Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[Kattennizze]

Eller kanske bara mest sannolikt, och därför mest närliggande?

Nej. Man vill ha in folk i kärnfamiljsnormen även om den är samkönad. Så viktig är den nämligen. Ensamstående kvinnor med barn som reser runt på egen hand och har kul utan män är ett hot mot könsmaktsordningen om man tror på den.

 

[kryddelydd]

Nu är ju den här tråden en tråd om normbrott. Inte om hur samhället skulle kunna ordnas.

Visserligen, men jag blir nyfiken på om du kan tänka dig att utveckla din tankegång.

 

[Petruska]

Jag tycker att premierandet av en prestigelös lärandekultur där samarbete, kunskap, resultat och innovation, vare sig är knäpp eller trista egenskaper. Där roligt/intressant/utmaning på jobbet är en förutsättning för att det ska fungera. När något inte är i linje med det tas det upp till diskussion, och det premieras också, att diskutera hur vi ska jobba på ett i längden hållbart sätt.

Fast det är ju i min bubbla det funkar så eftersom jag driver bubblan. Jag kan förstå vad du menar genom att observera andra länders arbetskultur, eller vissa andra företag i vårt land.

Men i huvudsak tycker jag svensk arbetskultur inte alls premierar trista egenskaper.

Nog OT.

Efter en frukost omgiven av typ.businessmen, kan jag omöjligt hålla med. Astrista. Iaf på jobbet.

 

[kryddelydd]

Jag tycker det är spännande hur det som anses normbrytande är så beroende av miljö. Jag kan checka av ganska många punkter och har aldrig känt mig som en normbrytare. Inte ens nu när vi befinner oss på Astrid Lindgrens värld i ett stugboende, där ALLA andra familjer är kärnfamiljer. Vi bor 3 mammor och 4 småbarn i vår stuga . Har kuskat runt rätt mkt med ena mamman och hennes barn, och det förutsätts ganska ofta att vi är ett par och att barnen är gemensamma. Lättare att tänka så än att vi är singlar som reser tillsammans tydligen?

Det är nog i tiden, tror jag.
För 15 år sedan, låt säga, så hade nog de flesta tänkt att det var två mammor som reste tillsammans. Huruvida singlar eller i förhållanden, hade nog folk inte ens funderat på.

Att man nu tror att det är ett par, är väl för att man är mer öppen för den tankegången numera.

 

[sjoberga]

Efter en frukost omgiven av typ.businessmen, kan jag omöjligt hålla med. Astrista. Iaf på jobbet.

Du skulle blivit ingenjör istället. Typ såna som aldrig vill diskutera pengar, bara tekniska lösningar på olika problem, utan man får övertyga dem om att de är värda lönehöjningar. Min bubbla.

Betraktas säkert som astrista också, men det är mycket roligare med människor som drivs av andra krafter än monetär maximering.

 

[kryddelydd]

Men om man har vänner och bekant som ständigt ifrågasätter ens val, varför fortsätter man att umgås?

Mycket bra fråga.

 

[Petruska]

Visserligen, men jag blir nyfiken på om du kan tänka dig att utveckla din tankegång.

Nej. Det drar iväg för mycket.

De som inte vill ha barn får många dumma frågor, dock inte den om hur de tänker sig samhället om ingen fick barn.

Veganer får dumma frågor om hur de tänker sig jordbruket om alla vore veganer.

Och jag -som dessutom jobbar 40-50 timmar i veckan! - får frågor om att jag inte vill göra saker för andra (!!!) samt om hur samhället skulle ordnas.

Jag vill inte svara i det här sammanhanget. Jag vill inte svara när frågorna är så insinuanta. Det här är en tråd om normbrott. Frågorna visar just det.

 

[kryddelydd]

Nej. Det drar iväg för mycket.

De som inte vill ha barn får många dumma frågor, dock inte den om hur de tänker sig samhället om ingen fick barn.

Veganer får dumma frågor om hur de tänker sig jordbruket om alla vore veganer.

Och jag -som dessutom jobbar 40-50 timmar i veckan! - får frågor om att jag inte vill göra saker för andra (!!!) samt om hur samhället skulle ordnas.

Jag vill inte svara i det här sammanhanget. Jag vill inte svara när frågorna är så insinuanta. Det här är en tråd om normbrott. Frågorna visar just det.

Jag får tacka för artigheten att du skriver att jag ställer dumma frågor.
Trots att jag faktiskt förklarat två gånger att jag är nyfiken på det.

Men det är jag i min värld, det, som tänker att om man nu tycker att något är helt uppåt väggarna så kan det ju vara så att samma "man" också har något slags kreativ idé om vad som vore bättre.
Och det kan ju vara jättespännande att höra kreativa tankar och idéer från andra människor.
Mycket mer spännande än ganska oförskämda svar.

 

[Singoalla]

Jag är mest fundersam över alla dessa människor som tydligen ifrågasätter en massa personliga saker? Jag har vänner i mitt liv som inte har barn, några är självvalt, andra på grund av förutsättningarna. De som står mig nära eller själva har lyft frågan så vet jag mer om orsakerna, men inte för att jag har frågat ut, utan för att jag har lyssnat. Andra har jag mest konstaterat att nej de har inga barn och inte funderat något mer över det.
Men om man har vänner och bekant som ständigt ifrågasätter ens val, varför fortsätter man att umgås?

Det är ju svårt att välja sin familj och sina kollegor. Bekanta kommer alltid att dyka upp i sociala sammanhang. Vi går ju inte genom livet och ständigt bestämmer vilka som ska finnas runtom oss. Sedan är det ju också inte så att vi klipper bandet med mamma för att hon frågar när jag ska skaffa barn. Det känns som en väldigt drastisk åtgärd. När det kommer till nära vänner och familj så tror jag att det ofta beror på bristande kunskap. De vill väl, men förstår inte hur ifrågasättande de låter i diskussionen. Jag har några vänner som jag ska prata med detta om nu, har jag bestämt mig för. För jag vet om att de har noll koll på hur deras språk drabbar mig, de har nog bara inte tänkt tanken. Men om jag förklarar så är jag säker på att de kommer förstå, och vara väldigt ledsna över att de fått mig att känna som jag gjort.

Det är ju inte elaka människor, jag tror bara inte att många reflekterat över det.

 

[Petruska]

Du skulle blivit ingenjör istället. Typ såna som aldrig vill diskutera pengar, bara tekniska lösningar på olika problem, utan man får övertyga dem om att de är värda lönehöjningar. Min bubbla.

Betraktas säkert som astrista också, men det är mycket roligare med människor som drivs av andra krafter än monetär maximering.

Jag fattar vilken skillnad du menar, för jag har några år på bla IVA bakom mig. Men nej. Den förbättringen räcker dessvärre inte hela vägen. På det stora hela tycker jag att grupperna är till förväxling lika.

 

[kryddelydd]

Det är ju svårt att välja sin familj och sina kollegor. Bekanta kommer alltid att dyka upp i sociala sammanhang. Vi går ju inte genom livet och ständigt bestämmer vilka som ska finnas runtom oss. Sedan är det ju också inte så att vi klipper bandet med mamma för att hon frågar när jag ska skaffa barn. Det känns som en väldigt drastisk åtgärd. När det kommer till nära vänner och familj så tror jag att det ofta beror på bristande kunskap. De vill väl, men förstår inte hur ifrågasättande de låter i diskussionen. Jag har några vänner som jag ska prata med detta om nu, har jag bestämt mig för. För jag vet om att de har noll koll på hur deras språk drabbar mig, de har nog bara inte tänkt tanken. Men om jag förklarar så är jag säker på att de kommer förstå, och vara väldigt ledsna över att de fått mig att känna som jag gjort.

Det är ju inte elaka människor, jag tror bara inte att många reflekterat över det.

Ganska bra reflektion.
Och som vanligt: det är så olika.
Visserligen kanske jag kommer från en jättekonstig familj och har jättekonstiga vänner.
Men ingen i familjen har frågat mig om eventuell partner eller barn.
Ingen ställde frågan till syrran heller, inte "ens" när hon levde tillsammans med samma man i nästan 20 års tid (utom jag, då, som frågade om hon fått frågan...).
I min familj och släkt utgår man liksom från att den det berör, berättar det den vill när den vill.

Och nej, de flesta är ju inte elaka människor utan unnar andra det som de själva ser som något väldigt gott.

 

[sjoberga]

Jag fattar vilken skillnad du menar, för jag har några år på bla IVA bakom mig. Men nej. Den förbättringen räcker dessvärre inte hela vägen. På det stora hela tycker jag att grupperna är till förväxling lika.

Så du tycker alltså att prestigelös kunskapsdelning, tekniska innovationer, roligt på jobbet och flyttande av forskningen framåt är "trista egenskaper"? Jag tror att det är där nånstans jag tappar dig helt och hållet. Åtminstone har jag precis motsatt åsikt.

 

[Petruska]

Så du tycker alltså att prestigelös kunskapsdelning, tekniska innovationer, roligt på jobbet och flyttande av forskningen framåt är "trista egenskaper"? Jag tror att det är där nånstans jag tappar dig helt och hållet. Åtminstone har jag precis motsatt åsikt.

Det slår dig inte att där du ser tex prestigelöshet ser tex jag något alldeles annat?

 

[Snubbelfot]

Nej. Man vill ha in folk i kärnfamiljsnormen även om den är samkönad. Så viktig är den nämligen. Ensamstående kvinnor med barn som reser runt på egen hand och har kul utan män är ett hot mot könsmaktsordningen om man tror på den.

Kanske är det så, kanske inte. Jag själv hade byggt mitt antagande på min uppfattning, intryck och erfarenhet att det helt enkelt är mer frekvent förekommande att familjer - om än samkönade - än singel-duos med barn åker på semester tillsammans.

 

[Singoalla]

Ganska bra reflektion.
Och som vanligt: det är så olika.
Visserligen kanske jag kommer från en jättekonstig familj och har jättekonstiga vänner.
Men ingen i familjen har frågat mig om eventuell partner eller barn.
Ingen ställde frågan till syrran heller, inte "ens" när hon levde tillsammans med samma man i nästan 20 års tid (utom jag, då, som frågade om hon fått frågan...).
I min familj och släkt utgår man liksom från att den det berör, berättar det den vill när den vill.

Och nej, de flesta är ju inte elaka människor utan unnar andra det som de själva ser som något väldigt gott.

Min familj är likadan, ingen frågar om partner eller barn. Nåväl, förutom min 12-åriga lillasyster då som nyss upptäckt det här med att man kan ha pojkvän och flickvän Jag sa det till mamma någon gång, att hon aldrig frågat om barn, och hon sa att det var ytterst medvetet.

Med det sagt, så har jag förstått att många familjer fungerar annorlunda. Nej, människor är inte elaka. Men genom att missionera om sin egen syn på livet så förminskar man lätt andra människor och det är det nog inte alla som tänker på. Jag önskar att fler kunde lämna sin egen lilla bubbla och förstå att det som är gott för mig inte behöver vara gott för andra. Tror man det så har man i samma stund förminskat den man pratar med genom att antyda att du vet bättre vad som är bra för personen, och att dennes förmåga att bedöma själv inte är bra nog. Ibland kommer det ur välvilja, men ibland kommer det faktiskt också bara ifrån att det är bekvämast om vi tycker samma. Så tyck som mig nu.

 

[sjoberga]

Det slår dig inte att där du ser tex prestigelöshet ser tex jag något alldeles annat?

Nej, det är där jag tappar dig. Fast jag har ju inte sett det du sett och du har inte sett det jag ser dagligen, så självklart kan upplevelserna vara helt diametralt olika. För övrigt "ser" jag inte bara prestigelöshet, utan det är ett klart uttalat mål för arbetet vi bedriver.

 

[Ray]

Jag måste säga att det var rätt enkelt när jag inte hade barn att säga att jag inte ville ha några. Inte många som ifrågasatte något alls.
Men när barnet blev 2 år kom syskontjatet och det var värre. Det antydde tydligt att det var synd om mitt barn att inte få syskon. Det var själviskt av mig att inte direkt planera in en till. För om det är konstigt att vara fertil och inte vilja ha barn så är det ännu konstigare att ha ett och inte vilja ha fler.

Jag frågar aldrig vänner eller släkt om barn. Har haft många som tydligt sagt att de inte vill och sen berättat om IVF behandlingar och en ofrivillig barnlöshet. Och andra som fortfarande säger nej. Och inte vet jag om det är för att de inte vill eller inte kan. Jag frågar som sagt inte.
Känner bara en person med ett barn. Som bara inte vill ha fler. Och herregud vad kommentarer hon fått och fortfarande får. Så i min bubbla är normen inga barn eller flera.
Jag är enda barnet själv. Och helt ok med det. Men under åren har jag fått synd om kommentarer som i början var synd om mig som var så ensam (?) Till att nu vara synd om min mamma... Att vara en familj med ett barn ses tydligen som att sakna en arm eller ett ben.

 

[kryddelydd]

Min familj är likadan, ingen frågar om partner eller barn. Nåväl, förutom min 12-åriga lillasyster då som nyss upptäckt det här med att man kan ha pojkvän och flickvän Jag sa det till mamma någon gång, att hon aldrig frågat om barn, och hon sa att det var ytterst medvetet.

Med det sagt, så har jag förstått att många familjer fungerar annorlunda. Nej, människor är inte elaka. Men genom att missionera om sin egen syn på livet så förminskar man lätt andra människor och det är det nog inte alla som tänker på. Jag önskar att fler kunde lämna sin egen lilla bubbla och förstå att det som är gott för mig inte behöver vara gott för andra. Tror man det så har man i samma stund förminskat den man pratar med genom att antyda att du vet bättre vad som är bra för personen, och att dennes förmåga att bedöma själv inte är bra nog. Ibland kommer det ur välvilja, men ibland kommer det faktiskt också bara ifrån att det är bekvämast om vi tycker samma. Så tyck som mig nu.

Jo, fast måste vi vara så snabba att bli kränkta? (jag syftar uppenbarligen inte på de situationer då någon uttrycker sig illa så som bla @Bison har beskrivit att hon blivit bemött utan på bland annat så som diskussionen gått i den här tråden: man beskriver var sin upplevelse och ena eller andra eller båda parter går in och känner sig kritiserade)
Om nu någon unnar mig något som är värdefullt för den men jag har gjort ett annat val.
Måste jag då känna mig kränkt av att man unnar mig det som är värdefullt för den?
Måste jag då känna mig ifrågasatt?

Eller kan jag se det som just god vilja?

Jag tänker lite så här:
Jag kan inte förändra hur andra människor gör eller vad de vill.
Men jag kan påverka och förändra min reaktion på vad de säger.

Som den där mannen som "tjatar" lite på mig om att skaffa familj.
Han gör det inte för att underkänna mitt val, utan för att han är så lycklig över sin familj.

Antingen kan jag ju tänka att "varför måste han ifrågasätta mitt val?" och bli lite sur på honom.
Eller så kan jag tänka "han unnar mig det som är så viktigt och positivt för honom, vad omtänksam han är!" och så behöver jag ju inte göra mer åt saken.
Jag behöver inte förklara mig, inte försvara mig. Jag behöver inte ens känna mig kritiserad.
Men visst, det är ju enkelt eftersom den personen inte är viktig i mitt liv och jag träffar honom i sociala sammanhang tre-fyra gånger per år. Så jag behöver inte låta det gå mig nära.

Ibland, tänker jag, är vi så snabba att anse oss ifrågasatta och kritiserade; det går att se flera gånger i den här tråden också.
Man är så snar att ta allting som kritik mot det egna valet, i stället för att se att en annan person beskriver sin verklighet och sin upplevelse av samma eller motsatt situation.

Det är svårt att formulera på ett koncist sätt, men man behöver ju inte ta alla bemötanden som inte är samstämmiga eller instämmande som just ifrågasättanden, utan man kan väl lyssna på motpartens berättelse också.
Annars blir det ju så typiskt låsta positioner där var och en känner sig lika kritiserad och ifrågasatt.
Varken norm-följaren eller norm-brytaren gör ju mer rätt i ett objektivt perspektiv; i det subjektiva perspektivet gör ju rimligen båda lika rätt.

 

[Tonto]

Jo, fast måste vi vara så snabba att bli kränkta? (jag syftar uppenbarligen inte på de situationer då någon uttrycker sig illa så som bla @Bison har beskrivit att hon blivit bemött utan på bland annat så som diskussionen gått i den här tråden: man beskriver var sin upplevelse och ena eller andra eller båda parter går in och känner sig kritiserade)
Om nu någon unnar mig något som är värdefullt för den men jag har gjort ett annat val.
Måste jag då känna mig kränkt av att man unnar mig det som är värdefullt för den?
Måste jag då känna mig ifrågasatt?

Eller kan jag se det som just god vilja?

Jag tänker lite så här:
Jag kan inte förändra hur andra människor gör eller vad de vill.
Men jag kan påverka och förändra min reaktion på vad de säger.

Som den där mannen som "tjatar" lite på mig om att skaffa familj.
Han gör det inte för att underkänna mitt val, utan för att han är så lycklig över sin familj.

Antingen kan jag ju tänka att "varför måste han ifrågasätta mitt val?" och bli lite sur på honom.
Eller så kan jag tänka "han unnar mig det som är så viktigt och positivt för honom, vad omtänksam han är!" och så behöver jag ju inte göra mer åt saken.
Jag behöver inte förklara mig, inte försvara mig. Jag behöver inte ens känna mig kritiserad.
Men visst, det är ju enkelt eftersom den personen inte är viktig i mitt liv och jag träffar honom i sociala sammanhang tre-fyra gånger per år. Så jag behöver inte låta det gå mig nära.

Ibland, tänker jag, är vi så snabba att anse oss ifrågasatta och kritiserade; det går att se flera gånger i den här tråden också.
Man är så snar att ta allting som kritik mot det egna valet, i stället för att se att en annan person beskriver sin verklighet och sin upplevelse av samma eller motsatt situation.

Det är svårt att formulera på ett koncist sätt, men man behöver ju inte ta alla bemötanden som inte är samstämmiga eller instämmande som just ifrågasättanden, utan man kan väl lyssna på motpartens berättelse också.
Annars blir det ju så typiskt låsta positioner där var och en känner sig lika kritiserad och ifrågasatt.
Varken norm-följaren eller norm-brytaren gör ju mer rätt i ett objektivt perspektiv; i det subjektiva perspektivet gör ju rimligen båda lika rätt.

Jag kommer alltid att bli irriterad när någon inte respekterar mitt val när det gäller att producera ungar eller inte.

Det där med ”se det positivt” så blir du inte kränkt/irriterad/upprörd.... peciellt när det är en jäkla människa som klampar in och försöker förklara för mig att det jag känner är fel.

 

[monster1]

Jo, fast måste vi vara så snabba att bli kränkta? (jag syftar uppenbarligen inte på de situationer då någon uttrycker sig illa så som bla @Bison har beskrivit att hon blivit bemött utan på bland annat så som diskussionen gått i den här tråden: man beskriver var sin upplevelse och ena eller andra eller båda parter går in och känner sig kritiserade)
Om nu någon unnar mig något som är värdefullt för den men jag har gjort ett annat val.
Måste jag då känna mig kränkt av att man unnar mig det som är värdefullt för den?
Måste jag då känna mig ifrågasatt?

Eller kan jag se det som just god vilja?

Jag tänker lite så här:
Jag kan inte förändra hur andra människor gör eller vad de vill.
Men jag kan påverka och förändra min reaktion på vad de säger.

Som den där mannen som "tjatar" lite på mig om att skaffa familj.
Han gör det inte för att underkänna mitt val, utan för att han är så lycklig över sin familj.

Antingen kan jag ju tänka att "varför måste han ifrågasätta mitt val?" och bli lite sur på honom.
Eller så kan jag tänka "han unnar mig det som är så viktigt och positivt för honom, vad omtänksam han är!" och så behöver jag ju inte göra mer åt saken.
Jag behöver inte förklara mig, inte försvara mig. Jag behöver inte ens känna mig kritiserad.
Men visst, det är ju enkelt eftersom den personen inte är viktig i mitt liv och jag träffar honom i sociala sammanhang tre-fyra gånger per år. Så jag behöver inte låta det gå mig nära.

Ibland, tänker jag, är vi så snabba att anse oss ifrågasatta och kritiserade; det går att se flera gånger i den här tråden också.
Man är så snar att ta allting som kritik mot det egna valet, i stället för att se att en annan person beskriver sin verklighet och sin upplevelse av samma eller motsatt situation.

Det är svårt att formulera på ett koncist sätt, men man behöver ju inte ta alla bemötanden som inte är samstämmiga eller instämmande som just ifrågasättanden, utan man kan väl lyssna på motpartens berättelse också.
Annars blir det ju så typiskt låsta positioner där var och en känner sig lika kritiserad och ifrågasatt.
Varken norm-följaren eller norm-brytaren gör ju mer rätt i ett objektivt perspektiv; i det subjektiva perspektivet gör ju rimligen båda lika rätt.

Men kränkt räcker det inte att man inte har lust att sitta och motivera sina val upprepade gånger för olika människor? Jag har tex varit vegetarian sedan slutet av 90-talet och även om det lugnat sig nu så är det en ständigt återkommande middagskonversation som jag "utsätts" för av mina bordsgrannar. Ibland känner folk även sig tvungna att oombett motivera sitt eget köttätande. Det är helt enkelt ett ohyfs. Det är ju det som är problemet vid normbrytande att det finns människor som befinner sig inom normen som känner ett stort behov av att diskutera just mina val i livet och förklara sina egna, helt oombett. Man blir helt enkelt trött på att höra andras historier och förklara varför man själv gjort det här valet och motivera det upprepade gånger. Jag har en gång blivit tvungen på ett julbord att sitta och lyssna på en bordsgranne som ingående förklarade att hon faktiskt var djurvän och räddade daggmaskar ur pölar trotts att hon åt kött. Det liksom triggar något hos människor och ibland retar ens val upp folk, trots att det inte påverkar dom alls om jag väljer bort barn eller kött eller vad det nu är.