Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[sjoberga]

Alla mål nås ju inte. Och alla är inte ense om vad sådana där buzzwords närmare bestämt betyder.

Men jag VET alltså att jag är ett miffo i yrkeslivet. Så sett har jag inget behov av att du understryker det. Att du "tappar mig" var förväntat och ligger i sakens natur.

Tja, det är ju upp till mig som chef att tydligt förmedla. Men i den här organisationen är det väldigt tydligt och det är väldigt bokstavligt på ett sånt där nästan "Asperger"-vis bland enbart ingenjörer - och jag upplever att så fort det finns tveksamheter så tas det upp för diskussion.

Mitt intresse (och tapp) låg i vad som betraktas som "trista egenskaper" som premieras av lönearbete. Jag kan förstå att det existerar och finns, men jag kan inte på något sätt se att det är något nödvändigt ont.

 

[sjoberga]

Det är ju uppenbarligen många som ställt frågan som inte tycker att det är ett godtyckligt svar. Även om jag själv givetvis anser det.

Du menar tillräckligt?

 

[Milosari]

Det är ju uppenbarligen många som ställt frågan som inte tycker att det är ett godtyckligt svar. Även om jag själv givetvis anser det.

Får de andra svarsalternativen verkligen en bättre respons?

 

[kryddelydd]

Du menar tillräckligt?

eller godtagbart kanske

 

[karamelldrottningen]

Det är himla tur att vi är många som går mot normen! Annars hade det inte blivit någon samhällsutveckling

 

[kryddelydd]

Får de andra svarsalternativen verkligen en bättre respons?

skulle inte tro det.
Därför att då blir ju troligen responsen utifrån frågeställarens egen erfarenhet, som eventuellt inte stämmer överens med svararens tankegång.

Typ: "man kan inte rida eller dricka vin mitt i veckan", och respons "jo det kan man visst"

 

[monster1]

Får de andra svarsalternativen verkligen en bättre respons?

Alla svarsalternativ får lika dålig respons dvs personen vägrar sluta prata om ämnet.

 

[Singoalla]

Får de andra svarsalternativen verkligen en bättre respons?

Ja det vet jag inte så mycket om, det får du nog fråga de frivilligt barnlösa om hur dom gör den bedömningen. Jag går mest på vad de delat med sig om i den här tråden.

 

[kryddelydd]

Ja det vet jag inte så mycket om, det får du nog fråga de frivilligt barnlösa om hur dom gör den bedömningen. Jag går mest på vad de delat med sig om i den här tråden.

äh, nu spinner jag iväg igen.
Just gällande oss som inte har barn.

I min erfarenhet har det snarast varit så att folk frågar "har du barn?" (exempelvis när man börjar på en ny arbetsplats) och vid svaret "nej" så blir det ganska tyst. Oftast inga frågor om varför.
För det är många som inte vill tränga sig på och fråga om det är frivilligt eller ofrivilligt; det kan ju vara jättekänsligt.

Så det där med "varför" dyker ju oftare upp - igen i min erfarenhet - bland människor man känner mer väl.

Men det verkar som om många av er andra här träffar eller känner eller umgås med människor med ett mycket mer gränsöverskridande beteende än de människor jag träffar.

 

[monster1]

äh, nu spinner jag iväg igen.
Just gällande oss som inte har barn.

I min erfarenhet har det snarast varit så att folk frågar "har du barn?" (exempelvis när man börjar på en ny arbetsplats) och vid svaret "nej" så blir det ganska tyst. Oftast inga frågor om varför.
För det är många som inte vill tränga sig på och fråga om det är frivilligt eller ofrivilligt; det kan ju vara jättekänsligt.

Så det där med "varför" dyker ju oftare upp - igen i min erfarenhet - bland människor man känner mer väl.

Men det verkar som om många av er andra här träffar eller känner eller umgås med människor med ett mycket mer gränsöverskridande beteende än de människor jag träffar.

Om man arbetar på en arbetsplats där andra får barn är det inte helt ovanligt att folk säger saker i stil med snart är det din tur eller när det pratas om barn frågar om man inte känner sig sugen. Men de som blivit chockade av att jag inte velat ha barn är främst äldre män av någon anledning. De har tyckt att barn och barnbarn varit meningen med deras liv så det är väl därför kanske. Så just barnbiten har inte varit jobbig för mig heller men jag kan tänka mig att den dyker upp i vissa kretsar och biter sig fast.

 

[Petruska]

Tja, det är ju upp till mig som chef att tydligt förmedla. Men i den här organisationen är det väldigt tydligt och det är väldigt bokstavligt på ett sånt där nästan "Asperger"-vis bland enbart ingenjörer - och jag upplever att så fort det finns tveksamheter så tas det upp för diskussion.

Mitt intresse (och tapp) låg i vad som betraktas som "trista egenskaper" som premieras av lönearbete. Jag kan förstå att det existerar och finns, men jag kan inte på något sätt se att det är något nödvändigt ont.

Jag vet inte vad du försöker övertyga mig om, eller varför.

 

[kryddelydd]

Om man arbetar på en arbetsplats där andra får barn är det inte helt ovanligt att folk säger saker i stil med snart är det din tur eller när det pratas om barn frågar om man inte känner sig sugen.

Jag tror att det möjligen beror på ålder. Jag är vid det här laget för överårig för den typen av kommentarer.
Men visst, när någon är gravid eller nyss har fått barn så är ju det samtalsämnet vanligt. Och visst är det gärna då som frågan ställs till andra personer också.
Dock har jag tack och lov inte hört sådana kommentarer som du beskriver utan i stället mer öppna frågor av typen "planerar du också att skaffa barn?"

 

[Sasse]

Här är en till som inte vill ha barn. Även om jag har blivit ifrågasatt upplever jag inte att inte vilja ha barn som lika normbrytande som att jag (som kvinna) inte alls är intresserad av barn. Jag ser inte den stora tjusningen och gillar inte att interagera med dem. Sedan om det handlar om lekar, gosa, samtala eller annat, spelar ingen roll. Bebisar är heller inget jag blir berörd av, och det är tydligen konstigt. Bebisar som är det underbaraste och vackraste som finns, enligt många.

Jag blir ofta besvärad när barn kommer på tal eller finns i samma rum som mig. Det finns en förväntning att jag ska vara positivt inställd, men jag har inte det intresset. Detta gör mig till en barnhatare, tydligen. För älskar man inte allt vad barn heter måste man vara en barnhatare. Jag hatar inte alls barn, men jag är inte heller förtjust i dem.

Förutom barnafrågan sticker det även i folks ögon att jag varken nu eller i framtiden önskar ha ett förhållande. Jag trivs med mitt singelskap och vill inte ta hänsyn till någon annan. Jag vill bestämma fritt och inte behöva kompromissa. Om jag ändå skulle kära ner mig i någon är det en särborelation som gäller. Att vara nära på någon hela, hela tiden är inget som lockar. Jag trivs bäst med att vara ensam och ha distans.

Sedan finns det annat, mer eller mindre, provocerande…

Jag dricker inte kaffe, föredrar te men dricker inte det heller i några mängder. Vatten is da shit.
Jag dricker vare sig vin eller öl. Inga mängder alkohol annars heller för den delen.
Jag festar inte och har aldrig gjort.
Jag är inte ett dugg sportintresserad. Tittar inte på’t och kan inget om det.
Jag föredrar att arbeta kväll/natt istället för kontorstider.
Jag är inte social och sitter hellre i min ensamhet än umgås med folk.

Själv tycker jag inte att jag är annorlunda, men folk reagerar som om jag vore det. Jag förstår inte varför det inte bara går att respektera andras åsikter istället för att bli sura och försöka argumentera för deras åsikt eller tala om för mig att jag kommer lära/ändra mig. Så tröttsamt.

 

[Mabuse]

Det här att jag liksom ska uppfostras till att tycka rätt saker. Lite märkligt är det.

Jag tycker för övrigt inte att någonting, i stort sett, vad gäller hur arbetsmarknaden och ideologibildningen kring den fungerar är obegripligt. Tvärtom. Det mesta ligger ju i öppen dag. Knäppt är det ändå.

Du missförstår. Det handlar inte om att tycka, det handlar om att det finns en massa saker man kan lära sig, en massa forskning som ger en mycket bättre förklaring till varför det är som att det är än att det är ”knäppt”.

Det är inte ideologi jag pratar om heller, utan bara kunskapen att se ordningen i den värld vi lever i. Så att man kan landa i en mer nyanserad förståelse än att alltihop är knäppt.

Det är inte tyckande och ideologier, det är samband och mekanismer som man kan studera och förstå. Samhällsvetenskap består inte av tyckande och ideologi, lika lite som humaniora handlar om att bråka om vilka tavlor som är finast.

 

[kryddelydd]

Här är en till som inte vill ha barn. Även om jag har blivit ifrågasatt upplever jag inte att inte vilja ha barn som lika normbrytande som att jag (som kvinna) inte alls är intresserad av barn. Jag ser inte den stora tjusningen och gillar inte att interagera med dem. Sedan om det handlar om lekar, gosa, samtala eller annat, spelar ingen roll. Bebisar är heller inget jag blir berörd av, och det är tydligen konstigt. Bebisar som är det underbaraste och vackraste som finns, enligt många.

Jag blir ofta besvärad när barn kommer på tal eller finns i samma rum som mig. Det finns en förväntning att jag ska vara positivt inställd, men jag har inte det intresset. Detta gör mig till en barnhatare, tydligen. För älskar man inte allt vad barn heter måste man vara en barnhatare. Jag hatar inte alls barn, men jag är inte heller förtjust i dem.

Förutom barnafrågan sticker det även i folks ögon att jag varken nu eller i framtiden önskar ha ett förhållande. Jag trivs med mitt singelskap och vill inte ta hänsyn till någon annan. Jag vill bestämma fritt och inte behöva kompromissa. Om jag ändå skulle kära ner mig i någon är det en särborelation som gäller. Att vara nära på någon hela, hela tiden är inget som lockar. Jag trivs bäst med att vara ensam och ha distans.

Sedan finns det annat, mer eller mindre, provocerande…

Jag dricker inte kaffe, föredrar te men dricker inte det heller i några mängder. Vatten is da shit.
Jag dricker vare sig vin eller öl. Inga mängder alkohol annars heller för den delen.
Jag festar inte och har aldrig gjort.
Jag är inte ett dugg sportintresserad. Tittar inte på’t och kan inget om det.
Jag föredrar att arbeta kväll/natt istället för kontorstider.
Jag är inte social och sitter hellre i min ensamhet än umgås med folk.

Själv tycker jag inte att jag är annorlunda, men folk reagerar som om jag vore det. Jag förstår inte varför det inte bara går att respektera andras åsikter istället för att bli sura och försöka argumentera för deras åsikt eller tala om för mig att jag kommer lära/ändra mig. Så tröttsamt.

Jag tycker att du låter högst normal

 

[monster1]

Du missförstår. Det handlar inte om att tycka, det handlar om att det finns en massa saker man kan lära sig, en massa forskning som ger en mycket bättre förklaring till varför det är som att det är än att det är ”knäppt”.

Det är inte ideologi jag pratar om heller, utan bara kunskapen att se ordningen i den värld vi lever i. Så att man kan landa i en mer nyanserad förståelse än att alltihop är knäppt.

Det är inte tyckande och ideologier, det är samband och mekanismer som man kan studera och förstå. Samhällsvetenskap består inte av tyckande och ideologi, lika lite som humaniora handlar om att bråka om vilka tavlor som är finast.

Det finns en tråd om lönearbete dit den här diskussionen kan flyttas.

 

[Petruska]

Du missförstår. Det handlar inte om att tycka, det handlar om att det finns en massa saker man kan lära sig, en massa forskning som ger en mycket bättre förklaring till varför det är som att det är än att det är ”knäppt”.

Det är inte ideologi jag pratar om heller, utan bara kunskapen att se ordningen i den värld vi lever i. Så att man kan landa i en mer nyanserad förståelse än att alltihop är knäppt.

Det är inte tyckande och ideologier, det är samband och mekanismer som man kan studera och förstå. Samhällsvetenskap består inte av tyckande och ideologi, lika lite som humaniora handlar om att bråka om vilka tavlor som är finast.

Men snälla. Måste uppfostran fortsätta? Ditt svar talar inte med mig överhuvudtaget, och dessutom har jag skrivit att hela frågan är för OT.

Möjligen kan vi konstatera att det utmanar normer när någon uttrycker skepsis mot yrkeslivet.

 

[Trissa]

Min bästa (om än inte så allvarliga) normbrytning är att inte ha någon tv. Först frågar folk upprört vad jag gör då på kvällarna, och sedan vill de alltid övertyga mig om att även om de har en tv så tittar de i princip inte på den. Och då har jag ändå inte hunnit förklara att jag inte har något emot tv sådär principiellt; den gick sönder och jag var för snål att köpa en ny och nu har jag vant mig.

Och så är jag en av dem som valt att inte skaffa barn.

 

[Migo]

Naturligtvis är inte problemet att jag inte vill göra saker för andra. Jag tycker snarast att den frågan är rätt oförskämd.

I övrigt drar det hela iväg lite väl långt. Men jag är ju inte den enda i världshistorien som varit en smula skeptisk till lönearbete och arbete som fördelningsmekanism när det gäller resurser. Men det är ju inte en fråga som har med normer och normbrott att göra, utan möjligen något som kan motivera normbrott. Men det har också lite för mycket med Utopia att göra för att vara riktigt meningsfullt att lägga ut texten om.

Men hela idén med arbetet som det som mer eller mindre definierar oss som personer och praktiskt taget gör oss till personer, är problematisk. Och sätten som detta är arrangerat på är problematiska. Och den där typ mainstreamideologiska hyllningen av arbetet, arbetslinjen, är problematisk.

Men jag ser inte att det har med diskussionen att göra. Det som möjligen är mitt normbrott på området, är väl just det att jag är rätt skeptisk till lönearbetets roll i våra liv och "mindset", trots att jag har den typ av yrke som jag har.

heart

 

[monster1]

Du missförstår. Det handlar inte om att tycka, det handlar om att det finns en massa saker man kan lära sig, en massa forskning som ger en mycket bättre förklaring till varför det är som att det är än att det är ”knäppt”.

Det är inte ideologi jag pratar om heller, utan bara kunskapen att se ordningen i den värld vi lever i. Så att man kan landa i en mer nyanserad förståelse än att alltihop är knäppt.

Det är inte tyckande och ideologier, det är samband och mekanismer som man kan studera och förstå. Samhällsvetenskap består inte av tyckande och ideologi, lika lite som humaniora handlar om att bråka om vilka tavlor som är finast.

Frågan är väl varför blir du så provocerad?