Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[athena]

Dock kan jag tycka att det är rätt en uppenbart om man skriver i jagform att det handlar om just en själv och inte rent allmänt.
Men nog om det.

Ja det är väl exakt min åsikt också. End of story.

 

[Gnist]

Enligt den oömma modern, så bryter jag nog mot en hop normer.

1) Jag är fortfarande singel efter 7 år
2) Jag har sex ibland, fast jag inte har något förhållande
3) Jag vill bo i hus ensam med allt vad det innebär i fråga om skötsel och underhåll
4) Jag har flera tatueringar
5) Jag är piercad

Bara för att ta några exempel på vad hon anser går mot normerna, men själv ser jag inte något av ovanstående som normbrytande eller ens i närheten av det, men jag anser däremot att hon är väldigt inskränkt och har en väldigt snäv världssyn på många sätt och vis, så hon är min raka motsatts vilket gör vår relation väldigt ytlig på många sätt och vis. Jag vet hur hon funkar och för det mesta rycker jag på axlarna åt det och låter det passera eftersom det mesta ändå är sånt som jag inte anser är värt att "ta strid" för med allt vad det innebär.

Normer är väldigt individuellt och jag tänker mig att de flesta nog hamnar i umgänge med de som har samma syn på vad normer är, men för de som hamnar utanför den kretsen så blir det jobbigt, just för att man då inte följer just den grupperingens världssyn på vad som anses vara "det vanliga".

Folk borde -enligt mig- se individen mer, hur den är, om den är lycklig med sitt liv och inte hänga upp sig på att andra kan göra andra val och ha andra åsikter än en själv.

 

[Kattennizze]

Nej. Det drar iväg för mycket.

De som inte vill ha barn får många dumma frågor, dock inte den om hur de tänker sig samhället om ingen fick barn.

Veganer får dumma frågor om hur de tänker sig jordbruket om alla vore veganer.

Och jag -som dessutom jobbar 40-50 timmar i veckan! - får frågor om att jag inte vill göra saker för andra (!!!) samt om hur samhället skulle ordnas.

Jag vill inte svara i det här sammanhanget. Jag vill inte svara när frågorna är så insinuanta. Det här är en tråd om normbrott. Frågorna visar just det.

Eftersom jag var en av dem som också tog upp arbetsnormen blev jag också så störd av den frågan om jag inte minsann ville hjälpa andra...Jag gör liksom inget annat hela dagarna på mitt jobb. Och jag jobbar nästan heltid. Samt fostrar tre barn samt är engagerad på fritiden i olika samhällsnyttiga saker. Det är helt absurt och bisarrt hur ifrågasatt man blir om man ens andas att tja, det här med lönearbete kanske inte riktigt är vad vi ska organisera vårt samhälle kring, ffa inte heltidsnormen. Det var väl fysikern Bodil Jönsson som skrev i tio tankar om tid, att det räckte med 2 timmars arbete för oss alla per dag (har ingen aning om hur hon fick fram just den siffran). Men skulle man säga det skulle många bli helt rabiata. Att arbeta är ju i princip bara att hålla ordning på oss, förutom de där 2 timmarna vi behöver för vår försörjning av mat, el, mm.

 

[Kattennizze]

Enligt den oömma modern, så bryter jag nog mot en hop normer.

1) Jag är fortfarande singel efter 7 år
2) Jag har sex ibland, fast jag inte har något förhållande
3) Jag vill bo i hus ensam med allt vad det innebär i fråga om skötsel och underhåll
4) Jag har flera tatueringar
5) Jag är piercad

Bara för att ta några exempel på vad hon anser går mot normerna, men själv ser jag inte något av ovanstående som normbrytande eller ens i närheten av det, men jag anser däremot att hon är väldigt inskränkt och har en väldigt snäv världssyn på många sätt och vis, så hon är min raka motsatts vilket gör vår relation väldigt ytlig på många sätt och vis. Jag vet hur hon funkar och för det mesta rycker jag på axlarna åt det och låter det passera eftersom det mesta ändå är sånt som jag inte anser är värt att "ta strid" för med allt vad det innebär.

Normer är väldigt individuellt och jag tänker mig att de flesta nog hamnar i umgänge med de som har samma syn på vad normer är, men för de som hamnar utanför den kretsen så blir det jobbigt, just för att man då inte följer just den grupperingens världssyn på vad som anses vara "det vanliga".

Folk borde -enligt mig- se individen mer, hur den är, om den är lycklig med sitt liv och inte hänga upp sig på att andra kan göra andra val och ha andra åsikter än en själv.

De flesta normer är inte individuella (finns det ens några sådana?) utan fungerar på en samhällsnivå. Vi går i flock vi människor eftersom vi är sådana flockdjur. Sen finns det såklart och kommer alltid att finnas förhoppningvis människor som går mot strömmen.

 

[Kattennizze]

Efter en frukost omgiven av typ.businessmen, kan jag omöjligt hålla med. Astrista. Iaf på jobbet.

Fick du inte tillfälle att diskutera din aktieportfölj till frukosten? Hur det går med dina investeringar för att maxa ditt kapital vid pensioneringen?

 

[Gnist]

De flesta normer är inte individuella (finns det ens några sådana?) utan fungerar på en samhällsnivå. Vi går i flock vi människor eftersom vi är sådana flockdjur. Sen finns det såklart och kommer alltid att finnas förhoppningvis människor som går mot strömmen.

Normer är inte individuell i sig, men synen på vad som är normer och reaktionen på "normbrott" är ganska individuellt. Vore det inte det, så skulle ju alla tycka och reagera i princip exakt samma, i fråga om vad som är normbrytande och så är ju uppenbarligen inte fallet.

 

[Singoalla]

Enligt den oömma modern, så bryter jag nog mot en hop normer.

1) Jag är fortfarande singel efter 7 år
2) Jag har sex ibland, fast jag inte har något förhållande
3) Jag vill bo i hus ensam med allt vad det innebär i fråga om skötsel och underhåll
4) Jag har flera tatueringar
5) Jag är piercad

Bara för att ta några exempel på vad hon anser går mot normerna, men själv ser jag inte något av ovanstående som normbrytande eller ens i närheten av det, men jag anser däremot att hon är väldigt inskränkt och har en väldigt snäv världssyn på många sätt och vis, så hon är min raka motsatts vilket gör vår relation väldigt ytlig på många sätt och vis. Jag vet hur hon funkar och för det mesta rycker jag på axlarna åt det och låter det passera eftersom det mesta ändå är sånt som jag inte anser är värt att "ta strid" för med allt vad det innebär.

Normer är väldigt individuellt och jag tänker mig att de flesta nog hamnar i umgänge med de som har samma syn på vad normer är, men för de som hamnar utanför den kretsen så blir det jobbigt, just för att man då inte följer just den grupperingens världssyn på vad som anses vara "det vanliga".

Folk borde -enligt mig- se individen mer, hur den är, om den är lycklig med sitt liv och inte hänga upp sig på att andra kan göra andra val och ha andra åsikter än en själv.

Jag håller helt med. Jag tror också det kan ha med samhörighet åt andra hållet att göra också. Vännerna eller familjen vill ju såklart också ha folk omkring sig som de har mycket gemensamt med. Men ibland fastnar man lite väl mycket i samhörigheten och glömmer bort det viktigaste, som du skriver om, är personen lycklig med sitt liv?

 

[Singoalla]

Jag är den sista att rekommendera min tillvaro till någon annan! Visst, på många sätt är den fri men på andra sätt sliter den sönder mig. Det är bara det att jag har svårt att se något annat sätt att leva som skulle fungera för mig. Det är faktiskt lite lustigt för som jag lever borde det vara rena döden för min sjukdom men det är det inte, just för att på det stora hela trivs jag med min tillvaro. Många av mina medakademiker (ej geologer) ser mitt jobb som exotiskt och arbetare ser det som knäppt för att jag som akademiker står ute i skogen och blir skitig med dem För mig är det perfekt för då har jag kontakt med båda mina världar, även om jag inte passar in fullt ut i någon av dem.

Ett standard kontorsjobb med kontorstider kan jag aldrig se mig i för jag skulle dö på insidan. Men givetvis förstår jag att det är andras högsta önskan och att en del som har ett sådant jobb trivs alldeles utmärkt.

Edit: Jag har haft tur för det här är inte något jag planerat. Visst, min ekonomi är oftast skit och jag kommer att bli en av de där fattigpensionärerna för jag har absolut inte råd att spara något men det är det värt.

Just nu rekommenderar jag inte ens min tillvaro till mig själv

 

[Poisonous]

Jag levde i ett samboförhållande. Heterosexuellt. Hade hund. Hade hus. Hade Volvo.
Var 25, blev gravid.
Gick hem till min mamma och skulle berätta att hon skulle bli mormor, och det bara brast. Jag grinade i timmar, hela kroppen bara skrek att det var fel.
Så jag gjorde abort.
Förhållandet fortsatte och jag tänkte att "this is it" det är såhär livet kommer vara nu.

Sedan tog det slut.
Som 26 flyttade jag hem till mina föräldrar igen, bodde hemma ett år.
Drog sedan till Wales. För att flytta ihop med en kille jag bara känt över Internet.
Lever nu i en slags polyamorös värld. Jag får dejta andra, jag får flirta med andra och jag älskar det.
Grabben är 8år yngre än mig. Vi bor med hans moster i ett hus i wales.
Jag tror inte att jag vill ha barn, har aldrig varit intresserad. Min yngre bror fick nyligen en liten dotter, nog kan jag snusa henne och bära runt på henne men det känns inget i hjärtat.
Känns inte som att min livmoder slår volter eller att min inre klocka tickar.
MEN jag är livrädd att jag kommer ångra mig när jag blir äldre.
Att det kommer kännas som att jag missat något.
Jag är 30 om ett par månader så vet inte om det är den berömda 30årskrisen som gör sig påmind.

 

[Petruska]

Så du tycker alltså att prestigelös kunskapsdelning, tekniska innovationer, roligt på jobbet och flyttande av forskningen framåt är "trista egenskaper"? Jag tror att det är där nånstans jag tappar dig helt och hållet. Åtminstone har jag precis motsatt åsikt.

Alla mål nås ju inte. Och alla är inte ense om vad sådana där buzzwords närmare bestämt betyder.

Men jag VET alltså att jag är ett miffo i yrkeslivet. Så sett har jag inget behov av att du understryker det. Att du "tappar mig" var förväntat och ligger i sakens natur.

 

[Singoalla]

Jag levde i ett samboförhållande. Heterosexuellt. Hade hund. Hade hus. Hade Volvo.
Var 25, blev gravid.
Gick hem till min mamma och skulle berätta att hon skulle bli mormor, och det bara brast. Jag grinade i timmar, hela kroppen bara skrek att det var fel.
Så jag gjorde abort.
Förhållandet fortsatte och jag tänkte att "this is it" det är såhär livet kommer vara nu.

Sedan tog det slut.
Som 26 flyttade jag hem till mina föräldrar igen, bodde hemma ett år.
Drog sedan till Wales. För att flytta ihop med en kille jag bara känt över Internet.
Lever nu i en slags polyamorös värld. Jag får dejta andra, jag får flirta med andra och jag älskar det.
Grabben är 8år yngre än mig. Vi bor med hans moster i ett hus i wales.
Jag tror inte att jag vill ha barn, har aldrig varit intresserad. Min yngre bror fick nyligen en liten dotter, nog kan jag snusa henne och bära runt på henne men det känns inget i hjärtat.
Känns inte som att min livmoder slår volter eller att min inre klocka tickar.
MEN jag är livrädd att jag kommer ångra mig när jag blir äldre.
Att det kommer kännas som att jag missat något.
Jag är 30 om ett par månader så vet inte om det är den berömda 30årskrisen som gör sig påmind.

Vilken vändning! Här är en till som fyllde 30 nyss och visst väcks mycket tankar när man liksom lite "går in i en ny era" i livet (apropå normer). Men tänk såhär, du har gott om tid att ångra dig (om du skulle göra det) än så länge. Vi är unga.

 

[bumpo]

Jag förstår precis vad du menar med ditt inlägg #485 @Singoalla att en del ifrågasättanden inte kunde röra mig mindre medans andra verkligen får mig att bryta ihop. Det är ju bara att se på shitstormen jag fick utstå när jag berättade om mitt icke-monogama förhållande här på buke.

 

[Singoalla]

Jag förstår precis vad du menar med ditt inlägg #485 @Singoalla att en del ifrågasättanden inte kunde röra mig mindre medans andra verkligen får mig att bryta ihop. Det är ju bara att se på shitstormen jag fick utstå när jag berättade om mitt icke-monogama förhållande här på buke.

Det hänger väl på hur många gånger någon varit och pickat på samma ställe. Pickas det tillräckligt mycket så går det liksom upp ett sår där tillslut och då kan man inte ens beröra utan att det gör ont.

(Hej fröken symbolik idag)

 

[Snubbelfot]

MEN jag är livrädd att jag kommer ångra mig när jag blir äldre.
Att det kommer kännas som att jag missat något.
Jag är 30 om ett par månader så vet inte om det är den berömda 30årskrisen som gör sig påmind.

Den där grejen... ångest eller bara tvivel kring livsval (eller för den delen vägval som man inte gjort själv), min upplevelse är att det kan dyka upp litet då och då under livet. Som 30-årskris, 40-årskris, 50-årskris, pensionskris eller när som helst däremellan. Men totalt sett tycker jag, lyckligtvis, att det har blivit lättare och lättare att förhålla sig till de tankarna efter hand som jag insett hur många olika sätt det finns att leva ett bra liv.

 

[Milosari]

Fast problemet är väl snarare att personerna får frågor om VARFÖR de inte vill ha barn och när de då försöker vara artiga och förklara lite hur de tänker, i stället för att bara "Jag vill bara inte!! OKEJ?!", så ska dessa tankar argumenteras emot. Jag tror att de barnlösa absolut skulle vara nöjda med att få svara att de bara inte vill, men det verkar vara omgivningen som vill veta varför. Och argumentera emot.

En del vet ju verkligen, och har steriliserat sig. Så att du ändrade dig, behöver inte betyda att andra kommer göra det.

Det är väl inte artigare att komma med andra förklaringar än ”jag vill bara inte”.

1) jag ”visste” också. Tillfälligheter gjorde att det blev barn. Hade lika gärna kunnat vara utan.

2) jag har verkligen inte insinuerat att andra kommer ändra sig. Mitt inlägg handlar bara om hur man förklarar sig/varför man vill förklara. Och att jag har upplevt båda dvs både frivillig barnlöshet och att vara förälder.

 

[Milosari]

Eller kanske bara mest sannolikt, och därför mest närliggande?

Nja det är väl inte mindre sannolikt att man bara är vänner?

 

[Singoalla]

Det är väl inte artigare att komma med andra förklaringar än ”jag vill bara inte”.

Det är ju uppenbarligen många som ställt frågan som inte tycker att det är ett godtyckligt svar. Även om jag själv givetvis anser det.

 

[Milosari]

Det hade varit underbart om det hade räckt.
Men får jag frågan varför, vilket jag oftast får så svarar jag. Lugnt och trevligt. Säger jag dessutom att jag valt att sterilisera mig blir jag av vissa bemött som andra klassens människa med personliga påhopp.

Där skiljer sig våra erfarenheter. För mig räckte det fint att säga att säga att jag inte ville och att jag kände noll barnlängtan.

 

[TinyWiny]

...med risk för att det blir en till sådan där fånig situation...

så har jag aldrig tänkt, som du skriver.
Att jag skulle bli osäker i mina val för att någon annan (eller de flesta) gör andra val än de jag gör och har gjort.
Att jag skulle rätta mig i ledet och göra samma val som andra "för husfridens skull" eller för att mina val antagligen var fel för att andra gör andra val.
Så har jag inte tänkt.
Än en gång olika tolkningar av samma situation.

Fast det handlar ju inte om att bli osäker i sina val eller att man skulle göra våld på sig själv och "rätta sig i ledet" även om vissa tyvärr gör det och då gör sig själva olyckliga. Det handlar om att man känner sig än mer annorlunda och det gör man även om man gör våld på sig själv och börjar följa strömmen. Man vet oftast redan om att man är/tänker/handlar annorlunda än strömmen och lider mer eller mindre av det ändå utan att folk måste påtala det i parti och minut. Det handlar om att andra människors åsikter om någon annans liv som de helt oombett, utan eftertanke och som de inte har med att göra alls utan bara vräker ur sig får någon annan att fara illa. Det är inte de (vi) som står utanför normen som behöver bli mindre lättkränkta (jag har aldrig ens träffat någon sådan som jag kan anse lättkränkt när man hör vad de har fått stå ut med) utan övriga som följer normen som behöver lära sig att bara för att deras liv och leverne är rätt för dem så är det inte det för alla och att de inte har någon rätt att ifrågasätta och tjata för de gör sin medmänniska illa.

 

[kryddelydd]

Fast det handlar ju inte om att bli osäker i sina val eller att man skulle göra våld på sig själv och "rätta sig i ledet" även om vissa tyvärr gör det och då gör sig själva olyckliga. Det handlar om att man känner sig än mer annorlunda och det gör man även om man gör våld på sig själv och börjar följa strömmen. Man vet oftast redan om att man är/tänker/handlar annorlunda än strömmen och lider mer eller mindre av det ändå utan att folk måste påtala det i parti och minut. Det handlar om att andra människors åsikter om någon annans liv som de helt oombett, utan eftertanke och som de inte har med att göra alls utan bara vräker ur sig får någon annan att fara illa. Det är inte de (vi) som står utanför normen som behöver bli mindre lättkränkta (jag har aldrig ens träffat någon sådan som jag kan anse lättkränkt när man hör vad de har fått stå ut med) utan övriga som följer normen som behöver lära sig att bara för att deras liv och leverne är rätt för dem så är det inte det för alla och att de inte har någon rätt att ifrågasätta och tjata för de gör sin medmänniska illa.

raderat