Hur orka lära känna nån på nytt en gång till?

[farin]

Förstår att den upplevda pressen från omvärlden är jobbig. Upplevde samma med en äldre släkting som jag av andra skäl inte ville/orkade/mådde bra av att ha kontakt med. Och det var just det, jag var tvungen att förklara för omgivningen varför, att jag inte mådde bra av det (och många ville även snoka i varför jag inte mådde bra av det också), när det borde räcka med att säga nej.

Oj, det gick iväg av misstag

Det jag tänker är att försöka komma ihåg, påminna sig själv om, att man låter inte bli utan orsak, inte för att vara elak, inte för att straffa, man låter bli för att rädda sig själv. Hushålla med sin ork, sitt mående. För mig hjälpte det att prata med mina närmaste om varför och känna att vi hade stöd hos varandra i detta. Vad omvärlden sen tyckte blev mindre viktigt.

Ta hand om dig, du har först och främst ansvar för dig själv

 

[Cafer]

Jag vet inte ens vars jag ska börja, ska försöka förklara. Om nån skulle veta vem jag är så skriv inte ut det här.

Jag och min mamma har nog alltid haft en knepig relation och inte varit så bra genom uppväxten. Det har varit mycket strul och en orolig själ som nog inte mådde så bra.
När jag var 18 år var mamma med i en väldigt allvarlig singelolycka när hon körde rattfull. Hon var nersövd en längre tid och läkarna visste inte om hon skulle vakna, vilka permanenta skador hon skulle få. Det dom visste var att hon fått hjärnskador och skulle för men av dessa, hur allvarliga ville dom inte svara på. När hon vaknade fick hon lära sig allt på nytt och hade balansproblem, talet var inte helt okej, svag i vänster sida. Men kom igen från rullstol till att gå och klara sig helt okej själv på väldigt kort tid, läkarna var förbryllade då dom trodde hon inte skulle komma ur rullstolen. Hon fick ett inre lugn och mådde faktiskt bra psykiskt, det kanske var hennes räddning trodde jag och min man men det kanske var mest för att försöka se positivt på hela denna traumatiska händelse. Jag fick lära känna henne på nytt och vi fick en bättre relation iaf dom första 15 åren, sen gick det utför då hon klagade på det mesta jag gjorde och snackade skit om mig till min äldsta dotter. Jag som efter olyckan och rädslan över att förlora mamma med sa aldrig emot utan tog bra emot, så sista 2 åren var hemskt jobbigt att bara se hennes namn på mobilen när hon ringde, pratade med kuratorn om att det är okej att inte svara bara för att hon ringer utan orkar jag inte så skulle jag bara strunta i det och ringa när jag orkade. Det var så mycket att sista 2 åren var jag knappt dit många gånger. En dag i juli 2020 var jag dit en kort stund, såg att mamma var helt slut och sluddrade rätt mycket så blev nog bara där en timme så hon skulle få lägga sig och vila. Dagen efter nån gång runt mitt på dagen tror jag ringde mammas man och sa att mamma åkt in med ambulans till akuten då hon hade svårt att andas och haft det sedan dagen innan, han skulle återkomma när han visste mer. Tog kanske 1 timme innan han ringde upp och då var hon sämre och hade börjat bli förvirrad om jag minns rätt, sen tog det kanske max 15 min innan han ringde och meddelade att hon var sövd och dom förberedde henne för transport till ett större sjukhus och att dom visste nu att hon var förgiftade av träsprit.
Jag ringde själv iva på det större sjukhuset och fick prata med läkaren när han hade tagit emot mamma. Han sa att hon var sövd och dom hade påbörjat dialys, han förklarade även allvaret med förgiftningen och att det var en betydande mängd träsprit. Han förklarade även hur träsprit omvandlas i kroppen och hur farligt det är och att dom skulle ringa om det hände något mer. Dagen efter pratade jag med mammas man som sa att läkaren hade polisanmält förgiftningen som mordförsök. Hon väcktes dagen efter och läget var stabilt enligt behandlande läkare och jag frågade honom om det stämde om polisanmälan och det gjorde det förstås. Iallafall så fick hon komma till vårt mindre sjukhus efter några dagar, men vi fick inte träffa henne pga covid början så dröjde ytterligare några dagar innan vi fick komma till sjukhuset för att träffa avdelningsläkaren och 2 läkare till. Det var hemskt, trodde verkligen inte för 20 år sedan att vi skulle sitta på ett liknande läkarmöte om mamma igen, det som fastnade av vad läkaren berättade var stora hjärnskador och dom visste inte vilka som var nya eller gamla. Dom visste inte om hennes kropp skulle klara av det utan risken att hon skulle dö fanns fortfarande kvar. Efter mötet fick vi träffa henne, det var så jobbigt hon kunde inte se, vrida på nacken eller ens prata lite. Återhämtningen tog längre tid än jag trodde till en början men på slutet gick det fort. Efter nån månad var hon hemma med rullator och ser nästan inget, har ännu sämre balans och man märker av hjärnskorna rätt tydligt, hon åldrades nästan 10 år på bara 1,5 år.
Jag har jättesvårt att prata med henne, drar mig undan och knappt är dit mer än nödvändigt och när vi inte heller vet vad som hänt, hur det hände, varför det hände så är det svårt att bearbeta. Jag mår mycket sämre psykiskt varje gång jag träffat henne och tycker så synd om henne att hon inte kan göra det hon tycker bäst om.

Är jag egoistisk som inte orkar en gång till att lära känna min mammas nya personlighet/person? Det är så svårt, har ju bara min mamma i princip som närstående.

Ja, det är egoistiskt i bemärkelsen att du bortser från hennes behov och tänker på dina egna. Om det är rätt eller fel är upp till dig, det kan ingen annan avgöra. Vi människor har band till varandra som går bortom bekvämlighet, eller det är åtminstone tanken. Om du känner att hon inte har gjort sig förtjänt av din närvaro så är det så, det finns inget objektivt rätt svar på den frågan. I slutänden handlar det om vad ditt samvete tillåter dig att göra. Ska man hårdra det så ångrar man nog sällan att man brydde sig för mycket, även om det är för en människa som inte förtjänade det. Risken är större att man ångrar det motsatta. Lycka till!

 

[PatCed]

Jag vet inte ens vars jag ska börja, ska försöka förklara. Om nån skulle veta vem jag är så skriv inte ut det här.

Jag och min mamma har nog alltid haft en knepig relation och inte varit så bra genom uppväxten. Det har varit mycket strul och en orolig själ som nog inte mådde så bra.
När jag var 18 år var mamma med i en väldigt allvarlig singelolycka när hon körde rattfull. Hon var nersövd en längre tid och läkarna visste inte om hon skulle vakna, vilka permanenta skador hon skulle få. Det dom visste var att hon fått hjärnskador och skulle för men av dessa, hur allvarliga ville dom inte svara på. När hon vaknade fick hon lära sig allt på nytt och hade balansproblem, talet var inte helt okej, svag i vänster sida. Men kom igen från rullstol till att gå och klara sig helt okej själv på väldigt kort tid, läkarna var förbryllade då dom trodde hon inte skulle komma ur rullstolen. Hon fick ett inre lugn och mådde faktiskt bra psykiskt, det kanske var hennes räddning trodde jag och min man men det kanske var mest för att försöka se positivt på hela denna traumatiska händelse. Jag fick lära känna henne på nytt och vi fick en bättre relation iaf dom första 15 åren, sen gick det utför då hon klagade på det mesta jag gjorde och snackade skit om mig till min äldsta dotter. Jag som efter olyckan och rädslan över att förlora mamma med sa aldrig emot utan tog bra emot, så sista 2 åren var hemskt jobbigt att bara se hennes namn på mobilen när hon ringde, pratade med kuratorn om att det är okej att inte svara bara för att hon ringer utan orkar jag inte så skulle jag bara strunta i det och ringa när jag orkade. Det var så mycket att sista 2 åren var jag knappt dit många gånger. En dag i juli 2020 var jag dit en kort stund, såg att mamma var helt slut och sluddrade rätt mycket så blev nog bara där en timme så hon skulle få lägga sig och vila. Dagen efter nån gång runt mitt på dagen tror jag ringde mammas man och sa att mamma åkt in med ambulans till akuten då hon hade svårt att andas och haft det sedan dagen innan, han skulle återkomma när han visste mer. Tog kanske 1 timme innan han ringde upp och då var hon sämre och hade börjat bli förvirrad om jag minns rätt, sen tog det kanske max 15 min innan han ringde och meddelade att hon var sövd och dom förberedde henne för transport till ett större sjukhus och att dom visste nu att hon var förgiftade av träsprit.
Jag ringde själv iva på det större sjukhuset och fick prata med läkaren när han hade tagit emot mamma. Han sa att hon var sövd och dom hade påbörjat dialys, han förklarade även allvaret med förgiftningen och att det var en betydande mängd träsprit. Han förklarade även hur träsprit omvandlas i kroppen och hur farligt det är och att dom skulle ringa om det hände något mer. Dagen efter pratade jag med mammas man som sa att läkaren hade polisanmält förgiftningen som mordförsök. Hon väcktes dagen efter och läget var stabilt enligt behandlande läkare och jag frågade honom om det stämde om polisanmälan och det gjorde det förstås. Iallafall så fick hon komma till vårt mindre sjukhus efter några dagar, men vi fick inte träffa henne pga covid början så dröjde ytterligare några dagar innan vi fick komma till sjukhuset för att träffa avdelningsläkaren och 2 läkare till. Det var hemskt, trodde verkligen inte för 20 år sedan att vi skulle sitta på ett liknande läkarmöte om mamma igen, det som fastnade av vad läkaren berättade var stora hjärnskador och dom visste inte vilka som var nya eller gamla. Dom visste inte om hennes kropp skulle klara av det utan risken att hon skulle dö fanns fortfarande kvar. Efter mötet fick vi träffa henne, det var så jobbigt hon kunde inte se, vrida på nacken eller ens prata lite. Återhämtningen tog längre tid än jag trodde till en början men på slutet gick det fort. Efter nån månad var hon hemma med rullator och ser nästan inget, har ännu sämre balans och man märker av hjärnskorna rätt tydligt, hon åldrades nästan 10 år på bara 1,5 år.
Jag har jättesvårt att prata med henne, drar mig undan och knappt är dit mer än nödvändigt och när vi inte heller vet vad som hänt, hur det hände, varför det hände så är det svårt att bearbeta. Jag mår mycket sämre psykiskt varje gång jag träffat henne och tycker så synd om henne att hon inte kan göra det hon tycker bäst om.

Är jag egoistisk som inte orkar en gång till att lära känna min mammas nya personlighet/person? Det är så svårt, har ju bara min mamma i princip som närstående.

Vilken jobbig situation men jag skulle nog tagit hjälp av nån terapeut och prata om detta. Såna här forum är säkert bra i all ära men professionell hjälp kan vara det som behövs både för din och i längden för din mamma såklart.

 

[Lingon]

Ja, det är egoistiskt i bemärkelsen att du bortser från hennes behov och tänker på dina egna. Om det är rätt eller fel är upp till dig, det kan ingen annan avgöra. Vi människor har band till varandra som går bortom bekvämlighet, eller det är åtminstone tanken. Om du känner att hon inte har gjort sig förtjänt av din närvaro så är det så, det finns inget objektivt rätt svar på den frågan. I slutänden handlar det om vad ditt samvete tillåter dig att göra. Ska man hårdra det så ångrar man nog sällan att man brydde sig för mycket, även om det är för en människa som inte förtjänade det. Risken är större att man ångrar det motsatta. Lycka till!

Jag tror att man absolut kan ångra att man brydde sig för mycket. Man kan inte ge mer av sig själv än man har vilket ofta blir resultatet om man bara ser till den som behöver det mest. Jag anser att det finns ingen (egna minderåriga barn undantagna) som man är skyldig att knäcka sig själv för att hjälpa. Är det dessutom en person som inte riktigt förtjänat det så har man ännu mindre skyldighet att slita ut sig själv för honom/henne.