Olika inkomst

[Bubble]

Vi har separat ekonomi. Känns nog som att vi är ungefär det enda par som har det men kan ju dela med mig av hur det ser ut för oss.

Han tjänar mer än mig (inte supermycket men liten skillnad). Vi delar på lägenhetsavgift (hans bostadsrätt) och that's it. Betalar våra egna räkningar och varsin bil. Mat och sånt betalar vi väl ganska lika. Sen unnar han sig saker åt sig själv och bjuder inte speciellt ofta på nått :P

Tråkigt på ett sätt men ändå skönt att veta att jag kan försörja mig själv.

Mitt ex betalade allt när vi bodde tillsammans (självvalt av honom) men då var jag student så det var klart uppskattat men kändes ändå lite jobbigt att vara så beroende av någon annan.

 

[Petruska]

Så kände jag med pojkvän efter jag hade ett liknande förhållandet, att jag inte riktigt litade på att han bjöd utan baktankar. Nu var det visserligen aldrig tal om återbetalning i den tidigare relationen utan mer att jag inte skulle gnälla när det var han som betalade det mesta även om det alltid var han som ex. ville äta ute och bjöd eftersom jag inte hade råd. Allt sånt användes som ett påtryckningsmedel i efterhand för att han skulle få som han ville.

Så himla vidrigt. Jag vill absolut inte sänka dig på något som helst sätt, men för mig låter det som att han typ "köpte" sexuella tjänster - eller sällskapsdam eller hushållerska. Helt otäckt att han ens ville ha en sådan relation. För mig är det en mardröm att hamna där - eller ens avlägset i närheten av där - jag som tjänar mest i hushållet.

Jag oroar mig ibland för att min partner inte bågsr föreslå tex det lite dyrare resmålet av två olika, och sådant.

 

[Sissa]

Helt ok fråga!
Dels innebär det just att vi uttalat inte låtsas att olika inkomst inte betyder att det finns en ekonomisk maktobalans. Vi utgår från att det finns en sådan, och så försöker vi hantera den utan att jag profiterar alltför mycket på den.
Skillnaden fanns redan när vi blev ihop - sådär 17-18 år sen - och vi hade redan då olika vanor pga olika inkomst. Dvs jag har häst + bil, partner har mycket billigare nöjen och två katter. Inte direkt uttalat, men partner har helt enkelt inte lagt sig till med vanor som skulle bli ett problem om vi separerade, men samtidigt kan vi ju inte leva som om vi skulle separera imorgon. Men det partner i så fall få ändra, kommer att vara sådant som att det i så fall blir färre restaurangbesök och färre resor. Den sortens saker. Däremot kommer han inte att sitta med bil och bostad som hen inte kan behålla.
Och så frågar jag rätt regelbundet om partner behöver något, och jag ifrågasätter inte om han säger att han behöver en vinterjacka, skor, nya glasögon eller så. Jag betalar om han tycker att det behövs. Samma sak om det gäller en ny dator, men då är det ju inte säkert att det går att lösa bums.
Jag "överraskar" inte med dyra saker. Om något dyrt till partner betalas med mina pengar, har partner makten över vad det blir. Det är inte så att jag tex köper nån dyr snajdig grej som jag tycker att han ska ha, när han kanske själv tycker att han behöver något annat för samma summa. Det får inte vara så att han har de dyrare grejer som jag tycker att han ska ha, istället för de han själv vill ha.

Jag oroar mig ibland för att min partner inte bågsr föreslå tex det lite dyrare resmålet av två olika, och sådant.

Det skulle oroa mig också. Liksom att en i relationen frågar den andra om denne behöver något. Skulle inte trivas att vara vare sig vara den som frågar eller får frågan. Jag frågar mitt hemmavarande tonårsbarn om hon behöver något emellanåt, eller hur hon har den på pengafronten för att eventuellt skjuta till något extra. Den snedfördelningen i makt över pengarna känns ju ganska given.

Alltså. Jag vill inte vara otrevlig, bara förstå. Är det så att du är ganska nöjd med att vara den som tjänar mest och att ni har löst det som ni har gjort? Jag har så oerhört svårt att tänka mig dig i din partners situation.

 

[Nenne1]

Jag tycker det är rätt intressant att se hur det fungerar med ekonomin i olika relationer. Min egen utgångspunkt har alltid varit det som min mamma tutade i mig som barn; "man ska alltid se till att kunna försörja sig själv".

Jag har varit ihop med min man sedan anno dazumal, och när vi träffades i mitten av 70-talet levde vi båda på studielån och hade lika mycket pengar att röra oss med, så när vi flyttade ihop blev det automatiskt att vi hade helt gemensam ekonomi. Och så har det fortsatt genom åren; han började tjäna mer än vad jag gjorde, och jag gick ner i arbetstid när barnen kom. Klassiskt, jag vet . Förvisso hade jag god inkomst ändå, men han tjänade mycket mer, så visst fanns där en ojämlikhet och en förskjutning i den ekonomiska maktstrukturen. Sådär höll vi på i många år, vi försökte se till att min framtida pension skulle bli bra ändå med olika lösningar. Gemensam ekonomi hade vi fortfarande, och jag får nog säga att det alltid kändes som "våra" pengar.

Sedan ville min man börja studera när han blivit för gammal för att få studielån, och gick från en mycket god inkomst till ingen alls. Jag, däremot, gick upp på heltid och fick en ny tjänst. Så under ett antal år försörjde jag honom helt kan man säga och nu har han förvisso en doktorandtjänst med tillhörande lön, men den är ju inte så mycket att hänga i julgran, så jag tjänar väldigt mycket mer än vad han gör. Gemensam ekonomi har vi fortfarande, men den ekonomiska maktbalansen har förskjutits. Det känns dock fortfarande som "våra" pengar.

Nu ska man vara ärlig och säga att eftersom vi aldrig haft en tight ekonomi så har det aldrig blivit några större diskussioner. Vi har lite olika preferenser vad som är viktigt; han köper fler böcker, jag köper mer garn. Jag har en svaghet för att bo bra på resor, han köper gärna dyra viner. Ingen av oss har några större önskemål om att ha dyra bilar, badsemestrar eller dylikt. Däremot gillar vi båda att bo bra med närhet till det vi gillar.

Jag funderade en del på det som @Petruska skrivit, att man inte ska blunda för att det är en fråga om makt när det gäller vem som tjänar mest, och det har hon ju såklart rätt i. Men eftersom jag befunnit mig i båda vågskålarna (i samma relation) så vill jag ändå säga att man kan ärligt känna att alla pengar är "våra" pengar, sådär till vardags i alla fall. Men okej, om någon hotar att dra ut tånaglarna på mig så kan jag väl erkänna att det känns rätt bra att få uppleva att vara den som tjänar mest också. Om inte annat så för att få visa samma inställning, att det inte spelar någon roll vem som tjänar mest.

Jag håller dock fortfarande med min mamma; det är viktigt att se till att kunna försörja sig själv.

 

[MalinJ]

Vi har helt och hållet gemensam ekonomi och har alltid haft sedan vi träffades för 26 år sedan. I början var det jag som tjänade mest eftersom mannen "låg i lumpen" och hade typ 12 kr om dagen eller något sådant, sen hade vi några år med likvärdig inkomst och på senare år har mannen tjänat betydligt mer än jag. Oavsett ekonomisk situation har vi båda haft precis lika tung röst i hur ekonomin ska skötas och vad pengarna ska läggas på.

Vi har aldrig känt av den maktobalans som det pratas om i tråden, även om den rent teoretiskt finns där. Vi pratar ibland om saken men för oss är det en väldigt främmande tanke att man i ett äktenskap på något sätt ska stå i skuld till sin partner - ekonomiskt eller på annat vis. Vi har ett gemensamt liv, gemensamma barn och allt vi har och äger, är lika mycket bådas.

Däremot skulle det högst troligt bli skillnad för oss i händelse av en separation. Om vi inte längre lever tillsammans, är det självklart var och en för sig. Under förutsättning att vi båda fortsätter med det vi gör idag, skulle mannen ha betydligt bättre inkomst än jag. Han har också bättre pension än jag. Det skulle dock inte gå någon nöd på mig heller eftersom vi på olika sätt har försäkrat upp pensionen för min låga inkomst, plus att hälften av våra tillgångar går till mig. Jag skulle helt klart ekonomiskt klara av ett liv som jag är nöjd med.

Till TS: Kan du skapa dig ett liv som du är nöjd med om förhållandet skulle skita sig så är du ju inte beroende av mannen och hans pengar. Varför inte bara njuta av att ha en fin man och att få möjligheter att uppleva sådant som du annars kanske inte hade upplevt? Det är inte fult att ha det bra!

 

[kevina]

Tack för era svar.

jag har funderat och mitt förslag till mannen är att vi gör så att vi ha ett gemensamt konto där en del av hans och en del av mina pengar gå till. Där kan boende, mat etc betalas. Och där kan jag tycka det är rimligt att han sätter av en större summa än mig. Framförallt om han vill ha tex dyrare boende. Sen har vi också ett gemensamt sparande,
Sen tänker jag mig ett konto vardera för våra lekpengar, våra intressen samt varsitt sparkonto.

Någon pratade kring situationen kring barn, gå ner i tid etc.
I vårt fall kommer nog barn inte bli aktuellt av olika anledningar. Men jag tänker mig att det för mig kommer vara viktigt att se till att jag har kvar en inkomst jag kan leva på om det blir en eventuell separation.

 

[Petruska]

Det skulle oroa mig också. Liksom att en i relationen frågar den andra om denne behöver något. Skulle inte trivas att vara vare sig vara den som frågar eller får frågan. Jag frågar mitt hemmavarande tonårsbarn om hon behöver något emellanåt, eller hur hon har den på pengafronten för att eventuellt skjuta till något extra. Den snedfördelningen i makt över pengarna känns ju ganska given.

Alltså. Jag vill inte vara otrevlig, bara förstå. Är det så att du är ganska nöjd med att vara den som tjänar mest och att ni har löst det som ni har gjort? Jag har så oerhört svårt att tänka mig dig i din partners situation.

I min drömvärld skulle vi tjäna lika mycket. I verkligheten skulle det kräva att jag "bytte ner mig", eftersom det är betydligt enklare än att han "byter upp sig". Vi har faktiskt pratat om det, rätt teoretiskt men ändå, och är eniga om att det inte vore att föredra.

Vi är också eniga om att det är den lättare rollen att vara den som tjänar mest. Och vi är eniga om att vi absolut inte vill ha ett gemensamt konto där alla pengar går in, för ingen av oss vill kunna se så tydligt vad den andra gör med pengarna. Men det handlar mer om integritet än om pengar. (Sen har han två olika mindre konton, där jag puttar in lite pengar då och då, och som han använder till två olika ändamål. Missar jag att putta in pengar där säger han till, men han redovisar givetvis inte. Dessa två konton kom till när jag krisade över hela grejen med orättvisa, och skulle egentligen inte behövas längre.)

Jag ser ärligt talat ingen bättre lösning än så som vi gör, och inte han heller. Olika arbeten lönar sig olika bra, det ligger utanför vår makt att ändra på det. Jag ser ingen som jag tycker hanterar det direkt bättre, men en del har andra strategier som verkar funka för dem. Jag tror överhuvudtaget inte på någon som säger "allt är gemensamt" när inkomsterna samtidigt är väldigt olika. För mig är det bara att skyla över en maktobalans, och det ser jag som betydligt sämre.

 

[MalinJ]

Jag tror överhuvudtaget inte på någon som säger "allt är gemensamt" när inkomsterna samtidigt är väldigt olika. För mig är det bara att skyla över en maktobalans, och det ser jag som betydligt sämre.

Vari ligger då maktobalansen? I känsla eller i handling? Jag ser gärna en vidareutveckling av uttrycket makt i det här sammanhanget.

 

[Tora]

I min drömvärld skulle vi tjäna lika mycket. I verkligheten skulle det kräva att jag "bytte ner mig", eftersom det är betydligt enklare än att han "byter upp sig". Vi har faktiskt pratat om det, rätt teoretiskt men ändå, och är eniga om att det inte vore att föredra.

Vi är också eniga om att det är den lättare rollen att vara den som tjänar mest. Och vi är eniga om att vi absolut inte vill ha ett gemensamt konto där alla pengar går in, för ingen av oss vill kunna se så tydligt vad den andra gör med pengarna. Men det handlar mer om integritet än om pengar. (Sen har han två olika mindre konton, där jag puttar in lite pengar då och då, och som han använder till två olika ändamål. Missar jag att putta in pengar där säger han till, men han redovisar givetvis inte. Dessa två konton kom till när jag krisade över hela grejen med orättvisa, och skulle egentligen inte behövas längre.)

Jag ser ärligt talat ingen bättre lösning än så som vi gör, och inte han heller. Olika arbeten lönar sig olika bra, det ligger utanför vår makt att ändra på det. Jag ser ingen som jag tycker hanterar det direkt bättre, men en del har andra strategier som verkar funka för dem. Jag tror överhuvudtaget inte på någon som säger "allt är gemensamt" när inkomsterna samtidigt är väldigt olika. För mig är det bara att skyla över en maktobalans, och det ser jag som betydligt sämre.

Jag måste säga att jag tycker att du skapar en enorm maktobalans. Konton där du puttar in lite pengar då och då. Han måste säga till ibland.

Aldrig att jag hade accepterat att ha det så. Att det hänger på din välvilja om du för över pengar och hur mycket. Dessutom så påpekar du hela tiden att du tjänar mer än honom och du offrar dig och betalar när ni är ute och äter eller liknande.

Förstår att du hänger upp dig på någon så kallad maktobalans. Som sagt så skapar du ju en hela tiden.

 

[Petruska]

Vari ligger då maktobalansen? I känsla eller i handling? Jag ser gärna en vidareutveckling av uttrycket makt i det här sammanhanget.

"Allt är gemensamt" vilar helt och hållet på att den som drar in det mesta har den goda viljan att dela med sig. Hen har makt att sluta med det, hen har makt att hitta på andra villkor för det. Och uttryck som "allt är gemensamt" bidrar till att skyla över den maktobalansen. (För övrigt ser jag liksom inget om makt att utveckla - det är ju självklart att stora resurser ger mer makt än mindre resurser. Det är därför fattigdom ses som ett problem att lösa snarare än rikedom. Typ hela välfärdspolitiken och skattesystemet bygger på det, och på att försöka utjämna effekterna något.)

Det är inte så mycket makten i det som är mitt problem, den är där utan att parterna riktigt kan göra något åt det. Men att skyla över det - där går gränsen för mig. Eller i alla fall en av gränserna.

I praktiken kan fördelningsresultatet mycket väl bli detsamma. Det jag skriver handlar mest om hur man pratar om hela grejen, hur man förhåller sig till den.

 

[Petruska]

Jag måste säga att jag tycker att du skapar en enorm maktobalans. Konton där du puttar in lite pengar då och då. Han måste säga till ibland.

Aldrig att jag hade accepterat att ha det så. Att det hänger på din välvilja om du för över pengar och hur mycket. Dessutom så påpekar du hela tiden att du tjänar mer än honom och du offrar dig och betalar när ni är ute och äter eller liknande.

Förstår att du hänger upp dig på någon så kallad maktobalans. Som sagt så skapar du ju en hela tiden.

Men jösses! Du läser så illa att jag inte ids ta diskussionen. Känns lite som att utgå från att jag har sagt att det finns människor på Mars, och så ta det därifrån.

 

[Tora]

Men jösses! Du läser så illa att jag inte ids ta diskussionen. Känns lite som att utgå från att jag har sagt att det finns människor på Mars, och så ta det därifrån.

Jag läser bara det du skriver.

Och från det du skriver så tycker jag att du skapar en enorm maktobalans.

 

[MalinJ]

"Allt är gemensamt" vilar helt och hållet på att den som drar in det mesta har den goda viljan att dela med sig. Hen har makt att sluta med det, hen har makt att hitta på andra villkor för det. Och uttryck som "allt är gemensamt" bidrar till att skyla över den maktobalansen. (För övrigt ser jag liksom inget om makt att utveckla - det är ju självklart att stora resurser ger mer makt än mindre resurser. Det är därför fattigdom ses som ett problem att lösa snarare än rikedom. Typ hela välfärdspolitiken och skattesystemet bygger på det, och på att försöka utjämna effekterna något.)

Det är inte så mycket makten i det som är mitt problem, den är där utan att parterna riktigt kan göra något åt det. Men att skyla över det - där går gränsen för mig. Eller i alla fall en av gränserna.

I praktiken kan fördelningsresultatet mycket väl bli detsamma. Det jag skriver handlar mest om hur man pratar om hela grejen, hur man förhåller sig till den.

Okej, då är jag med i hur du menar. Fortfarande är det väldigt främmande för oss att man inom ett äktenskap står i skuld, lånar, bjuder eller har den goda viljan att dela med sig till sin partner. Ekonomiskt eller på annat sätt. Men visst, rent teoretiskt är det så. Vårt förhållningssätt till det faktumet är helt enkelt att det är en ickefråga, sen om någon tycker att det är att skyla över det, så får det vara så.

Makt handlar väl mycket om förhållandet stark mot svag och den maktobalansen kan ju finnas i andra sammanhang än det ekonomiska. Jag är medveten om att min man är fysiskt starkare än jag och att han teoretiskt därmed skulle kunna begå övergrepp mot mig. Jag ser inte heller det som att han har den goda viljan att låta bli. Det är också en ickefråga.

 

[Petruska]

Okej, då är jag med i hur du menar. Fortfarande är det väldigt främmande för oss att man inom ett äktenskap står i skuld, lånar, bjuder eller har den goda viljan att dela med sig till sin partner. Ekonomiskt eller på annat sätt. Men visst, rent teoretiskt är det så. Vårt förhållningssätt till det faktumet är helt enkelt att det är en ickefråga, sen om någon tycker att det är att skyla över det, så får det vara så.

Makt handlar väl mycket om förhållandet stark mot svag och den maktobalansen kan ju finnas i andra sammanhang än det ekonomiska. Jag är medveten om att min man är fysiskt starkare än jag och att han teoretiskt därmed skulle kunna begå övergrepp mot mig. Jag ser inte heller det som att han har den goda viljan att låta bli. Det är också en ickefråga.

Ja, jag ser det som att skyla över. Jag tror att vi har diskuterat det förut. Men det är ju inget att direkt väsnas om. Det skulle möjligen vara lite kul om vi hade lite olika exempel som inte berörde oss personligen, och sen se om vi såg likadant eller olika på dem.

Jag fattar parallellen till styrka och våld, men tycker att den störs av ytterligare parametrar. Tex att sen när den starke har slagit dem svage och kommer i fängelse, så verkar den svage plötsligt starkast igen. Nu döms ju tydligen kvinnomisshandlare för sällan, visserligen, men ändå. Det är ändå ganska illa sett i samhället att slåss och begå övergrepp.

Men visst, i den mån som fysisk styrkeskillnad mellan parterna är en del av relationen/livet på något sätt, så har väl den starke mer av makten. Tänk bara så mycket beröm en del män verkar få när de är starka och duktiga.

Pengar är ju inte det enda område där faktorer som man inte helt kan styra över påverkar maktbalansen mellan privatpersoner.

 

[Sar]

Vi är också eniga om att det är den lättare rollen att vara den som tjänar mest. Och vi är eniga om att vi absolut inte vill ha ett gemensamt konto där alla pengar går in, för ingen av oss vill kunna se så tydligt vad den andra gör med pengarna. Men det handlar mer om integritet än om pengar. (Sen har han två olika mindre konton, där jag puttar in lite pengar då och då, och som han använder till två olika ändamål. Missar jag att putta in pengar där säger han till, men han redovisar givetvis inte. Dessa två konton kom till när jag krisade över hela grejen med orättvisa, och skulle egentligen inte behövas längre.)

Varför fixar du inte en automatisk överföring till de två kontona så behöver inte du missa och, än viktigare, han behöver inte fråga?!

Jag hade personligen haft svårt med en lösning där ena partern frågar den andra om den behöver extra insättningar (precis som en förälder frågar en ungdom) eller att den med mindre inkomst behöver fråga/be. Där hade jag föredragit att det finns ett extra konto där den som har mindre kan ta om den behöver utan att behöva fråga eller be om lov.

 

[MalinJ]

Ja, jag ser det som att skyla över. Jag tror att vi har diskuterat det förut. Men det är ju inget att direkt väsnas om. Det skulle möjligen vara lite kul om vi hade lite olika exempel som inte berörde oss personligen, och sen se om vi såg likadant eller olika på dem.

Jag fattar parallellen till styrka och våld, men tycker att den störs av ytterligare parametrar. Tex att sen när den starke har slagit dem svage och kommer i fängelse, så verkar den svage plötsligt starkast igen. Nu döms ju tydligen kvinnomisshandlare för sällan, visserligen, men ändå. Det är ändå ganska illa sett i samhället att slåss och begå övergrepp.

Men visst, i den mån som fysisk styrkeskillnad mellan parterna är en del av relationen/livet på något sätt, så har väl den starke mer av makten. Tänk bara så mycket beröm en del män verkar få när de är starka och duktiga.

Pengar är ju inte det enda område där faktorer som man inte helt kan styra över påverkar maktbalansen mellan privatpersoner.

Samtidigt är ju makt lite beroende av att man faktiskt kan verkställa det som gör att man har övertaget i maktbalansen. Om man är medveten om att alla former av maktutövande omedelbart skulle leda till separation, är det då egentligen frågan om makt?

 

[Monstermom]

Samtidigt är ju makt lite beroende av att man faktiskt kan verkställa det som gör att man har övertaget i maktbalansen. Om man är medveten om att alla former av maktutövande omedelbart skulle leda till separation, är det då egentligen frågan om makt?

Men vem har en så villkorad relation?

 

[MalinJ]

Men vem har en så villkorad relation?

Frågan är egentligen mest hypotetisk. Jag tänker mig att det är svårt att ha ett maktövertag över någon som inte känner sig stå i skuld, hotad eller beroende.

 

[Monstermom]

Frågan är egentligen mest hypotetisk. Jag tänker mig att det är svårt att ha ett maktövertag över någon som inte känner sig stå i skuld, hotad eller beroende.

Mja, men det förutsätter väl just det att man inte är beroende då? Om ena parten skjuter till mer pengar är väl den andra rimligen medveten om det? Om dessa pengar faktiskt används till något så är man ju i ett beroende?

Jag förstår värdet av ett hypotetiskt scenario, jag tror bara jag inte riktigt förstår vad hypotesen är. Om den ena får något av den andra så har den andra per definition makten att sluta ge, det är makt? Sen finns det ofta många maktaspekter i ett förhållande, själva förhållandet kan tex vara viktigare för den ena än den andra, då finns en obalans där som du är inne på med att bara dra. Men det är ju en annan maktbalans?

 

[Riru]

Jag tror överhuvudtaget inte på någon som säger "allt är gemensamt" när inkomsterna samtidigt är väldigt olika. För mig är det bara att skyla över en maktobalans, och det ser jag som betydligt sämre.

I mitt förhållande är det min sambo som drar in varenda krona just nu, trots det så är pengarna våra och inte hans. Så fort det handlar om större inköp eller liknande så frågar han mig vad jag tycker, om jag är ok med att vi lägger pengar på just den grejen, och vad jag helst skulle vilja ha om det finns valmöjligheter (tex planerar vi att skaffa en större familjebil). Han är väldigt mån om att jag inte ska känna att det är hans pengar utan våra pengar.
Även när jag äntligen utbildat mig och skaffat mig ett jobb så kommer jag inte på långa vägar tjäna lika mycket som honom, men vi kommer fortfarande ha allt gemensamt, utan någon dold maktbalans att skyla över. Alla förhållanden är inte förgiftade av pengar, egoism och girighet.