Oro, nedstämdhet etc

[EmmaBovary]

Det har varit bra att skriva tråden för det har fått mig att sortera ut mina egna tankar.
Vi pratade igår igen. Och jag fick reda på en hel del till saker
Vi hade bokat en dröm saker framöver tex konserter. Och han är osäker på om hur han klarar av att gå på sådant pga hur han mår. Sen har hans rädsla för terrorbrott blivit stor nu. Det som oroar mig är att det känns som det finns så mkt mer där än vad han berättar för mig. Och det känns nästan obehagligt. Han berättar inte heller för någon om tankarna.

Jag är också lite rädd för att dras in i något och inte komma ur. Tex igår efter att vi pratat fick jag många sms om hur mkt han tycker om mig, att han är så glad att han har mig etc. Och jag kommer på mig själv att tycka synd om honom och undra hur han ska Klara av om jag lämnar honom. Och då blir jag orolig för mig själv.

Och efter samtalet igår insåg jag att det inte kommer kunna bli något långt förhållande av detta. Jag vill kunna göra saker med min partner såsom gå på konserter, ut och resa, göra roliga saker med min partner. Och framförallt inte behöva oroa mig för hur han mår och vad det är som han inte berättar för mig.

Hade till en början tänkt låta bli att svara, med tanke på att det kanske blir lite överflödigt med ännu ett inlägg ur den sjukes perspektiv. Men jag hoppas på att det ska te sig lite vidare än så.

Till att börja med så skulle jag vilja adressera att du säger dig tycka att det nästan känns obehagligt att det finns så mycket mer där som inte sägs. Vad tänker du dig att det skulle vara? Jag tänker att det är naturligt att det alltid föregår mycket mer än vad som yttras hos i stort sett alla människor? Vidare så undrar jag om du inte har någon erfarenhet av psykiskt illamående i din närhet alls? Kan du känna igen något av hans ångest alls, eller är det helt främmande känslor för dig?

Jag tror att du har rätt i din reflektion att det säkert inte kommer att bli ett enkelt uppbrott för hans del om du lämnar, men det är inte något som du ska ta hänsyn till. Valet är ditt, och känner du inte att du vill ta hänsyn till hans problematik så kan du ju inte fortsätta för att vara snäll. Men bilden du målar upp om framtiden och allt du inbillar dig att du måste försaka, det behöver inte alls bli så. För att han är så nu behöver inte betyda att han kommer att noja över samma saker i framtiden om han får hjälp att hantera läget. Ni kanske visst kan göra precis det du drömmer om, men just i dagsläget skulle nog inte hela paket fungera.

Sedan några andra tankar om tidigare inlägg du skrivit: Vill minnas att du skrev att han fått viss terapi innan, men främst inriktat på relationer och att det hjälpt till viss del. Jag tycker att du lät lite skeptisk till att de börjat i fel ände (fast det kanske bara var jag som inbillade mig att du tycktes vara aningens skeptisk )? Förmodligen så kanske det var det som han sökte hjälp för, och som samtalskontakten bedömde vara i störst behov av hjälp med. Då kanske terapin inriktade sig specifikt på det problemet och "det andra" fick stå tillbaka. Men om den terapin ändå kan ses som lyckad med visst resultat så tycker jag att det låter hoppfullt! Och det här med att "allt blir bra bara jag får sova" är nog en väldigt vanlig tanke när man mår skit, och det ligger ju viss sanning i det. Sömnlöshet gör inget bättre.

 

[EmmaBovary]

Kom i efterhand på att jag kanske borde förtydliga att jag, när jag frågade om du kunde känna igen dig, ville uppmuntra till något slags medberoende och en utökad depression för två istället för en. Frågan kom sig av att du beskrev saker som jag antog att de flesta hade erfarenhet av som främmande. Ingen värdering i det, tänkte mer att det måste vara en väldigt svår situation för dig bara

 

[Erik01]

Hade till en början tänkt låta bli att svara, med tanke på att det kanske blir lite överflödigt med ännu ett inlägg ur den sjukes perspektiv. Men jag hoppas på att det ska te sig lite vidare än så.

Till att börja med så skulle jag vilja adressera att du säger dig tycka att det nästan känns obehagligt att det finns så mycket mer där som inte sägs. Vad tänker du dig att det skulle vara? Jag tänker att det är naturligt att det alltid föregår mycket mer än vad som yttras hos i stort sett alla människor? Vidare så undrar jag om du inte har någon erfarenhet av psykiskt illamående i din närhet alls? Kan du känna igen något av hans ångest alls, eller är det helt främmande känslor för dig?

Jag tror att du har rätt i din reflektion att det säkert inte kommer att bli ett enkelt uppbrott för hans del om du lämnar, men det är inte något som du ska ta hänsyn till. Valet är ditt, och känner du inte att du vill ta hänsyn till hans problematik så kan du ju inte fortsätta för att vara snäll. Men bilden du målar upp om framtiden och allt du inbillar dig att du måste försaka, det behöver inte alls bli så. För att han är så nu behöver inte betyda att han kommer att noja över samma saker i framtiden om han får hjälp att hantera läget. Ni kanske visst kan göra precis det du drömmer om, men just i dagsläget skulle nog inte hela paket fungera.

Sedan några andra tankar om tidigare inlägg du skrivit: Vill minnas att du skrev att han fått viss terapi innan, men främst inriktat på relationer och att det hjälpt till viss del. Jag tycker att du lät lite skeptisk till att de börjat i fel ände (fast det kanske bara var jag som inbillade mig att du tycktes vara aningens skeptisk )? Förmodligen så kanske det var det som han sökte hjälp för, och som samtalskontakten bedömde vara i störst behov av hjälp med. Då kanske terapin inriktade sig specifikt på det problemet och "det andra" fick stå tillbaka. Men om den terapin ändå kan ses som lyckad med visst resultat så tycker jag att det låter hoppfullt! Och det här med att "allt blir bra bara jag får sova" är nog en väldigt vanlig tanke när man mår skit, och det ligger ju viss sanning i det. Sömnlöshet gör inget bättre.

Jo jag har folk i min närhet som mått psykiskt dåligt. Tex en vän vars man var riktigt dålig i flera år. Och ja det skrämmer mig. Hon fick kämpa som ett djur för att få hjälp av vården samtidigt som han satt hemma och stirrade i väggen helt kontaktbar. Hon fick också rodda runt allt med barn, hem etc. Han var dock inte så dålig när de skaffade barn utan det blev sämre.
Jag vet att många inte blir så dåliga men det skrämmer mig ändå när jag sett många som mär riktigt dålig.
Och jag är rädd för att han mår betydligt sämre än vad jag visar. Och att det blir jag som får ta hand om honom och allt annat.

Du skriver att han kanske inte kan det jag vill ha nu. Problemet är att om jag vill ha barn måste jag skaffa det rätt snart pga min ålder jag kan inte vänta tre år på hur det utvecklar sig.

Ja terapin sökte han sig till för att få hjälp med relationer och självförtroende och det har varit jättebra för honom. Men han säger själv att hon inte är kunnig när det handlar om att behandla oro, ångest etc

 

[Lovisaleonora]

Min partner krävde att jag skulle kontakta vården i ett skede, annars hade vi inte kunnat fortsätta vår relation. Det var bra för mig.
Vi hade aldrig rett ut det utan proffs.

Det här tror jag är både rätt och svårt. Att hjälpa till självhjälp, att stötta så det blir rätt hjälp. Men inte vara själva hjälpen, själva behandlingen.

Jag kan inte se hur det kan blomma ett jämlikt, fungerande förhållande ur relationen "du är sjuk, jag är din vårdare". Jag kan absolut se att det är bekvämt om man mår dåligt, att använda en parter som krycka. Som alltid finns där tillhands. Men jag tror inte det blir en sund relation av det.

 

[Hyacinth]

Det här tror jag är både rätt och svårt. Att hjälpa till självhjälp, att stötta så det blir rätt hjälp. Men inte vara själva hjälpen, själva behandlingen.

Jag kan inte se hur det kan blomma ett jämlikt, fungerande förhållande ur relationen "du är sjuk, jag är din vårdare". Jag kan absolut se att det är bekvämt om man mår dåligt, att använda en parter som krycka. Som alltid finns där tillhands. Men jag tror inte det blir en sund relation av det.

Jättesvårt! Om man inte har det som ett naturligt förhållningssätt. Jag är dels tydlig med att min sjukdom inte är min partners problem, och jag hanterar min sjukdom därefter. Nu är det ingen akut grej vad gäller mig, så länge jag sköter min medicin är jag tämligen normal och jag har alltid jobbat minst 100%. Dock finns det där, och händer det mycket omkring så drar jag lätt åt depressivt håll.
Jag tar inte heller på mig andras problem på ett personligt sätt, med undantag för BARNET. Där är det mycket svårare av naturliga skäl.

 

[Mabuse]

Min partner (eller jag) skulle aldrig - jag menar verkligen aldrig - prata om oss som ett "team". Men han skulle säga att jag har hjälpt honom. Men det är som jag ser det i så fall genom min blotta existens.

Jag tänker att det kanske också beror på vad man vill ha ut av sin relation? Ert sätt kan säkert vara ett funktionellt sätt att ha en relation där den ene nu och då kan må dåligt utan att det tär för mycket på den andre. Men vill man ha just den där känslan av team i relationen så kanske det känns som en ganska stor förlust att leva mer sida vid sida så som du beskriver. Även om jag förstår att det inte är någon förlust för dig.

 

[mandalaki]

Jag tänker att det kanske också beror på vad man vill ha ut av sin relation? Ert sätt kan säkert vara ett funktionellt sätt att ha en relation där den ene nu och då kan må dåligt utan att det tär för mycket på den andre. Men vill man ha just den där känslan av team i relationen så kanske det känns som en ganska stor förlust att leva mer sida vid sida så som du beskriver. Även om jag förstår att det inte är någon förlust för dig.

Fast team låter ju mer arbetsinriktat? Som i projekt eller uppdrag? Jag kan tänka mig att man kan få en teamkänsla i en viss uppgift, t ex om man renoverar huset och känner att man arbetar bra tillsammans, eller om man seglar en båt. Men den teamkänslan kan man ju få med en kompis också.

För mig låter det däremot konstigt att se förhållandet som en uppgift för ett team. Än mindre den ena partens psykiska hälsa.

 

[Lovisaleonora]

För mig låter det däremot konstigt att se förhållandet som en uppgift för ett team. Än mindre den ena partens psykiska hälsa.

Men det är väl ett bekvämt sätt att se det om man är den sjuka delen av relationen? Att det är bådas teamuppgift att JAG ska må bättre.

 

[mandalaki]

Men det är väl ett bekvämt sätt att se det om man är den sjuka delen av relationen? Att det är bådas teamuppgift att JAG ska må bättre.

Ja, det kanske det är. Och att man dessutom tar det som ett "kärleksbevis" om den andre "vårdar" en. Låter alldeles för grötigt för mig.

Jag personligen skulle aldrig våga ge mig in i en relation med en person med svår psykisk problematik. Jag vårdar ihjäl min omgivning, i ett sådant förhållande skulle jag trilla i alla gropar. Täcka upp när omgivningen inte får veta, gå med på terapin, FÖRSTÅ, googla behandlingar och mediciner, leta upp forum osv. Det skulle vara förödande för oss båda.

 

[Erik01]

Kom i efterhand på att jag kanske borde förtydliga att jag, när jag frågade om du kunde känna igen dig, ville uppmuntra till något slags medberoende och en utökad depression för två istället för en. Frågan kom sig av att du beskrev saker som jag antog att de flesta hade erfarenhet av som främmande. Ingen värdering i det, tänkte mer att det måste vara en väldigt svår situation för dig bara

Jag tror inte man ska utgå ifrån att de flesta har erfarenhet av psykisk sjukdom eller vad man vill kalla det. Däremot har jag också förstås haft perioder då jag är nere. Men inte på det sättet som detta är.

 

[EmmaBovary]

Jag tror inte man ska utgå ifrån att de flesta har erfarenhet av psykisk sjukdom eller vad man vill kalla det. Däremot har jag också förstås haft perioder då jag är nere. Men inte på det sättet som detta är.

Det jag fiskade efter var väl om du kunde känna igen några av de känslorna du haft när du varit nere, fast multiplicera dem så de hamnar i den nivån så sin partner är. Och på så sätt kanske tycka att det känns mindre främmande.

 

[Kattennizze]

Men det är väl ett bekvämt sätt att se det om man är den sjuka delen av relationen? Att det är bådas teamuppgift att JAG ska må bättre.

Ja, snacka om medberoende de Luxe. I någon mån är ju aldrig relationer mellan män och kvinnor jämbördiga men när det handlar om sjukdom så tillkommer ju verkligen en extra dimension. Därför har jag svårt att se att sunda relationer skulle komma ut ur det. Därför låter det med team obegripligt för mig som @Mabuse tar upp.

 

[EmmaBovary]

Jo jag har folk i min närhet som mått psykiskt dåligt. Tex en vän vars man var riktigt dålig i flera år. Och ja det skrämmer mig. Hon fick kämpa som ett djur för att få hjälp av vården samtidigt som han satt hemma och stirrade i väggen helt kontaktbar. Hon fick också rodda runt allt med barn, hem etc. Han var dock inte så dålig när de skaffade barn utan det blev sämre.
Jag vet att många inte blir så dåliga men det skrämmer mig ändå när jag sett många som mär riktigt dålig.
Och jag är rädd för att han mår betydligt sämre än vad jag visar. Och att det blir jag som får ta hand om honom och allt annat.

Du skriver att han kanske inte kan det jag vill ha nu. Problemet är att om jag vill ha barn måste jag skaffa det rätt snart pga min ålder jag kan inte vänta tre år på hur det utvecklar sig.

Ja terapin sökte han sig till för att få hjälp med relationer och självförtroende och det har varit jättebra för honom. Men han säger själv att hon inte är kunnig när det handlar om att behandla oro, ångest etc

Det du kan göra nu, är väl som några andra reflekterat över, visa tydligt att du inte kommer att vara någon terapeut till honom och uppmuntra honom att söka mer vård (Men om han gör det så måste du nog ha i åtanke att det kanske inte går så snabbt att få den).

Oj, jag noterade inte ens barn. Jag läste mer som att du ville resa och gå på konserter exempelvis. Kan inte ge några reflektioner gällande att skaffa barn som eller med en psykiskt sjuk, eftersom att jag aldrig velat ha några själv.

 

[cherie]

@Erik01 Jag har inte läst hela tråden, bara skummat igenom den. Jag studerar till psykolog och jag håller helt med i det som @Vallmo skrev i början av tråden. Det finns hjälp att få för oro, men den samtalskontakt som din partner har i dagsläget verkar inte vara den typ av terapi som han behöver. Inom KBT angrips oron primärt och det lärs ut olika strategier för att personen ska kunna hantera sin oro bättre - till exempel genom diverse avslappningstekniker, förändrat förhållningssätt till sina orostankar, exponering för skrämmande saker/tanketeman samt träning i att skjuta upp orostankar och begränsa oron till särskilda tider/platser m.m. Det är sällan att en person med generaliserad oro blir helt fri från sina grubblerier (oro är ju också något helt normalt och mänskligt, och ett sådant mål vore ju därför ganska skevt), men det kan ofta bli mycket bättre.

Det kan vara svårt att få psykologisk hjälp genom sjukvården, särskilt i den mån som kanske vore optimalt. Om ni bor på en större ort kan din partner säkert vända sig till en psykologmottagning på ett universitet där psykolog- och/eller psykoterapeutstudenter bedriver utbildningsterapi under handledning. Priserna där är ofta grovt subventionerade eller helt gratis, och rent krasst skulle jag säga att vården som erbjuds där i många fall håller högre kvalité än den som ges inom t.ex. VC (på grund av tidsbrist). Om varken ett universitet eller VC kan ge någon hjälp skulle jag rekommendera din partner att söka sig till en privat aktör. Beroende på var ni bor kanske jag kan komma med tips, det är bara att PM:a i så fall.

 

[mandalaki]

@cherie TS fokus verkar inte vara att hitta hjälp åt partnern, utan om hen ska leva med honom eller inte. Apropå hur mycket man ska engagera sig i partners vård, då.

 

[Petruska]

Fast team låter ju mer arbetsinriktat? Som i projekt eller uppdrag? Jag kan tänka mig att man kan få en teamkänsla i en viss uppgift, t ex om man renoverar huset och känner att man arbetar bra tillsammans, eller om man seglar en båt. Men den teamkänslan kan man ju få med en kompis också.

För mig låter det däremot konstigt att se förhållandet som en uppgift för ett team. Än mindre den ena partens psykiska hälsa.

Jag har svårt för uttrycket team i sammanhanget. Liksom jag ogillar uttryck som Familjen AB.

Jag fattar @Mabuse s tankegång där, tror jag, och det är en rimlig tolkning av min idé om förhållanden, att jag vill att man lever sida vid sida. Fast jag skulle beskriva det som att vi är två olika personer. Det är inte önskvärt att vi är något annat än två personer.

I arbets- och projektsammanhang betyder ju team att man samarbetar och drar åt samma håll, men det betyder vanligen inte att man "känner varandras känslor", eller mår dåligt när den andra mår dåligt. I alla fall inte i någon djupare mening. I privatlivets relationer har jag svårt att bortse från att ordet team verkar tänka sig paret som en "enhet" eller en "helhet"; en helt ny entitet som uppstår då två människor ingår ett förhållande. Så ser jag inte på saken. Jag vidhåller att också i långa och nära relationer, är parterna två olika personer, inte en helhet av något slag.

 

[cherie]

@mandalaki Ja, jag såg att fokus i tråden verkade ligga på det Jag ville dock bara lyfta det här med hjälp ändå, ifall det nu skulle vara så att personen är "Mr Right" på alla övriga plan och att det i princip bara är oron som är den felande länken. Ledsen om jag uppfattades lite osmidig när jag lite negligerande TS ingång!

 

[Mabuse]

Jag har svårt för uttrycket team i sammanhanget. Liksom jag ogillar uttryck som Familjen AB.

Jag fattar @Mabuse s tankegång där, tror jag, och det är en rimlig tolkning av min idé om förhållanden, att jag vill att man lever sida vid sida. Fast jag skulle beskriva det som att vi är två olika personer. Det är inte önskvärt att vi är något annat än två personer.

I arbets- och projektsammanhang betyder ju team att man samarbetar och drar åt samma håll, men det betyder vanligen inte att man "känner varandras känslor", eller mår dåligt när den andra mår dåligt. I alla fall inte i någon djupare mening. I privatlivets relationer har jag svårt att bortse från att ordet team verkar tänka sig paret som en "enhet" eller en "helhet"; en helt ny entitet som uppstår då två människor ingår ett förhållande. Så ser jag inte på saken. Jag vidhåller att också i långa och nära relationer, är parterna två olika personer, inte en helhet av något slag.

Det är supervanligt att människor "känner varandras känslor", emotional contagion kallas det så vitt jag vet i litteraturen. Däremot är olika människor olika känsliga för det, med ganska stor variation. Och vi är olika känsliga i olika sammanhang och i olika relationer, osv. I service- och vårdyrken ingår ju som en del av arbetet emotionellt arbete, som delvis går ut på att just inte "smittas" av motpartens känsloläge, vilket är ganska svårt och kräver träning och (ofta inte medvetna) strategier och strukturella förutsättningar för att det ska gå att genomföra i längden. Och så skulle det ju inte vara om vi inte lite till mans hade väldigt stor benägenhet för emotional contagion, och att känna varandras känslor.

Att team betyder att man lever som en enhet eller helhet vet jag inte, team brukar väl snarare användas för at beteckna samarbete mot ett gemensamt mål? Inte sammansmältning och utplåning av individen.

Det torde väl vara en stor variation av vad man lägger för önskemål eller förväntningar i en relation, och så länge man är lycklig så är det väl bra det man gör. Men jag tror att den lösning du pekar på förutsätter ganska stor frikoppling mellan parterna, större än många kanske vill ha. Större än jag vill ha, t ex.

 

[Mabuse]

Fast team låter ju mer arbetsinriktat? Som i projekt eller uppdrag? Jag kan tänka mig att man kan få en teamkänsla i en viss uppgift, t ex om man renoverar huset och känner att man arbetar bra tillsammans, eller om man seglar en båt. Men den teamkänslan kan man ju få med en kompis också.

För mig låter det däremot konstigt att se förhållandet som en uppgift för ett team. Än mindre den ena partens psykiska hälsa.

Med team menar jag samarbete mot ett gemensamt mål. Jag skulle inte kunna leva med någon som har helt andra långsiktiga mål i livet än jag. En del av målen är såklart individuella, men även de förutsätter någon form av insats från den andre om de ska gå att nå. T ex har jag som mål att tävla, och enda sättet det går ihop med mitt andra mål om att ha barn är att partner är med på att ta hand om barnen när jag ska tävla och träna. Så mina möjligheter att nå mitt individuella mål om ryttartävlingar är ju beroende av hans insats, till viss del. Barnen är ett gemensamt mål, boendet ett gemensamt mål, stabil ekonomi är ett gemensamt mål, hålla sig i fysisk form är ett gemensamt mål, osv.

Om man inte har något bestämt mål med livet (och det behöver man ju inte ha), så förstår jag att team-beteckningen känns lite malplacerad.

 

[Petruska]

Det är supervanligt att människor "känner varandras känslor", emotional contagion kallas det så vitt jag vet i litteraturen. Däremot är olika människor olika känsliga för det, med ganska stor variation. Och vi är olika känsliga i olika sammanhang och i olika relationer, osv. I service- och vårdyrken ingår ju som en del av arbetet emotionellt arbete, som delvis går ut på att just inte "smittas" av motpartens känsloläge, vilket är ganska svårt och kräver träning och (ofta inte medvetna) strategier och strukturella förutsättningar för att det ska gå att genomföra i längden. Och så skulle det ju inte vara om vi inte lite till mans hade väldigt stor benägenhet för emotional contagion, och att känna varandras känslor.

Öh, ja, det vet jag. Det betyder inte att jag tycker att det är en så himla bra kapacitet, alltid. Eller i överdos. Den kan ju skapa varianter av medberoende, vilket i sin tur skapar problem för alla berörda.

Att team betyder att man lever som en enhet eller helhet vet jag inte, team brukar väl snarare användas för at beteckna samarbete mot ett gemensamt mål? Inte sammansmältning och utplåning av individen.

Ja, det är alltså jag som tycker mig uppfatta olika betydelser av ordet, beroende på om arbetet eller privatlivet avses. I privatlivet/förhållandet, får jag ofta intrycket av att det "team" man talar om är betydligt mer än samarbete mot ett gemensamt mål. Det är också oklart för mig vilket målet skulle vara med förhållandet.

Det torde väl vara en stor variation av vad man lägger för önskemål eller förväntningar i en relation, och så länge man är lycklig så är det väl bra det man gör. Men jag tror att den lösning du pekar på förutsätter ganska stor frikoppling mellan parterna, större än många kanske vill ha. Större än jag vill ha, t ex.

Javisst, är folk nöjda så är det väl (oftast) bra. Jag har ganska svårt att förhålla mig till att min lösning skulle förutsätta särskilt stor frikoppling, även om jag som sagt har en ganska klar idé om vad du menar. Eller kanske snarare, jag har väl någon uppfattning om att närhet förutsätter frikoppling. Till skillnad från sammanblandning - om man inte vet vem som är vem, kan man inte heller vara nära varandra eftersom varandra inte riktigt finns då. Eller något ditåt. Men det är väl lite flummigt.