Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[kryddelydd]

Men kränkt räcker det inte att man inte har lust att sitta och motivera sina upprepade gånger för olika människor? Jag har tex varit vegetarian sedan slutet av 90-talet och även om det lugnat sig nu så är det en ständigt återkommande middagskonversation som jag "utsätts" för av mina bordsgrannar. Ibland känner folk även sig tvungna att oombett motivera sitt eget köttätande. Det är helt enkelt ett ohyfs. Det är ju det som är problemet vid normbrytande att det finns människor som befinner sig inom normen som känner ett stort behov av att diskutera just mina val i livet och förklara sina egna, helt oombett. Man blir helt enkelt trött på att höra andras historier och förklara varför man själv gjort det här valet och motivera det upprepade gånger. Jag har en gång blivit tvungen på ett julbord att sitta och lyssna på en bordsgranne som ingående förklarade att hon faktiskt var djurvän och räddade daggmaskar ur pölar trotts att hon åt kött. Det liksom triggar något hos människor och ibland retar ens val upp folk, trots att det inte påverkar dom alls om jag väljer bort barn eller kött eller vad det nu är.

Vad synd att du ser det som ett ifrågasättande av ditt val i stället för nyfikenhet (och jag tror att det kan vara både - och).

 

[monster1]

Vad synd att du ser det som ett ifrågasättande av ditt val i stället för nyfikenhet (och jag tror att det kan vara både - och).

Jag ser det inte som ett ifrågasättande jag ser det som att personen själv av någon anledning känner sig manad att motivera för mig varför hen äter kött samt älta vidare i ett ämne som för mig är ointressant.

 

[monster1]

Så här ungefär ... https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2010/09/09/slippa-mattjat-8007/

 

[Roheryn]

Jag måste säga att det var rätt enkelt när jag inte hade barn att säga att jag inte ville ha några. Inte många som ifrågasatte något alls.
Men när barnet blev 2 år kom syskontjatet och det var värre. Det antydde tydligt att det var synd om mitt barn att inte få syskon. Det var själviskt av mig att inte direkt planera in en till. För om det är konstigt att vara fertil och inte vilja ha barn så är det ännu konstigare att ha ett och inte vilja ha fler.

Jag frågar aldrig vänner eller släkt om barn. Har haft många som tydligt sagt att de inte vill och sen berättat om IVF behandlingar och en ofrivillig barnlöshet. Och andra som fortfarande säger nej. Och inte vet jag om det är för att de inte vill eller inte kan. Jag frågar som sagt inte.
Känner bara en person med ett barn. Som bara inte vill ha fler. Och herregud vad kommentarer hon fått och fortfarande får. Så i min bubbla är normen inga barn eller flera.
Jag är enda barnet själv. Och helt ok med det. Men under åren har jag fått synd om kommentarer som i början var synd om mig som var så ensam (?) Till att nu vara synd om min mamma... Att vara en familj med ett barn ses tydligen som att sakna en arm eller ett ben.

Jag kan hålla med dig. Jag har ett barn, och har aldrig velat ha fler. För mig blev det så att jag, när dottern var två-tre år, satte ner foten HÅRT. Mycket tydligt deklarerade för min dåvarande make och hans föräldrar att NEJ, jag vill INTE ha fler barn, och det är min rätt att säga att jag inte vill, ingen kan kräva att jag föder fler barn för att "man ska" ha fler än ett! Efter det fick jag vara ifred, men det krävdes alltså detta MYCKET TYDLIGA statement för att det skulle "bita".

Och jag tror inte att det är det minsta synd om min dotter. Hon har heller aldrig uttryckt någon önskan eller längtan efter syskon, dock mycket storögt och intresserat följt TV-programmet "Familjen Annorlunda" (som följer ett antal familjer med 10+ barn), gissar att det kanske är lite spännande att följa någon som bryter normen åt ANDRA hållet!

 

[Singoalla]

Jo, fast måste vi vara så snabba att bli kränkta? (jag syftar uppenbarligen inte på de situationer då någon uttrycker sig illa så som bla @Bison har beskrivit att hon blivit bemött utan på bland annat så som diskussionen gått i den här tråden: man beskriver var sin upplevelse och ena eller andra eller båda parter går in och känner sig kritiserade)
Om nu någon unnar mig något som är värdefullt för den men jag har gjort ett annat val.
Måste jag då känna mig kränkt av att man unnar mig det som är värdefullt för den?
Måste jag då känna mig ifrågasatt?

Eller kan jag se det som just god vilja?

Jag tänker lite så här:
Jag kan inte förändra hur andra människor gör eller vad de vill.
Men jag kan påverka och förändra min reaktion på vad de säger.

Som den där mannen som "tjatar" lite på mig om att skaffa familj.
Han gör det inte för att underkänna mitt val, utan för att han är så lycklig över sin familj.

Antingen kan jag ju tänka att "varför måste han ifrågasätta mitt val?" och bli lite sur på honom.
Eller så kan jag tänka "han unnar mig det som är så viktigt och positivt för honom, vad omtänksam han är!" och så behöver jag ju inte göra mer åt saken.
Jag behöver inte förklara mig, inte försvara mig. Jag behöver inte ens känna mig kritiserad.
Men visst, det är ju enkelt eftersom den personen inte är viktig i mitt liv och jag träffar honom i sociala sammanhang tre-fyra gånger per år. Så jag behöver inte låta det gå mig nära.

Ibland, tänker jag, är vi så snabba att anse oss ifrågasatta och kritiserade; det går att se flera gånger i den här tråden också.
Man är så snar att ta allting som kritik mot det egna valet, i stället för att se att en annan person beskriver sin verklighet och sin upplevelse av samma eller motsatt situation.

Det är svårt att formulera på ett koncist sätt, men man behöver ju inte ta alla bemötanden som inte är samstämmiga eller instämmande som just ifrågasättanden, utan man kan väl lyssna på motpartens berättelse också.
Annars blir det ju så typiskt låsta positioner där var och en känner sig lika kritiserad och ifrågasatt.
Varken norm-följaren eller norm-brytaren gör ju mer rätt i ett objektivt perspektiv; i det subjektiva perspektivet gör ju rimligen båda lika rätt.

Jag tänker att det inte är så det går till, att någon berättar om sin egen upplevelse och här sitter vi och blir kränkta. Det är en förenklad bild av vad som egentligen händer. Om jag har gjort ett val, och nu talar jag inte specifikt om barnlöshet utan vilket val som helst som lockar fram folks "måste tala om min sida av saken", så kommer vi att få höra det vecka ut och vecka in. Månad ut och månad in, år efter år. Tillslut ruckas vår grund och vi börjar ifrågasätta oss själva. Varför vill jag inte det som alla andra vill? Varför förstår ingen mig? Varför känner jag mig så annorlunda, varför lyckas jag inte känna samhörighet? Här om dagen kröp jag ner under täcket och stortjöt för att jag känner mig så förbaskat jävla missanpassad och utanför. Det var inte för att jag nyligen hade suttit på en AW med en kollega som visade på oförståelse, utan för att jag under en så lång tid nu har bemötts med oförståelse att den där bägaren som en gång i tiden hade allt utrymme i världen att "inte ta åt sig" börjar rinna över. Det är precis just här som icke-normbrytare kan ha svårt att förstå. Kritiserar någon att jag har valt att skaffa hund så ekar den bägaren tom och den där kommentaren ligger och skvalpar där nere på botten någonstans. Kritiserar någon att jag är för fåfäng så händer samma sak. Jag hör liksom ekot av hur kommentaren landar i botten av ingenstans. Hejdå. Men när någon fäller oönskade kommentarer om mitt samliv så balanserar jag redan runt i livet på den där bägaren som kommer att rinna över vilken sekund som helst. Nu gjorde den det i veckan, och jag startade den här tråden för stöd. Det gick ju bra osv.

Genom våra välvilliga förklaringar stryper vi åt normen till den grad att vi som lever utanför den börjar känna oss missanpassade och ensamma. Det är det jag menar med socialt tryck, små små kommentarer från samhället i stort. Små bäckar som skapar en flod. Vi sitter inte här och blir kränkta, vi sitter här och funderar på om det inte blir enklare om vi bara ger upp. Ställa oss i ledet.

 

[kryddelydd]

Jag tänker att det inte är så det går till, att någon berättar om sin egen upplevelse och här sitter vi och blir kränkta. Det är en förenklad bild av vad som egentligen händer. Om jag har gjort ett val, och nu talar jag inte specifikt om barnlöshet utan vilket val som helst som lockar fram folks "måste tala om min sida av saken", så kommer vi att få höra det vecka ut och vecka in. Månad ut och månad in, år efter år. Tillslut ruckas vår grund och vi börjar ifrågasätta oss själva. Varför vill jag inte det som alla andra vill? Varför förstår ingen mig? Varför känner jag mig så annorlunda, varför lyckas jag inte känna samhörighet? Här om dagen kröp jag ner under täcket och stortjöt för att jag känner mig så förbaskat jävla missanpassad och utanför. Det var inte för att jag nyligen hade suttit på en AW med en kollega som visade på oförståelse, utan för att jag under en så lång tid nu har bemötts med oförståelse att den där bägaren som en gång i tiden hade allt utrymme i världen att "inte ta åt sig" börjar rinna över. Det är precis just här som icke-normbrytare kan ha svårt att förstå. Kritiserar någon att jag har valt att skaffa hund så ekar den bägaren tom och den där kommentaren ligger och skvalpar där nere på botten någonstans. Kritiserar någon att jag är för fåfäng så händer samma sak. Jag hör liksom ekot av hur kommentaren landar i botten av ingenstans. Hejdå. Men när någon fäller oönskade kommentarer om mitt samliv så balanserar jag redan runt i livet på den där bägaren som kommer att rinna över vilken sekund som helst. Nu gjorde den det i veckan, och jag startade den här tråden för stöd. Det gick ju bra osv.

Genom våra välvilliga förklaringar stryper vi åt normen till den grad att vi som lever utanför den börjar känna oss missanpassade och ensamma. Det är det jag menar med socialt tryck, små små kommentarer från samhället i stort. Små bäckar som skapar en flod. Vi sitter inte här och blir kränkta, vi sitter här och funderar på om det inte blir enklare om vi bara ger upp. Ställa oss i ledet.

...med risk för att det blir en till sådan där fånig situation...

så har jag aldrig tänkt, som du skriver.
Att jag skulle bli osäker i mina val för att någon annan (eller de flesta) gör andra val än de jag gör och har gjort.
Att jag skulle rätta mig i ledet och göra samma val som andra "för husfridens skull" eller för att mina val antagligen var fel för att andra gör andra val.
Så har jag inte tänkt.
Än en gång olika tolkningar av samma situation.

 

[Snubbelfot]

Mycket tydligt deklarerade för min dåvarande make och hans föräldrar att NEJ, jag vill INTE ha fler barn, och det är min rätt att säga att jag inte vill, ingen kan kräva att jag föder fler barn för att "man ska" ha fler än ett!

Maken och hans föräldrar, uppfattade du att de alla hade samma utgångspunkt för att vilja att ni skaffade fler barn? Alltså, önskade maken också fler barn för att "man ska", eller för att han själv ville det (läs: av samma skäl som de flesta skaffar det första barnet)?

 

[Singoalla]

...med risk för att det blir en till sådan där fånig situation...

så har jag aldrig tänkt, som du skriver.
Att jag skulle bli osäker i mina val för att någon annan (eller de flesta) gör andra val än de jag gör och har gjort.
Att jag skulle rätta mig i ledet och göra samma val som andra "för husfridens skull" eller för att mina val antagligen var fel för att andra gör andra val.
Så har jag inte tänkt.
Än en gång olika tolkningar av samma situation.

Må så vara, men förståelse för att det kan fungera så för andra kan ju vara bra att ha.

 

[Roheryn]

Maken och hans föräldrar, uppfattade du att de alla hade samma utgångspunkt för att vilja att ni skaffade fler barn? Alltså, önskade maken också fler barn för att "man ska", eller för att han själv ville det (läs: av samma skäl som de flesta skaffar det första barnet)?

Både och, skulle jag säga, ibland kan det nog vara svårt även för den det gäller att veta om man vill något "av sig själv" eller att man vill det för att man internaliserat normen... Och det gäller nog både make och svärföräldrar. Min dåvarande svärmor har alltid sett familj och barn som sitt mål i livet och som sitt stora intresse. Det har varit så självklart i den familjen att "alla vill" gifta sig och ha flera barn. Det har varit något som "man gör" utan att reflektera så mycket över det. Och så kom då jag - makan/svärdottern som såg och ser barn generellt och antalet barn som ett helt fritt val där man inte "måste" någonting och där det är lika okej att inte vilja ha barn alls som att vilja ha sju stycken... Man kan väl säga att det blev lite kulturkrock!

 

[Roheryn]

...med risk för att det blir en till sådan där fånig situation...

så har jag aldrig tänkt, som du skriver.
Att jag skulle bli osäker i mina val för att någon annan (eller de flesta) gör andra val än de jag gör och har gjort.
Att jag skulle rätta mig i ledet och göra samma val som andra "för husfridens skull" eller för att mina val antagligen var fel för att andra gör andra val.
Så har jag inte tänkt.
Än en gång olika tolkningar av samma situation.

Det har inte jag heller. Jag har alltid känt mig lite stolt när jag väljer något som inte alla andra väljer - "ha, jag är minsann rebell!" liksom. Men jag kan också inse att det inte är så för alla, och att det även beror mycket på vilken norm man bryter, hur stark den är i det sammanhang man finns och vad man har för egna möjligheter att "hävda sig själv".

 

[Singoalla]

Jag har alltid känt mig lite stolt när jag väljer något som inte alla andra väljer - "ha, jag är minsann rebell!" liksom.

Det kan ju pendla det där också. Själv känner jag så vissa dagar, och andra dagar kan jag bli helt knäckt av det sociala trycket. Det är väl lite dagsform helt enkelt som med det mesta annat. Ibland känner man sig starkast i världen och vissa dagar inte.

 

[athena_arabians]

Min familj är likadan, ingen frågar om partner eller barn. Nåväl, förutom min 12-åriga lillasyster då som nyss upptäckt det här med att man kan ha pojkvän och flickvän Jag sa det till mamma någon gång, att hon aldrig frågat om barn, och hon sa att det var ytterst medvetet.

Med det sagt, så har jag förstått att många familjer fungerar annorlunda. Nej, människor är inte elaka. Men genom att missionera om sin egen syn på livet så förminskar man lätt andra människor och det är det nog inte alla som tänker på. Jag önskar att fler kunde lämna sin egen lilla bubbla och förstå att det som är gott för mig inte behöver vara gott för andra. Tror man det så har man i samma stund förminskat den man pratar med genom att antyda att du vet bättre vad som är bra för personen, och att dennes förmåga att bedöma själv inte är bra nog. Ibland kommer det ur välvilja, men ibland kommer det faktiskt också bara ifrån att det är bekvämast om vi tycker samma. Så tyck som mig nu.

Jag är den sista att rekommendera min tillvaro till någon annan! Visst, på många sätt är den fri men på andra sätt sliter den sönder mig. Det är bara det att jag har svårt att se något annat sätt att leva som skulle fungera för mig. Det är faktiskt lite lustigt för som jag lever borde det vara rena döden för min sjukdom men det är det inte, just för att på det stora hela trivs jag med min tillvaro. Många av mina medakademiker (ej geologer) ser mitt jobb som exotiskt och arbetare ser det som knäppt för att jag som akademiker står ute i skogen och blir skitig med dem För mig är det perfekt för då har jag kontakt med båda mina världar, även om jag inte passar in fullt ut i någon av dem.

Ett standard kontorsjobb med kontorstider kan jag aldrig se mig i för jag skulle dö på insidan. Men givetvis förstår jag att det är andras högsta önskan och att en del som har ett sådant jobb trivs alldeles utmärkt.

Edit: Jag har haft tur för det här är inte något jag planerat. Visst, min ekonomi är oftast skit och jag kommer att bli en av de där fattigpensionärerna för jag har absolut inte råd att spara något men det är det värt.

 

[kryddelydd]

Må så vara, men förståelse för att det kan fungera så för andra kan ju vara bra att ha.

Jo, visst.
Och detsamma gäller ju dig: det kan ju vara intressant att se att man faktiskt inte behöver reagera med att känna sig nedtryckt av andras val.
Man kan ju reagera med att se att man faktiskt väljer själv. Andra väljer inte åt en.

 

[sjoberga]

Jag kommer alltid att bli irriterad när någon inte respekterar mitt val när det gäller att producera ungar eller inte.

Det där med ”se det positivt” så blir du inte kränkt/irriterad/upprörd.... peciellt när det är en jäkla människa som klampar in och försöker förklara för mig att det jag känner är fel.

Fast det är inte vad jag tycker att det handlade om alls. Det handlade om att något som presenteras som en universal sanning helt enkelt inte var det.

Det du känner är väl inte fel, bara för att en annan människa känner och tänker annorlunda?

Däremot har jag full förståelse för att om det verkligen handlar om icke-respekt för ditt val, helt oavsett angivna anledningar eller inte, leder till irritation. Det är liksom inte någon annans fråga att ens förmedla tyckande om!

Däremot "jag vill inte skaffa barn för då kan man inte rida, sova på soffan och dricka vin på onsdagar under 20 kommande år", bör ju kunna bemötas från någon annan med "jag upplever inte att mina barn ger den begränsningen", utan att det tas som kritik mot att någon valt bort barn.

Ungefär som "jag vill inte umgås med mörkhyade, för jag tycker de är så ointelligenta", bör ju bemötas med att det inte finns ett uns substans i tyckandet, men fortfarande kan ingen ta ifrån personen rätten att både välja bort umgänget och att fortsätta tycka att sambandet är korrekt.

 

[athena_arabians]

Jo, visst.
Och detsamma gäller ju dig: det kan ju vara intressant att se att man faktiskt inte behöver reagera med att känna sig nedtryckt av andras val.
Man kan ju reagera med att se att man faktiskt väljer själv. Andra väljer inte åt en.

Fast jag förstår @Singoalla för det är en sak att se andras val och en helt annan att få sina egna val direkt eller indirekt ifrågasatta konstant. Det tog mig en himla tid att skita i vad andra tycker om mina val och det ska man inte behöva stå ut med.

Jag har vänner både med och utan barn, akademiker och arbetare. ALDRIG att jag ens går i närheten av att ifrågasätta deras val. Gemensamt för mina vänner är att de heller inte ifrågasätter mina val.

 

[Bison]

Fast det är inte vad jag tycker att det handlade om alls. Det handlade om att något som presenteras som en universal sanning helt enkelt inte var det.

Det du känner är väl inte fel, bara för att en annan människa känner och tänker annorlunda?

Däremot har jag full förståelse för att om det verkligen handlar om icke-respekt för ditt val, helt oavsett angivna anledningar eller inte, leder till irritation. Det är liksom inte någon annans fråga att ens förmedla tyckande om!

Däremot "jag vill inte skaffa barn för då kan man inte rida, sova på soffan och dricka vin på onsdagar under 20 kommande år", bör ju kunna bemötas från någon annan med "jag upplever inte att mina barn ger den begränsningen", utan att det tas som kritik mot att någon valt bort barn.

Ungefär som "jag vill inte umgås med mörkhyade, för jag tycker de är så ointelligenta", bör ju bemötas med att det inte finns ett uns substans i tyckandet, men fortfarande kan ingen ta ifrån personen rätten att både välja bort umgänget och att fortsätta tycka att sambandet är korrekt.

Galet vad de uttalandet skapade en stor diskussion
Något som handlar enbart om mig och mitt liv, inte vad andra kan, vill och känner.

 

[sjoberga]

Galet vad de uttalandet skapade en stor diskussion
Något som handlar enbart om mig och mitt liv, inte vad andra kan, vill och känner.

Ursprungsinlägget uppfattades inte på det sättet och det finns även senare inlägg som värderar andras liv på märkliga sätt. Men visst, jag kan också tycka att det kanske diskuterats tillräckligt nu.

Jag är bara ute efter att vi faktiskt ska omfamna, bejaka och försvara friheten att göra våra egna livsval och sluta lägga oss i andras livsval på ett negativt sätt. Vi har liksom inte egentligen att göra med anledningarna till varför någon väljer si eller så, om denne inte aktivt vill berätta om det. Vi bör istället glädjas över att vi alla har stor frihet att välja i våra liv.

 

[Singoalla]

Jo, visst.
Och detsamma gäller ju dig: det kan ju vara intressant att se att man faktiskt inte behöver reagera med att känna sig nedtryckt av andras val.
Man kan ju reagera med att se att man faktiskt väljer själv. Andra väljer inte åt en.

Jag har inte skrivit att jag känner mig nedtryckt av andras val.

Men det här med att styra sina känslor, visst vore det skönt? Då skulle jag välja att slippa leva med ångest också, vara icke-påverkad av trauma och bli ledsen över saker som gör mig ledsen också när jag ändå kan bestämma liksom. Man kan göra sitt bästa, och det är ju intressant att du antar att jag inte redan gör det.

 

[Bison]

Ursprungsinlägget uppfattades inte på det sättet och det finns även senare inlägg som värderar andras liv på märkliga sätt. Men visst, jag kan också tycka att det kanske diskuterats tillräckligt nu.

Jag är bara ute efter att vi faktiskt ska omfamna, bejaka och försvara friheten att göra våra egna livsval och sluta lägga oss i andras livsval på ett negativt sätt. Vi har liksom inte egentligen att göra med anledningarna till varför någon väljer si eller så, om denne inte aktivt vill berätta om det. Vi bör istället glädjas över att vi alla har stor frihet att välja i våra liv.

Dock kan jag tycka att det är rätt en uppenbart om man skriver i jagform att det handlar om just en själv och inte rent allmänt.
Men nog om det.

 

[Kattennizze]

Kanske är det så, kanske inte. Jag själv hade byggt mitt antagande på min uppfattning, intryck och erfarenhet att det helt enkelt är mer frekvent förekommande att familjer - om än samkönade - än singel-duos med barn åker på semester tillsammans.

Det tror jag inte. Har du nån aning om hur vansinnigt stark tvåsamhetsnormen är? Eller det kanske är så just för dig, men jag tror att många störs av det faktum att kvinnor kan ha kul och leva utan män fast de är heterosexuella.