Oj, jösses. Jag önskar verkligen inte en mer jämlik behandling av offer och förövare.
Jag vet inte om jag missförstår dig eller om du missförstår mig?
På vilket sätt skulle du inte vilja ha det?
Idag ser det ju ut som sagt att förövare får professionell hjälp hos tex kriminalvården, där dom har rätt till utevistelse, mat, jobb, ect Dom har även stora möjligheter till behandling, terapi ect.
Är du offer så hamnar du kanske först i ett skyddat boende. Där det förhoppningsvis kanske finns personal. Det finns boenden som har anställd personal 24/7, men det finns oxå boenden som drivs 100% av volontärer, utan utbildning (förutom en 3 dagars kurs hos tex Roks). Där ska offret förlita sig på att
1) Soc väljer att förlänga ditt boende på tex en jour tills du hittat något nytt. För att återvända till din gamla stad, där vänner och familj finns är lika med en dödsdom.
2) Du kan inte gå till jobbet, för där väntar antagligen din förövare. Du ska då alltså bli sjukskriven eller få tex ekonomisk hjälp ifrån Soc. Du kommer antagligen behöva byta arbetsplats.
3) Många har med sig barn till jourerna. Oftast blir det en bruten skolgång, barnen kanske har möjlighet att göra en del, för att lärare kan mejla tex uppgifter. Men hur bra koncentrerar sig ett barn när man gömmer sig för sin ena förälder?
4) Offren får många gånger ställa sig i den vanliga vårdkön till tex psykiatrin. Vi pratar typ 3 månader innan du ens kan få komma och träffa en kurator på en vårdcentral i typ 30 minuter. För att sen få en remiss för ännu mera väntetid..
5) Många offer i just den här typen av brott har ofta en ganska ansträngd ekonomi, då många av förövarna har kontrollerat eller tagit pengar ifrån offret. Så först ska du betala av skulder som egentligen inte är dina. För att sen sitta hos Kronofogden, vilket gör att du inte kommer att få någon ny lägenhet...
Jag orkar inte rabbla mera nu, men jag tror (hoppas!) du förstår min poäng!