Oro, nedstämdhet etc

[Sezziyanen]

Jag tycker personligen att man kan kräva det av sin partner. Eller snarare att man bör få stöd när det väl behövs av den man är med, det ska man inte behöva kräva rent utsagt. Med det sagt måste man reda ut sig själv i första hand, det är ens eget ansvar. Men om ens egen partner inte också är ett stöd, då är nått lite fel IMO.

Men det beror helt på hur mkt stöd vi pratar om.

 

[Erik01]

Jag tycker personligen att man kan kräva det av sin partner. Eller snarare att man bör få stöd när det väl behövs av den man är med, det ska man inte behöva kräva rent utsagt. Med det sagt måste man reda ut sig själv i första hand, det är ens eget ansvar. Men om ens egen partner inte också är ett stöd, då är nått lite fel IMO.

Men det beror helt på hur mkt stöd vi pratar om.

Ja vilket stöd tänker du på?
Jag tycker inte det är självklart att jag tar med en partner på läkarbesök eller att personen skulle gå i anhöriggrupper för mig. Däremot vore det skönt att kunna få stöd när jag är dålig eller att det inte är jag som ska vara den glada och den med energi jämt och dra igång hinom alltid

 

[Sezziyanen]

Ja vilket stöd tänker du på?
Jag tycker inte det är självklart att jag tar med en partner på läkarbesök eller att personen skulle gå i anhöriggrupper för mig. Däremot vore det skönt att kunna få stöd när jag är dålig eller att det inte är jag som ska vara den glada och den med energi jämt och dra igång hinom alltid

Ja alltså exakt vad du säger, stöd när man är nere eller dålig. Samt att man kan prata öppet om hur man känner sig, även om man inte måste göra det hela tiden förstås eller vill ha några råd eller hjälp. Men har man tunga perioder så bör man kunna berätta det för sin partner helt enkelt, ofta hjälper det ju mycket att bara känna att man får ut det ur sitt huvud !

Läkarbesök och anhöriggrupper var inte det jag tänkte på direkt. Och exakt som du säger så tycker jag att relationen har hamnat snett om endera person känner att de ska vara klippan hela tiden.. det är ganska svårt för att inte säga omöjligt att kunna vara det IMO.

 

[Petruska]

Ja vilket stöd tänker du på?
Jag tycker inte det är självklart att jag tar med en partner på läkarbesök eller att personen skulle gå i anhöriggrupper för mig. Däremot vore det skönt att kunna få stöd när jag är dålig eller att det inte är jag som ska vara den glada och den med energi jämt och dra igång hinom alltid

Anhöriggrupper går man i för sin egen skull. Inte för den sjukes.

Men då ska man ju känna sig som anhörig i tillräckligt "hög grad" så att säga. Och man ska för sin egen del känna behov av gruppen.

 

[mandalaki]

Ja vilket stöd tänker du på?
Jag tycker inte det är självklart att jag tar med en partner på läkarbesök eller att personen skulle gå i anhöriggrupper för mig. Däremot vore det skönt att kunna få stöd när jag är dålig eller att det inte är jag som ska vara den glada och den med energi jämt och dra igång hinom alltid

Jag tycker inte att du verkar behöva fundera så mycket på "stöd", du verkar vara på väg mot en klar bild av vad du vill ändå.

Stöd är dessutom ett abstrakt ord som måste fyllas med något för att vara vettigt att ens diskutera. Det har en stark positiv laddning, det går liksom inte att säga "nä jag stödjer inte min partner" utan att omgivningen skär ihop.

 

[Kattennizze]

Jag kan lova dig att den sjuke som vart sjuk mer eller mindre hela sitt liv vet vad den behöver för att fungera i vardagen. Jag har inte skrivit någonstans att en sjuk partner ska styra livet. Allt är faktiskt inte svart eller vitt när det gäller det där. Känner man i ett förhållande att man är begränsad och gör saker och ting man inte vill så är det inte rätt förhållande eller partner.
Långt ifrån alltid det där stämmer, och jag håller inte alls med om att en sjuk alltid saknar ett friskt omdöme. Jag vet tex mycket väl att mitt beteende och handlande inte alltid är sunt men jag kan inte rå för det alltid. Jag kan inte styra det hur mycket jag än vill. Och det är fruktansvärt frustrerande att ha ett friskt omdöme men inte vara kapabel till att känna och agera "rätt".

Men grejen är att även en sjuk har rätt att få bra dagar och behöver hjälp med det ibland. Man får ta lite i taget och tillslut behöver man mindre och mindre stöd och stöttning i vardagen ju friskare man blir. Det är en balansgång där.

Man kanske inte alltid kan styra sitt beteende men det är inte samma sak som att inte ta ansvar för sitt beteende. Jag tycker @Petruska uttrycker det utmärkt, hen är sjuk och har inte ett frisk omdöme alltid. Och medberoende ska alltid i alla lägen oavsett orsak och bra eller dåliga dagar undvikas, för det gagnar absolut ingen - allra minst den sjuke.

 

[Kattennizze]

Antagligen vill din partner inte heller att du ska känna det extra jobbigt pga hans problem. Men det kommer ju oavsett, är man tillsammans kan man inte bara bortse från hur den andra mår, det drabbar alltid båda!

Det viktiga är ju att man kan prata ärligt om det. Det verkar ju som han kan det nu när han både besöker läkare och får annan hjälp. Eller är han en sån som inte inser att och hur hans depression påverkar dig?

Det är ju så svårt att läsa sig till från nått inlägg. Min erfarenhet är iaf att läkare inte gör något särskilt alls gällande depressioner. De jobbar i största allmänhet med mer konkreta problem, där fysisk hjälp eller medicin är botemedlena. Att "prata med nån" kanske inte alls hjälper tillräckligt ibland, men ibland kan det också vara en extrem hjälp som kan få en icke-fungerande person att göra en väldig förbättring! Det beror helt på situationen och personen, man måste känna efter och ärligt tänka till om det man gör fungerar eller inte.

Det viktigaste IMO för dig som åskådare/partner är ju att vara ärlig med vad du tycker och tänker. Jag tycker inte du ska gå och vara orolig för att prata om dina farhågor angående framtida familj mm, sålänge denna kille inte är på någon total bristningsgräns förstås, så kan och vill han nog höra om det. Men han kan nog antagligen ha svårt att ge definitiva svar i den situation han är i nu, förstås.

Min åsikt är att ju öppnare och ärligare kort man kör med, desto lättare blir alla såna här situationer hur jobbiga de än är. Det värsta är om man förutom alla andra problem också måste gå och känna osäkerhet i alla interaktioner med den person man är tillsammans med. För många människor så fungerar det inte så att man blir "botad" från en depression. Det kan mycket väl vara en del av ens personlighet livet ut - men det behöver verkligen inte innebära att man alltid måste ha det svårt för det, eller att man inte kan ha ett liv med familj, intressen, whatever som vem som helst! Ju mer medvetna vi alla kunde vara om våra brister såväl som våra bra egenskaper desto lättare blir det lättare att hantera de situationer som är svåra för oss. Dessutom behöver man inte utsätta andra för en massa extra oro då, det går att ha kontroll över läget även om man är nere, har ångest mm om man vet att det är en övergående fas. Har personen i fråga dessutom en partner eller vänner som förstår detta, då blir det extremt mycket lättare för denne.

Jag håller verkligen med @Grazing om att det absolut inte är så svart på vitt som att en deprimerad eller ångestladdad person på nått sätt alltid förlorar sitt omdöme. I väldigt många fall är den drabbade personen extremt medveten om hur den beter sig, känner sig, och ett av de jobbigaste sakerna kan just vara känslan av att det man tänker rent logiskt i hjärnan inte samspelar med hur man känner sig i kroppen. Dvs det går att känna ångest eller oro fysiskt i kroppen men känna sig lugn i tanken - detta kan säkert vara svårt att greppa för den som aldrig upplevt det, men om man bara lär sig att så är fallet så går det ofta att interagera mycket lättare med personer som går igenom en period av ångest eller depression.

Jag har varit svårt sjuk i posttraumatiskt stressyndrom efter sexuella övergrepp i barndomen. Om min partner inte hade varit sig själv eller haft sitt eget liv utan blivit medberoende i min sjukdom hade jag aldrig blivit frisk som jag är idag.

 

[Grazing]

Man kanske inte alltid kan styra sitt beteende men det är inte samma sak som att inte ta ansvar för sitt beteende. Jag tycker @Petruska uttrycker det utmärkt, hen är sjuk och har inte ett frisk omdöme alltid. Och medberoende ska alltid i alla lägen oavsett orsak och bra eller dåliga dagar undvikas, för det gagnar absolut ingen - allra minst den sjuke.

Jag har väl inte skrivit att en sjuk inte behöver ta ansvar för sitt beteende? Det betyder dock inte att man alltid kan uppträda korrekt och riktigt. Att man beter sig och känner på ett sätt gör inte att man inte vet att det inte är helt rätt och logiskt och korrekt.

Tror inte det pratas om samma sak, jag förstår faktiskt inte riktigt vad exakt "medberoende" är när det gäller psykiskt mående. Klart ingen ska börja må dåligt eller förändra sitt liv helt och hållet pga att partnern mår dåligt. Dock säger ju inte det att inte partnern eller vem det nu är är där och stöttar när det är som jobbigast. Det är ju när man mår som sämst som man som mest behöver sina anhöriga. Det är inte svart eller vitt i den frågan, det är inte självklart att den som stöttar och hjälper automatiskt blir sjuk själv och drabbas av samma skit liksom. Börjar den känna sig påverkad och börjar må sämre av sin partner så är ju inte förhållandet rätt.

På en del låter det som att man bör lämna den sjuka ensam med sina tankar och känslor när det är som värst för att omgivningen inte ska behöva utsättas för det dåligare måendet. Det gynnar mig tex otroligt mycket när jag mår som sämst om jag har någon med mig, jag kommer inte ur känslorna och läget annars.

 

[Erik01]

Jag har väl inte skrivit att en sjuk inte behöver ta ansvar för sitt beteende? Det betyder dock inte att man alltid kan uppträda korrekt och riktigt. Att man beter sig och känner på ett sätt gör inte att man inte vet att det inte är helt rätt och logiskt och korrekt.

Tror inte det pratas om samma sak, jag förstår faktiskt inte riktigt vad exakt "medberoende" är när det gäller psykiskt mående. Klart ingen ska börja må dåligt eller förändra sitt liv helt och hållet pga att partnern mår dåligt. Dock säger ju inte det att inte partnern eller vem det nu är är där och stöttar när det är som jobbigast. Det är ju när man mår som sämst som man som mest behöver sina anhöriga. Det är inte svart eller vitt i den frågan, det är inte självklart att den som stöttar och hjälper automatiskt blir sjuk själv och drabbas av samma skit liksom. Börjar den känna sig påverkad och börjar må sämre av sin partner så är ju inte förhållandet rätt.

På en del låter det som att man bör lämna den sjuka ensam med sina tankar och känslor när det är som värst för att omgivningen inte ska behöva utsättas för det dåligare måendet. Det gynnar mig tex otroligt mycket när jag mår som sämst om jag har någon med mig, jag kommer inte ur känslorna och läget annars.

Det låter så lätt när du skriver det. Men går det att leva med någon svårt sjuk person, självmordsbenägen etc utan att bli påverkad själv?
Om en person berättar att den mår så dåligt att den inte vill leva, så ska jag inte bli påverkad av det? Hur kan jag inte låta bli att oroa mig?

Detta är alltså teoretiskt dvs min partner har inte sagt så

 

[escodobe]

Jag kan lova dig att den sjuke som vart sjuk mer eller mindre hela sitt liv vet vad den behöver för att fungera i vardagen. Jag har inte skrivit någonstans att en sjuk partner ska styra livet. Allt är faktiskt inte svart eller vitt när det gäller det där.

Jag håller inte med dig om att en sjuk alltid vet vad de behöver för att fungera i vardagen.
Det är inte ovanligt, speciellt när det gäller just ångestproblem, att det är precis tvärtom. När det gäller tex panikångest så är det en klassisk ingång i en ond cirkel.
Själva undvikandet lindrar i stunden, men minskar handlingsutrymmetill mer och mer.

 

[Grazing]

Jag håller inte med dig om att en sjuk alltid vet vad de behöver för att fungera i vardagen. Det är inte ovanligt, speciellt när det gäller just ångestproblem, att det är precis tvärtom. När det gäller tex panikångest så är det en klassisk ingång i en ond cirkel.
Själva undvikandet lindrar i stunden, men minskar handlingsutrymmetill mer och mer.

Jag har inte skrivit alltid faktiskt.

Och jag tror många med just ångestproblem vet om vad dom bör göra, sen behöver dom hjälp med att vilja och kunna genomföra det dock. Inget konstigt med det. Det är liksom ingen logik i sånt. Problemet med stark ångest är att man inte fixar att tex genomlida den på "rätt" sätt eller klarar av att göra det som krävs för att bryta den och bli bättre.

Det är inte så lätt att man bara behöver få reda på vad som krävs och sen gör man det liksom. Det är där hjälp och stöttningen kommer in i det hela så att man får hjälp att trotsa ångesten.

 

[Grazing]

Det låter så lätt när du skriver det. Men går det att leva med någon svårt sjuk person, självmordsbenägen etc utan att bli påverkad själv?
Om en person berättar att den mår så dåligt att den inte vill leva, så ska jag inte bli påverkad av det? Hur kan jag inte låta bli att oroa mig?

Detta är alltså teoretiskt dvs min partner har inte sagt så

Det finns personer som orkar med sådana förhållanden och kan leva med en psykiskt skör/sjuk människa. Men det finns också mängder av personer som inte klarar av det. Inget konstigt med det för det är inte lätt.

Jag personligen hade aldrig klarat av att ha ett förhållande med någon som har problem på det sättet, vissa har inget emot det alls och klarar av det fint även ifall säkert många blir påverkade. Det är ju naturligt att tycka det är jobbigt, annars är det konstigt men det får inte styra livet, det får inte ha den inverkan på en att man själv mår dåligt pga förhållandet.

 

[Erik01]

Det finns personer som orkar med sådana förhållanden och kan leva med en psykiskt skör/sjuk människa. Men det finns också mängder av personer som inte klarar av det. Inget konstigt med det för det är inte lätt. Jag personligen hade aldrig klarat av att ha ett förhållande med någon som har problem på det sättet, vissa har inget emot det alls och klarar av det fint även ifall säkert många blir påverkade. Det är ju naturligt att tycka det är jobbigt, annars är det konstigt men det får inte styra livet.

Ja en del orkar inte. Och du skriver att vissa verkar tycka att man ska lämna partnern som mår dåligt ensam med sina tankar istället för att utsätta omgivningen för det. Och det handlar väl just om det.. Att de personerna inte orkar.

 

[Grazing]

Ja en del orkar inte. Och du skriver att vissa verkar tycka att man ska lämna partnern som mår dåligt ensam med sina tankar istället för att utsätta omgivningen för det. Och det handlar väl just om det.. Att de personerna inte orkar.

Fast det är inte bara därför alltid. Vet att det finns dom som tror att någon som mår dåligt mår dåligt lite för att styra omgivningen med det. Inte alls ovanligt ens inom vården tycker jag med den attityden. Att det på något vis hjälper den som mår dåligt ifall den inte får uppmärksamhet i ångesten så att säga. Att beteendet minskar ifall personen inte får uppmärksamhet.

Sen så tycker jag inte det är så mycket svårare när det gäller förhållanden att man bör lämna förhållandet om man mår dåligt i det. Klarar man inte av det så är det fel förhållande och man kanske ska separera och bli vänner istället. Såklart jobbigt även med vänner som mår dåligt men det är ju inte lika tätt inpå som det är med ett förhållande.

 

[Sezziyanen]

Jag har varit svårt sjuk i posttraumatiskt stressyndrom efter sexuella övergrepp i barndomen. Om min partner inte hade varit sig själv eller haft sitt eget liv utan blivit medberoende i min sjukdom hade jag aldrig blivit frisk som jag är idag.

Jag är glad för din del, och tror som du det är viktigt att inte vara medberoende.

Jag undrar dock bara om du höll med/inte höll med om nått särskilt jag skrev iom detta du beskriver (dvs pga att du svarade på min post)?

 

[escodobe]

Jag har inte skrivit alltid faktiskt.

.

Du skrev att du kunde lova att det var så...

 

[Grazing]

Du skrev att du kunde lova att det var så...

Har man varit sjuk hela sitt liv mer eller mindre så vet man förmodligen om att ens beteende och handling inte är "rätt". Dessutom skrev jag att man vet vad man behöver för att fungera i vardagen. Man har sin strategi även ifall den inte alltid är vad som behövs för att bli "frisk". Det är en viss skillnad där.

 

[Kattennizze]

Jag har inte skrivit alltid faktiskt.

Och jag tror många med just ångestproblem vet om vad dom bör göra, sen behöver dom hjälp med att vilja och kunna genomföra det dock. Inget konstigt med det. Det är liksom ingen logik i sånt. Problemet med stark ångest är att man inte fixar att tex genomlida den på "rätt" sätt eller klarar av att göra det som krävs för att bryta den och bli bättre.

Det är inte så lätt att man bara behöver få reda på vad som krävs och sen gör man det liksom. Det är där hjälp och stöttningen kommer in i det hela så att man får hjälp att trotsa ångesten.

Hjälp och stöttning av sjukvården, av de som är proffs. Min partner ska och har alltid varit min partner och absolut inget annat. Han har inte ett skit med att göra hur jag har varit sjuk däremot är det skönt att han har kunnat ta mera disk och laga mer mat. I annat fall har han inget att göra med mig, det skulle vara ytterst förnedrande för mig. Jag är en vuxen människa som tar ansvar för mig själv och i det ansvaret delger jag honom hur det är och vad jag har för mig och han sköter sitt och jag mitt. Nu är jag ju frisk men vår relation är inte särskilt förändrad alls skulle jag vilja säga, mer än att han slipper diska jämt typ.
Tycker nog att det också är bäst att tillägga att man visst kan bli fullt frisk från mycket svår ångest som jag har haft och kan nu arbeta heltid och ha ett helt normalt (vad det nu är) liv med familj och vänner. Och då pratar vi om ångest som jag har haft i över 30 år. Bara så att ingen tror som läser det här att man inte kan bli frisk från ångest, vilket man alltså kan. Ville bara påpeka det i all vänlighet.

 

[Kattennizze]

För min del har det varit fullständigt avgörande att min partner aldrig brytt sig om min ångest, hade jag en panikattack vilket ju alla vet som upplevt det är det fullständigt vidrigaste man kan ha, var hans attityd bara, det går över, du kan andas, inga problem. Också så fortsatte han med sitt. Det är precis så man ska göra, och inte alls någon tough love eller nåt sånt utan bara konstatera att nu är det såhär och det är inget farligt. Går man däremot in i det hela och försöker hjälpa en att andas t ex så stegras bara paniken, så det är det sista man ska göra.

 

[Hyacinth]

Jag har en mer eller mindre kronisk depression, och tack och lov har min partner ett eget liv. Jag vill inte alltid umgås och vara kul, och då gör min partner det själv. Hade hen ömkat mig hade jag troligen gått under. Jag "behöver" någon som är stark i sig själv, så jag också är det.
Jag behöver göra egna saker, min partner likaså. Jag delar inte vad jag pratat om med vare sig terapeut eller vänner med min partner.
Jag tror att du för att må bra i relationen måste ha ett förhållningssätt som du känner att du kan dels stå för och helst har naturligt.
Annars kan du svepas in i rollen som omvårdare, tröstare, fixare och stöttepelare på ett sätt som dels inte hjälper din partner och dels sänker dig.