvarligt allting- anhöriggrupper, terapi, stratergi för att hantera förhållandet.

jag menar inte att allt kan vara skratt, ballonger och kalas varenda stund. och självklart mår alla dåligt ibland. Men - jag vet inte... det känns tungt.. Jag vill få vara nykär och glad.. och det är jag ju.. ibland..

Och då känner jag mig ego. För orkar jag ta in hela grejen med terapi, anhöriggrupper, strategi etc.
samtidigt som jag älskar honom.

Men relationen är väl rätt ny och ni känner inte varandra som vänner sedan förut?

Jag har svårt att se något riktigt gott skäl för dig att alls ge dig in i det där?

Skulle man kunna tänka sig att ni har ett "softare" förhållande ett tag? Mer som dejtar varandra, gör grejer ihop, men skiter i att dela vardag mer sammanhängande? Att ni får de bra dagarna med varandra och du kan lite strunta i de dåliga?

Ungefär så gjorde min partner och jag ett par år i början.

Jag ser inte det som att ni "känner mindre" för varandra, utan att ni bara väljer ett hanterligt sätt att leva era känslor och med varandra under de här ganska svåra villkoren.

 

[Erik01]

Antagligen vill din partner inte heller att du ska känna det extra jobbigt pga hans problem. Men det kommer ju oavsett, är man tillsammans kan man inte bara bortse från hur den andra mår, det drabbar alltid båda!

Det viktiga är ju att man kan prata ärligt om det. Det verkar ju som han kan det nu när han både besöker läkare och får annan hjälp. Eller är han en sån som inte inser att och hur hans depression påverkar dig?

Det är ju så svårt att läsa sig till från nått inlägg. Min erfarenhet är iaf att läkare inte gör något särskilt alls gällande depressioner. De jobbar i största allmänhet med mer konkreta problem, där fysisk hjälp eller medicin är botemedlena. Att "prata med nån" kanske inte alls hjälper tillräckligt ibland, men ibland kan det också vara en extrem hjälp som kan få en icke-fungerande person att göra en väldig förbättring! Det beror helt på situationen och personen, man måste känna efter och ärligt tänka till om det man gör fungerar eller inte.

Det viktigaste IMO för dig som åskådare/partner är ju att vara ärlig med vad du tycker och tänker. Jag tycker inte du ska gå och vara orolig för att prata om dina farhågor angående framtida familj mm, sålänge denna kille inte är på någon total bristningsgräns förstås, så kan och vill han nog höra om det. Men han kan nog antagligen ha svårt att ge definitiva svar i den situation han är i nu, förstås.

Min åsikt är att ju öppnare och ärligare kort man kör med, desto lättare blir alla såna här situationer hur jobbiga de än är. Det värsta är om man förutom alla andra problem också måste gå och känna osäkerhet i alla interaktioner med den person man är tillsammans med. För många människor så fungerar det inte så att man blir "botad" från en depression. Det kan mycket väl vara en del av ens personlighet livet ut - men det behöver verkligen inte innebära att man alltid måste ha det svårt för det, eller att man inte kan ha ett liv med familj, intressen, whatever som vem som helst! Ju mer medvetna vi alla kunde vara om våra brister såväl som våra bra egenskaper desto lättare blir det lättare att hantera de situationer som är svåra för oss. Dessutom behöver man inte utsätta andra för en massa extra oro då, det går att ha kontroll över läget även om man är nere, har ångest mm om man vet att det är en övergående fas. Har personen i fråga dessutom en partner eller vänner som förstår detta, då blir det extremt mycket lättare för denne.

Jag håller verkligen med @Grazing om att det absolut inte är så svart på vitt som att en deprimerad eller ångestladdad person på nått sätt alltid förlorar sitt omdöme. I väldigt många fall är den drabbade personen extremt medveten om hur den beter sig, känner sig, och ett av de jobbigaste sakerna kan just vara känslan av att det man tänker rent logiskt i hjärnan inte samspelar med hur man känner sig i kroppen. Dvs det går att känna ångest eller oro fysiskt i kroppen men känna sig lugn i tanken - detta kan säkert vara svårt att greppa för den som aldrig upplevt det, men om man bara lär sig att så är fallet så går det ofta att interagera mycket lättare med personer som går igenom en period av ångest eller depression.

Vi har pratat om situationen rätt mycket. I början blev han väldigt förvånad när jag berättade om hur jag tycker situationen påverkar mig.
Han har sagt så många gånger att han gillar att jag är lättsam, glad och trygg. och det gör att han blir glad när han är med mig. Hemma när han är själv så känner han sig ensam och ledsen. Men med mig blir han gladare. Och han blev förvånad när jag pratade om att jag inte automatiskt alltid är glad. Utan att jag också påverkas av hans sinnesstämning. Dvs om han alltid är ledsen och nere så påverkar det mig också.
Och det var något nytt för honom. Han har aldrig sett det så menade han. Dvs han har aldrig funderat kring hur han påverkar människor omkring honom.

Vi pratade häromveckan om framtiden. Och jag sa att jag tycker det är rätt att han inte går vidare med barn, familj etc när han inte känner sig redo pga sitt mående. Jag var också ärlig med att jag inte kan säga hur jag kommer känna om ett tag. Kanske vill jag ha familj och då känner att jag behöver gå vidare.
Han svarade då att han inte tycker att vi behöver tänka på framtiden. Utan kan vi inte bara fokusera på oss och vår relation och ha det så bra som möjligt nu.
Grejen är ju det att pga min ålder kan jag inte heller vänta hur länge som helst OM jag vill ha familj. Inte så att jag behöver skaffa barn i morgon men om jag vill ha barn så känner jag att jag i alla fall behöver ha ett förhållande där man rör sig emot det hållet.

 

[Sezziyanen]

Vi har pratat om situationen rätt mycket. I början blev han väldigt förvånad när jag berättade om hur jag tycker situationen påverkar mig.
Han har sagt så många gånger att han gillar att jag är lättsam, glad och trygg. och det gör att han blir glad när han är med mig. Hemma när han är själv så känner han sig ensam och ledsen. Men med mig blir han gladare. Och han blev förvånad när jag pratade om att jag inte automatiskt alltid är glad. Utan att jag också påverkas av hans sinnesstämning. Dvs om han alltid är ledsen och nere så påverkar det mig också.
Och det var något nytt för honom. Han har aldrig sett det så menade han. Dvs han har aldrig funderat kring hur han påverkar människor omkring honom.

Vi pratade häromveckan om framtiden. Och jag sa att jag tycker det är rätt att han inte går vidare med barn, familj etc när han inte känner sig redo pga sitt mående. Jag var också ärlig med att jag inte kan säga hur jag kommer känna om ett tag. Kanske vill jag ha familj och då känner att jag behöver gå vidare.
Han svarade då att han inte tycker att vi behöver tänka på framtiden. Utan kan vi inte bara fokusera på oss och vår relation och ha det så bra som möjligt nu.
Grejen är ju det att pga min ålder kan jag inte heller vänta hur länge som helst OM jag vill ha familj. Inte så att jag behöver skaffa barn i morgon men om jag vill ha barn så känner jag att jag i alla fall behöver ha ett förhållande där man rör sig emot det hållet.

Låter svårt det där.. Låter tungt att få höra att den man är tillsammans med är nere och ledsen när denne inte är med en själv. Känns inte helt stabilt då, och kan vara riktigt jobbigt att vara en sån stöttepelare om tex mer och mer börjar hänga på det. Och att man inte har funderat på hur ens egen deppighet påverkar andra...

Uppenbarligen vill du ju med största sannolikhet ha familj. Jag tycker du ska vara extra ärlig med det så han verkligen förstår att du vill det, och hur du känner om tiden! Det blir bara oschysst mot er båda om ni enbart skjuter upp att prata om vad ni faktiskt vill på den fronten. Det du säger här borde du alltså säga till honom om du inte redan gjort det, IMO..

 

[Erik01]

Men relationen är väl rätt ny och ni känner inte varandra som vänner sedan förut?

Jag har svårt att se något riktigt gott skäl för dig att alls ge dig in i det där?

Skulle man kunna tänka sig att ni har ett "softare" förhållande ett tag? Mer som dejtar varandra, gör grejer ihop, men skiter i att dela vardag mer sammanhängande? Att ni får de bra dagarna med varandra och du kan lite strunta i de dåliga?

Ungefär så gjorde min partner och jag ett par år i början.

Jag ser inte det som att ni "känner mindre" för varandra, utan att ni bara väljer ett hanterligt sätt att leva era känslor och med varandra under de här ganska svåra villkoren.

Jag stannar för att jag har starka känslor för honom. That´s it.
Och jag har hittills gjort så att vi har träffats varje vecka men jag har sagt ifrån till att träffas hela tiden. Jag har tänkt att detta är inte någon relation som ska leda till ett långvarigt förhållande, familj etc.
Jag har tänkt att jag tar detta för vad det är.
Och jag har sagt ifrån bla ett tillfälle då han inte mådde bra så sa jag att jag inte ville träffas pga det.
I grunden känner jag att jag måste fundera på vad jag själv vill. Det är ju den springande punkten. Och hittills har jag som sagt tagit detta för vad det är. Men känner nu att det är svårt. Mycket pga att han tycker så mkt om mig och jag känner att jag är den som bromsar och är avvaktande.

 

[Erik01]

Låter svårt det där.. Låter tungt att få höra att den man är tillsammans med är nere och ledsen när denne inte är med en själv. Känns inte helt stabilt då, och kan vara riktigt jobbigt att vara en sån stöttepelare om tex mer och mer börjar hänga på det. Och att man inte har funderat på hur ens egen deppighet påverkar andra...

Uppenbarligen vill du ju med största sannolikhet ha familj. Jag tycker du ska vara extra ärlig med det så han verkligen förstår att du vill det, och hur du känner om tiden! Det blir bara oschysst mot er båda om ni enbart skjuter upp att prata om vad ni faktiskt vill på den fronten. Det du säger här borde du alltså säga till honom om du inte redan gjort det, IMO..

Ja jag har funderat på hur det är när han är ensam. vi har ju pratat en hel del men jag tror det är en del han ändå inte säger. Tex undrar jag hur han mår. Om han mår ännu sämre då när han är ensam än vad jag har förstått.

Jag har sagt allt jag skriver här. Det har vi pratat om så jag använder tråden för att sortera mina egna tankar.
För det är det det handlar om- jag måste själv sortera ut vad jag vill och hur jag vill leva. Och jag har kommit en bit på väg redan.

 

[Sezziyanen]

Ja jag har funderat på hur det är när han är ensam. vi har ju pratat en hel del men jag tror det är en del han ändå inte säger. Tex undrar jag hur han mår. Om han mår ännu sämre då när han är ensam än vad jag har förstått.

Jag har sagt allt jag skriver här. Det har vi pratat om så jag använder tråden för att sortera mina egna tankar.
För det är det det handlar om- jag måste själv sortera ut vad jag vill och hur jag vill leva. Och jag har kommit en bit på väg redan.

Det är ju svårt att veta exakt hur man vill leva som sagt.. (:

Egentligen är det ju inget fel eller konstigt att man tex mår bättre när man är tillsammans med den man tycker om, tvärtemot önskvärt ju ! Men det får inte bli nått beroende eller krav för att fungera liksom.

 

[Erik01]

Det är ju svårt att veta exakt hur man vill leva som sagt.. (:

Egentligen är det ju inget fel eller konstigt att man tex mår bättre när man är tillsammans med den man tycker om, tvärtemot önskvärt ju ! Men det får inte bli nått beroende eller krav för att fungera liksom.

Ja jag tycker inte det är helt enkelt. Tidigare har jag kännt så starkt att den här personen är fel för mig. Och då tyckt det var bättre att vara själv än med fel person
Nu funderar jag på om mitt liv är bättre med eller utan honom. Om han forsätter må dåligt. För det kommer inte finnas någon quickfix har jag insett. Så är mitt liv bättre om det är såhär med honom.
Eller är det bättre utan honom.

Hittills har jag valt livet mest honom. Men har som sagt börjat tveka och fundera rejält nu...

 

[Erik01]

Har du sökt någon samtalskontakt själv? Tänkte på dina funderingar som du har. Vet att kyrkan (behöver inte vara troende) kan ha samtalsgrupper. Anhöriga till människor som har olika typer av sjukdomar o funktionsnedsättningar träffas o pratar om livet o allt däri. Kan kanske vara en hjälp till dig?

Jag fick mycket uppskattning av de läkare som jag träffade att alltid vara förberedd. Att helt enkelt ha en lapp med mig om vad jag ville prata om (symtom, problem i livet, etc). Kanske kan vara något att ha med sig i bakhuvudet inför kommande läkarbesök, om nu din partner är intresserad av den typen av stöd i läkarkontakt.

Det där har tråden fått mig att fundera mkt på.
Och grejen är att jag tror ibte jag orkar söka stödgrupper, följa med till läkare-terapeut etc.
För jag har så mkt med mitt eget. Jag har kroniska sjukdomar själv också som tar en hel del av mig att hantera. Så jag tror inte jag orkar vara någons klippa och stöd i allt dvs jag orkar inte alltid vara den trygga och glada. Jag önskar också att jag kunde få stöd. Det begär jag inte av honom då jag inte tror man kan kräva det av folk.
Självklart kan jag hjälpa också stötta. Men det kan inte "vara våra roller" så att säga