När jag läser vad Skatteverket skriver om sekretessmarkering så tror jag att du har rätt. Det ska finnas ett konkret hot om att hon ska utsättas för skada och en motvilja mot kontakt räcker inte.
https://www.skatteverket.se/privat/...markering.4.76a43be412206334b89800022975.html
Nä, motvilja till kontakt räcker inte. Men trakasserier, förstörd egendom, misshandel (för jag är inte helt ute och cyklar här va, i TS fall?) ect är nog med hot. Bara en sån sak vad han har hållit på med under separationen är enligt mig bevis nog för att han mycket väl skulle kunna komma på egentligen vad som helst. En markering utvärderas en gång varje år, vilket gör att en markering är inte något som är ett livslångt beslut. Det är därför jag tycker att Ts borde få göra en Freda eller Sara - där man kan avgöra riskerna för framtida våld.
Inte riktat till någon specefik men ändå något som jag känner att jag behöver skriva just nu...
Jag skulle kunna ge en hur lång lista som helst på Kvinnor som har haft eller har ett helvete, och sen ändå, när dom anses vara fri ifrån förövaren blir utsatta igen - oftast så grovt att det slutar med döden.
Nej, jag skriver inte detta för att skrämma ts eller någon annan. Men jag är "trött" på att många inte vågar eller vill se riskerna med våld i nära relationer... Oftast har den utsatte svårast att inse problematiken. När sen personen väl tar steget så säger man att "Nä men du har ju inte bytt lås, då är du inte rädd för förövaren." eller "du pratar ju i telefon med honom, du kan inte vara så rädd som du säger". Att offret hela tiden ska behöva förklara sitt agerande... Offren känner en enorm skuld och skam, för hur kunde man leva med och acceptera någon som gör den personen eller dennes barn illa? Normaliseringsprocessen. Det är mitt svar.
Och som krambanan själv skriver "Och när vi skrev bodelningsavtalet hade j
ag nog nästan gått med på vad som helst bara för att få ut honom ur huset. Jag var väldigt nertryckt av honom." - Till slut gör man ALLT för att bara få ett lite mindre helvete. Har man levt i en relation som där man varit nedtryckt så tror man varken på sig själv eller på sin omgivning. Den ända man tror på är förövaren, som har makt över en - för många resten av livet, kommentarer och minnen kommer alltid finnas kvar.
Helt ot men ändå:
Frågar man mig så tycker jag att om en person är dömd för misshandel, kvinnofridsbrott, våldtäkt ect så har den personen bevisat att man inte är en person som ska ha barn. Barn är inte en männskligrättighet. Däremot har barn rätt att leva ett liv med bra och trygga vuxna i sin omgivning.
Jag tycker att är man dömd för misshandel så har man bevisat att man varken är rädd för att puckla på någon annan, men även att man saknar empati och spärrar.
Blivande föräldrar borde utredas på samma sätt som tex adoptivföräldrar eller familjehem.
Jag har inte låtit honom ha nyckel. Det var något exet själv bestämde. Däremot bytte jag inte lås sen på inrådan av min advokat.
Och när vi skrev bodelningsavtalet hade jag nog nästan gått med på vad som helst bara för att få ut honom ur huset. Jag var väldigt nertryckt av honom.
Däremot tror jag inte jag kan ha hemlig adress då vi har dottern ihop. Rimligen har han rätt att veta var hon bor även om han inte får igenom gemensam vårdnad. Om nu inte något mer skulle hända.
Både jag och nej. Har du enskild vårdnad så kan jag inte tänka mig att han behöver veta vart hon bor. Däremot måste han (om ni har gemensam) gå med på ATT hon flyttas, men har du och mini en sekrettesmarkering kommer han inte få reda på VART ni flyttar. (Hoppas du förstår hur jag menar). Skulle han säga nej (vilket han antagligen gör) så gör skatteverket en utredning och folkbokför henne med dig iaf. Men det är ju liksom svensk byråkrati i ett nötskal.. "Vi ska skicka ut ett papper för han måste få möjlighet att svara. Men svarar han inte, eller säger fel sak så bestämmer vi åt honom"
Har han umgängesrätt så kan det bli knepigare, men då går ju att lösa genom att tex en kontaktperson får åka med mini i mellan.
Det finns fall där tex pappan har bestämt sig för att motarbeta mamman på alla sätt han kan, även om han inte får träffa barnet. Då har Soc satt ett Lvu på barnet/barnen, och så har man då placerat dom hos mamman, vilket gör att pappan inte kan göra ett smack. Olika beslut godkänns då ifrån soc som i såna här fall är typ "ställföreträdande" för pappan.
Egentligen tycker jag så här: När du flyttar, ta dom 10 min som det tar att fylla i ansökan och skicka in. Du kan inte få mer ett nej.
