Det finns en aspekt till som kanske inte är helt oväsentlig i sammanhanget - nämligen hållbarhet för ridning och även elitprestation under lång tid och upp i hög ålder. När All In tog OS-medaljer för inte så länge sedan framhölls det hur fantastiskt det var att han tagit medalj på två på varandra följande OS som dessutom inträffade med fem års mellanrum och hur ovanligt det är att hästar håller för det. Och inte för att på något sätt förringa All Ins helt makalösa prestation - både han och Peder är helt fantastiska - så vill jag påstå att det är om inte vardagsmat så i alla fall mycket vanligt att en islandshäst håller sig högpresterande inom sporten under många år.
En i mina ögon nästan lika fantastisk häst som All In är Valsa från Brösarpsgården, som rids av en vuxen man (sin uppfödare). Hon har officiella tävlingsresultat från 2015 och framåt, och har presterat medaljer på SM från 2016 fram till 2021, med medaljer på ett NM och två VM däremellan. I år blev det tyvärr inget VM (pga Covid), men det skulle inte förvåna mig ett dugg om hon är med 2023 igen eller kanske på NM nästa år (hon är bara 15 år, så om hon inte går i avel så har hon sannolikt ytterligare ett antal år framför sig som tävlingshäst). Här snackar vi inte bara hållbarhet utan också prestationer i världsklass under lång tid, trots "ponny" (hon är 1.46 så ganska hög islandshäst) med en normalstor vuxen man som ryttare.
Ett annat exempel är Sproti frá Sjávarborg, som tog guld och slog världsrekord i 250 m pass på VM 2015, 18 år gammal. Han deltog även på VM 2017, då 20 år gammal, och missade visserligen pallen precis men sprang på liknande tider som på tidigare mästerskap. Även Sprotis ryttare är en vuxen man.
Jag tycker att det är extremt okunnigt att som flera i den här tråden ondgöra sig över hur synd det är om de stackars islandshästarna när de bevisligen både är underrepresenterade i skadestatistiken hos försäkringsbolagen och klarar av att prestera på hög nivå under lång tid och i relativt hög ålder.