Olika inkomst

[Bison]

Vi har helt gemensam ekonomi, lönkonto, sparkonto och huskonto. Det är ALDRIG några problem, inga diskussioner, inget tjafs öht.
Båda två är nöjda och tillfreds.

 

[Sissa]

Vi tjänar olika mycket och hade även olika ekonomiska utgångslägen vad gäller kapital och ägande när vi blev tillsammans. Idag har vi ett hyfsat välfungerande system, men det har inte varit utan svårigheter på vägen. Båda avskyr både tjafs och prat om pengar, det ska bara flyta på, men vi har inte kommit undan att diskutera pengar. Även om vi jämnar ut skillnaderna i ekonmin har vi separat ekonomi och inga gemensamma konton.

Det som känns viktigt när det är obalans i ekonomin är att den som tjänar minst kan klara sig på sina egna inkomster om det skulle komma till separation. Det är alltid tragiskt när den som tjänar minst känner att den måste stanna i en dålig relation pga måste sälja hästar osv annars.

 

[Thomasine]

Vi hade väldigt stor skillnad i inkomster när vi träffades men jag hade ärvda pengar i bakgrunden och det var min trygghet om det skulle bli separation. Jag var också villig att använda något av det kapitalet för att vi skulle bli mer ekonomiskt jämnställda men min man som var ett ekonomiskt "genius" satte stopp för det. Han hjälpte till med några förnuftiga reinvesteringar och jag använde räntorna under ett och ett halvt år som "hemmafru" och student för att bli klar med min jur kand. Under den tiden betalade han allt i hushållet, han såg det som en investering i vår framtid och det gav mig också chansen att lära känna hans barn i lugn och ro. När vi senare kom mer på lika fot hade vi dels en gemensam ekonomi, dels varsin och vi hade sällan eller aldrig diskussioner om ekonomi. Han skötte i stort sett den gemensamma ekonomien därför att han var bäst på det men informerade mig alltid.

 

[lady_vip]

Jag har alltid tjänat mer än min sambo. Vi har delad ekonomi och jag gillar det, jag hade använt upp hans pengar annars. Jag är en slösa och han är en spara, så att ha delad ekonomi gör nog att vi slipper mycket gnabb. Vi delar på gemensamma utgifter, sen är hans pengar hans och mina pengar är mina pengar.

Hade det varit stor skillnad på våra levnadskrav hade det kanske varit ett problem, men vi tänker trots allt väldigt lika.

 

[Petruska]

Vad innebär #2 mer i praktiken i ditt förhållande? Har funderat länge nog för att låta mig ställa frågan nu är det något ni pratar om eller innebär det mer att den som tjänar mindre inte lever dyrare än denne kan klara av ensam?

Min sambo har ju ofta tyckt att vi kan leva på hans lön och att jag bara jobbar så mycket som jag vill då jag ledsnat på mitt jobb men jag tycker att det är viktigt att ha en egen inkomst, fast jobb osv. för att säkra upp en eventuell separation, pension osv men om jag skulle skaffa mig ett intresse som kostar lite mer som jag inte haft råd med ensam hade jag nog inte bekymrat mig om det nu utan tagit det mer som det kommer.

Helt ok fråga!

Dels innebär det just att vi uttalat inte låtsas att olika inkomst inte betyder att det finns en ekonomisk maktobalans. Vi utgår från att det finns en sådan, och så försöker vi hantera den utan att jag profiterar alltför mycket på den.

Skillnaden fanns redan när vi blev ihop - sådär 17-18 år sen - och vi hade redan då olika vanor pga olika inkomst. Dvs jag har häst + bil, partner har mycket billigare nöjen och två katter. Inte direkt uttalat, men partner har helt enkelt inte lagt sig till med vanor som skulle bli ett problem om vi separerade, men samtidigt kan vi ju inte leva som om vi skulle separera imorgon. Men det partner i så fall få ändra, kommer att vara sådant som att det i så fall blir färre restaurangbesök och färre resor. Den sortens saker. Däremot kommer han inte att sitta med bil och bostad som hen inte kan behålla.

Och så frågar jag rätt regelbundet om partner behöver något, och jag ifrågasätter inte om han säger att han behöver en vinterjacka, skor, nya glasögon eller så. Jag betalar om han tycker att det behövs. Samma sak om det gäller en ny dator, men då är det ju inte säkert att det går att lösa bums.

Jag "överraskar" inte med dyra saker. Om något dyrt till partner betalas med mina pengar, har partner makten över vad det blir. Det är inte så att jag tex köper nån dyr snajdig grej som jag tycker att han ska ha, när han kanske själv tycker att han behöver något annat för samma summa. Det får inte vara så att han har de dyrare grejer som jag tycker att han ska ha, istället för de han själv vill ha.

 

[HannaZ]

Så var det dags för mig att starta min första tråd.
Först så vill jag säga att jag vet att detta kanske låter som ett lyxproblem/ i-landsproblem.. men i alla fall..

Jag har sen ca ett år tillbaka träffat en man som jag absolut vill leva med. Men- vi har riktigt olika inkomst. Han tjänar kanske 4 gånger mer än mig.
Jag tycker själv att jag har ett bra liv dvs jag har en bostadsrätt, häst, kan åka på semester ibland, spara en slant varje månad. Jag är alltså nöjd med mitt liv.

Nu har jag då träffat en man med större inkomst. Och detta har skapat funderingar för mig.
Dvs han vill ha ett liv och har råd med ett liv som innefattar saker som jag inte har råd med. Tex vill han åka på skidsemester varje år. Jag åker gärna på skidsemester men har inte råd med det då jag prioriterar att betala ca 6000 i månaden för hästen. ( Sthlm är dyrt!) Hans lösning är då att han betalar för resan.
Vi har även pratat om att flytta ihop. Jag är nöjd med bostadsrätt medan han absolut vill ha en villa. Jag pratade igen om att min ekonomi inte tillåter det. Hans lösning är då att vi kan ha delad ekonomi, Dvs ett konto där bådas löner går in och där alla utgifter dras ifrån. (boende, mat, intressen, sparande) Det skulle ju då innebära att han betalar en betydligt större del av vårat liv.

Och någonstans känns detta inte bra i min mage... Jag har lite svårt att säga varför..
Men .. jag tror att det handlar om att jag gillar att känna att jag kan försörja mig själv. Att kunna känna att jag nu kan köpa en ny sadel eller vad jag nu vill utan att det ska bli diskussioner...
Kanske är jag rädd för att det kan bli diskussioner i framtiden om att vad hästen kostar?

Är det någon som vill delge sina tankar?
Det måste ju vara många som har förhållanden där den ena tjänar betydligt bättre?
I tidigare förhållanden så har vi tjänat ganska lika så detta scenario har jag aldrig ens funderat kring.

Jag tycker att det låter som ett bra utgångsläge f en relation. Snåla karlar är det mest avtändande som finns, typ. Det är ju inte så att du ligger hemma o äter praliner hela dagarna. Båda bidrar med sin tid (på sina jobb) den enes tidsbidrag råkar bara generera mer pengar.

 

[Miao]

Vi har helt gemensam ekonomi, lönkonto, sparkonto och huskonto. Det är ALDRIG några problem, inga diskussioner, inget tjafs öht.
Båda två är nöjda och tillfreds.

Exakt så har vi det med, och det fungerar otroligt bra . Har aldrig ens varit en diskussion om pengar hit eller dit.

 

[Björk]

Vi har separat ekonomi och har haft så sedan vi träffades för 12 år sedan. Numera har vi två barn, hus och är gifta, men kör fortfarande samma ekonomiska lösning. Tills för 2 år sen hade vi ungefär samma inkomster men nu tjänar jag omkring 17000 (brutto) mer än honom.

Vi gör som så att i slutet av månaden tar han de räkningar som står i hans namn och jag de som står i mitt namn och betalar. Sen räknar var och en ut vad som blivit kostnaden för gemensamma utgifter (el, barnomsorg, matkostnader, bensin, kläder till barnen mm) och jämnar ut så att båda betalat hälften var. Vi har ett gemensamt "huskonto" där vi sätter in en summa varje månad och därifrån dras lånekostnader samt övriga kostnader för huset. Vi har också ett gemensamt sparkonto och sparkonton till barnen där båda betalar in lika summa varje månad.

Bilar äger vi varsin; var och en betalar sin bil. Jag köpte en nyare större "familjebil" och den använder vi mest (vi pendlar en kort sträcka), men det är jag som står för lånekostnaden och övriga kostnader på den.

Vi bestämde helt enkelt så att när jag fick en så pass mycket högre inkomst så får jag också räkna med att betala för de eventuella dyrare saker som vi tänker oss göra. T ex en kortare semesterresa i somras då vi bodde på fint hotell ett par nätter eller om vi åker till Stockholm över en weekend osv.

Vi resonerar av och till om vår lösning och totalt sett är vi överens om att den är bra och vettig. Jag har studieskulder sen högskolan; de betalar jag själv. Att jag en gång valde att satsa på en högskoleutbildning för att ha större möjligheter att göra någon form av karriär - det är ju det som gör att jag idag har det jobbet (och den lönen) jag har idag. Det jobbet innebär också helt andra krav på mig än vad hans jobb ställer på honom. Därför tycker vi inte det är orimligt att jag som person också faktiskt ska kunna bestämma själv över de pengarna jag har i lön.

Vi är olika som personer; han är betydligt mer sparsam än mig (har alltid varit så). Därför känns det bra för båda att ha egna konton och egna pengar och kunna köpa vad 17 man vill utan att den andra ska ha någon åsikt om det. Men visst pratar vi med varandra om våra inköp; för att få råd (eller kanske oftare för att den andra ska säga: Unna dig det du! vilket vi oftast säger).

Om jag skulle önska att vi köpte ett dyrare hus, åkte på utlandssemester tillsammans o dylikt så är det givetvis så att jag får vara beredd att skjuta till mestadelen av pengarna till sådana extravaganser.

Läget skulle givetvis bli annorlunda om t ex någon av oss blev långtidssjukskriven.

Vi är definitivt inte "petiga" gentemot varandra, om vi åker och äter ute, åker på bio eller dylikt så betalar han ibland och jag ibland. Oftare jag numera, eftersom jag tycker jag kan stå för det som tjänar mer.

Vi har aldrig några dispyter omkring ekonomi, har aldrig haft. Han köper skotrar, verktyg och fiskegrejer för sina och jag köper tyger för mina pengar.

 

[Raderad medlem 94602]

Min sambo tjänar mer än dubbelt så mycket som mig. Vi har gemensam ekonomi rätt över i allt. Det är första gången jag har det och det är också första gången jag lever i ett förhållande helt utan tjafs om orättvisa när det gäller pengar. Vi har utrymme kvar på våra konton när allt är betalt och sparandet fixat för egna nöjen. Dyker det upp nån dyrare post tar vi upp det med varandra och löser det ihop.
Ingen av oss har några dyrare hobbys eller andra utgifter vilket kanske förenklar.

 

[Björk]

.

Därför tycker vi inte det är orimligt att jag som person också faktiskt ska kunna bestämma själv över de pengarna jag har i lön.

Vår gemensamma ekonomi i dagsläget baserar sig ju på att vi hade ungefär samma inkomster när vi köpte huset. Därför kan man väl säga att den gemensamma kostnaden i vårt liv bygger på vad HAN har råd med för gemensamt liv.

Jag tänker mig att håller vi ihop till ålderns höst kommer vi förmodligen ha spenderat det mesta av det jag tjänar mer än honom på gemensamma saker ändå. Om jag vill resa, äga finare hus eller annat så lär jag ju vilja ha honom med och då betalar jag helt enkelt.

När vi träffades hade jag häst och det var jag som då förespråkade separat ekonomi; jag tyckte inte det var rimligt att han så att säga skulle hjälpa till att betala för att jag valt en dyr hobby.

Jag håller med Petruska om att det är en slags maktobalans som man ska vara medveten om. Jag tror att man måste vara väldigt öppen mot varandra och känner man att upplägget känns fel så måste man prata med den andre om det.

En stor fördel med vår modell är att vi har järnkoll på vad vi lägger ut på våra gemensamma kostnader varje månad!

 

[Petruska]

Flera nämner att man inte har tjafs eller gräl om pengar. Jag har inte ens tänkt på att den ekonomiska ordning man har i hemmet skulle handla om att bråka eller inte bråka om pengar. Är det en stor grej i livet, att bråka just om pengar? Jag har ingen vana vid det, varken från mina egna förhållanden eller mina föräldrar.

 

[Thomasine]

Flera nämner att man inte har tjafs eller gräl om pengar. Jag har inte ens tänkt på att den ekonomiska ordning man har i hemmet skulle handla om att bråka eller inte bråka om pengar. Är det en stor grej i livet, att bråka just om pengar? Jag har ingen vana vid det, varken från mina egna förhållanden eller mina föräldrar.

Det borde inte vara en stor grej men det är nog vanligare än man tror. Jag är heller inte van vid bråk om pengar men vi hade vänner och när jag säger hade så menar jag det. Vi gjorde en bilsemester i Europa tillsammans, den skulle ha varar fyra veckor men efter två gav vi upp, sa att vi orkar inte höra ert tjafs om pengar, vad allting kostar, alltid hitta billigaste boende. Det visade sig att detta var det vanligaste samtalsämnet i den familjen.

Det var han som var såljåpen och droppen var när han krävde sin fru på 1DM för en glass i München och det innan han gav henne glasstruten.

 

[Squie]

Flera nämner att man inte har tjafs eller gräl om pengar. Jag har inte ens tänkt på att den ekonomiska ordning man har i hemmet skulle handla om att bråka eller inte bråka om pengar. Är det en stor grej i livet, att bråka just om pengar? Jag har ingen vana vid det, varken från mina egna förhållanden eller mina föräldrar.

Jag har levt i ett sådant förhållande. Där pengarna blev en form av maktfaktor. En uttalad maktfaktor.

(det var åt det håll Thomasine ger exempel på)

 

[Petruska]

Jag har levt i ett sådant förhållande. Där pengarna blev en form av maktfaktor. En uttalad maktfaktor.

En uttalad maktfaktor är de ju även i mitt förhållande. Vi pratar om våra olika inkomstnivåer som en maktasymmetri. Fast vi försöker bygga bort de praktiska konsekvenserna av den maktasymmetrin, utan att skyla den.

Men jag förstår hur du menar. Ett helt annat sätt att använda maktfaktorn på.

 

[Thomasine]

Jag har levt i ett sådant förhållande. Där pengarna blev en form av maktfaktor. En uttalad maktfaktor.

(det var åt det håll Thomasine ger exempel på)

Jag förstår att du inte är kvar i det förhållandet, önskar att jag kunde säga detsamma om min fd väninna,

 

[Monstermom]

Flera nämner att man inte har tjafs eller gräl om pengar. Jag har inte ens tänkt på att den ekonomiska ordning man har i hemmet skulle handla om att bråka eller inte bråka om pengar. Är det en stor grej i livet, att bråka just om pengar? Jag har ingen vana vid det, varken från mina egna förhållanden eller mina föräldrar.

Jag upplever att det framförallt är en sak som dyker upp när något annat börjat strula.

 

[Raderad medlem 94602]

Jag har levt i ett sådant förhållande. Där pengarna blev en form av maktfaktor. En uttalad maktfaktor.

(det var åt det håll Thomasine ger exempel på)

Har också levt i ett sådant. och jag är i uppväxt i ett sånt. Där den ena parten la stora summor på nöjen för det hade den ju rätt till för det var "mina pengar" och den andra knappt hade råd till nödvändigaste kläderna. När barn kom in i bilden havirerade det totalt.

 

[Milosari]

Jag tjänar ungefär 3 ggr så mycket som min sambo, han är sjukpensionär och har nästan ingen inkomst alls. Vi delar på vissa fasta kostnader, men jag betalar i princip all mat och ska vi äta ute så är det jag som får pröjsa. Vilket är okej, jag vill kunna äta ute ibland och ska jag ha med honom på detta så får ju jag betala. Vidare är jag lite matsnobb och vill kunna unna mig lite vardagslyx med bra råvaror och så. Jag har INTE någon hög lön ska tilläggas, hade jag haft det hade det varit ännu enklare att vara lite generös.

 

[lil-sis]

Vi har "gemensam" ekonomi och jag lever ett liv jag inte kan leva som singel. Men skulle jag vilja leva som singel så skalar jag bara ner till en nivå jag kan hantera själv. (Flyttar till stan, en ponny och annan bil, färre träningar och tävlingar).

När det är tuffare prioriterar jag alltid mina räkningar. När det inte är tufft tränar och tävlar jag så mycket jag orkar osv.

 

[Niyama]

Har också levt i ett sådant. och jag är i uppväxt i ett sånt. Där den ena parten la stora summor på nöjen för det hade den ju rätt till för det var "mina pengar" och den andra knappt hade råd till nödvändigaste kläderna. När barn kom in i bilden havirerade det totalt.

Har en vän som lever i ett sådant. Hennes man är höginkomsttagare och hon är långtidssjukskriven med minimal inkomst. Hon får visserligen bo i fint hus och så, men utöver det så får hon klara sig bäst hon vill. Hennes man lägger massor av pengar på teknikprylar, hon själv fick gå i ett par byxor hela graviditeten när hon väntade deras gemensamma barn för att hon inte hade råd att köpa nya. En period hade hon ingen inkomst alls och för att klara det nödvändigaste fick hon ta ett lån av sin man.